Den spiritualistiska bilden av livet efter detta

Inledning

Spiritualismen vill med sin fenomenologi visa att människan som individ inte upphör att existera när hon lämnar jordelivet. Enligt spiritualismen är det bara den fysiska kroppen som dör, resten av människan lever som s k ande vidare på andra sidan, i det som spiritualisterna kallar andevärlden. Anden har där en subtil kropp av eterisk substans som både invändigt och utvändigt ser likadan ut som den fysiska gjorde under jordelivet, och i den kroppen är det mänskliga jagmedvetandet fortfarande i besittning av sin identitet och alla sina själsförmögenheter. Anden har alltså begär, hyser känslor, tänker, hör samvetets röst, har intuition osv. Den har givetvis också minne, och minns t o m sitt jordeliv. I andevärlden lever anden tills det är tid för den att reinkarnera, dvs födas in på jorden för ett nytt jordeliv. De spiritualister som inte tror på reinkarnation betraktar andevärlden som ett slags förgård till paradiset och det eviga livet där.

Nu finns det inte någon klar och ogenomtränglig gräns mellan vår fysiska värld och andevärlden, ty med sin inre varelse är människan redan under jordelivet förbunden med andevärlden. Information om denna kan därför föras in i vår värld. Dels kan vi under sömn, i näradödensituationer och vid utanförkroppenresor lämna vår fysiska kropp och besöka andevärlden i icke-fysisk gestalt, dels kan vi i vårt dagvakna medvetandetillstånd få kontakt med andarna. De kan sända oss tankar och ibland t o m tala till oss och visa sig för oss. Många människor har upplevt detta vid ett eller annat tillfälle. Särskilt mottagliga för impulser från andevärlden är de sensitiva personer som kallas medier , förmedlare mellan de två världarna.

Medierna samarbetar vanligen med vissa andar som kallas ledare. Dessa kan via mediet överbringa budskap till oss från våra avlidna, de kan berätta om livet i andevärlden, de kan meddela filosofisk undervisning osv. Detta sker vanligen genom att de till mediet sänder mentala impulser i form av bilder, tal, känslor och annat, impulser som mediet sedan efter bästa förmåga får klä i egna ord och föra vidare till oss. Men de kan också i en del fall låta mediet gå i lättare eller djupare trans och då ta viss kontroll över mediets organism så att de kan tala med mediets mun eller skriva med dess hand. De kan med hjälp av vissa medier t o m tala hörbart med sina egna talorgan och göra sig synliga för oss. På så sätt har en del uppgifter om livet på andra sidan kommit oss tillhanda, och det är om dessa den här framställningen skall handla.


Dödsprocessen

De andar som beskrivit livet på andra sidan för oss har ofta sagt att de inte minns någonting av själva dödsprocessen. Efter insomnandet på jorden vaknade de helt enkelt upp igen i andevärlden. Vi har därför inte, som i de många vittnesbörden om näradödenupplevelser, några ingående skildringar av tunnelfärder, möten med ljusvarelser, återblickar på jordelivet etc. Detta är onekligen synd, eftersom vi då hade kunnat jämföra andarnas och de återupplivade människornas berättelser.

Den minnesbrist som andarna visar beträffande dödsprocessen finner vi emellertid också hos flertalet av de människor som återupplivats efter att ha varit kliniskt döda. Över hälften säger att de inte hade någon näradödenupplevelse alls, och de övriga minns vanligen bara brottstycken av det händelsemönster som forskarna med ledning av tusentals näradödenberättelser har ställt upp. Och så kan ju också vara fallet med andarna. Orsaken till att de inte gett oss några utförligare skildringar av dödsprocessen skulle alltså kunna vara att det bara är ett fåtal andar som minns hela händelseförloppet, och att de som gör det inte har berättat alltsammans för oss.

Det lilla material vi fått tycks dock stämma bra överens med det vi har om näradödenupplevelser. Bl a sägs i båda materialen att den döde kan betrakta sin avlagda fysiska kropp och att döden medför en känsla av frid och välbefinnande.


Ankomsten till andevärlden

Men hur det nu än förhåller sig med minnena av dödsprocessen, så tycks det vanliga vara att anden vaknar upp i andevärlden utan att omedelbart inse vad som skett. Särskilt är detta fallet när döden kom oväntad. Anden är samma människa som på jorden - bara minus den fysiska kroppen. Och eftersom den eteriska kroppen har samma ålder och utseende som den fysiska hade på jorden, börjar andelivet där jordelivet slutade. Ett treårigt barn som dör inträder i andevärlden som treåring, en vuxen inträder som vuxen, en åldring som åldring. Det finns dock berättelser, enligt vilka åldringar inträder i andevärlden i föryngrad gestalt.

Anden vaknar upp i en ljus och fridfull omgivning - det kan vara i ett hus eller i en vacker trädgård - och den vaknar med en stark känsla av välbefinnande. Vid uppvaknandet är den inte ensam. Det finns alltid någon eller några andra andar närvarande - ofta släktingar eller vänner - som hjälper nykomlingen till rätta. Man talar om för honom var han nu befinner sig, något som inte alltid leder till avsett resultat. Det händer ofta att nykomlingen inte fattar att han är död, utan tror sig vara kvar på jorden. Detta är kanske inte så konstigt, ty den nya världen tycks inte skilja sig alltför mycket från den gamla. Anden finner sig vara klädd i de kläder den senast hade på sig på jorden, och även de mottagande släktingarna kan vara klädda på ett sätt som den känner igen. Den nya världen förefaller också vara lika fast och materiell som den gamla och ser i stort sett likadan ut.

Uppvaknandet kan vara ganska omtumlande, och anden blir ibland förvirrad och behöver först lite lugn och ro för att finna sig tillrätta. Den blir då omhändertagen på ett lämpligt sätt av andar som har detta till arbetsuppgift. Så kan t ex en person som före sitt frånfälle legat sjuk en längre tid få fortsätta att ligga i en säng i andevärlden tills han känner sig frisk. Enligt några berättelser finns det regelrätta mottagningsstationer, där nykomlingarna tas om hand och förbereds för andetillvaron. Många andar behöver lång tid - i vissa fall många år - för att förstå och acceptera sin situation. Det finns också sådana som har svårt att fatta att döden inte innebar en total förintelse av dem som individer.

Inom parentes skall nämnas att en ande efter döden fortfarande kan vara kvar i sin jordiska miljö, utan att förstå vad som inträffat. Den betraktar konfunderad sin avlagda fysiska kropp och försöker meddela sig med omgivningen. Den dröjer kvar i sina invanda förhållanden och kan t o m besöka sin forna arbetsplats och försöka deltaga i verksamheten där. En sådan ande gör sig ibland bemärkt som platsbundet spöke under lång tid, innan den så småningom övergår till sitt naturliga hemvist och liv i andevärlden.

Hur som helst så sägs varje ande efter uppvaknandet i andevärlden bli omhändertagen på det sätt som passar dess ålder, släktförhållanden och övriga status. Små barn som dör ifrån sina föräldrar tas om hand av särskilda barnsköterskor eller av eventuella släktingar. Familjer och släktingar återförenas, vänner träffas igen osv. Alla som nykomlingen kommer i beröring med tycks vara angelägna om att hjälpa honom tillrätta, och det är mycket han nu måste lära sig. Ty trots andevärldens likhet med jordens livsmiljöer, lever andarna i många avseenden under helt annorlunda betingelser. Låt oss titta lite närmare på dessa, men då komma ihåg att de andar som beskrivit sin tillvaro för oss har lämnat olika och även varandra motsägande uppgifter om såväl omgivningarna som levnadsförhållandena i andevärlden. Det går därför inte att ställa samman en entydig bild av livet i denna, men man kan göra en försiktig sammanjämkning av vad som tycks vara de vanligaste vittnesbörden.


Livet i andevärlden

Enligt dessa vittnesbörd har andevärlden en vacker natur med växter och djur. Där finns samhällen med gator, villor, hus, bibliotek, skolor, restauranger etc, och där finns planteringar och andra anläggningar av olika slag. Allting verkar mycket jordiskt, men renare och prydligare och framstår i klarare färger. Anden upplever sin omgivning mycket intensivt, ty den eteriska kroppens sinnen är mycket skarpare än den fysiska kroppens. Dessutom är anden mycket känsligare än jordemänniskan för de mentala intrycken från omgivningen, och dessa intryck vidgar och fördjupar dess upplevelser av allt som den omges av.

Andarna lever alltså i en miljö som de är vana vid från jordelivet. En stor skillnad är dock att denna påverkas av deras tänkande. Materian i andevärlden - åtminstone en del av den - lyder tänkandets formbildande kraft. Byggnaderna, deras inredning och andra ting är tillkomna genom tankekraft. Ändå är de för andarna lika substantiella och påtagliga som motsvarande ting på jorden är för oss.

Genom förmågan att skapa med tänkandet får andarna sina behov av bostäder och andra nyttigheter tillfredsställda utan problem. Skaparförmågan sätter dem också i stånd att skaffa sig repliker av ting som de hade på jorden.

Uppgiften om att tingen i andevärlden åstadkoms med tankekraft är dock inte den enda som föreligger. Det har från andra sidan också sagts att varje jordiskt föremål har sin eteriska motsvarighet som är förbunden med föremålet med en s k silversträng. När denna silversträng brister, frigörs den eteriska motsvarigheten och kan då föras till andevärlden för att användas där. Enligt andra vittnesbörd lever andarna i vad som är jordens urbild, innebärande att allt som finns på jorden - plus mycket annat - också finns i deras värld.

Andevärlden - hur den nu än är beskaffad - är befolkad av andar i alla åldrar, och de är klädda på varierande sätt. Sina kläder bär de till prydnad och av gammal vana, eftersom vi människor inte tycker om att gå nakna. Men kläderna behövs inte för klimatets skull. Man har vare sig någon kyla eller någon vinter i andevärlden. Där råder kontinuerligt ett behagligt sommarklimat.

I andevärlden råder också ständig dag. Solen går aldrig ner, om det nu överhuvudtaget lyser någon sol. Hur det förhåller sig med den saken tycks andarna inte ha meddelat. Däremot finns det många uppgifter om att andarna inte behöver någon sömn. De blir inte trötta, vad de än företar sig. Den som ändå vill vila kan med en viljeakt åstadkomma mörker omkring sig och slumra ett slag. Men denna slummer är alltså ingen sömn, och den medför inga drömmar.

Om mat och ätande råder det stor samstämmighet bland våra sagesmän. Andarna behöver ingen mat. De får sin energi på annat sätt. Många äter och dricker därför ingenting medan andra - i synnerhet de som är kroppsfixerade - gör det när lusten faller på. Man tycks dock få nöja sig med vegetarisk kost, för det går inte att ta livet av några djur i andevärlden. Inte ens de rovdjur som finns där får föda sig på det sätt de gjorde på jorden.

Också när det gäller sådana saker som hälsotillstånd och säkerhet är samstämmigheten god. Man blir inte kroppsligt sjuk i andevärlden. Alla är friska och fria från kroppsliga plågor. Och inte heller kan man skada sig eller råka ut för våld och olycker av något slag. Andevärlden är en säker värld att leva i, och där råder också vad vi kallar lag och ordning. Däremot kan man lida själsliga kval, ofta förorsakade av ont samvete för begångna ogärningar på jorden. Man kan alltså plågas av sitt förflutna, ty minnena av detta tar man som sagt med sig till andevärlden.

Till det annorlunda beteendemönster som en nykomling i denna får vänja sig vid hör sättet att förflytta sig. Man kan visserligen gå på sina ben liksom på jorden, men man kan också sväva fram över markytan och t o m höja sig högt över densamma och flyga. Det finns också uppgifter om att man bara behöver önska sig vara på en viss plats, så är man där på ögonblicket. Ändå utgör andevärlden en yta för andarna att leva på, inte ett medium där de flyger omkring som fåglar i luften.

Hur meddelar andarna sig då med varandra? Jo, de kan prata på vanligt sätt, och det gör de också i olika sammanhang. Men deras egentliga språk är telepatin. De kan utbyta idéer och tankar utan att först behöva klä dessa i ord. Förmodligen måste de därvid rikta uppmärksamheten mot varandra, ty deras medvetanden kan väl knappast vara öppna för alla de tankar som sänds ut av omgivningen. De skulle ju då utsättas för ett ständigt tankebombardemang. Men andens tankar är alltså inte längre helt privata som under jordelivet. Lögner och list är därför inte gångbara, och varje ande avslöjar genom sitt tänkande sin sanna karaktär. Telepatin gör att andar av olika jordenationalitet kan kommunicera med varandra utan ord. Men orden är som sagt inte överflödiga. Bl a finns det böcker i andevärlden, och dessa läses på vanligt sätt.

Generellt sägs det att andarna lever ett utvecklande liv. Studier och konstruktiva sysselsättningar spelar en framträdande roll. Det finns skolor av olika slag, lägre för de små barnen och högre för ungdomar och vuxna.

Den som dör ung fortsätter alltså sin uppväxt i andevärlden och når där mogen ålder. Dör man gammal, lär det omvända gälla. Man föryngras tills man når tillbaka till sin medelålder, och där stannar man.

Hur detta förhållande påverkar relationerna i andevärlden är en intressant fråga, ty familjen och släkten tycks spela en viktig roll. Det är inte bara vanligt att de nyanlända andarna tas om hand av sina redan avlidna släktingar, utan också att familjer återförenas. Äktenskap kan fortsättas om parterna så vill, och det sägs t o m att barn som dött ifrån sina föräldrar kan få träffa föräldrarna när dessa sover, för att på så sätt upprätthålla kontakten tills föräldrarna dör och återföreningen kan äga rum.

Äktenskap kan fortsättas eftersom alla andar behåller den könstillhörighet de hade på jorden. Det föds dock inga barn i andevärlden, så hade makarna inga barn på jorden får det bli äktenskapets andra glädjeämnen som förenar dem. Huruvida nya äktenskap kan ingås tycks vara en öppen fråga. Däremot är det uppenbart att andarna normalt lever i grupper och samhällen. De dras till varandra av kärlek, sympati och gemensamma intressen.

Som redan nämnts så spelar konstruktiva sysselsättningar en framträdande roll i andarnas tillvaro. En del ägnar sig åt hjälparbete bland nyanlända eller olyckliga andar, andra åt lärarverksamhet och många bedriver studier. Vidare kan man producera diverse nyttigheter åt varandra. Om nu detta sker med blotta tankekraften kan det tyckas att var och en bör vara i stånd att producera det han vill ha på egen hand, men kanske är det så att tankeskapandet förutom uppslagsrikedom kräver en viss skärpa i fantasi och visualiseringsförmåga för att resultatet skall bli bra. Hur som helst så är vissa andar specialister på det ena eller andra tillverkningsområdet, och ställer sina tjänster till de övrigas förfogande. Men sådana tjänster ges utan betalning, ty några pengar finns det inte i andevärlden.

Man ägnar sig också åt musik och andra kulturaktiviteter och de religiösa andarna utövar sin religion i sedvanliga former. Det finns kyrkor där gudstjänster hålls osv. Andelivet lär därför aldrig bli tråkigt eller meningslöst. Tvärtom har man mycket bättre möjligheter än under jordelivet att odla sina intressen och upptäcka nya mål att sträva mot. Ingen behöver därför bli besviken på det som väntar efter döden. Om inte förr, så får var och en av oss då tillfällen att förverkliga sig själv och leva det liv han vill leva.

Det finns dock en för alla andar gemensam källa till bedrövelse, nämligen den att man i princip inte kan kommunicera med sina efterlevande på jorden annat än i drömmar och via spiritualistiska medier. Man vet att de efterlevande sörjer och man skulle så gärna vilja trösta dem och tala om att man lever och har det bra på andra sidan. Men möjligheterna att få göra detta är alltså mycket små. En del andar kan dock se sina efterlevande. De är så att säga klärvoajanta från andra sidan sett.

Så några ord om tidsupplevelsen i andevärlden. Enligt många sagesmän skiljer sig denna från vår dagvakna tidsupplevelse, där ju skeendet alltid rör sig framåt så att skillnaden mellan gången tid, nutid och kommande tid är uppenbar. Enligt sagesmännen lever andarna i ett nu som kan omfatta inte bara det som händer i detta nu, utan också förflutna och kommande händelser. Med andra ord skulle de leva i ett tidlöst tillstånd av det slag som näradödenupplevelserna vittnar om.

Hur det nu än förhåller sig med tidsupplevelsen i andevärlden så tycks livet där - i motsats till livet på jorden - inte vara tidsrelaterat i den betydelsen att någon fortlöpande förändring av de allmänna levnadsbetingelserna äger rum. Den enskilde anden verkar inte känna till de tekniska och andra framsteg som gjorts på jorden efter dess eget frånfälle. En ande som dog på 1700-talet vet inte vad en bil är, och det är svårt att förklara för den att vi numera färdas i vagnar som inte dras av hästar. Samma sak med andra nutida ting. Anden tycks leva kvar i sin egen tidsperiod och dess begivenheter, utan att känna till de förändringar i levnadsmönstren som civilisationernas utveckling på jorden har medfört för senare generationers människor. Dessutom talar den fortfarande sin egen tids språk. Andelivet sägs visserligen vara utvecklande, men tycks inte vara det på så sätt att det hänger med framstegen på jorden. Och ändå fylls andevärlden hela tiden på med folk från våra industrialiserade samhällen.


Andevärldens zoner

Detta stillastående, plus den omständigheten att de västerländska andarna aldrig rapporterar om några österländska inslag i andevärldens begivenheter, tyder på att andarna lever i zoner som dels är indelade efter tidsepoker, dels begränsas av kulturella och andra skiljelinjer. Många andar säger också mycket riktigt att andevärlden är indelad i sfärer. Dessa sfärer skall enligt en del utsagor ses som materiella vibrationstillstånd där lägre sfärer har lägre svängningstal än högre. Man lever då i den sfär som vibrerar inom samma frekvensområde som en själv, och man kan bara varsebli och uppleva den sfärens begivenheter. Enligt andra utsagor skall sfärerna ses som koncentriskt genomträngande och omgivande jorden, varvid en av de lägre sfärernas ytor sammanfaller med jordytan, medan de högres ytor påträffas på successivt stigande avstånd över denna. Egentligen föreligger det inte någon motsägelse mellan de här två synsätten. Vibrationstillstånden kan ju betraktas som koncentriskt utbredda.

Hur sfärerna än betraktas så är de inte skilda från varandra genom några skarpa gränser. Andarna kan under vissa betingelser bege sig från en lägre sfär till en högre och omvänt. Det finns sagesmän som säger att vi vid döden dras till den sfär som bäst motsvarar vår själsliga status och som vi med vår livsföring på jorden gjort oss förtjänta av. I den sfären vaknar vi upp och där påbörjar vi vår andetillvaro.

För de människor som levt ett mycket själviskt och materiellt inriktat liv på jorden blir uppvaknandet inte särskilt angenämt. Förmodligen befinner de sig inte på en ljus och vacker plats utan på en dunkel och dyster sådan. Där kan de hållas kvar under lång tid, bundna av materiella jordiska begär som inte kan tillfredsställas i andevärlden. Sådana andar är jordbundna och de söker sig ofta till levande människor för att genom kontakt med dessa - ibland genom ren besättelse - få sina begär efter jordiska begivenheter tillfredsställda. En jordbunden ande kan t ex få sitt alkoholbegär tillfredsställt på så sätt, men får dröja kvar i sitt dystra tillstånd tills begäret klingat ut.

De flesta av oss dör dock inte med jordiska begär rasande inom sig, särskilt inte om vi dör vid hög ålder, och kan därför se fram mot andetillvaron med tillförsikt. Efter en tid i en lägre sfär som svarar mot vår själsliga status, avancerar vi efter förtjänst och förmåga till högre sfärer. Och ju högre vi stiger, desto mindre formbunden och mer själsligt avancerad blir vår tillvaro.

Om vad som händer efter det man vistats en tid i högre sfärer har andarna ingen entydig uppfattning. En del av dem uttrycker sin tro på ett himmelrike med evighetstillvaro, medan andra ger stöd åt reinkarnationsläran och säger att de så småningom skall återvända till jorden för ett nytt jordeliv. Reinkarnationsläran står tydligen under debatt i andevärlden. En del andar förklarar att den är sann, andra att den är påhittad, och många vet varken ut eller in i frågan.


Värdering av andeutsagorna

Den spiritualistiska bild av livet efter detta som nu tecknats är inte särskilt skarp i konturerna, ty det går inte att ställa samman de många andeutsagorna till en entydig beskrivning av vad som väntar oss efter döden. Utsagorna går alltför mycket isär. Vill man trots detta ta till sig något av innehållet i dem och införliva det med sin världsbild och livsåskådning, skall man givetvis bara benytta sig av utsagor som på goda grunder kan bedömas härstamma från äkta andar. Och andarna skall dessutom vara kunniga och ärliga.

En utsagas äkthet får bedömas utifrån faktorer som omständigheterna vid dess tillkomst, mediets skicklighet och pålitlighet, andens identitet osv. Ty det är ett faktum att andeutsagor kan fabriceras av mentalt material från levande människor med hjälp av telepati, supertelepati och klärvoajans. Troligen spelar i sådana fall s k sekundärpersonligheter hos mediet en stor roll vid organiserandet av materialet. En sekundärpersonlighet kan ju uppträda som ett självständigt väsen och besitta en beundransvärd fabuleringsförmåga. Många föregivna andeutsagor torde därför vara rena fantasiprodukter, hopkokade av sekundärpersonligheter som hämtat ingredienserna från mediets egen minnesbank, från seansdeltagare och t o m från helt främmande personer.

Den utsaga som klarat äkthetsbedömningen och klassificerats såsom kommande från andevärlden måste sedan bedömas vad trovärdigheten beträffar, ty det finns indikationer på att åtskilliga av de uppgifter som kommer därifrån bör förpassas till papperskorgen. När människan dör genomgår hon ju inte någon moralisk förvandling så det finns alltså lögnare och bedragare även i andevärlden. Och givetvis finns där också andar med måttlig begåvning. Bland det äkta andematerialet finner man därför en hel del som är naivt och enfaldigt, och säkerligen utgörs åtskilligt material av lögner och annan desinformation.

Det är uppenbarligen inte lätt att sortera fram de utsagor som är värda att ta vara på. En viss hjälp har man dock av att studera vad levande människor berättat om sina utomkroppsliga besök i det som kan ha varit andevärlden. Låt oss därför se vad de två utanförkroppenresenärerna Robert Monroe och Sylvan Muldoon säger. Båda påstår sig ha varit i sfärer där de träffat döda människors andar.


Levande jordemänniskors vittnesbörd

Robert Monroe säger att andevärlden tycks genomtränga, men sträcka sig långt utanför, vår fysiska värld. Den verkar vara indelad i nivåer eller plan och ha alla de aspekter vi förknippar med himmel och helvete. Den befolkas av intelligenta varelser som man kan kommunicera med. Tid i vår bemärkelse existerar inte. Händelse följer visserligen på händelse i sekvensordning, men det förflutna och det kommande sammanfaller med nuet.

Andevärlden är en tankevärld. Det är med tankekraft som materian ges form och gestalt, och det är tankekraften som producerar energi osv. Av den anledningen finns där inga mekaniska ting. Man förflyttar sig genom att helt enkelt tänka på rörelse och med tankekraft tillfredsställer man också alla andra behov och önskningar. Man tycks inte behöva någon mat, så det finns inga anläggningar för växtodling och boskapsskötsel. Det finns inte heller några fabriker och butiker. Även de är ju onödiga. Men det finns byggnader och många av de övriga ting som andarna är vana vid från jorden, och materian uppfattas som lika fast och solid.

Tänkande är där detsamma som handling och varje ande avslöjar därför sina sanna karaktärsegenskaper för de övriga. Och eftersom tänkandet ofta styrs av emotioner, gäller det för varje ande att lära sig behärska sina känslor och begär.

Monroe gjorde många besök i andevärlden och berättar detaljerat om sina iakttagelser och erfarenheter. Han träffade andar av den mest skiftande karaktär - vänliga, hjälpsamma, fientliga, aggressiva etc - och han kunde konstatera att livet i andevärlden gestaltar sig i otaliga variationer. Vid ett tillfälle t ex besökte han en mötesplats för nyanlända andar. Denna liknade en park med träd, gräsmattor och blomsterrabatter. Där vandrade andarna omkring eller satt på bänkar och väntade på släktingar och vänner, som skulle komma och ta dem med sig till den plats där de hörde hemma. Vid ett annat tillfälle hamnade han i en stad där man uppfattade honom som fientlig och försökte ta honom till fånga. Några gånger färdades han till vad som kan kallas ett himmelskt ställe eller tillstånd, där han hade underbara känslo-, ljus- och musikupplevelser. Från detta återvände han inte frivilligt till sin fysiska kropp.

I de av andevärldens zoner som ligger närmast jorden tycks många själsligt störda andar som drivs av sina emotioner uppehålla sig och där påträffas också drogade eller sovande jordemänniskor av samma slag. I dessa zoner är det därför inte särskilt angenämt att uppehålla sig, men där får man efter döden stanna tills man lärt sig tygla de grövsta emotionerna. Först då kan man gå vidare till högre zoner och går då förmodligen till sådana där man enligt sina personliga karaktäristika hör hemma.

I Sylvan Muldoons beskrivning av andevärlden sammanfaller denna med den fysiska, precis som människans eteriska kropp under jordelivet sammanfaller med den fysiska kroppen. Muldoon har inte sett några ting i andevärlden som inte också finns i den fysiska, och han har inte heller träffat särdeles många andar. Vid sina besök fann han sig vanligen vara ensam - en främling i ett märkligt, men bekant land.

Men liksom Monroe fann han att allting i andevärlden styrs av tänkandet. Som man tänker, sådan är man. Andens tankar manifesteras ögonblickligen. Varje ande tycks själv skapa sin omgivning, men denna upplevs ändå som verklig. Den ande som genom sitt tänkande skapat sig en dyster och oangenäm omgivning, kommer bara ur denna genom att tänka i annorlunda banor.

Muldoon ser andevärlden som en skärseld där vars och ens själstillstånd bestämmer hans levnadsvillkor. En andes jordiska vanor och böjelser kan därför alstra en bedrövlig tillvaro för vederbörande.

Andevärlden är förunderlig och förvirrande. Muldoon har intrycket att det som är sant vid ett tillfälle i ett visst själstillstånd kan framstå som osant vid ett annat tillfälle i ett annat själstillstånd. Det är därför svårt att få grepp om andevärlden. Den är alltför komplicerad.

Ja, förmodligen är det så, och man bör därför vara mycket selektiv när man tar till sig information från andar, näradödenupplevare och utanförkroppenresenärer. Åtskilligt i den informationen är säkerligen korrekt, men det gäller som sagt att skilja agnarna från vetet. När man försöker göra detta är det givande att hålla de stora mystikernas, ockultisternas, världsbild för ögonen. Den världsbilden utges ju för att vara resultatet av en metodisk utforskning av de icke-fysiska världarnas strukturer och processer. Och utforskningen skall ha företagits av kvalificerade gränsöverskridare som dels i icke-fysisk gestalt har gjort egna observationer och erfarenheter av den osynliga verkligheten, dels erhållit kunskap av identifierade övermänskliga varelser. Ockultisternas världsbild är framlagd i Den esoteriska traditionens olika versioner, bl a i teosofin. Den bör sökaren alltså ta del av.

Till Spiritualism