Prekognition

Inledning

Med prekognitioner menas visioner och andra intryck av framtida händelser som inte kunnat alstras genom att information om dessa händelser fanns tillgänglig redan innan de utspelades i verkligheten. Ibland upplevs prekognitionen bara som en obestämd "känsla" av att någonting skall hända, men denna känsla kan vara mycket stark.

Ett utmärkande drag hos prekognitioner är att de vanligen har väsentlig betydelse för prekognitörerna själva. De handlar ofta om dessas familjer och andra närstående. Bara ett fåtal handlar om offentliga personer, och förkunskap om stora katastrofer är sällsynta. När en halv miljon människor omkom vid en jordbävning i Kina 1976, tycks ingen västerlänning ha fått förkunskap om detta. En del prekognitioner handlar dock om personer som prekognitörerna inte tycks känna. Fast här skulle närmare undersökningar kanske visa på förbindelser av något slag, förmodligen genetiska, mellan prekognitörerna och föremålen för deras förkunskap.

Prekognitioner är något som enligt naturvetenskapernas mekanistiska världsbild helt enkelt inte kan existera. I den mekanistiska världsbilden är tiden lineär och framtiden kan därför inte finnas förrän den så att säga är här. Ändå har det alltid i alla samhällen funnits en tro på att framtidshändelser under vissa omständigheter kan uppenbaras, och drömmar har ansetts vara den huvudsakliga källan till uppenbarelser av det här slaget.

De gamla egyptierna betraktade prekognitiva drömmar som budskap från gudarna, och den som ville försöka få sådana kunde vända sig till speciella tempel för att sova där. Templen kallades för Serapeums efter drömguden Serapis och fanns bl a i Thebe och Memphis. Före insomnandet fick besökaren genomgå olika reningsritualer som mental förberedelse för den gudomliga kommunikationen, och hade han sedan under natten faktiskt en dröm som kunde tänkas ha med framtiden att göra tolkades denna av, som det hette, "det magiska bibliotekets lärda män". Därvid ansågs tidpunkten för drömmen kunna ge en ungefärlig hänvisning om när den verkliga händelsen skulle komma att inträffa. En dröm i början av natten skulle förverkligas längre fram i tiden än en dröm under nattens senare skede.

För att få inblickar i framtiden har man också sedan gammalt använt sig av olika tekniker, bl a den som kallas skådning. Vid skådning försöker man genom att stirra in i en kristallkula, en spegel, en skål med vatten eller något liknande medium framkalla slumpvisa figurer och färgskiftningar i detta. Den som är skicklig i att visualisera ser därvid ofta klara bilder, vilka kan beskriva såväl pågående som kommande händelser. En berömd skådare är Nostradamus, och han använde sig som bekant av en skål med vatten.

Det här föredraget skall dock inte handla om viljemässigt framkallade prekognitioner utan om spontana. En forskare som studerat sådana är psykologen Keith Hearne, och större delen av materialet till föredraget är hämtat ur hans bok Visions of the Future.

Kategorier

De spontana prekognitionerna kan enligt Hearne upplevas i fyra olika medvetandetillstånd: (1) i vakentillståndet som tankar, (2) i vakentillståndet som bilder, (3) i det hypnagoga tillståndet mellan sömn och vaka och (4) i drömmen.

Ett exempel på prekognitiva tankar i vakentillståndet är följande fall, där en kvinna fick förkunskap om en olycka strax innan den inträffade i verkligheten. Hon återger sin upplevelse med följande ord: "En dag stod jag och diskade då jag plötsligt visste att min son skulle råka ut för en olycka med sin bil. Men jag var säker på att han inte skulle bli skadad. Jag såg på klockan och den visade 19.15. Min son ringde senare på kvällen för att säga att han haft en olycka med bilen, men att varken han eller de som åkte i den andra bilen var skadade. Jag frågade när olyckan inträffade och han svarade 19.20."

Om den andra av sina prekognitionskategorier, den om bilder i vakentillståndet, säger Hearne att dessa bilder kan uppträda hos personer som är duktiga på att visualisera dagdrömmar. Ett exempel är följande, där en kvinna såg en händelse som dagen efter inträffade i verkligheten. Hon berättar: "Jag hade just stigit av bussen vid Londons Whitehall med mina matkassar på väg till mitt kontor i The National Liberal Club. Då jag rundade hörnet mot Whitehall Palace märkte jag att det hade skett något slags explosion. Folk låg på trottoaren och andra stod lutade över dem. Det fanns en massa glasskärvor och blod. ... Jag kunde inte förstå varför ingen i Whitehall reagerade och varför jag inte hade hört explosionen. Då insåg jag att det inte hördes något ljud alls, inga skrik och inget trafikbuller. Scenen var helt tyst som om en ridå hade gått ned bakom mig. Så återkom det normala ljudet och ´visionen´ försvann sakta. Jag vacklade in på kontoret och drack en kopp starkt kaffe, lika uppskakad som om det hela hade varit verkligt. Följande dag, då en järnvägsstrejk hindrade mig från att åka till jobbet, briserade en IRA-bomb vid Great Scotland Yard just runt det hörn där jag hade haft prekognitionen. ... En person dog och 238 skadades."

Om den tredje prekognitionskategorin säger Hearne att personer som är skickliga visualiserare inte sällan ser klara livliga bilder i det hypnagoga tillståndet mellan sömn och vaka, dvs i insomnandeögonblicket respektive uppvaknandeögonblicket. Dessa bilder är ibland framtidsanknutna och anses av dem som har anlag för prekognitioner vara alldeles särskilt tillförlitliga. Ett exempel på hypnagoga prekognitioner ges av en man som berättar följande: "Klockan var ungefär sju på morgonen när jag väcktes av en stark explosion utanför mina föräldrars hus i Northolt. Jag vände blicken mot fönstret och kunde se ljuset från eldslågor. Jag steg upp och drog gardinerna åt sidan men såg då inte något annat än den vanliga morgontrafiken. Jag gick nedför trappan till mina föräldrar i köket och frågade om de hade hört explosionen. De såg undrande på mig och sade att jag måste ha drömt, och när jag ser tillbaka på händelsen så tror jag också att jag gjorde det tills jag steg upp. Jag tänkte inte vidare på det hela förrän två dagar senare då jag klockan tre på morgonen väcktes av en stark explosion. Jag vände återigen blicken mot fönstret och såg eldskenet utanför huset. Men den här gången var det verkligt. När jag tittade ut genom fönstret såg jag att en bil hade kört på en lyktstolpe, varvid bensintanken hade exploderat."

Om den fjärde prekognitionskategorin slutligen säger Hearne att drömmen är det medvetandetillstånd som tycks vara gynnsammast för framtidsupplevelser. De uppträder framför allt under sömnens REM-faser och är vanligen visuella. En framtidsvision sägs vara mycket livlig och vid uppvaknandet känner drömmaren att den var meningsfull och innehöll viktig information om händelser, vanligen ledsamma sådana, som inom kort skulle komma att utspelas i verkligheten.

Ett välkänt historiskt exempel på en prekognitiv dröm är den som biskop Joseph de Lanyi hade om mordet på ärkehertig Ferdinand och dennes hustru Sophie i Sarajevo. Biskopen drömde under natten till den 28 juni 1914 att han fick ett brev från ärkehertigen. I brevhuvudet fanns en bild som visade hur mordet skulle gå till och i brevet berättade ärkehertigen att han och hans hustru skulle bli mördade påföljande dag. På morgonen berättade biskopen sin dröm för flera personer och höll därefter en mässa för de blivande offren. Senare samma dag utfördes mordet i verkligheten och blev upptakten till första världskriget.

I ett nutida exempel säger en kvinna: "Jag har haft många pregognitiva upplevelser. En av dem hade jag när jag var i sjätte månaden med mitt andra barn. Jag hade en livlig dröm att barnet föddes med kejsarsnitt, att det var en pojke och att han bara levde 18 timmar. När han var död låg han i en plastlåda kantad med vita blommor. Jag fick en pojke som förlöstes med kejsarsnitt och han levde i 17½ timmar. När läkaren berättade för mig att han hade dött kunde jag inte gråta, så man tog ned mig för att jag skulle få se honom. Han var klädd i sovdräkt och omgavs av vita krysantemer och låg i en kuvös precis som jag hade drömt."

I ett annat exempel mindes drömmaren sin prekognition när tiden för dess förverkligande var inne och ingrep då i händelseförloppet, något som mycket väl kan ha räddat hans liv. Han beskriver sin upplevelse med följande ord: "Jag hade inte haft en så livlig och detaljerad dröm på länge. Jag drömde att jag befann mig i ett flygplan som gjorde en kraschlandning och sedan fattade eld. Människor dödades. Tre dagar senare skulle jag företaga en affärsresa till Kina, och frågan var nu om jag skulle berätta drömmen för mina kollegor. Hade de rätt att få reda på den? Efter mycken vånda beslöt jag att inte säga något. På grund av en rad till synes slumpartade händelser bytte jag sittplats med en kollega, Eric, när planet skulle starta. Jag upptäckte då att jag satt på samma plats som i min dröm. Planet nådde Athens flygplats och gick ned för landning. Det girade bort från landningsbanan och rände genom skyddsstängslet på samma sätt som i drömmen. Jag kände hur piloten bromsade och tryckte mig mot golvet, men planet gled nedför en brant sluttning och stannade. När jag tittade ut genom kabinfönstret såg jag lågor blossa upp. Tjock dödlig gas började fylla kabinen. Den närmaste utgången var belägen i riktning bakåt, men jag kom ihåg min dröm och visste att jag måste gå framåt en mer än dubbelt så lång sträcka som till den bakre dörren. Det gjorde jag och lyckades hoppa ut genom dörren... Men de som befann sig i planets bakre del satt i fällan. Av de 142 passagerarna omkom 14. Av de sex som hade suttit i min ursprungliga stolrad omkom fem, däribland min kollega Eric."

Ibland kan en återkommande prekognition förebåda något som ligger långt fram i tiden. Så var fallet för en kvinna som berättar följande: "Från ungefär fem till ungefär trettio års ålder hade jag samma dröm minst en gång varannan eller var tredje vecka. Jag befann mig på ett fält och ett flygplan kraschade eller skulle göra det, och det fanns fallskärmar över mig. Jag blev alltid rädd och vaknade gråtande. Hela familjen och alla mina vänner kände till den här drömmen. För ungefär tio år sedan var jag på det fält som jag drömt om när två jetplan kolliderade i luften. Fallskärmarna var där och jag grät, men det berodde på att min dröm hade besannats och att jag helt enkelt inte kunde tro detta. Ingen blev dödad. Jag hade absolut ingenting med människorna i planen att göra. Sedan dess har drömmen inte återkommit."

Det övervägande antalet av dem som har prekognitioner är kvinnor. Med en som haft många, och haft dem i alla fyra medvetandetillstånden, företog Hearne en särskild undersökning. Kvinnan, som heter Barbara Garwell, har ett gott minne och en livlig visuell fantasi. Hon kan också spå i kort. "Jag plockar upp tankar när jag gör det" säger hon, "och de visar sig ofta vara riktiga."

Undersökningen gick till på så sätt att Barbara under loppet av ett år sände in beskrivningar av alla sina prekognitioner till Hearne så snart hon haft dem. När året hade gått gavs beskrivningarna, det var 52 st, till två fristående kontrollanter som inte visste vad undersökningen gick ut på. Kontrollanterna fick hälften var och ombads att i den lokala tidningen söka efter händelser som liknande dem Barbara beskrivit. Därvid fick tiden mellan en prekognitions datum och händelsens datum inte överstiga 28 dagar, en begränsningsperiod som valdes för att Barbara uppgav att de flesta av hennes sanna prekognitioner förverkligades inom denna tidsrymd. Om en händelse tycktes vara relaterad till en prekognition skulle överensstämmelsen mellan de båda betygsättas efter en 8-gradig skala. Resultatet av undersökningen blev att 19 av de 52 prekognitionerna fick ett mycket högt betyg vad gäller överensstämmelsen med verkligt inträffade händelser.

Att prekognitioner inte är ovanliga konstaterade Hearne när han i ett tidningsupprop bad folk sända in berättelser om de framtidsupplevelser de haft och fick ca 450 svar. Majoriteten av de svarande hade visserligen bara haft en enda sådan, men många hade haft flera. Av dem som haft flera valdes 127 ut för närmare undersökning och fick sig tillsända ett frågeformulär och ett personlighetstest. Av de 127 återkom då 88, ett bra resultat vid studier av det här slaget. Den ålder då den första prekognitionen hade upplevts varierade från 3 till 64 år med ett genomsnitt på 18 år. De flesta hade sin första upplevelse i 10-15 årsåldern. En del hade haft mer än 50 prekognitioner och hälften rapporterade att även andra familjemedlemmar hade haft sådana. Hälften hade också haft en utanförkroppenupplevelse och lika många ansåg sig ha förmåga till telepati. Personlighetstestet visade att prekognitörerna överlag var nervösare än folk i allmänhet.

Vad beträffar de fyra medvetandetillstånden visade det sig att över 40 % av prekognitionerna hade upplevts i drömmen, nästan lika många som tankar i vakentillståndet, drygt 10 % som bilder i vakentillståndet och något färre i det hypnagoga tillståndet mellan sömn och vaka. När prekognitörerna skulle uppskatta hur många av deras framtidsupplevelser som förverkligades svarade nästan hälften 90-100 %, en tredjedel 70-90 % och resten mindre än 70%. Den tid som förflöt mellan prekognitionen och dess förverkligande uppgavs av något mindre än en femtedel till timmar, av närmare en tredjedel till dagar, av något färre till veckor, av en femtedel till månader och av några få till år. På frågan om hur pass sanna prekognitionerna visat sig vara, svarade 60 % mycket sanna och ungefär 25 % ganska sanna.

Upplevelser av det här slaget är inte något som lämnar upplevarna opåverkade. Ca 30 % sade sig vara besvärade av dem medan 10 % var glada åt att få inblickar i framtiden.

Hearne betraktar sina prekognitörer som uppriktiga. De visade ju samarbetsvilja genom att presentera detaljerade redogörelser för sina upplevelser och fylla i frågeformulären och personlighetstesterna. De uttryckte dessutom sin tillfredsställelse över det vetenskapliga intresset för upplevelserna. Ett faktum är också att några hade starka skuldkänslor för att de inte gett varningar om kommande olyckor när de kunnat göra detta. En del prekognitörer gav också namn och adresser på pålitliga vittnen. Hearne kan därför inte avfärda prekognitionerna som fantasier. Han anser att de definitivt uppmanar till fortsatt forskning.

Vetenskapen och prekognitioner

Att det finns gott om material för fortsatt forskning visas av ett antal frekvensstudier. I en sådan som genomfördes i England 1980 intervjuades 896 personer, utgörande ett representativt urval av befolkningen. Studien visade att 63 % av de intervjuade sade sig tro på prekognitiva drömmar och att 26 % själv hade haft sådana. Samma år genomfördes i Sverige en liknande studie på 502 personer. I denna sade sig 33 % definitivt tro på prekognitiva drömmar och ytterligare 38 % sade sig kanske tro på dem. Det torde alltså inte vara svårt för forskare att få tag på fall att studera. Det vetenskapliga problemet ligger i att formulera förklaringsteorier för de observationer som görs.

Det finns två sätt att vetenskapligt studera prekognitioner. Det ena består bl a i att medelst laboratorieförsök testa enkla former av fenomenet, där alla dess element experimentellt kan kontrolleras. Vid försök av det slaget kan det dock vara svårt att identifiera fenomenet. Vid tärningsförsök t ex, där det gäller för försökspersonen att säga vilken sida av tärningen som skall komma upp i det följande kastet, kan en lyckad förutsägelse lika gärna bero på psykokinesi (dvs själslig styrning av tärningen) som på prekognition. Det andra sättet att vetenskapligt studera prekognitioner består i att analysera rapporterade fall, varvid man antingen översiktligt synar ett stort antal sådana för att finna typiska karaktäristika hos dem eller gör djupdykningar i och följer upp individuella fall. Det senare sättet är värdefullt av bl a det skälet att man då ägnar uppmärksamhet åt de miljöbetingelser under vilka prekognitionerna har upplevts.

Båda forskningsmetoderna har tillämpats på prekognitionsfenomenet, men resultaten av forskarmödan har inte lett till en allmänt accepterad förklaringsteori. Det finns bara ett antal sätt att vifta bort - respektive försöka förklara - den märkliga företeelsen, och Hearne räknar upp de viktigaste.

Ett sätt att vifta bort prekognitioner är att påstå dem vara tillfälligheter. Detta påstående är enkelt och undvikande och svårt att avvisa när det gäller en enskild prekognition, vilken som helst. För varje enskild prekognition kan man därför tala om en viss osäkerhet. Av den anledningen måste forskaren söka efter mönster bland en rad olika fall.

Man kan också vifta bort prekognitionerna med påståendet att de är självuppfyllande. Med andra ord så skulle en person som tror på sin prekognition omedvetet agera på ett sätt som får denna att förverkligas. Här kommer effekten av självsuggestioner in. Det är ju ett känt faktum att t ex sjukdomssymptom kan suggereras fram av den som tror sig ha, eller skall få, en viss sjukdom.

En förklaring som kan appliceras på en del prekognitioner bygger på antagandet att det framtida tillståndet hos en människas kropp redan i förväg kan utläsas i det undermedvetna. Drömmar om framtida sjukdomar förklaras då med att drömmaren på undermedveten nivå får information om kroppsliga stimuli som ännu inte gett sig tillkänna på medveten nivå.

Ett annat förklaringsalternativ bygger på människans psykokinetiska förmåga, dvs förmåga att utan fysiska medel påverka fysiska ting och händelseförlopp. Vissa personer skulle enligt detta förklaringsalternativ med psykokinetisk energi kunna påverka såväl människor som föremål på avstånd. Prekognitionen består då inte i ett passivt beskådande av en framtida händelse utan i att prekognitören - medvetet eller omedvetet - med själsliga hjälpmedel aktivt konstruerar en sådan. Hur psykokinetisk energi kan verka på avstånd har demonstrerats av bl a ryskan Nina Kulagina. När hon koncentrerade sig på att med "tankekraft" rubba ett visst föremål ur dess läge, kunde även andra föremål i hennes närhet börja röra på sig. Vid biologiska försök fick Nina bl a en grodas hjärta att sluta slå. Alla Ninas märkliga bedrifter utspelades dock i nuet. Det finns ingen känd dokumentation på att hon kunde manipulera framtiden.

Enligt ett tredje förklaringsalternativ består prekognitionen i telepatisk eller klärvoajant information om en rad omständigheter som senare kommer att resultera i en viss händelse. Informationen får prokognitören antingen telepatiskt från personer som är i medveten besittning av densamma eller genom att klärvoajant själv se de orsaker som ligger i beredskap att utlösa händelsen i fråga. På basis av informationen sluter prekognitören sig till vad som stundar och slutledningen gestaltas så till visioner eller andra intryck som han relaterar till framtiden. Det här förklaringsalternativet kräver att ett klart tidsintervall föreligger mellan prekognitionen och dess förverkligande. Annars kan den föregivna prekognitionen ju utgöras av en på telepatisk eller klärvoajant väg erhållen simultanupplevelse av händelsen i fråga.

En esoterisk förklaringsmodell

Om man nu trots frånvaron av en allmänt accepterad förklaringsteori ändå betraktar prekognitionerna som ett reellt fenomen, så ställs man självfallet inför frågan om inte allt som sker är förutbestämt av ett slags öde eller en gudomlig allmakt. Prekognitionerna blir då tillfälliga inblickar i det fastlagda framtida skeende som inte kan ändras. Detta fatalistiska synsätt ger inget utrymma för fria viljeakter. Det vi tror vara utslag av vår fria vilja ingår bara i det förutbestämda händelsemönstret. Fatalismen strider dock mot vårt förnuft och vi vill hellre tänka oss att varje händelse visserligen är förutbestämd på så sätt att den utspelas som det oundvikliga utfallet av förhandenvarande orsakskedjor, men att människan har förmåga till fria viljeakter med vilka hon kan ändra det framtida skeendet genom att ingripa i och omgestalta orsakskedjorna.

I det synsättet ryms gränsöverskridande, s k esoteriska, förklaringsmodeller på prekognitionsfenomenet. Någon sådan anför Hearne dock inte eftersom han som vetenskapsman håller sig inom de för vetenskapen tolerabla gränserna. Vill man emellertid se på hur esoteriken kan betrakta fenomenet kommer begrepp som världsplan, karma, akashakrönikan och reinkarnation in i bilden.

Med världsplan menas då en av kosmiska intelligenser uppgjord plan, efter vilken världsförloppet utspelas. Planen är dock inte ovillkorlig utan lämnar utrymme för de viljeakter som vi människor och övriga i världsförloppet deltagande varelser förmår utföra. Karma, syntesen av naturlagarna, ser sedan till att varje viljeakt får sina i linje med världsplanen följdriktiga och rättvisa konsekvenser. Med hjälp av karma, som är ett uttryck för de kosmiska intelligensernas intentioner, styrs världsförloppet mot sitt mål. Därvid registreras allt som sker på jorden - inte bara de fysiska utan även de själsliga skeendena - i det kosmiska minne som kallas akashakrönikan. Akashakrönikan innehåller därför bild-, ljud- och andra intryck av allt som varit och är på jorden, dvs alla dess forna och nuvarande invånares historia. Vi människor deltager i världsförloppets nu pågående fas i det att var och en av oss lever en serie liv, reinkarnationer, på jorden. Under dessa utgör alla våra tankar, känslor, ord och handlingar orsaker som genom karmas försorg får sina omedelbara eller framtida konsekvenser. Varje människa har under sina förflutna jordeliv alstrat orsakskedjor som ännu inte fått sina konsekvenser, och dessa orsakskedjor bygger hon vidare på i det innevarande livet. Därmed har hon inom ramen för världsplanen berett sig ett eget öde, och detta öde kastar sina skuggor framför sig i akashakrönikan. Skuggorna visar möjliga karmiska skeenden, vilka kan förnimmas som prekognitiva upplevelser i form av drömmar, vakenvisioner, tankar etc. Detta är ett esoteriskt sätt att förklara prekognitionen, det inom parapsykologin mest svårförklarliga av alla gränsöverskridande fenomen.

Till Parapsykologi