Andeskåderskan föddes 1801 i den lilla bergsbyn Prevorst i Würtemberg och fick namnet Fredrica. Redan i mycket unga år visade Fredrica prov på en ovanligt stark sensitivitet. Hon hade prekognitiva drömmar, kunde finna vatten och metaller med hjälp av slagruta, blev illamående när hon gick över kyrkogårdar och vissa markställen, kände närvaron av andar och kunde efter hand också se dessa. Därtill utvecklade hon ett eget inre liv.

Trots sensitiviteten förflöt hennes uppväxt tämligen normalt. I tjugoårsåldern gifte hon sig med en köpman vid namn Hauffe och blev bosatt i Kürnbach. Hon fick då engagera sig i de sedvanliga äktenskapliga bestyren, något som för henne innebar att hon fick spela en roll i vilken hon måste dölja sitt inre liv och utåt visa sig annorlunda än hon i själva verket var. Under sju månader lyckades hon spela denna roll, även om hon så ofta hon kunde tog sin tillflykt till ensamheten. Men hon förmådde i längden inte visa upp ett yttre som inte motsvarade hennes inre. Kroppen mådde dåligt av detta tvång och själen drog sig inåt. Hon drabbades av feber och kramper och behandlades utan framgång med åderlåtning, blodiglar och annat tills man började ge henne magnetiska, dvs mesmeriska, strykningar. Dessa visade sig hjälpa mot kramperna. Men hon fick ingen regelbunden mesmerisk behandling och blev inte botad.

Fredrica födde 1823 ett barn som emellertid även det visade sig lida av häftiga kramper och dog efter ett halvår. Fredrica var nu mycket svag och svårmodig. Vid ett tillfälle skrattade någon när hon var försjunken i bön, och då tog hon så illa vid sig att hon på ett ögonblick blev kall och stel som om hon vore död. Man fick så småningom liv i henne, men händelsen blev inledningen till ett långt lidande.

Fredrica tycktes ha råkat in i ett slags drömtillstånd. En gång talade hon under tre dagar bara på vers, en annan gång såg hon under tre dagar ingenting annat än en eldmassa som liksom på fina trådar flög genom hela kroppen. Därefter hade hon under ytterligare tre dagar en känsla av att man droppade kallt vatten på hennes huvud. Vid den tiden såg hon för första gången sin egen genbild. Den satt vitklädd framför henne på en stol medan hon själv låg i sängen. När hon ropade på sin man försvann genbilden.

Hennes kropp var som sagt mycket svag men sensitiviteten omvänt så stark att hon bl a kände och hörde på mycket långa avstånd. Hon påverkades av spikarna i sitt rum, varför alla spikarna fick avlägsnas. Hon tålde inte längre dagsljus och tycktes livnära sig av andra människors s k nervutströmningar, vilka hon tog till sig när man höll henne i händerna. Var utströmningarna svaga, ökade hennes egen svaghet. Under sju dagar blev hon varje kväll klockan sju också magnetiserad av en ande. Fredrica kunde se anden, vilken hon identifierade som sin avlidna mormor. Det var bara Fredrica själv som såg anden, men många i hennes omgivning fick bevittna hur flera för Fredrica skadliga föremål avlägsnades ur hennes närhet på så sätt att de svävade bort till sina platser som burna av osynliga händer. Fredrica förklarade under magnetisk sömn att hon bara kunde hållas vid liv genom magnetisering. Hon fick då regelbunden sådan och blev så pass stärkt att hon kunde sysselsätta sig med lättare hushållsgöromål.

En lång tid förblev hon i ett slags halvvaket tillstånd och hennes sensitivitet tog sig ofta uttryck i prekognitiva drömmar och i förmågan att i speglar och annat se kommande händelser. Bl a fick hon då och då varselsyner med likkistor. Såg hon någon ligga död i kistan betydde det att personen ifråga skulle dö inom kort. Låg vederbörande levande i kistan förebådade synen en svår och allvarlig sjukdom, och stod han eller hon bredvid kistan gällde varslet en ofarlig sjukdom.

Fredrica födde ännu ett barn, en pojke. En märklig egenskap hos honom var att han, särskilt under de första sex veckorna, inte sov i någon annan ställning än den som hans mor intog under sin magnetiska sömn, nämligen med benen i kors och armarna korslagda över bröstet. Längre fram visade det sig att även han hade förmågan att se andar.

Fredrica plågades alltmer av sina kramper, sin somnambulism etc. Hon tynade bort, kunde inte sova och grät sig genom nätterna. Man kom då på tanken att hennes tillstånd förorsakades av en ond ande och tog kontakt med en man som var känd för sina s k sympatikurer. Denne sände Fredrica ett grönt pulver och en amulett av svart läder som hängde i en tredubbel tråd. Varje fredag skickade man bud efter honom, ty det hade han föreskrivit. Fredrica sade i sömnen: "Mannen hyser den önskan inom sig att man skall be honom själv komma hit; han gör det av egennytta, och tillfredsställer man ej hans önskan så sticker han nålar djupare in i en viss planta i källaren, varigenom jag bindes ännu starkare vid honom och får uthärda mera ångest och oro." Mannen hade ett mörkt, strävt och avskräckande ansikte med ytterst skarpa gnistrande ögon, och Fredrica ville inte att han skulle röra vid henne. I några veckor tog hon pulvret för att mannen inte skulle göra henne illa. Under den tiden hände det några gånger att amuletten av sig själv hoppade runt på sängen och på golvet.

Fredrica kände sig nu starkare, men hennes somnambulism tilltog. Fler sjukdomssymptom uppträdde och för att minska avståndet till den behandlande läkaren flyttades Fredrica till en av sina morbröder i Löwenstein. Det var då som också Justinus Kerner blev konsulterad och indragen i fallet. Kerner försökte häva somnambulismen med rent medicinska medel, men detta misslyckades. Fredrica drabbades av blödningar, förlorade alla sina tänder, och när hon gavs stärkande preparat fick hon en känsla av att lyftas uppåt. Hon blev likgiltig för vad man företog med henne. Hon led en ständig martyrdöd, men dog inte.

Fredrica var utmärglad och en bild av döden, som Kerner uttrycker det. Hon levde av andra människors livskraft, av magnetiskt inflytande, som hon huvudsakligen drog till sig från deras ögon och fingerspetsar. "Andens dunst- och nervutströmning", sade hon, "uppehåller ännu mitt liv." Hon sade också att dessa utströmningar inte kostade de givande människorna något, men verkligheten var den att många av dem som uppehöll sig i hennes närhet kände sig svagare, fick ryckningar i lederna, darrningar m m. Ganska många kände svaghet i ögonen och hjärtgropen och en del föll t o m i vanmakt. Fredrica erkände själv att hon ur starka personers ögon drog till sig den mesta kraften. En person som ofta hade stillat hennes kramper genom handpåläggning fick häftiga ryckningar i armarna och därefter kramphosta med svåra kvävningsanfall under flera månader. En annan blev själv somnambul och föll under ett halvår dagligen i magnetisk sömn. Fredrica kunde bara ha friska människor omkring sig. Av sjukliga blev hon ännu svagare än hon var. Utöver den livskraft hon drog till sig från människorna i sin omgivning, tycks hon också ha dragit till sig något eteriskt ämne ur luften. Hon ville alltid, t o m under de kallaste vinterdagar, ha ett fönster öppet i sitt sjukrum.

Fredrica påverkades inte bara av människor utan också av vad Kerner kallar "anden" i alla ting, framför allt i djur, växter och metaller. Även ovägbara ämnen, t ex de olika färgerna i en ljusstråle, utövade inflytande på henne, och hon kunde se och känna elektricitet där denna för andra var omärkbar. Ur hennes ögon utgick ett vad Kerner kallar "helt eget andligt ljus" som visade sig för var och en som betraktade henne. Kerner menar att hon i alla avseenden nu var mer ande än vanlig människa. Han beskriver henne som en i sin dödsminut kvarhållen människa, vilken i tillståndet mellan liv och död har större förmåga att se den värld som ligger framför henne än den som ligger bakom henne.

Till utseendet var Fredrica kortväxt och hade en österlännings anletsdrag. Hon ägde ingen boklig bildning att tala om. Hon kunde inga främmande språk och hade aldrig fått undervisning i historia, geografi, fysik eller någon annan vetenskap. Bibeln och psalmboken utgjorde hennes enda lektyr. Hennes moraliska karaktär var tadelfri. Hon bemötte alla människor med samma vänlighet och dömde ingen, inte ens dem som smädade och förtalade henne.

Den här beskrivningen av Fredrica och hennes sjukdomshistoria ger en inblick i ett lika tragiskt som sällsamt människoöde. Jag skall nu inte uppehålla mig vid detta ödes detaljer, utan i stället övergå till att återge några av Kerners redogörelser för de märkliga företeelser och fenomen som var förknippade med Fredricas person. De flesta av dessa återfinner vi hos människor i vår egen tid, men några är mycket originella och jag har inte sett dem beskrivas på andra ställen i den parapsykologiska litteraturen.
 
 
Mineralers inverkan

Redan under Fredricas första sjukdomsperioder såg man hur kristall och glas inverkade på henne. Fick en kristall ligga på hennes hjärtgrop en längre stund blev alla hennes lemmar kataleptiskt stela. Samma verkan hade sand. Till och med när hon stod en längre stund framför en fönsterruta inträdde den kataleptiska stelheten. En gång fann man henne sittande på en sandhög, från vilken hon inte kunde komma ned därför att hon var fullkomligt stel.

Man experimenterade på flera sätt med Fredricas känslighet för olika mineraler. Bl a fick hon, sittande i ett rum, hålla i ena änden av ett långt snöre vars andra ände var knuten kring ett mineral som befann sig utom synhåll för henne i ett annat rum. Mineralets inverkan på Fredrica - som ju inte visste vilket mineral det handlade om - blev alltid den som förutsetts. Vanligen kände hon först denna inverkan som krypningar längs fingrarna och armarna, varefter den spred sig till lungorna, hjärtat, ögonen, hjärnan osv.
 
 
Vattens inverkan

När Fredrica höll händerna i vatten överfölls hon av matthet. På dagarna kunde hon inte dricka för då fick hon svindel, så hon fick vänta med att dricka tills solen gått ned. Om hon i sitt magnetiska tillstånd lades i ett bad, kunde hon inte tryckas ned i vattnet. Om man hade kastat henne i ett vattendrag skulle hon inte ha sjunkit. Hon skulle alltså inte ha bestått forna tiders häxprov.
 
 
Växters inverkan

När man undersökte olika växters inverkan på Fredrica visade det sig bl a att hon blev kall i hela kroppen om hon höll vindruvor av arten Riesling i handen, att lagerbär verkade sövande på henne medan hassel gjorde henne klarvaken och betog henne all magnetisk kraft.
 
 
Animala ämnens inverkan

Fredrica fick också hålla olika animala ämnen i handen och det visade sig då bl a att en älgklöv framkallade ett epilepsiliknande anfall, att vädurshorn mildrade hennes kramper och att spindelväv framkallade stickningar i handen och en oro i kroppen som tvingade henne att röra på sig.
 
 
Toners inverkan

Av musik, särskilt molltoner, blev Fredrica ofta somnambul och uppmuntrad och hennes rörelser blev taktmässiga. För att bli muntrare bad hon då och då Kerner att medelst musik magnetisera det vatten hon drack.
 
 
Ögat

När Fredrica blickade in i en människas högra öga, såg hon i detta inte bara sin egen spegelbild utan också bilden av någon annan som vare sig liknade henne själv eller den i vars öga hon blickade in. Hon trodde att den senare bilden representerade den inre människan hos den, vars öga hon betraktade. Bilden svarade nämligen alltid mot personens ifråga karaktär. När Fredrica såg på det här sättet menade hon att hon såg med ett inre öga som sammanföll med det fysiska ögat. Det var också med det inre ögat hon såg sina andesyner, och det var med det ögat hon i såpbubblor kunde se händelser som tilldrog sig på avlägsna platser. Vid klärvoajans med hjälp av såpbubblor kunde hon rikta denna mot bestämda personer och platser.
 
 
Skådande medelst en magnetiserad stång

En kufisk form av fjärrsyn demonstrerade Fredrica när man gav henne en magnetiserad stång med järnspets i ena änden. Om hon höll redskapet mot högra ögat och riktade det mot ett avlägset objekt, förstorades detta objekt i hög grad.
 
 
Skådande med hjärtgropen

Till Fredricas mångfasetterade sensitivitet hörde att hon kunde se med hjärtgropen. Kerner undersökte denna förmåga med bl a följande experiment: Han gav Fredrica två sammanvikta papperslappar, på vilka han hade skrivit "det finns andar" respektive "det finns inga andar". Fredrica lade den ena lappen över hjärtgropen och sade helt riktigt att det stod "det finns andar" på den. Kerner skrev namnet "Napoleon" på en annan lapp, och när Fredrica lade den på hjärtgropen sade hon att hon hörde en marsch och började sedan sjunga en sådan.
 
 
Skyddsanden

Fredrica talade ogärna om de andar hon såg, särskilt inte om sin avlidna mormors ande som var hennes skyddsande. Mormodern visade sig alltid för henne i samma gestalt som under livet, men ljusare och vänligare och i en klädnad som hon aldrig hade burit under sin tid på jorden. Klädnaden utgjordes av en vit veckad rock med en gördel runt midjan. Huvudet var betäckt med ett kläde i form av en slöja som löpte runt pannan, täckte håret och föll ned vid öronen. I den huvudbonaden visade sig för övrigt alla de kvinnliga andegestalterna.
 
 
En märklig andesyn

En morgon när Fredrica, sittande i sängen, åt sin frukost, uppenbarade sig hennes två barn - alltså både det döda och det levande - i andegestalt för henne. Det döda barnet fixerade modern och pekade på det levande. Detta hade en nål i handen som det stack i munnen. Det döda barnet som inte ens var ett år gammalt då det dog visade sig i en fyraårings gestalt, dvs så stort som det skulle varit om det fått leva. Under magnetisk sömn förklarade Fredrica att det levande barnet vid åttatiden sju dagar senare skulle svälja en synål och dö, om man inte förhindrade det. Följande morgon visade sig barnen två gånger till i samma ställning och man sände bud till Fredricas föräldrar som hade hand om det levande barnet. Dessa undersökte barnets kläder och fann då mycket riktigt en synål sittande i en högerarm. Nålen avlägsnades och faran var eliminerad.
 
 
Amuletter

Fredrica försökte bota sig själv och även andra sjuka människor med hjälp av bl a amuletter som försågs med skrivna magiska formler. Kerner trodde att formlerna hade att göra med de magiska siffror, med vilka Fredrica en gång räknade ut sin egen dödsdag. Amuletterna bars alltefter sjukdomens art på ryggen eller på hjärtgropen.

Fredrica var mycket känslig för andras sjukdomar. Bara genom att vara i närheten av en sjuk människa kände hon samma smärtor, sinnesstämningar och andra symptom som den sjuke och kunde därtill redogöra för sjukdomens beskaffenhet. Kerner prövade detta vid ett tillfälle då han råkat stöta armbågen mot en stol så att armen domnade. När han sträckte fram handen mot Fredrica och frågade henne vad hon kände svarade hon omedelbart: "Jag känner ingenting annat än att min arm somnar och det börjar sticka överallt i den." Vid ett annat tillfälle kom en kvinna till Fedrica för att rådfråga henne om en sjukdom i trakten av levern. Fredrica undersökte kvinnan och sade att hon kände hjärtklappning och smärta kring levern och att hon dessutom förlorat nästan hela synförmågan i sitt högra öga. Kvinnan blev då mycket förvånad och förklarade att hon sedan många år knappast kunde se någonting med höger öga. Den nedsatta synförmågan kvarstod hos Fredrica i flera dagar och fick återställas på så sätt att friska personer med starka ögon fick fixera hennes påverkade öga flera minuter i sträck.
 
 
Levitation

Kerner, och även hans hustru, utövade ett mycket starkt magnetiskt inflytande på Fredrica. Om båda samtidigt höll sina fingrar mot Fredricas kunde de mot, som Kerner säger, "tyngdkraftens alla lagar" lyfta henne högt upp i luften.
 
 
Magnetisk dröm

När Fredrica befann sig i det tillstånd som Kerner kallar "magnetisk dröm", befann hon sig inte i det vanliga drömtillståndet. Det som utspelades under en magnetisk dröm kom hon alltid ihåg när hon vaknade. De magnetiska drömmarna skilde sig från de vanliga drömmarna genom att deras innehåll alltid var förnuftigt. Om en sådan dröm avbröts den ena natten fortsatte den alltid under nästa, och då från det ställe där den avbrutits. Då Fredrica befann sig i det magnetiska drömtillståndet gick det inte att väcka henne genom rop eller skakningar.
 
 
Det inre språket

Under sitt halvvakna tillstånd talade Fredrica ett språk av, som det tycktes, österländsk karaktär. Språket var mycket välljudande och Fredrica talade det så konsekvent att de som en längre tid vistades omkring henne lärde sig förstå det. Hon menade att detta språk fanns inneboende i varje människa, men att det inte var ett språk för huvudet utan för det inre liv som utgår från hjärtgropen. Under det normala vakentillståndet kunde hon inte ange betydelsen av språkets olika ord. Språkkännare fann att en del av dem hade likheter med koptiska, arabiska och hebreiska ord. Bokstäverna i det inre språket hade relationer till siffror, och dessa var av stor betydelse. Ordet för Gud t ex, betydde bara Gud om det inte var förbundet med siffror. Förbundet med siffror uttryckte det däremot Guds hela väsen. Något fullständigt alfabet för detta språk kunde Fredrica inte redogöra för. Men det tillhör själen, sade hon, och vid döden tar själen det med sig. Ty i andevärlden styr själen människan och utgör hennes kropp. Samtidigt sade Fredrica att andarna kan läsa tankar och att de egentligen inte behöver något språk.
 
 
Utanförkroppenupplevelser

Fredrica kunde under sitt magnetiska tillstånd lämna sin fysiska kropp och ha vad vi numera kallar utanförkroppenupplevelser. Kerner frågade henne vid ett tillfälle om hon inte ville ge honom och hans hustru prov på denna förmåga på så sätt att hon någon kväll uppenbarade sig för dem genom att klappa i händerna. Fredrica samtyckte och Kerner berättar med följande ord vad som hände: "När vi en dag senare ungefär kl 11 om aftonen hade gått till sängs - vi bodde flera hus ifrån henne - och allting var tyst och stilla omkring oss, så hörde vi i luften över oss ett ljud som liknade en klappning. På denna följde ännu sex andra, vardera med en mellantid av en halv minut, så att vi kunde noga höra och ge akt på var och en särskilt. Ljudet var dovt och likväl genomträngande, sakta men likväl tydligt."
 
 
En andehändelse

Som exempel på hur Fredricas umgänge med andarna kunde gestalta sig, tar jag följande händelse. Den har att göra med anden efter en gammal man som otaliga gånger under ett helt år besökte Fredrica. Mannen var klädd i en mörk kåpa och kom till henne för att, som han sade, lära känna Återlösaren. Han uppgav att han hade ett mord och en mängd andra brottsliga gärningar på sitt samvete och att han irrat omkring under lång tid. Fredrica gav honom ingående religionsundervisning och i takt med denna blev hans gestalt ljusare och vänligare. Han tillkännagav alltid sin ankomst genom smällar, bultningar i väggarna och andra ljudfenomen. Dessa uppfattades även av andra än Fredrica själv. Vid ett tillfälle hade han en kvinnoande med ett barn på armen i sällskap. Också när Fredrica var utomhus, infann sig mannen. Han kom då vanligen springande mot henne och svävade sedan framför henne. En gång frågade hon om han även hörde andra människor. "Jag hör dem genom dig", svarade han. "På vad sätt då?", frågade Fredrica. "Då du hör andra", svarade han, "så tänker du på vad du hör, och dina tankar kan jag läsa." Den här mannen sågs också av Fredricas far, bror och yngre syster. För övriga personer i huset var han osynlig, fast några av dem kunde märka hans närvaro som en sakta fläkt från det ställe där han stod. Husets hund visste alltid när han kom. Den sökte då skydd hos de i rummet närvarande människorna.

När Fredrica i november 1825 reste till Kürnbach följde mannen efter. "Varhelst du är", sade han, "där är även jag." I Kürnbach fortsatte hon att undervisa honom, och även där lät han höra sig med allehanda buller. En natt sade han: "Jag kommer nu inte till dig på sju dagar emedan din skyddsande, utan vilken du inte kan fördraga min närvaro, nu är sysselsatt med någonting annat viktigt. I din familj föregår någonting särdeles, som du först nästa onsdag får erfara." På morgonen berättade Fredrica vad mannen sagt och på den förutsagda dagen ankom mycket riktigt ett brev med underrättelsen om att morfadern - hennes skyddsandes efterlevande make - hade dött.

Vid sitt näst sista besök tackade mannen Fredrica för all den omsorg hon visat honom och bad att man följande dag skulle sjunga en viss psalm för hans frids skull. Detta skedde och Fredricas far såg då mannen stå bredvid den person som ackompanjerade på klaveret. Fadern blev så upprörd av synen att han gick in i ett angränsande rum. Där fick han då också se den tidigare nämnda kvinnoanden med sitt barn på armen. En tid efteråt grävde man på husets gård enligt Fredricas anvisningar upp benen efter ett litet barn.
 
 
Andeskådandet

Om sitt andeskådande sade Fredrica med något moderniserade formuleringar bl a följande:

Säkert är att jag inte själv framställer dessa gestalter för mig, ty jag har inte den minsta glädje av dem. Tvärtom är mig detta olyckliga skådande en ständig plåga. Jag tänker aldrig på andarna annat än när jag ser dem eller när man frågar mig om dem.

Tyvärr är mitt liv nu så beskaffat att min själ, liksom min ande, skådar in i en andevärld som så att säga är placerad på vår jord. Jag ser inte bara en eller annan ande utan ofta stora mängder av dem, och de befinner sig alltefter sin själsbeskaffenhet i olika tillstånd.

Jag ser många med vilka jag inte kommer i beröring, och jag ser och talar med sådana som oupphörligt vänder sig till mig och ofta uppehåller sig omkring mig i månader. Jag ser dem vid alla möjliga tider både dag och natt, och vare sig andra människor är närvarande eller inte. Jag ser dem om jag känner mig stark eller svag, i smärta och i glädje. Jag kan, kort sagt, inte undvika dem. Till och med då jag ligger i den lugnaste sömn väcker de mig. Jag har gjort den erfarenheten att en ande som har väckt mig och står framför min säng, ofta också ger sig och sitt ärende tillkänna i de personers drömmar som samtidigt sover i mitt rum.

Andarnas utseende liknar ett glest moln, men jag har aldrig kunnat se igenom dem. Jag har heller aldrig sett att de kastar någon skugga. I sol- och månsken ser jag dem klarare än i mörker. Av föremål som kommer mellan dem och mig kan de undanskymmas för mina ögon. Med tillslutna ögon ser jag dem inte, inte heller ifall jag ser mig om efter dem. Jag hör dem tala även om jag sätter fingrarna i öronen. Många personer som inte ser dem, känner likväl deras närvaro. Även djuren känner deras närvaro. Andegestalten är alltid sådan som den var i livet, endast med den skillnaden att den är färglös, gråaktig. Så är också dess klädsel. Endast hos de ljusare, bättre andarna ser jag en annan klädsel som alltid utgörs av en lång, ljus, veckad rock med en gördel kring livet. Ansiktsformen är också som hos levande människor, men gråaktig och vanligen sorgsen och dyster. Ögonen är klara, ofta såsom eld. Huvudhår har jag aldrig sett på någon ande. Alla kvinnoandar visar sig för mig i likadan huvudbonad, även om de ovanpå denna bär den huvudbonad som de burit under livet.

Andarna förflyttar sig på samma sätt som levande människor, fast de ljusare och bättre liksom svävar medan de mörkare och sämre går så tungt att inte bara jag utan även andra personer i min närhet kan höra dem. Utom tal åstadkommer de varjehanda ljud för att ådraga sig deras uppmärksamhet som inte kan se dem. Dessa ljud består vanligen i bultningar, i ett buller som när man kastar sand eller kramar ihop ett papper, i ett släpande som när man går i sockor eller tofflor, i suckar osv. Andarna kan också sätta saker, t o m tunga sådana, i rörelse samt öppna och stänga dörrar. Det senare har ofta även sådana andar gjort som mycket väl kunde komma både in och ut utan att öppna dörren. Jag har lagt märke till att ju mörkare en ande är, desto starkare buller kan den åstadkomma och desto mer förmår den driva vad man i allmänhet kallar spökerier.

Jag har aldrig sett en ande samtidigt som den låtit sig höras, så jag tror inte att de - med undantag för talet - kan både ses och höras samtidigt. Andarnas språk är lika olika som de levande människornas, men rösterna låter alltid lika. De låter som en utandning. Hos onda andar är ljudet starkare än hos bättre. De rör munnen såsom vi. De kan inte svara på allt jag frågar dem. Onda andar är bättre i stånd att svara, men jag aktar mig för att tala med dem. Jag har ofta märkt att bättre andar tycks ha svårare att besvara frågor som rör det jordiska. På samma sätt förefaller de onda andarna ha svårt för att tala om det himmelska. Med högre, saliga andar är jag inte i stånd att tala. På sin höjd kan jag ställa en kort fråga till dem. Är min själ förenad med min ande, kan jag inte tala med de saliga andarna.

De flesta av de andar som kommer till mig befinner sig i de lägre graderna i anderiket inom vår luftrymd, i ett s k mellanrike. Det är andar som under livet genom omåttlig kärlek till det jordiska trälade i stoftet, andar som inte dött i tron på försoningen genom Kristus, och andar vilkas själar i dödsstunden fäste sig vid någon jordisk tanke som de tog med sig och som ännu kvarhåller dem vid jorden.

Många människor som inte strax efter döden kan bli saliga kommer allt efter sin andes renhet till olika - ofta högre - grader i detta rike. I de lägsta graderna är andarna fortfarande utsatta för lockelser till ondska.

Man skall inte tro att bättringen där är lättare än här. Anden är överlämnad åt sig själv. Dess lidelser måste ryckas upp med roten. Där finns ingen förströelse, inga världsliga sysselsättningar. Andarna i de lägre graderna, som fortfarande har den tyngre syndabördan att bära, vandrar i en ryslig skymning. Denna skymning tillhör inte det ställe där de vistas, den utgår från deras egen själ. Solen försvann för dem vid deras bortgång från världen, och fastän de vistas i vår luftrymd har de inte längre några synorgan för vår jord. Endast genom en inre bättring tilltar deras åskådning och deras ljus. Får de åter ljus i själen kan de höja sig över vår region. Det är i synnerhet dessa andar som kommer till mig, eftersom jag är i ett sådant tillstånd att de kan se och känna mig lika bra som jag kan se och känna dem. De kommer till mig för att jag skall ge dem ett tröstande ord och medelst bön hjälpa dem ur deras elände.

Detta kan säkert förefalla otroligt, ja t o m enfaldigt, för många människor, särskilt för dem som tror att en ande vet mer än en svag människa. Hos de flesta andar är så inte fallet, ty de står på en ganska låg punkt och är fjättrade i villfarelser. De har på grund av sin moraliska tyngd mycket lättare för att vända sig till syndiga människor, till sådana som kan se dem, än till saliga andar. Man bör betänka att en ande som här i livet försänkte sig i lastens mörker inte blir ljusare direkt efter döden. En sådan ande är efter döden, då han saknar allt understöd av själen som nu bara tjänar honom till omklädnad, ännu svagare. Hans svaghet kommer först nu i hans isolerade tillstånd rätt i dagen.

Därav kommer det sig att en sådan ande i andevärlden vet mycket mindre än han tycktes veta i sinnevärlden, där han sköt sin världskloka fördärvade själ framför sig. Men inte ens hos den svagaste ande, om han inte helt och hållet övergått till en djävulsk natur, är gudomsgnistan fullkomligt slocknad. Gudomsgnistan söker dra själen till sig.

Jag frågade en gång en ande om man växer även efter döden, ty flera som dog i späd ålder visade sig för mig i större gestalt. Anden svarade då: "Ja, om man måste skiljas från jorden innan man blivit vuxen. Själen bildar sig så småningom en större omklädnad till dess denna blir så stor som man kan bli på jorden."

För en tid sedan frågade jag en ande var han uppehöll sig och varmed han och andra andar i samma grad sysselsatte sig. Han svarade: "Jag är inte i mellanriket, jag är redan i en salighet där hedningarna och alla de själar är som utan egen förskyllan aldrig lärde känna vår Herre och Frälsare. Där blir vi undervisade av änglar till dess vi blir mogna för en högre salighet."
 
 
Mer om andarna

De andar som besökte Fredrica var av allehanda slag och många av dem kom från länge sedan förflutna århundraden. Deras närvaro kring henne var, som redan nämnts, ofta ganska påtaglig även för andra än henne själv. Personer som sov i samma rum som Fredrica blev under sömnen, liksom i en dröm, så medvetna om andarnas närvaro att de efter uppvaknandet kunde redogöra för vad som tilldragit sig i rummet. Döden, andelivet, sömnen och drömmen tycks, säger Kerner, därför inte bara vara besläktade utan ingå i varandra.

För Fredrica och dem som kom i närmare beröring med henne var förekomsten av andar ett faktum. Men Fredrica försökte aldrig övertyga andra människor om verkligheten av sina andesyner, och hon avrådde bestämt alla från att försöka kasta en nyfiken blick in i andevärlden. Kerner fick själv aldrig se någon ande men fick i sitt hem uppleva en rad fenomen, förorsakade av Fredricas närvaro. Det hördes bultanden och ljud av steg på golvet. Ett litet bord kastades som av osynliga händer genom luften, tallrikar slungades om varandra i köket osv.

En god indikation på andarnas faktiska existens fick Kerner när en vän till honom utsatte Fredrica för ett prov. Fredrica hade då under en längre tid fått besök av anden efter en för henne okänd man. Hon hade aldrig sett mannen medan denne levde på jorden och inte heller hört talas om honom. Vännen bad Fredrica fråga anden efter hans födelseår, vilket var obekant för dem alla tre. Anden uppgav detta och vännen skrev till hans släktingar och frågade om årtalet var korrekt. Svaret blev nej. Fredrica ställde då samma fråga igen till anden men fick samma svar. Man undersökte nu det hela lite närmare, varvid det visade sig att släktingarna hade fel. Anden hade uppgivit sitt rätta födelseår.

Kerner blev uppenbarligen fascinerad av de märkliga företeelser han fick bevittna vid samvaron med Fredrica, och för dem som nästan tvåhundra år efteråt läser hans bok ger bekantskapen med den sällsamma andeskåderskan upphov till många funderingar. Icke minst är det fallet med händelserna i samband med hennes död, och jag skall som avslutning säga några korta ord om dessa.
 
 
Fredricas sista levnadsdagar och död

Fredrica tillbringade sina sista dagar i Löwenstein. Hon visste vad som förestod och sade under magnetisk sömn: "Min kropp är levande död men i min själ vilar ett högtidligt lugn, den är friare än någonsin förr. På min kropp bör man alldeles icke göra något avseende." Några veckor före slutet såg hon sin genbild tre gånger. Detta berättade hon för Kerner med följande ord: "Tre gånger visade sig för mig en över all beskrivning vänlig, i svarta kläder omsvept, kvinnogestalt. Denna stod mitt framför mig, men hon var högre än jag. Gestalten visade sig blott i bröstbild ty resten av kroppen doldes i en öppen, med svarta kläden övertäckt likkista. Bredvid den låg ett vitt kors. Hon vinkade till mig och jag kände en kall fläkt utgå från henne. För mig själv sade jag sakta vem är du? och för andra gången kom den kalla fläkten emot mig, och ännu vänligare blev hennes ansikte. Denna syn var ingen ande utan det var min egen genbild, och jag anar nog dess betydelse."

Tre dagar före sin bortgång sade hon: "Så sant Gud lever är jag om tre dagar icke mera till." Hon ville dö och fick dö men, som Kerner säger, under outsägliga kval. Hon förblev magnetisk till sista andetaget och gick gradvis över till andra sidan. Under dödskampen fick hon besök av sin avlidne fars ande som kunde ses också av hennes mor och syster. Omkring klockan 10 på kvällen den 5 augusti 1829 såg systern en hög ljus gestalt träda in i rummet. I samma ögonblick uppgav den döende ett glädjerop och tycktes lämna sitt jordiska hölje. Kerner var själv inte närvarande vid dödsbädden men såg samma natt Fredrica i drömmen. Hon verkade då vara fullkomligt frisk och hade två kvinnor i sällskap. Efter sin död visade sig Fredrica sju gånger för sin äldsta syster för att tala med henne om en viss familjeangelägenhet. Bland Fredricas efterlämnade papper fann man en avskedsdikt, och jag slutar med några rader ur denna:

Farväl, ni vänner!
Envar farväl!
Att smärtor mer ej tära
Mitt liv, skall glädja er
Farväl ni vänner kära
Tills jag er återser.