Om
hypnotiska experiment
Som alla vet så befinner sig en hypnotiserad person i lättare eller djupare
trans. Han sover inte, han är vaken, men hans reflekterande och bedömande
tänkande är i det närmaste bortkopplat och viljefunktionen nedsatt. Han är
därför mycket mottaglig för suggestioner i form av påståenden och befallningar
från hypnotisören. Med sådana suggestioner kan hypnotisören utöva en märklig
makt över den hypnotiserades kropp och själ, och i det här föredraget kommer
jag att peka på några tankeväckande experiment som visar detta. Jag börjar med
experiment där hypnotisörens suggestioner åstadkommer yttre effekter som är
klart synliga för observatörer i omgivningen, och går sedan vidare med
experiment där effekterna blir allt mindre påtagliga och slutligen helt
omärkbara för omgivningen allteftersom de i stigande grad utgörs av rent
privata upplevelser i den hypnotiserades inre. Experimenten presenteras under
de fem rubrikerna handlingar under hypnos, kroppsliga
suggestionseffekter, ESP under hypnos, hallucinationer och tidskompression.
Handlingar under hypnos
Det har gjorts många experiment som visar att en skicklig hypnotisör kan suggerera en försöksperson till att utföra nästan vilka handlingar som helst, bara dessa ligger inom det möjligas gräns och inte alltför kraftigt strider mot försökspersonens rättsuppfattning eller självbevarelsedrift. Vi kan se exempel på detta under hypnotiska varietéföreställningar där hypnotisören får folk att meta med obefintliga metspön etc.
Att suggestioner som strider mot försökspersonens rättsuppfattning eller självbevarelsedrift inte får avsedd effekt visas av två bekanta experiment. I det första fick försökspersonen en pappdolk med befallningen att sticka den i hypnotisören. Befallningen åtlyddes prompt. Pappdolken byttes då ut mot en riktig kniv och samma befallning gavs. Men nu vägrade försökspersonen och föll ihop i ett hysteriskt anfall. I det andra experimentet suggererades en man till att inte se de möbler som fanns i försöksrummet. När han på hypnotisörens fråga om det fanns några möbler i rummet svarade att det var tomt, fick han befallningen att gå tvärs över golvet. Det gjorde han också men undvek därvid - trots att han inte såg dem - att stöta till de bord och stolar som stod i hans väg.
Handlingssuggestioner kan ges som posthypnotiska befallningar, dvs befallningar som skall åtlydas först efter det att försökspersonen lämnat transtillståndet och återgått till sitt normala vakentillstånd. Hypnotisören kan t ex säga: "När jag väcker dig ur transen skall du gå ut i köket och koka kaffe till oss båda." Försökspersonen vaknar utan att ha något minne av suggestionen men går likväl ut i köket och sätter igång med kaffekokningen. Frågar man honom varför han kokar kaffe hittar han på en lämplig förklaring. Posthypnotiska befallningar kan gälla handlingar som skall utföras flera dagar eller t o m månader senare, men de kommer ändå att utföras när den bestämda tiden är inne. Det undermedvetna, förmodligen försökspersonens, håller reda på såväl befallningen som tidens gång.
En posthypnotisk befallning kan vara mycket tvingande. Detta visas av ett
experiment där försökspersonen, som var psykologistuderande och visste en hel
del om hypnos, fick befallningen att ur en kortlek plocka fram spaderesset och
ge det till hypnotisören. När han väcktes ur transen grep han mycket riktigt
kortleken men hejdade sig och sade att han trodde sig ha fått en posthypnotisk
befallning och att han inte tänkte åtlyda den. I två timmar höll han
stånd och experimentet ansågs därefter avslutat. Men på eftermiddagen samma dag
gav han efter och åtlydde befallningen. Han fick nämligen inte någon ro för
suggestionen och kunde inte koncentrera sig på sitt arbete.
Kroppsliga suggestionseffekter
Handlingssuggestioner ger effekter som är klart iakttagbara för omgivningen och det gör också - fast inte alltid lika påtagligt - de suggestioner som är inriktade på effekter i försökspersonens kropp.
Ett bekant experiment av det slaget som väckte stort uppseende på sin tid utfördes av en rysk hypnotisör inför en samling läkare. Han sade åt försökspersonen att denne skulle frysa när han vaknade ur transen och därför gå fram till kaminen för att värma sig. Men han skulle då råka röra vid kaminen och bränna sig. Vad hypnotisören inte sade till försökspersonen var att kaminen var helt kall. Försökspersonen vaknade och gick fram till den kalla kaminen, rörde vid den och skrek till av smärta. Huden rodnade på det föregivet brända stället. Senare uppkom en brännblåsa och ett sår som måste förbindas. Såret efterlämnade ett ärr.
Det finns många exempel på kroppsliga effekter som framkallats med suggestioner. Man har hos försökspersoner fått hjärtat att slå snabbare eller långsammare och urinproduktionen att påskyndas. Man har framkallat allergiska reaktioner med ämnen som försökspersonerna inte var allergiska mot, ja man har t o m framkallat blödande stigmata. Med experiment av det här slaget har man alltså visat att kroppsfunktioner som normalt styrs av det autonoma nervsystemet kan påverkas av viljeinflytelser utifrån. Bl a kan smärtsignaler blockeras. Om hypnotisören säger "det kommer inte att göra ont när jag sticker dig i armen med den här nålen", så visar försökspersonen inte några yttre tecken på smärta när nålen tränger genom huden. Sådan smärtblockering utnyttjas i medicinska sammanhang. Såväl operationer och förlossningar som tandbehandlingar kan utföras under hypnoanestesi.
En egendomlig suggestionseffekt är den som kan beskrivas som extern känselförnimmelse. Försökspersonen intalas att hans känselförnimmelser har förlagts till ett glas vatten som han får hålla i handen. Hypnotisören sticker honom så med en nål utan att han reagerar. Därefter sticker hypnotisören nålen i vattnet, varvid försökspersonen reagerar och säger att det gör ont.
Ännu egendomligare blir det när hypnotisörens sinnesintryck flyttas över
till försökspersonen. Han kan då sticka sig själv i handen med nålen och
försökspersonen känner sticket i sin motsvarande hand. Han kan stoppa salt,
socker och andra ämnen i munnen och försökspersonen känner då smakerna i sin
mun och kan identifiera ämnena. Placeras dessa direkt i försökspersonens mun
känner denne ingenting. Experiment som dessa indikerar att den förbindelse som
uppkommer mellan hypnotisör och försöksperson kan vara av bl a telepatisk art.
Överföringen av sinnesintryck från den förre till den senare skulle alltså
kunna ske medelst telepati. Den förklaringen stöds av det faktum att
försökspersoner ofta tycks veta vad hypnotisören tänker, ett faktum som leder
oss över till de suggestionseffekter som har att göra med ESP (extrasensory
perception) eller utomsinnlig varseblivning på svenska.
ESP under hypnos
Vid åtskilliga undersökningar har man konstaterat att det hypnotiska transtillståndet ökar förmågan till ESP. Detta tycks gälla för samtliga former av ESP, dvs för såväl telepati och klärvoajans som retrokognition och prekognition. Hypnosen ökar alltså förmågan att ta emot information från och söka information i yttervärlden utan de fysiska sinnesorganens hjälp, och informationen kan avse såväl nuet som förfluten och kommande tid.
Under hypnos kan bl a det som kallas fjärrsyn eller resande klärvoajans utövas. Försökspersonen uppmanas då under transen att själsligen bege sig till en viss plats och se efter vad som finns och händer där. Platsen ifråga kan vara belägen var som helst på jorden. Avståndet spelar ingen roll och försökspersonens själsliga förflyttning dit är ögonblicklig. Vid ett väldokumenterat experiment med resande klärvoajans som utfördes i Västindien, befallde hypnotisören försökspersonen att bege sig till staden Bordeaux i Frankrike, där försökspersonen aldrig hade varit. Denne begav sig själsligen dit och började beskriva vad han såg. Efter en stund befann han sig utanför Stora Teatern och fick då uppmaningen att se efter vilket stycke som skulle uppföras den kvällen. Han gick då fram till en gul affisch och läste att man på kvällen skulle ge Verdis opera Aida. Denna uppgift kontrollerades senare och befanns vara korrekt.
Det är tankeväckande att notera att försökspersonen, samtidigt som han själsligen befann sig i Bordeaux, med sin fysiska kropp samtalade med hypnotisören i Västindien, liksom att han hittade till Bordeaux utan att tidigare ha varit där. Jag skall inte gå in på de förklaringar som kan tänkas komma i fråga vid detta märkliga fenomen eftersom dessa ligger utanför ramen för det här föredraget. I stället går jag över till ett par psykometriska experiment.
Psykometri är en form av retrokognition som innebär att försökspersonen läser delar av ett föremåls historia genom att hålla det i handen eller trycka det mot pannan. Kontakten med föremålet utlöser hos försökspersonen rörliga bilder och andra intryck av de personer som varit i beröring med föremålet och av de platser där detta har befunnit sig. Han kan därvid tycka sig uppleva de förgångna skeenden som framkallas, och detta kan ibland vara mycket obehagligt. Föremålet kan i princip vara av vilket material som helst och dess ålder spelar ingen roll. Det kan vara urgammalt och då berätta om förhistoriska händelser.
Vid ett psykometriskt experiment lade hypnotisören ett svenskt mynt, präglat 1676, på försökspersonens panna. Denne såg då en väg på vilken en skara ålderdomligt klädda människor vandrade i riktning mot en kyrka. Männen var klädda i långrockar och runda hattar medan kvinnorna tycktes bära nationaldräkter.
Vid ett annat experiment fick försökspersonen känna på några fossila benrester från Mexiko och erhöll då tydliga visioner av flodhästar. Eftersom man inte hade någon anledning att tro att några sådana någonsin levt i Mexiko, ansågs experimentet som misslyckat. Men några månader senare konstaterades det vid utgrävningar i norra delen av landet att flodhästar faktiskt hade funnits där i förhistorisk tid.
Jag skall så säga något om den spektakulära form av retrokognition som kallas hypnotisk regression. Sådan regression innebär att den hypnotiserade under transen förs tillbaka till tidpunkter eller särskilda händelser i sin historia. Han kan då föras tillbaka till upplevelser i det nuvarande livet, till upplevelser i födelsestunden, till upplevelser i moderlivet, till upplevelser i "dödsriket", samt till upplevelser i sitt näst föregående och ännu tidigare liv.
Styrkan i regressionsupplevelserna varierar, förmodligen beroende på transdjupet. Vid lättare trans blir den hypnotiserade en betraktare av de episoder som framkallas, vid djupare trans är engagemanget intensivare och den hypnotiserade tycks genomleva dem på nytt.
Materialet till upplevelserna plockas fram av det undermedvetna i det undermedvetna och sänds därifrån upp till ytjaget. Detta återupplivande av det förgångna är möjligt därför att varje människas historia, jordeliv efter jordeliv, anses vara bevarad i form av detaljerade minnesavsättningar. Och dessa minnesavsättningar finns i det undermedvetna, eller har det undermedvetna tillgång till dem. På hypnotisörens uppmaning kan det undermedvetna plocka fram ett visst angivet minne, t ex minnet av den hypnotiserades femårskalas, eller ej preciserade minnen från ett visst skede i hans historia. Men härvid är det undermedvetna tyvärr inte särskilt pålitligt. Finns inte de minnen som begärs fram, dvs har den hypnotiserade aldrig upplevt det hypnotisören efterlyser, kan det undermedvetna helt enkelt fantisera ihop någonting lämpligt och leverera detta. Ty det undermedvetna besitter en stor fabulerings- och dramatiseringsförmåga och tycks vara mer benäget att efterkomma hypnotisörens uppmaningar än att vara sanningsenligt.
När det gäller regressionsminnen från det nuvarande livet kan deras sanningshalt ofta kontrolleras, eller kan den bedömas på goda grunder. Sådana regressioner kan därför vara mycket givande. De kan också vara mycket dramatiska. Om en försöksperson i djup trans regresseras till tioårsåldern kan det hända att han talar med en tioårings röst, berättar om händelser han då var med om och skriver med den handstil han då hade. Han kan t o m känna sig kroppsligen mindre och se sig själv klädd som på den tiden. Han känner sig för stunden vara sig själv som tioåring igen och kan på nytt uppleva de tankar, känslor och sinnesförnimmelser som var förknippade med de episoder som framkallas.
När det gäller minnen från födelsestunden och fostertiden kan sanningshalten ibland bedömas av modern. Däremot är det givetvis omöjligt att bedöma sanningshalten i minnen från "dödsriket", och vad minnen från tidigare liv beträffar har man ytterst sällan lyckats spåra upp den historiska person som de uppges hänföra sig till. Minnen från födelsestunden, fostertiden, "dödsriket" och tidigare liv, framkallade under hypnos, måste därför betraktas kritiskt och med stor reservation.
Det kan dock vara intressant att notera att de tidigare liv som framträder under en regression tenderar till att ha levts på samma kontinent om de inte är av mycket gammalt datum. En europé har alltså vanligen levt sina närmast föregående liv i Europa. Det är vanligt att försökspersonen ser samma släktingar och vänner omkring sig i flera liv. Även om någon av dessa bytt kön, vet försökspersonen vem han eller hon är och känner igen vederbörande. När en försöksperson regresseras tillbaka till många tidigare liv brukar han själv också visa sig ha bytt kön, och av ett större antal liv är det vanligt att ca hälften av dessa har levts i manlig och hälften i kvinnlig gestalt.
Vid upprepade regressioner till ett och samma tidigare liv brukar en del försökspersoner lämna rimliga och samstämmiga uppgifter om detta varje gång. Andra däremot svävar på målet och lämnar under olika regressioner olika uppgifter som svar på samma fråga. Det är då inte lätt att veta vad som kan vara verkliga minnen av tidigare liv och vad som bara är fantasiupplevelser.
Det problemet föreligger givetvis också när försökspersonerna utan att tveka lämnar trovärdiga och historiskt riktiga svar på hypnotisörens frågor. Det finns många experiment där man kunnat konstatera att de föregivna tidigarelivminnena hämtats från böcker, filmer och annat som försökspersonerna tagit del av. Dessa spelade helt enkelt roller, varvid de använde sig av material från det nuvarande livet.
Hur väl en sådan roll kan spelas, demonstrerades av John Björkhem vid ett experiment som utfördes 1935. En manlig försöksperson befalldes under djup trans att förvandla sig till en viss namngiven inackorderingsvärdinna. Försökspersonen kände inte denna inackorderingsvärdinna och förvandlade sig därför i stället till en annan kvinna. Han spelade rollen med stor inlevelse och på ett kvinnligt sätt. Ur det samtal som utspann sig mellan Björkhem och försökspersonen återger jag några repliker:
Vad heter du? - Karin Cecilia L.
När är du född? - Den 7 maj.
Hur gammal är du? - 37 år.
Är du gift? - Ja, jag har barn.
Hur många då? - 3 stycken.
Vad heter din far? - Han hette Karlsson och arbetade utanför staden.
Vad gör du själv? - Jag städar åt A, B och C.
När försökspersonen väcktes och tillfrågades vad han visste om fru L svarade han att hon städade åt A, B och C, men att han inte visste vad hon hette i förnamn och inte kände till hennes närmare förhållanden. Han trodde att hon var något över 40 år.
Detta och många andra experiment visar att man bör ställa sig skeptisk till det mesta som kommer fram vid tidigarelivregressioner. Ty dels tycks det undermedvetna inte alltid vilja eller kunna skilja på objektiv verklighet och fantasi, dels kan en människa under djup trans identifiera sig med såväl levande och döda som rent fiktiva personer och för stunden uppleva sig vara vederbörande. Men visst finns det fall där indikationen på verkliga tidigarelivminnen är stark. Jag tänker då närmast på fall där de hypnotiserade har talat främmande språk som de bevisligen inte lärt sig i det nuvarande livet. Sådana fall kan visserligen förklaras även på annat sätt än med reinkarnationsläran, men får ändå sägas utgöra en stark indikation på reinkarnation.
Till de ESP-fenomen som kan förekomma under hypnos hör också den form av prekognition som kallas progression. Vid en progression förs försökspersonen framåt i tiden till händelser som skall inträffa i nuvarande och kommande liv. Tyvärr finns det ytterligt lite material om progressioner, kanske beroende på att de tycks vara mycket svårare att genomföra än regressioner. Den amerikanske hypnoterapeuten Bruce Goldberg har emellertid genomfört ett antal progressioner, och två av dem vill jag nu peka på.
I den första är det en man med förnamnet Harry som den 9 februari 1981 progresseras framåt i tiden till den 16 februari och till redaktionsrummet på en viss TV-station i Baltimore. Där skall han försöka läsa i nyhetsnotiserna för den 16 februari, dvs i notiser som ännu inte är skrivna om händelser som ännu inte har utspelats. Under progressionen förs ett samtal mellan hypnotisören och Harry och här är några repliker ur det samtalet:
Vad handlar nästa nyhet om? - En brand i staden.
Vad för slags byggnad? - Ett radhus.
Ser du ägarens namn? - Jag skulle vilja säga Johnson. De äger det inte.
Något annat? - Två små flickor är inblandade.
Är de skadade? - Nej, de undkom helskinnade, men någon annan blev skadad.
Den 13 februari, dvs den fjärde dagen efter progressionen, dog en pojke i en
radhusbrand i Baltimore. En granne med namnet Patricia Johnson intervjuades om
branden.
Detta var ett exempel på progression till den allra närmaste framtiden, en
progression som lätt kunde följas upp i TV-stationens nyhetssändningar. Harry
progresserades senare till ett kommande liv och hamnade då i år 2153. Jag
återger några repliker ur det samtal han för med hypnotisören medan han säger
sig vara i en
Är du inne i pyramiden nu?
- Ja, här finns bostäder i hörnen med växter och alla slags förnödenheter.
Hur många människor lever i pyramiden?
- 300.
Vad har den för ändamål?
- Den är en självförsörjande konstruktion. De 300 invånarna är särskilt utvalda
vetenskapsmän.
Hur kommunicerar man?
- Vi talar inte. Vi tänker och tankarna förvandlas till bilder. De här
vetenskapsmännens uppgift är att utforska tyst kommunikation.
Vad gör de som du ser nu?
- De tycks bara vandra fram och tillbaka.
Detta exempel på vad som kan komma fram vid progression till kommande liv är av
den arten att vi utan vidare kan tala om science-fictioninspirerad fantasi.
Exemplet på progression till den närmaste framtiden var ju däremot ganska
lyckat och tyder på att progression i sig är möjlig. Men ligger progression
till kommande liv inom det möjligas gräns?
Frågan kan inte besvaras jakande utan att man bygger svaret på förklaringar
av progressionsfenomenets natur. Men då sådana förklaringar ligger utanför det
här föredragets ram går jag vidare till de suggestionseffekter som kallas hallucinationer.
Hallucinationer
Med hallucinationer menas syn-, hörsel-, känsel-, lukt- och smakförnimmelser som inte orsakas av fysiska sinnesretningar. Hallucinationerna existerar bara för den hallucinerande själv och är alltså helt subjektiva, men av denne upplevs de principiellt som påtagliga realiteter.
Hos en hypnotiserad person kan hypnotisören framkalla hallucinationer av allehanda slag och dessa kan uppträda under två former. Å ena sidan kan de vara förlagda till det yttre objektiva rummet och av den hypnotiserade upplevas som fysisk verklighet. Han kan t ex känna på och samtala med en imaginär person eller se föremål sväva fritt i luften. Å andra sidan kan de vara förlagda till den hypnotiserades inre subjektiva rum, t ex när han suggereras att uppleva ett fallskärmshopp eller en resa till planeten Mars. Mellan de båda formerna av hallucinationer, yttre och inre, finns det ingen klar och tydlig gräns.
Hallucinationerna produceras av det undermedvetna i det undermedvetna och sänds därifrån upp till ytjaget. En hypnotisör kan starta, styra och stoppa denna produktion hos den hypnotiserade och därigenom ge transupplevelsen det innehåll han önskar. Han kan iakttaga hur hallucinationerna utvecklar sig i enlighet med de av honom givna suggestionerna och fortlöpande leda dem i vilken riktning som helst. Det undermedvetna arbetar alltså på order av hypnotisören och levererar det denne så att säga beställer. Därvid använder sig det undermedvetna av det minnesmaterial, de föreställningar och de övriga resurser som det förfogar över. Och dess resurser är avsevärt större än ytjagets.
Låt oss se på sex experiment med yttre hallucinationer som företogs av John Björkhem.
I det första experimentet fick försökspersonen suggestionen att han skulle se sitt porträtt i profil på ett blankt kort som Björkhem visade honom och som var märkt på baksidan. Försökspersonen såg mycket riktigt porträttet och undrade var Björkhem hade fått det ifrån. Själv hade han inte sett det förut. Björkhem stack så in kortet bland åtta andra blanka kort och gav bunten till försökspersonen. Denne plockade då direkt ut kortet med det hallucinatoriska porträttet. Dagen efter hade Björkhem låtit fotografera kortet och gav det tillsammans med kopian till försökspersonen. Denne såg då fortfarande sitt porträtt på originalet men inte på kopian. Hallucinationen hade alltså inte låtit fotografera sig. Några månader senare såg han fortfarande porträttet. Björkhem talade då om för honom att porträttet bara var en hallucination, men detta hade ingen verkan. Han såg det ändå. Och det gjorde han också vid kontroller tre respektive sju år senare.
I det andra experimentet fick försökspersonen suggestionen att han skulle se en stor svart häst stå på bordet mitt i rummet, medan han däremot inte skulle kunna se några bisittare som var närvarande. Försökspersonen såg då till sin förvåning en drygt meterhög levande häst på bordet. Han gick dit och klappade hästen. Bisittarna kunde han inte se. Han såg föremål som tillhörde Björkhem men inte sådana som tillhörde någon av bisittarna. Han hörde när Björkhem skramlade med sin nyckelknippa men inte när en av bisittarna skramlade med sin, eller lät Björkhem skramla med den. Han satte sig i knäet på en av bisittarna i tron att stolen var tom och tyckte då att det kändes lite konstigt. Björkhem räckte en kruka till en av bisittarna och försökspersonen såg då krukan sväva fritt i luften. Han kände med händerna runt krukan för att undersöka hur det hela hängde ihop men kunde inte lösa mysteriet. En av bisittarna sjöng, men han hörde ingenting. Björkhem suggererade då fram sångarens huvud och försökspersonen såg detta sväva fritt i luften. Men nu tyckte han att synen var kuslig och ville lämna rummet.
I det tredje experimentet frågade försökspersonen under transen om inte hans far hade varit i rummet för en stund sedan. "Jovisst", svarade Björkhem, "han sitter ju där" och pekade på en tom stol. Försökspersonen såg då mycket riktigt fadern sitta på stolen. Fadern reste sig och gick fram till försökspersonen och hälsade. Denne tog faderns hand och sade några ord. Fadern svarade då och gick sedan tillbaka till sin plats och satte sig. Förmodligen framkallades den här hallucinationen av försökspersonen själv när han under transen råkade tänka på sin far.
I det fjärde experimentet skulle försökspersonen inte kunna förnimma sin kropp. När Björkhem bad honom röra sitt högra ben gjorde han detta men kunde inte se benet. Björkhem skakade honom i högra armen utan att han märkte det. På Björkhems fråga om han inte kände skakningarna, svarade han att han inte kunde förnimma att han hade någon arm. När Björkhem tog hans hand i sin såg han Björkhems tumme och delar av fingrarna, men han såg inte den del av Björkhems hand som låg under hans egen. Han kunde inte förnimma att han hade någon mun eller några ögon, inte ens att han hade något huvud. Han såg vad som försiggick i rummet men kunde inte förstå vad han såg med. I en spegel kunde han se allt utom sin egen kropp. Han visste inte om han satt, stod eller låg.
I det femte experimentet skulle försökspersonen se sig själv som hallucinationsgestalt sitta på en soffa i rummet. Och mycket riktigt såg han sig själv sitta där men tyckte synen var skrämmande. Han undrade om det var frågan om något slags spegeleffekt fast han såg att det inte fanns några speglar i rummet. Han undersökte om hans egna och dubbelgångarens rörelser följde varandra och fann att så inte var fallet. När han sträckte upp armen satt dubbelgångaren stilla.
I det sjätte experimentet fick försökspersonen först se en liten kvist på bordet. Så började denna växa och grönska och blev till slut ett stort äppelträd. Detta blommade, blombladen föll för vinden, och försökspersonen fångade några i handen. Så småningom utvecklades kart och äpplena växte och mognade. Då plockade försökspersonen ett av dem, förde det till munnen och åt med god smak.
I de sex exempel på hallucinationer i det yttre objektiva rummet som jag nu anfört har det handlat om experiment där hallucinationerna varit väl utvecklade. Så är dock inte fallet vid alla experiment. Men när experimenten lyckas uppträder hallucinationerna i alla dimensioner och anpassar sig väl i rummet. De är inte genomskinliga och skymmer därför föremål bakom sig, liksom de själva skyms av föremål framför sig. De har fasta konturer och uppför sig på samma sätt som deras motsvarande verkligheter kan tänkas göra.
Även när suggestionerna är torftiga kan de framkalla omfattande och livfulla upplevelser, eftersom försökspersonen själv utformar upplevelsernas detaljer kring de av hypnotisören givna idéerna. Försökspersonens samtliga sinnen är engagerade i upplevelserna såvida inte suggestionerna begränsar deras engagemang. Om en suggestion uttryckligen bara avser en synupplevelse kommer försökspersonen att se hallucinationen men inte varsebli den med de övriga sinnena.
Hos försökspersonen tycks ibland en viss intellektuell bedömning äga rum i det undermedvetna innan detta sänder upp den beställda hallucinationen. Om suggestionen t ex avser en elefant och försöksrummet är litet, kan hallucinationen framträda som en elefantunge eller en leksakselefant. Men en elefant blir det. Försökspersonen kan inte undvika suggestionens idémässiga innebörd, men han kan utforma hallucinationen på ett för miljön passande sätt.
Vad så hallucinationerna i det inre subjektiva rummet beträffar, upplevs de som realiteter så länge de varar. Men när försökspersonen väcks ur transen inser han i allmänhet att de bara var egenartade psykiska företeelser och ingenting annat.
Ett exempel på hallucinationer i det inre subjektiva rummet har vi i ett experiment där Björkhem bad försökspersonen att, som han sade, "drömma" om Uppsala domkyrkas invigning år 1435. Denne berättade då att han befann sig i en folksamling och sträckte på sig för att kunna se bättre. Han såg flera höga herrar gå in genom kyrkans portal. En man var klädd i blåa kläder och hade pansar på sig. Han trodde att det var Engelbrekt. Alla var klädda i ålderdomliga kläder. Emellertid kunde han inte ta reda på vad föreställningen betydde. Då Björkhem bad honom fråga någon, kunde han inte göra detta.
Det märkliga faktum att hallucinationer kan upplevas som högst påtaglig verklighet illustreras av ett intressant experiment som en hypnotisör företog med en kvinnlig psykologistudent för att se om hon kunde skilja mellan en verklig person och en yttre hallucination av denne. Studenten försattes i hypnotisk trans och placerades på den mellersta av tre stolar. En väninna till henne kom så in och satte sig på en av de andra stolarna.
"Vem är det som sitter till höger om dig?", frågar hypnotisören. "Det är min väninna", svarar studenten. "Nej, hon sitter ju på din vänstra sida", säger hypnotisören. Studenten vänder sig då åt vänster och upptäckter hallucinationen av väninnan. "Du förstår säkert att en av de båda gestalterna är en hallucination", säger hypnotisören, "men vilken av dem?"
Studenten betraktar båda gestalterna och känner på dem men kan inte
omedelbart avgöra vilken av dem som är hallucinationen. Hypnotisören uppmanar
henne då att fundera ut ett sätt att skilja på dem. Hon funderar en stund och
pekar därefter på hallucinationen och säger "det är hallucinationen."
"Det stämmer", säger hypnotisören, "men hur kom du på
lösningen?" "Jo", svarar studenten, "jag befallde i
tankarna båda att sträcka fram armarna, och eftersom en hallucination lyder
mentala kommandon så sträckte den fram armarna."
Tidskompression
Slutligen skall jag så säga något om den suggestionseffekt som kan betecknas med ordet tidskompression. Här handlar det om inre hallucinationer som inte på något sätt är märkbara för omgivningen.
Experiment med tidskompression har bl a utförts av den norske psykologen Harald Schjelderup. Experimenten visar att ett långt och innehållsrikt upplevelsematerial kan rymmas inom en kort transperiod. Med andra ord så kan en försöksperson i trans under t ex två sekunder uppleva ett händelseförlopp som i det normala vakentillståndet sträcker sig över en timme. Därvid förefaller det försökspersonen som om den två sekunder långa upplevelsen faktiskt varade i en hel timme.
Vid ett sådant experiment gav Schjelderup en kvinna suggestionen att hon skulle uppleva ett helt liv medan han höll handen på hennes panna. Det livet skulle vara av ett annat slag än det hon nu levde. Det skulle vara förlagt till en annan plats och en annan tid. Schjelderup höll handen på hennes panna i en minut och under den korta tiden upplevde hon ett liv som kinesisk kvinna.
Under upplevelsen var hon flicka, ung kvinna, medelålders och gammal. Hon befann sig i ett tidsskede som hon förmodade var Ming-perioden och vistades i de mest skiftande miljöer. Hon gick med små trippande steg, vilket hon trodde berodde på att fötterna var snörda. Hon var finlemmad, hade små mandelformade ögon och mörkt hår som var uppsatt i en stor bred valk. Som ung kvinna var hon bl a nere vid hamnen och där fanns det djonker och män med hårpiskor. Som vuxen hade hon en viss ställning ty hon kunde läsa och skriva. När hon blev äldre satt hon dagligen flera timmar i ett bibliotek och läste.
Upplevelsen var mycket livfull, färgrik och detaljerad. Hon mindes efter transen hur porslinet och hur mönstret på en klänning såg ut. Hon mindes att floden var blå, att djonkerna hade bruna segel och att männen på dem var klädda i urblekta byxor och tröjor. Hon mindes barn som lekte, rop och skrål från båtarna, tehus och matställen, unga kvinnor i sidendräkter med fågel- och blomstermotiv. Hon mindes sin man osv.
Man frågar sig naturligtvis var materialet till denna livfulla upplevelse hade sitt ursprung. Försökspersonen visste inte vad för slags upplevelse Schjelderup skulle framkalla och kunde därför inte ha förberett sig på något sätt. Det kinesiska livet var alltså inte utarbetat på förhand. Det tycktes komma till samtidigt som det upplevdes under loppet av en enda minut.
Schjelderup själv pekar på två förklaringsmodeller. Antingen var det fråga om en plötslig visuell reproduktion av något som försökspersonen tidigare hade hört berättas eller läst, eller var det fråga om ett diktverk som med hjälp av skapande fantasi producerades på ofattbart kort tid. Schjelderup trodde att materialet möjligen var hämtat från någon av författarinnan Pearl Bucks romaner och lät därför två personer undersöka om så var fallet. Dessa hittade dock inga iögonfallande anknytningar till romanerna. Schjelderup pekar då på möjligheten att försökspersonen hade en regressionsupplevelse av ett tidigare liv.
Man kan tro vad man vill om upplevelsematerialets ursprung. Uppenbart är
dock att experimentet är en ytterst intressant illustration till idén om tidens
relativitet.
Avslutning
De exempel på suggestionseffekter som jag anfört i det här föredraget är
tankeväckande på många sätt. Bl a visar de att människan i den inre delen av
sin varelse har skapande aktörer med märkliga förmögenheter och att dessa
aktörer kan låta sig kommenderas. Exemplen visar också att människan kan
beredas sällsamma och underbara upplevelser, som visserligen är subjektiva men
på sitt sätt ändå verkliga. Dessutom indikerar de att tiden är en illusion och
att människan inte bara lever ett utan flera liv på jorden.