Drömmar




Forskning om sömn och drömmar

På området sömn och drömmar har det bedrivits vetenskaplig forskning med många in­tressanta och tankeväckande resultat. Bl a har man konstaterat att alla människor drömmer under söm­nen, vare sig de minns sina drömmar eller inte. Seende människor drömmer främst i svart-vita, ibland i färgade, vi­su­ella bil­der, medan blinda människors drömmar är icke-visuella och utgörs av ljud-, berörings- och andra sinnesupplevelser. En seende som blivit blind övergår efter hand från visuella till icke-visuel­la dröm­mar. Det är inte ovanligt att en person har samma dröm flera nät­ter, och det förekommer att en­äggstvillingar har samma dröm samma natt.


Mest levande och uttrycksfulla är drömmarna under de faser av sömn­för­lop­pet då den sovandes ögon då och då rör sig under de slutna ögonlock­en. Ögon­rörelserna tycks därvid sammanfalla med dröminnehållet. När den sovan­de drömmer att han kör bil och har blicken fäst på vägen är ögonen stilla. När han betraktar ett fallande föremål rör de sig ned­åt. De sömnfaser i vilka ögonrörelser förekommer kallas på grund av dessa för REM-faser (REM står för Rapid Eye Movement). Remfaserna upptar hos vuxna personer ungefär 20 % av sömn­ti­den och innehåller den stora merpar­ten av nattens drömmar.

Bortom REM-sömnen ligger den s k djupsömnen, under vilken drömmar tycks vara sällsynta. När de förekommer är de kortare och inte lika visuella och livfulla som REM-drömmarna. De handlar ofta om aktuella prob­lem och kan in­nehålla lo­gis­ka resonemang som inte verkar vara drömmar. De kan upplevas som att man är vaken och ligger och tänker. Djupsömnen upptar hos vuxna per­soner ungefär 15 % av sömntiden .


Vi kan alltså drömma under såväl REM- som djupsömnsfaserna och vi kan dessutom drömma under övergångsfaserna mellan sömn och vakenhet. I de fa­serna bjuder drömmarna ofta på märkliga fysiska fenomen, konstiga samtal och hallucinatoriska synbilder. Övergångs­fa­ser­na upptar ungefär 5 % av sömntiden.

Vi sover som sagt olika djupt under olika faser av nattens sömnförlopp, och man kan med avseende på detta djup indela sömnen i fyra sta­dier där var­je sta­di­um bl a uppvisar ett speciellt hjärnvågsmönster. En­ligt denna indel­ning sjun­ker vi, efter att ha passerat övergångsstadiet mellan sömn och vakenhet, ner i sömn­stadium 1 och sedan i tur och ordning vidare till stadierna 2, 3 och 4. Från stadium 4 återvänder vi omvända vägen via sta­dierna 3 och 2 till sta­di­um 1 och har där en REM-dröm på fem à tio mi­nu­­ter. Då har vi fullbordat en sömncykel på ca 90 minuter. Sömn­cykeln upp­re­pas sedan ett antal gånger tills morgonen och uppvaknandet kom­mer, men med den skillnaden att djupsöm­nen i stadierna 3 och 4 vanligen bara före­kommer i den första eller de första cyklerna och att REM-faserna med dess drömmar i stadium 1 blir allt längre för varje cykel. Ca 70 % av djup­söm­nen infal­ler under den första tredjedelen av natten, medan över 50 % av dröm­marna infaller under den sista. Samman­lagt drömmer vi ungefär en och en halv timma under en nattsömn på sju à åtta timmar. Under resten av sömntiden tycks medve­tan­det enligt forskarna vara slocknat eller så att säga befinna sig i dvala, dvs vi skulle som det heter vara medvetslösa.

Under drömmandet ökar pulsen, blodtrycket och andningsfrekvensen och när­mar sig dagvakentillståndets. Hjärnans blodgenomströmning och ämnes­om­sätt­ningen ökar också, medan musklerna däremot slappnar av. Drömmarna tycks därför vara förbundna med hjärnaktivitet och annan kroppslig aktivitet, och de aktiviteterna tycks kunna vara såväl orsak till som förorsakade av dröm­­mar­na.


Drömmarna kan efter sitt innehåll indelas i olika typer. Några av des­­sa ty­per ger forskarna bekymmer i det att de inte kan förklaras inom ramen för den mekanistiska världsbilden. I denna betraktas med­vetandet och själslivet, och då givetvis även drömmarna, som produkter av hjärnans fysik och kemi. En prekognitiv dröm, dvs en dröm i vilken drömma­ren upple­ver en fram­tida händelse som senare faktiskt utspelas i verklig­he­ten, för­kla­ras därför som en tillfällighet eftersom framtida händelser enligt den mekanis­tiska världsbilden in­te kan existera i förväg. Och en dröm i vilken dröm­ma­ren upplever sig be­vitt­na en händelse som sam­tidigt faktiskt äger rum på en av­lägsen plats för­kla­ras såsom uppkommen genom tele­pati, eftersom med­vetan­det med sitt själsliv inte kan lämna den hjärna som gene­rerar det. En sådan dröm, liksom alla andra drömmar, anses försiggå i vad som kan kallas den sovandes inre subjek­tiva rum, ett rum som bara exi­s­te­rar i den sovandes fantasi.


Den korta och fragmentariska överblick över den vetenskapliga sömn- och drömforskningens resultat som jag nu gjort, ger oss sökande själar en hel del kun­skap att ta fasta på. Men den kunskapen är inte till­räcklig för att tillfredsställa vårt behov av att få veta vad vi egentligen har för oss under sömnen. Vi har också invändningar mot den vetenskapliga förklaringen till prekognitiva och andra märkliga drömmar, och vi har svårt att tro att vårt medvetande skulle vara utslocknat under de sömnperioder då vi inte drömmer. Därför tillgriper vi s k esoteriska synsätt för att vidga vyerna, och många av oss har skaffat sig komplette­rande kunskap genom att studera sitt eget dröm­liv.


Ett esoteriskt synsätt

Ett esoteriskt synsätt som kan anläggas på drömmar och drömmande är föl­jande: Vårt upplevande medvetande, vanligen kallat egot, är i kontinuerlig verksamhet. Det har i princip inga tidsluckor under vilka det är utan upp­le­vel­­­ser. Egot är alltså under såväl sömnen som pe­rioden mellan två jordeliv in­volverat i en fortlöpande varseblivnings- och upplevelse­pro­cess. Ty egot i sig be­hö­ver inte någon vila. Det är delar av dess organism som behöver perioder av vi­la och återhämtning. När den fysiska kroppen so­ver för att få denna vila och återhämtning och egot därför inte med dess hjälp kan skaffa sig upple­vel­ser, skaffar det sig sådana med hjälp av ett antal olika icke-fysiska kroppar som alla ingår i dess organism. Dessa kroppar existerar på tillvaroplan som kan kallas astrala, mentala och andliga. Var och en av dem har sinnesorgan och rörelseförmåga, och kan tillfälligt separeras från res­ten av or­ga­nismen och därvid utgöra säte för egot som då upplever sig va­ra på pla­­net ifråga och agera där.


Under sömnen kan egot alltså lämna sitt säte i den fysiska kroppen och är då i stånd att med hjälp av sina övriga kroppar skaffa sig upplevelser på såväl det fysis­ka som några av de icke-fysiska tillvaroplanen. Därvid kan information om egots upplevel­ser under dess nattliga förehavanden nå den fysiska hjärnan. I­nformationen är dock vanligen mycket fragmentarisk och förvrängs dessutom vid registreringen i hjärnminnet av hjärnans egen natt­liga aktivitet. Men hur som helst så alstras en del minnesavsättningar, vilka egot kan varsebli när det återvänt till krop­pen och då uppleva som drömmar.


Förmodligen är det dock bara en mindre del av drömmarna som genereras under utan­förkroppentillstånden. Större delen av dem är effekter av våra upple­vel­ser under dagvakentillståndet i kroppen, och kvaliteten på des­sa upp­le­velser be­stämmer kvaliteten på drömmarna och gör des­sa an­genä­ma eller oangenä­ma. Allt vi är med om un­der dagva­kentillstån­det registreras i minnet och utgör tillsammans med de nattliga minnesavsättningarna det material, av vilket drömmarna komponeras.


Att det med undantag för s k klardrömmar (dröm­­mar under vilka egot vet att det drömmer och därför kan påverka dröm­inne­hål­let) inte är egot själv som sva­rar för komponerandet är uppenbart. Ty visserligen är egot i dröm­­­t­­illstån­det med­vetet om vad som händer, men det är inte självmedvetet, dvs det är inte i stånd att reflektera över sig själv och sin drömsituation och inte heller i stånd att ut­föra vilje­akter. Drömmarna kompo­neras av vad vi kan kalla "drömkonstruktö­rer" i organismen och egot är en pas­siv åskådare till, eller del­tagare i, de beg­i­ven­heter som dessa konstruktörer bjuder på.


Om vi nu kombinerar det här esoteriska synsättet på drömmar och drömmande med det vetenskapliga, verkar det som att egot under sömnstadierna 2, 3 och 4 vistas utanför kroppen och då i olika icke-fysiska kroppar skaffar sig upplevelser på olika tillvaroplan. Fragment av dessa upplevelser kan i mer eller mindre förvrängd form registreras av hjärnminnet och utgör tillsammans med dagvakentillståndets minnesavsättningar det material, av vilket drömkonstruktörerna komponerar de drömmar som serveras egot i dess inre subjektiva rum när det återvänt till sömnstadium 1. Det inre subjektiva rummet kan ses som ett mentalt skikt i drömmarens aura, i vilket minnen och tankar ordnas till hallucinatoriska miljöer och händelseförlopp i mental materia. Dessa upplevs av det medvetna men inte självmedvetna egot som objektiv verklighet.

En intressant beskrivning av hur drömprocessen då kan tänkas fungera läm­nas av den amerikanske lä­karen Jerome Anderson, som vid ett tillfälle gjor­de en sällsam er­fa­ren­het under själva uppvaknandet ur sömnen. Vid det tillfället vaknade han nämligen inte upp i sin fysiska kropp utan utan­för denna. För ett ögonblick fann han sig stå ett stycke från kroppen och såg då hur, som han ut­trycker det, fantasin arbeta­de i hans drömmande hjärna. Han såg eller rättare sagt förnam också närvaron av en varelse som var i full färd med att tänka och vars tankar, när de togs upp av hjärnan, lik­na­de bilder som projiceras på en vägg. Såväl hans position i rummet som det han iakttog varade tillräckligt länge för att han skulle hinna förstå att det han alltid betraktat som planlösa dröm­mar, faktiskt var verkliga tankar och bilder som en varelse alstrat för sitt nöjes skull, precis som när han själv drömde dagdrömmar. Han förstod nu för­hållandet mellan vad han kallar själen och den mänskligt-animala kroppen, och strax därpå smäl­te hans jag­känsla på något obegripligt sätt samman med den drömmande va­rel­sen och dröminne­hål­let.


Anderson anser att han så att säga tog sitt lägre jag på bar gärning när detta stö­kade omkring bland de bilder och intryck som lagrats i hjär­nan under dag­va­kentillståndet. ”Det lägre jaget”, säger han, ”har inte förmå­gan att själv och med egen viljekraft skapa de ting det drömmer om. Det får därför nöja sig med att utnyttja diverse fan­tasier och de intryck som sin­nena samlat under dagens lopp. Allt detta ut­gör det förråd ur vil­ket det lägre jaget hämtar materialet till si­na drömmar. Därför är våra lägre dröm­mar reflexer av våra sinnestillstånd under dagen och en förändring i vårt sätt att leva medför en förändring av des­sa drömmar.”


Den dröm Anderson upplevde vid detta tillfälle kallar han lägre. Men han ta­lar också om högre drömmar och menar att dessa har sin upprin­nel­se i in­fly­tel­ser från den högre delen av vår organism. ”Dessa inflytelser”, säger han, ”når kan­ske inte det drömmande medvetandet i ren och oförändrad form, men en från den högre delen av organismen kommande tanke bör kunna ge upphov till en dröm som någor­lunda speglar tanken ifrå­ga. På så sätt kan den högre delen av organismen över­fö­ra informa­tion till hjärnmedvetandet om komman­de hän­delser m m .”


Andersons indelning av drömmarna i lägre och högre är givetvis otill­räck­lig när man vill studera drömmarna systematiskt. Man behöver då en mer de­tal­jerad indelning och en sådan kan utifrån olika kriterier göras på flera sätt. När jag nu övergår till att ge exem­pel på olika slags drömmar, utgår jag dock inte från en på vissa kriterier baserad indelning utan väljer helt enkelt ut fem in­tressanta typer. Jag ute­slu­ter då flera typer som i och för sig kan vara mycket intressanta, bl a hypnotiska drömmar, flygdrömmar, prob­lem­lösnings­dröm­mar, symboliska dröm­mar och drömmar som sänds oss av sjä­­lar som vill på­ver­ka oss. Likaså ute­sluter jag de drömmar som förorsakas av ytt­re sinnes­ret­ningar och andra fysiolo­giska impulser. Bland drömmar av den senare typen hittar man dock många som visar hur vår tidsuppfatt­ning kan föränd­ras under dröm­mandet, och jag vill där­för parentetiskt peka på en sådan. Den dröm­men ut­lös­tes av en vat­tendroppe som föll på en sovan­de mans ansik­te och omedelbart väckte honom. Då drop­pen träffade ansiktet framkallade den ett långt händel­seförlopp med stor­mar, skeppsbrott och mycket annat, ett händel­se­­förlopp som drömma­ren upplev­de såsom mycket långvarigt, men som fak­tiskt utspelades under den bråkdel av en se­kund som förflöt mellan be­röringen av droppen och upp­­vak­nan­det. Denna dröm visar att vi under ett ytterst kort tids­­avsnitt kan uppleva en mycket lång dröm och därvid tycka att drömmen tar mot­svarande långa tid i an­språk. Förmod­ligen kan vi ock­så omvänt under ett långt tids­avsnitt upp­leva en mycket kort dröm och där­vid tycka att drömmen ba­ra va­rar ett kort ögon­blick. Det­ta indikerar att tiden är högst relativ, något som också har visats med hypno­tiska experiment.


De fem typer av drömmar som jag nu skall ge några illustrerande exempel på är: (1) simultandrömmar, (2) gemensamma drömmar, (3) prekog­ni­tiva drömmar om kommande händelser, (4) retrokognitiva drömmar om hän­del­ser i tidigare jor­deliv och (5) klardrömmar.



Simultandrömmar


Jag börjar med simultandrömmar. En sådan upplevs av drömmaren som sam­tidig med en verklig händelse på det fysiska tillvaroplanet. Drömmaren kän­­ner inte till denna händelse i förväg och den tilldrar sig på en annan plats än den där hans sovande kropp befinner sig. Drömmaren tycker ofta att han är närvarande på platsen ifråga och han kan uppleva händelseförloppet som ob­ser­vatör eller medupplevare.


Först en observatörsdröm. Det är en flicka som en natt drömmer att hon be­finner sig i en väninnas hem då det ringer på dörren. När väninnans far öppnar ser hon väninnan och dennas pojkvän, och båda verkar vara hög­gra­digt be­ru­sa­de. Väninnan, som heter Anna, stapplar in i badrummet och kastar upp. Fa­dern är mycket arg och ett samtal utspinner sig mellan honom och Anna. Sam­ta­let slu­tar med att Anna lovar att aldrig mer dricka sig berusad eftersom följ­derna är så obe­hag­liga. Nästa dag besöker flickan Anna och be­rät­tar om dröm­­men. Den ytterligt förvånade Anna bekräftar då att nattens hän­del­se hade ut­spe­lats pre­cis som i drömmen och att samtalet mellan henne och fa­dern hade slu­tat med hennes löfte att aldrig mer dricka sig berusad.


I en medupplevardröm tycker den drömmande sig vara en annan person el­ler varelse och delta i dennes fysiska och emotionella upplevelser. Ett ty­piskt exempel är följande: En kvinna vaknade en natt tio minuter över två upp ur en förfärlig dröm, i vilken hon hade upplevt en plötslig och våldsam bil­kol­li­sion som kunde liknas vid att ränna in i en tegelvägg. I kollisionsögonblicket föreföll det henne som om hon kört huvudet rakt ge­nom ett glasfönster och sam­tidigt fått en stor mängd röd, tjock vätska kas­tad i ansiktet. På morgonen fick hon meddelande om att hennes bror un­der natten omkommit i en bil­olycka. Han hade blivit påkörd rakt framifrån och därvid kastats genom vind­rutan på sin bil. Han hade dödförklarats en kvart över två, dvs några minuter efter det kvinnan vaknat upp ur sin dröm.


I en annan medupplevardröm upplevde ett barn sig vara en kanin som bokstavligen sprang för livet. Drömmen var kort, men barnet hade ett tydligt min­ne av hur det kändes att vara en kanin med starka ben och mjuk päls. Det min­des också den kluvna känslan av skräck parad med tjusningen i att kunna springa så fort. På morgonen hittade barnets far en vit, delvis upp­äten kanin utan­för källarfönstret.


Medupplevardrömmar tycks visa att vårt ego under sömnen telepatiskt eller på annat sätt kan förbinda sig med en vaken varelse - människa eller djur - och mer eller mindre in­ten­sivt uppleva sig vara denna andra varelse.



Gemensamma drömmar


De gemensamma dröm­­marna kännetecknas av att två eller fler personer samtidigt drömmer samma dröm. I ett exempel drömmer en kvinna att en barn­­domsvän gör en trettio timmar lång resa till henne för att hälsa på, och att besöket bara varar i två dagar. Hon skriver omedelbart ett brev till vännen i vilket hon berättar om drömmen. Några da­gar senare får hon ett brev från denne, ett brev som passe­rat hennes eget på vägen. I sitt brev skriver vännen: "Jag hade en så konstig dröm som jag vill berätta om. Jag drömde att jag hade rest hela vägen för att hälsa på dig och att jag bestämde mig för att resa hem redan efter två dagar. Är det inte löjligt att resa så långt för bara två dagar? Jag kan inte förstå varför jag dröm­de så..."



Prekognitiva drömmar


En prekognitiv dröm visar hän­del­ser som ännu inte inträffat vid tidpunkten för drömmen, men som inträf­far se­na­re. Drömmaren ser in i framtiden på ett konkret och detaljrikt sätt.


I ett känt historiskt exempel med många vittnen inblandade drömmer en fransk prinsessa av Conti en natt att en våning i hennes palats är fär­dig att stör­­ta in. I ett rum i just den våningen ligger hennes barn och sover. Hon vak­nar förskräckt och kallar på några tjänare. Hon berättar sin dröm för dem och ber dem att omedelbart hämta barnen. Tjänarna försöker lugna henne och sä­ger att drömmen bara var en mardröm, och först när prin­ses­san begär att få sin morgonrock för att själv hämta barnen ger de sig iväg. De har inte mer än hun­nit hämta barnen och föra dem till prin­sessans sovrum förrän ett brak talar om att någonting hänt. Det visar sig att ta­ket i det rum där barnen legat fallit ner.


Framtiden tycks dock inte alltid vara ovillkorligt fastlagd. Detta kan illu­stre­ras med följande två exempel. I det första drömmer en kvinna att hennes 23-årige son drunknar. När denne nästa dag säger att han skall åka och bada med några vänner i en sjö ungefär 5 mil hemifrån, ber hon honom låta bli. Men sonen ger sig ändå iväg. Några timmar senare drabbas han av köldkramp i en kall del av sjön och drunknar.


I det andra exemplet drömmer en pojke att han är med om en bilolycka när han tillsammans med två kamrater är på väg hem från en fest. Drömmen oro­ar honom i så hög grad att han avstår från att följa med kamraterna till fes­ten. På hemväg från festen kör dessa mycket riktigt av vägen, ned i ett dike. Pojken drar slutsatsen att drömmen räddade honom från att bli skadad.


I det första exemplet tycks framtiden ha varit så fast utstakad för kvinnans son att hon trots sin kännedom om den inte kunde ändra verklig­hetens hän­del­se­förlopp. I det andra exemplet ändrade pojken på det verkli­ga händelseför­lop­pet, och detta tyder på att även om framtiden redan är skriven så kan man änd­ra i manus. Eller förhåller det sig så att det bara är en del av framtiden som re­dan är skriven, resten beror på hur drömmaren reagerar.


I båda exemplen tilldrog sig det verkliga händelseförloppet i nära anslut­ning till drömmen, och så är vanligen fallet med prekognitiva drömmar. En dröm­forskare förde anteckningar om hur lång tid som förflöt mellan dröm och verkligt händelseförlopp och fann då att prekognitionerna blev färre ju längre bort i tiden de verkliga händelseförloppen låg. Vi är alltså mer benägna att dröm­­ma om näraliggande händelser än om avlägsna. Det finns dock exempel på prekognitiva drömmar som förverkligats först flera år efteråt.



Retrokognitiva drömmar


Så några exempel på retrokognitiva drömmar om händelser i tidigare liv på jorden.


En man drömmer att han befinner sig i en praktfull barocksal där en över­då­dig fest pågår. Han är anställd som tjänare i huset och vid kvällens evene­mang hjälper han till att servera. Av klädedräkterna att döma befinner han sig i en 1600-talsmiljö och han känner många av de närvarande. Det hela är honom väl­bekant och han förstår att han i drömmen är tillbaka i sitt föregående liv. En av damerna är uppenbart intresserad av honom och pratar med honom varje gång han befinner sig i hennes närhet. Hon låter honom för­stå att han senare är välkommen till det gästrum där hon skall tillbringa natten. Tyvärr går han mis­te om det äventyret ty han vaknar just när man bryter upp från bordet.


De kanske mest häpnadsväckande retrokognitiva drömmarna är de i vilka drömmaren hörbart talar ett främmande språk som han eller hon i dagvaken­till­ståndet inte har kunskaper i. Så är fallet i följande exem­pel. En kvinna och hennes man väcktes en natt av märkliga ljud från sin lilla dot­ters rum. "Vi steg upp", berättar kvinnan, "och gick in till flick­an men fann att hon sov helt lugnt. Vi skulle just gå till­ba­ka till vårt eget rum när hon började tala i sömnen. Hon ta­lade snabbt på franska med en för oss okänd röst. Vår dot­ter är bara sex år och har aldrig varit utomlands och har aldrig träffat nå­gon som talat frans­ka.


Hon talade franska flera nätter i rad. Varken jag eller min man har ta­git mer än mycket elementära kurser i språket så vi hade svårt att förstå vad hon sade. Min man lånade en bandspelare på jobbet och vi spelade in ett av flickans natt­li­ga samtal. Vi tog bandet till fransk­lära­ren vid gym­nasiet, och hon lyssnade på bandet och sade att flickan på ban­det letade efter sin mamma som hon skilts från när deras by anfölls av tyskar. Hon sade att flickan tycktes ha gått vilse och att hon av röstens tonfall att döma var mycket ängslig. Jag har en känsla av att vår dotter tidigare levt i en by i Frankrike och förmod­li­gen dog i något av de två världskrigen."



Klardrömmar


Slutligen skall jag säga några ord om klardrömmar, dvs dröm­mar i vilka drömmaren är självmedveten och kan reflektera över sig själv och dröm­si­tua­tio­nen. Han vet därför att han drömmer samti­digt som han är i stånd att i stör­re eller mind­re ut­sträck­ning påverka dröm­innehållet.


Drömmarens insikt om att han drömmer kan variera i skärpa. Drömmarna kan så att säga ha olika grader av "klarhet". I drömmar av hög klarhets­grad kan drömmaren känna sig lika vaken som i dagvakentillståndet , tänka lika obe­hindrat, fatta och genom­föra bes­lut vad gäller dröm­innehållet och minns ef­ter uppvaknandet vad han upplevt.


Forskning har visat att klardrömmar vanligen tilldrar sig under sömnens REM-faser och att drömmarens tidsupplevelse då tycks vara densamma som i dagvakentillståndet. Ett händelseförlopp som i dagvakentillståndet tar fem mi­­nuter att uppleva tycks alltså ta fem minuter även i klardrömmen. Des­sa uppgifter är av intresse när vi försöker bilda oss en uppfatt­ning om vad klar­drömmar egentligen är.


Ser vi då till den tolkningsmo­dell som jag anförde i början av artikeln, så utspelas REM-fasernas klardrömmar i drömmarens inre subjektiva rum, vilket man kan föreställa sig vara en mental aura som omger drömmaren. Denne har så att säga vaknat i detta rum under en vanlig dröm och kan med sitt självmedvetna tänkande manipulera drömmens fortsatta förlopp. Han kan med tanke­kraft befalla fram de miljöer han önskar och befolka dem med de växter, djur och människor han vill.

Dessa tycks sedan leva si­tt eget liv men agerar enligt hans eventuella intentioner. Den inre drömvärlden är hans privata värld, en värld av minnen och tankar i mental materia, som gestaltas åt ho­nom av drömkon­st­ruk­törerna i hans under­med­vetna och som i klardrömstill­stån­det berikas med de inslag som hans vilja och tanke­kraft befaller fram. Av ve­tenskapen be­traktas inne­hållet i denna värld som inre hallucinationer, men för drömmaren är allt som finns och försig­går där rea­li­teter, vilka han i sin drömkropp kan ta på och för­nimma med alla sina sin­nen.


Mot bakgrunden av den här tolkningsmodellen tar jag då några exempel på klardrömmar.


En man drömmer att han befinner sig i ett rum tillsammans med en liten svart kattunge. Han vill undersöka om han sover eller inte genom att befalla kattungen att förvandla sig till en stor vit hund. Kattungen blir då en stor vit hund men samtidigt försvinner väggen mitt emot honom och i stället fram­trä­der ett landskap. Han får svårt att hålla fast vid konstaterandet att han sover och är självmedveten. Han känner sig dras bakåt och vaknar.


Det här exemplet uppvisar klardrömmens typiska kännetecken: drömma­­ren förstår att han drömmer och kan manipulera dröminnehållet, men han har svårt att hålla sig kvar i det självmedvetna drömtillståndet.


I ett annat exempel är det en man som drömmer att han och hans hustru vak­­­nar, stiger upp och klär sig. När rullgardinen dras upp, upptäcker de till sin för­våning att radhusen mitt emot har försvunnit och i stället ser de en tom äng. Man­nen säger då till hustrun: "Detta betyder att jag drömmer fast all­ting fö­re­faller så verkligt och jag känner mig klarvaken. Radhusen kan inte ha för­svun­nit under natten, och se på allt gräset!" Men även om hustrun är mycket för­vånad kan han inte övertyga henne om att det hela är en dröm. Då säger han till henne: "Jag skall göra ett prov för att visa det. Jag skall hoppa ut ge­nom fönstret utan att skada mig." Trots hustruns vädjanden och protester öpp­nar han fönstret och hoppar. Han svävar sakta ned mot marken och när föt­ter­na når denna vaknar han.


Den här klardrömmen skiljer sig principiellt inte från den föregående. Vis­­ser­ligen finns gestalten av hustrun med i drömmen och uppträder på samma sätt som hon skulle göra i vakentillståndet, men gestalten är en ska­pelse av dröm­marens eget undermedvetna. Drömmen visar hur självständigt och verklighetstroget sådana gestalter kan uppträda. Dröm­miljön är en blandning av i sammanhanget korrekta och inkor­rek­ta komponenter. Sådana blandningar är vanliga i klar­dröm­mar och kan för­modligen tillskrivas drömkonstruktörerna i klardröm­ma­rens undermedvetna. Des­sa serverar ett utgångsläge för dröm­mens miljö och händelseförlopp, vilket drömmaren sedan har möjlighet att ef­ter förmåga manipulera med sitt tänkande.


Avslutning


De drömtyper jag gett exempel på leder till en del rimliga slutsatser. Bl a förefaller det troligt att vi under djupsömnen lever ett se­pa­rat liv med hjälp av en icke-fysisk kropp i vår organism. Denna har sitt eget minne, vilket ger livet under djupsömnen sin egen kon­tinuitet. Detta synsätt illustreras av fallet med andeskå­der­skan från Pre­vorst och hennes s k magnetiska drömmar. Om en sådan dröm avbröts den ena natten fortsatte den alltid under nästa, och då från det ställe där den avbröts. Det förefaller också som om vi under djupsömnen har tillgång till ett långtidsminne som innehåller minnena av våra tidiga­re jorde­liv, och att vi i för­väg kan se ut­kast till händelser som våra begångna gärningar kar­miskt kom­mer att generera. Detta skulle förkla­ra förekomsten av retrokog­ni­tiva och pre­kognitiva dröm­mar.


Till Märkliga upplevelser