Paul
Cavallin om sina drömmar
För drygt hundra år sedan skrev fil dr Paul Cavallin en bok, Dröm och vaka, om sitt mycket varierande och innehållsrika drömliv. Ur den boken återges nedan (med en lätt modernisering av det ålderdomliga språket) dels något om det Cavallin kallar slummerbilder eller sömninledande hallucinationer, dels tre klardrömmar eller, som han själv kalla dem, medvetna drömmar. Om slummerbilderna eller de sömninledande hallucinationerna skriver han bl a:
Som benämningarna antyder utgörs dessa av
bilder och andra sinnesförnimmelser vilka, medan man ännu är vaken, uppträder
som sömnens förebud.
Oftast utgörs slummerbilderna av synbilder.
Jag ser t ex framför mig en gata, uppfylld av människor, vagnar och hästar.
Eller är det en lång fil av rum som aldrig tycks ta slut. Det kan också vara en
mängd små svarta figurer eller ett landskap med kullar som höjer sig och åter
försvinner. Jag ser mig själv i en särdeles dunkel spegel eller är det en
segelbåt på havet osv.
Det är för dessa synbilder utmärkande att de
visar sig plötsligt och oväntat, och vanligen utan all förbindelse med de idéer
och föreställningar som ögonblicket förut sysselsatte mig. Och lika plötsligt
som de uppträder, lika plötsligt försvinner de också.
Mindre ofta utgöras de sömninledande
hallucinationerna av hörselbilder. Sådana förekommer emellertid också.
De består antingen av ord eller blotta ljud. Om det förra slaget av
hörselbilder gäller det, liksom om synbilderna, att man inte kan avgöra om de
är verkliga sinnesvarseblivningar eller bara livliga föreställningar. I motsats
till synbilderna kommer de inte helt oväntat. Jag har kort före deras
uppträdande ett slags förkänsla av att något skall inträffa, och några
ögonblick därefter får jag höra mitt namn eller något annat ord ljuda i mitt
öra. Det är ganska stämningsfullt och mystiskt.
Slutligen har vi det tredje slaget av
slummerbilder, beröringsbilderna. Jag ligger i min säng. Mina armar är
utsträckta på täcket framför mig, och jag är fullt medveten därom. Men
plötsligen märker jag att mina armar är uppåtsträckta! Jag vet mycket väl att
de ligger framför mig på täcket, men det känns ändå som om de var
uppåtsträckta. Jag beslutar att röra mina armar, men mina verkliga på täcket
liggande armar lyder inte min vilja. Jag har fortfarande ingen känsla av dem,
men de skenarmar jag fått, de uppåt sträckta armarna, lyder min vilja och rör
sig. Jag beslutar att hålla mina armar stilla, och skenarmarna bli åter
orörliga. Jag har alltså förlorat både känslan av och herraväldet över mina
verkliga armar, men som ersättning har jag fått känslan av och herraväldet över
ett par skenarmar. Nu fattar jag emellertid ett kraftigt beslut att röra mina
verkliga armar. Det lyckas också, det spritter till i de på täcket liggande armarna,
de rör sig, jag har åter känsla och förnimmelse av dem - och omedelbart är
skenarmarna försvunna.
Det kan också vara så att jag känner ett
föremål bredvid mig i sängen. Jag vet att något sådant föremål inte finns där,
men ändå kvarblir min beröringsförnimmelse. Jag känner med mina skenhänder på
föremålet. Det är så verkligt och handgripligt som något kan vara. Jag kan inte
finna den minsta skillnad mellan de beröringsförnimmelser jag erfar och dem jag
skulle erfara om jag verkligen med verkliga händer berörde ett verkligt
föremål.
Vad så klardrömmarna, Cavallins medvetna drömmar, beträffar säger han att de tilldrar sig i en skenvärld. I den världen är han i besittning av en skenkropp som lyder hans befallningar. Han vet att han drömmer och förstår att drömbilderna utgörs av hallucinationer. Han säger att drömtillståndet närmar sig vakentillståndet och kan betecknas som ett övergångstillstånd mellan dröm och vaka. Han framhåller att han under slummerbilderna är vaken men under de medvetna drömmarna faktiskt drömmer. De tre ovannämnda klardrömmarna hade följande innehåll:
1. Jag ligger, ännu vaken, i min säng men har
en känsla av att jag inom kort skall börja drömma. Så sker också. Jag lyfts upp
ur sängen och far eller flyger omkring i mitt rum - fram och tillbaka, upp och
ned. Än är jag uppe vid taket, än nere i sängen igen. Möblerna och allt annat i
rummet befinner sig på den plats där de i verkligheten befinner sig med
undantag av att soffan står på ett ställe där den för en tid sedan haft sin
plats, men varifrån den numera är flyttad. Jag vet att jag drömmer, men på
grund av drömmens livlighet kan jag inte låta bli att undra om jag ändå inte är
vaken. Jag försöker flytta en del böcker till ett annat ställe för att efteråt
kunna förvissa mig om saken. Drömmen börjar anta en ängslande karaktär. Jag hör
min egen viskande stämma och känner mig kuslig till mods. Snart blir det
annorlunda, ty jag har fått förmåga att för min åskådning framkalla allt vad
jag tänker på, allt vad jag vill. Jag skapar ett väldigt slott, jag ser en lång
fil av salar med pelare och valv - jag häpnar över min egen allmakt. Jag
framkallar en mängd människor och ger mig till att studera dem. Dessa
människor, säger jag för mig själv, är ju bara drömbilder. Jag vill se om de
verkligen uppför sig som människor under liknande omständigheter skulle uppföra
sig. Jag tilltalar dem eller kniper dem eller drar dem i håret etc och iakttar
dem noggrant. De ser till att börja med otroligt dumma ut och tycks inte lägga
märke till att jag tilltalar eller förolämpar dem.
2. Jag befinner mig, både i drömmen och
verkligheten, i min säng. I drömmen ligger jag emellertid inte stilla utan
snurrar runt med oerhörd hastighet. Efter en stund far jag upp ur sängen och
flyger omkring i rummet. Jag ser min egen skugga på väggen, vilket jag
uppfattar som något högst mystiskt och märkvärdigt. Jag ligger åter i min säng.
Ljud hörs under sängen. Jag böjer mig ned och sträcker min hand under sängen -
och får tag i en annan hand som griper tag i min egen. Jag blir häpen men inte
rädd. Så har jag, utan att veta hur, kommit till en vacker trakt i närheten av
Stockholm. Jag flyger och far omkring. Jag ger mig av mot söder och befinner
mig snart i Ystad. Där försöker jag flyga upp i kyrktornet, men lyckas inte så
bra. Jag är medveten om att jag drömmer, men är ändå rädd för att falla ned.
3. Jag sover och drömmer att jag sitter med
en del bekanta vid ett bord och äter. Rätt som det är somnar jag i drömmen och
börjar drömma - en dröm av andra ordningen så att säga. Jag vandrar fram på en
gata i samma stad där jag i den ursprungliga drömmen befunnit mig. Jag är
fortfarande medveten om att jag drömmer. Jag vaknar, alldeles som man vaknar ur
en vanlig primär dröm. Det är emellertid inte till verkligheten utan till min
förra, primära dröm jag vaknat. Jag sitter åter vid bordet och äter, omgiven av
mina förra bordskamrater. Fortfarande är jag medveten om att jag befinner inom
drömlivets område. Jag börjar anställa experiment. Jag krossar glas och
tallrikar, slår hänsynslöst mina bordskamrater i ansiktet för att se hur de
skall bete sig osv.
Cavallin säger att tilldragelserna i hans klardrömmar vanligen var fantastiska och underliga och att de inte respekterade verklighetens lagar. Ibland uppfattade han skenvärlden omkring sig som genom en slöja, men vanligen var han lika pigg som i vakentillståndet och kunde reflektera över sin situation. Klardrömmarna är de drömmar som han bäst kommit ihåg när han vaknat. Lukt- och smakförnimmelser är sällsynta, men förekommer. Cavallin försökte flera gånger lukta på blommor, men fann dem alltid doftlösa. Under en dröm om en eldsvåda kände han dock tydligt brandröken. En gång drömde han att han drack punch och noterade då att drömpunchen smakade betydligt svagare än den verkliga punchen. En annan gång åt han körsbär, och även de hade en svagare smak. I klardrömmarna upplevde Cavallin i princip ingen smärta, inte ens vid händelser som i vakenlivet skulle åsamkat honom svåra plågor. En gång tog han glödande kol i händerna, men kände ingenting. Han stack sig själv med nålar och slog sig över benen med en eldgaffel utan att det gjorde särskilt ont. Klardrömmarnas värld är sannerligen sällsam!