År 1780 utkom i Stockholm en liten bok på 16 sidor med titeln En märkvärdig berättelse om ett ungt engelskt fruntimmers besynnerliga syner. Boken inleds med en kort presentation av det unga fruntimret, där vi får veta att hon hette Elisabet Hobson och var född i Sunderland 1744. Hennes far dog då hon bara var ett par år gammal och hon uppfostrades därför av en morbror. Elisabet var allvarsamt lagd och växte upp i, som det heter, gudsfruktan. Hon var klart övertygad om sin syndfullhet tills hon vid sexton års ålder fann frid hos Gud, och därefter var hennes uppförande helt i samklang med hennes bekännelse.

Efter den korta presentationen av Elisabet återger boken hennes egen berättelse om andesynerna, och här följer på ett något moderniserat språk ett sammandrag av den berättelsen:

När någon av våra grannar dog, vare sig det var män, hustrur eller barn, var jag alltsedan barndomen van att se dem antingen i samma stund de dog eller kort före. Detta var så vanligt att jag inte blev förskräckt. Många gånger visste jag inte att de verkligen var döda. Många av dem såg jag på dagen och många på natten. De kom när det var mörkt och hade ljus med sig. Jag lade märke till att alla små barn och många vuxna hade ett klart skinande och härligt ljus omkring sig. Men många vuxna hade ett dunkelt skrämmande ljus och ett mörkt moln över sig.

När jag berättade sådant för min morbror, syntes han inte alls bestört. Åtskilliga gånger sade han: "Var endast angelägen om att frukta och tjäna Gud. Så länge Han är på din sida, kan ingen skada dig." En annan gång sade han: "Onda andar visar sig ganska sällan utom mellan klockan elva på natten och två på morgonen. Men sedan de har visat sig för en person i ett år, så kommer de ofta på dagen. De andar som kommer på dagen, vare sig goda eller onda, visar sig vid solens uppgång, vid middagstid och vid solens nedgång."

När jag var tolv år hade min morbror en ganska ogudaktig hyresgäst. En natt när jag satt i min kammare klockan halv elva och ljuset av någon anledning släcktes, kom han in, omgiven av en brinnande låga. Jag skrek till och sade "Wiljam, varför kommer ni in på det sättet för att skrämma mig?" Han svarade inte utan gick sin väg. Jag följde efter honom till hans rum, men fann honom i djup sömn i sängen. Några dagar senare blev han sjuk och inom en vecka dog han i yttersta förtvivlan.

När jag var fjorton år gick jag en morgon tidigt ut för att se efter boskapen. Jag hade att gå över två fält på vilka det sades spöka. Många personer hade därstädes blivit skrämda och jag hade ofta själv sett både karlar och kvinnfolk gå alldeles bredvid mig och försvinna, ibland så många att jag inte kunde räkna dem. Denna morgon, just när jag skulle gå dit, hördes ett oredigt buller som av intensiv träta. Men jag brydde mig inte om det utan gick vidare tills jag kom nära porten. Jag blev då varse en ung man, klädd i purpur, på andra sidan. Han sade: "Det är för tidigt, gå tillbaka varifrån du kommit. Herren vare med dig och välsigne dig!" Och strax försvann han.

I mitt femtonde år blev min morbror sjuk och under tre månaders tid blev han allt sämre och sämre. Då han en dag sänt bort mig i ett ärende och jag var på hemväg längs en gata, såg jag honom hastigt komma mot mig. Jag skyndade mot honom, men han försvann. När jag kom hem fann jag honom ropande efter mig. Så snart jag kom till hans säng knäppte han sina armar omkring min hals, brast i tårar och förmanade mig allvarligt att fortsätta vandra Guds vägar. Han höll mig fast tills han sjönk ned och gav upp andan. Och knappt då kunde man skilja hans fingrar åt.

Från den tiden grät jag från morgon till afton och bad att jag måtte få se honom. Jag blev allt svagare tills jag en morgon närmare klockan ett, då jag som vanligt låg och grät, fick höra ett buller. Då jag reste mig upp fick jag se honom. Han såg mycket missnöjd ut, skakade på huvudet och gick efter några minuter sin väg.

En vecka senare måste jag hålla mig i sängen och blev allt sämre och sämre, ända tills man efter sex à sju dygn gav upp hoppet om mitt liv. Då klockan var närmare elva på natten kom min morbror in, såg mycket nöjd ut och satte sig på sängkanten. Sedan kom han varje natt vid samma tid och blev kvar tills tuppen gol. Jag var övermåttan glad och höll mina ögon fästade på honom hela tiden han var kvar. Om jag behövde dricka eller något annat så hämtade han det och satte det på stolen vid sängen, fast jag varken talade eller rörde mig. Jag kunde faktiskt inte tala. Jag bjöd många gånger till, men kunde inte röra min tunga. Varje morgon han gick, vinkade han med handen åt mig och jag hörde vacker musik.

Sex veckor senare blev jag bättre. Jag frågade då mig själv om jag gjorde rätt i att önska att han skulle komma, och just som jag bad till Gud att Hans vilja skulle ske, kom han in och ställde sig vid sängen. Men han var inte klädd som vanligt utan i en vit klädnad som räckte ned till fötterna. Han såg ganska förnöjd ut. Vid pass klockan ett ställde sig en person i vita kläder, längre än han och övermåttan skön, bredvid honom. Han kom med en sång, liksom sjungen av många röster, och stannade tills hanen gol. Då smålog min morbror och vinkade till mig. Så gick de bort med en obeskrivligt ljuvlig musik och jag såg aldrig min morbror mer.

Ett år senare friade en ung person till mig, och efter några månader gav vi varandra äktenskapslöfte. Men han tänkte genomföra ännu en resa före brölloppet och gick en afton ombord på sitt skepp. Vid pass klockan elva, då jag skulle gå ut för att hämta min mor, blev jag varse honom stå vid dörren med händerna i fickorna och hatten neddragen över öronen. Jag gick mot honom och sträckte ut min hand för att skjuta upp hatten, men han gick hastigt förbi mig och jag såg muren på andra sidan gatan öppna sig när han gick genom den. Klockan tio följande morgon dog han.

John Simpson, en av våra grannar, en man som fruktade Gud och med vilken jag var synnerligen bekant, gick någon tid därefter till sjöss. Han seglade bort en tisdag. Följande fredagsnatt, mellan klockan elva och tolv, hörde jag att någon gick i mitt rum. Varje steg hördes, och de hördes som om någon gick i vatten. Han kom fram till sängen, genomvåt i sina sjökläder, och höll en hand över mig. Tre vattendroppar föll ned på mitt bröst och kändes kalla som is. Jag försökte väcka hans hustru som låg hos mig, men lyckades inte. Efteråt fick jag höra att han hade förolyckats samma natt. Han stannade inte mer än en minut, men han kom till mig varje natt mellan klockan elva och två de följande sju nätterna. Innan han kom, och när han gick, hörde jag alltid en ljuvlig musik.

Därpå kom han till mig både dag och natt. Han kom till mig i vilket sällskap jag än befann mig och om jag var i kyrkan, hemma eller borta. Han var alltid alldeles framför mig och ändrade sin ställning på samma sätt som jag ändrade min. När jag satt, satte han sig också. När jag föll ned på mina knän för att bedja, föll han också ned på knä. När jag stod, stod även han på samma sätt. Jag skulle gärna ha tilltalat honom men kunde inte. När jag försökte, sjönk mitt hjärta inom mig. Detta oroade mig mer och mer så att jag förlorade både aptit, färg och krafter. Detta varade i tio veckor, under vilken tid jag trånade bort utan att våga säga det till någon.

Slutligen kom han flera nätter utan musik och såg mycket bedrövad ut. Den femte natten drog han fånggardinerna häftigt fram och tillbaka, såg med en längtande uppsyn på mig och tycktes vara orolig. Detta gjorde han två nätter. Den tredje natten lade jag mig klockan elva på ena sängkanten. Jag såg honom gå mycket hastigt fram och tillbaka i rummet. Jag hade beslutat mig för att tilltala honom men ville inte att någon skulle höra det, varför jag steg upp och gick upp till översta våningen. När jag öppnade dörren och såg honom komma gående mot mig drog jag mig tillbaka, varvid han stannade och blev stående ett stycke från mig. Jag sade: "I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, vad har ni hos mig att göra?" Han svarade: "Betsy, Gud förlåte er för att ni så länge har hindrat mig från min ro och vila. Har ni glömt vad ni lovade innan jag seglade bort, att ha omsorg om mina barn ifall jag skulle omkomma. Ni måste hålla era ord, annars får jag ingen ro. Laga så att barnen blir undervisade medan de lever, ty de har bara en kort tid kvar." Jag svarade: "Jag skall göra allt som är möjligt." Han tillade: "Er bror har skrivit till er att ni skall komma till Jamaika, men om ni gör det blir er själ skadad. Ni tänker också förändra ert tillstånd, men om ni gifter er med den ni funderar på så blir ni dragen från Gud och blir varken lycklig nu eller senare. Håll er till Gud och fortfar att vandra den väg, på vilken ni blivit uppfostrad." Jag frågade: "Hur tillbringar ni er tid?" Han svarade: "Med lovsånger, men härom skall ni snart få mer kunskap. Ty där jag är, dit tror jag att även ni skall komma. Jag har förlorat mycken sällhet genom att jag kommit till er, och jag skulle inte ha väntat så länge utan brukat andra medel för att få er att tala. Men Herren har inte velat tillåta mig att skrämma er. Har ni något att säga? Det lider mot klockan tre, och därefter kan jag inte stanna längre. Jag skall bara komma till er två gånger till, före mina två barns död. Gud välsigne er!"

Strax därpå fick jag höra en sång som om tusen röster var förenade. Han gick sedan nedför trapporna och jag följde honom till förstugan på första våningen. Han smålog och jag sade: "Jag vill att ni kommer tillbaka." Jag ställde ett par frågor till honom som han genast besvarade. Men han tillade: "Jag önskar att ni inte hade kallat mig tillbaka, ty nu måste jag beröva er något." Efter att ha besinnat sig en stund sade han: "Jag tror att ni bäst kan undvara hörseln på ert vänstra öra." Så lade han en hand på det örat och på ögonblicket blev det stendövt. Och det dröjde flera år innan jag återfick den minsta hörsel. Tuppen gol när han gick ut genom porten, och då upphörde också musiken. Hans äldsta barn dog vid tre och ett halvt års ålder och det yngsta före det var fem år gammalt. Han visade sig båda gångerna före deras död, men utan att säga något. Därefter såg jag honom inte mer.

Lite före mickelsmäss 1763 gick min bror Georg till sjöss. Dagen efter mickelsmässodagen, omkring midnatt, såg jag honom stående vid sidan av min säng, omgiven av ett härligt ljus. Han såg på mig med allvarlig uppsyn. Han var våt överallt. Den natten blev hans skepp krossat mot en klippa och hela besättningen drunknade.

Den 9 april 1767 såg jag vid midnatt min bror John stå vid sidan av min säng medan jag ännu låg vaken. Just vid den tidpunkten dog han på Jamaika. Genom hans död fick jag arvsrätt till ett hus i Sunderland som vi fått av vår farfar, John Hobson, en ganska elak man som drunknade för fjorton år sedan.

Jag använde mig av ett ombud för att återfå denna egendom från mina fastrar som hade tagit den i besittning. Men som detta befanns vara svårare än jag förmodat, gav jag upp hela saken i december. Tredje eller fjärde natten därefter såg jag min farfar. Jag ropade: "Herren välsigne mig! Vad bringar dig hit?" Han svarade: "Du har gett upp egendomen. Herr Parker har rått dig att göra så. Men om du gör det, så finner jag ingen vila. Herr Dunn, som du hittills använt dig av, kommer sannerligen inte att uträtta något till ditt bästa. Gå till Durham. Skaffa där ett ombud, och du skall vinna saken." Hans röst var skarp och så ihålig och skrålande att vartenda ord genomträngde mig. Hans ögon och läppar var orörliga, och ljudet tycktes liksom stiga upp från golvet. När han slutat tala, vände han sig om och gick ut ur rummet.

I januari månad, när jag satt på sängkanten en kvart över elva, kom han in och blev stående framför mig. Han såg skarpt på mig, gick sedan fram och tillbaka, stannade och såg på mig igen. Detta gjorde han i en halv timme, och på det sättat kom han varannan natt i tre veckors tid. Alltid såg han arg ut och ofta var hans uppsyn grym och förskräcklig. En natt då jag satt upp i sängen och grät, kom han in och började dra av mig sängkläderna. Jag försökte ta tag i hans hand, men kunde inte. Då vek han tillbaka och smålog.

Nästa natt klockan kvart i ett, då jag åter satt upp och grät, kom han och ställde sig vid sängen. Då jag sökte efter en näsduk gick han till bordet och tog en som han lade på sängen. Därefter kom han några nätter och drog av mig sängkläderna och kastade dem på andra sidan sängen.

Året förut hade jag haft en långvarig sjukdom och genom att han så ofta hade dragit sängkläderna av mig hade jag nu blivit förkyld. Dessutom var jag så utmattad av alla dessa syner att jag nästan jämt måste hålla mig i sängen. Nästa natt, strax efter elva, kom han tillbaka. Jag frågade: "I Guds namn, varför plågar du mig på detta sätt? Du vet att det för närvarande är omöjligt för mig att gå till Durham. Men jag fruktar att du är olycklig och ber därför få veta om det är så." Efter en liten fundering svarade han: "Det var en dristig fråga att framställa. Om du vet att jag burit mig illa åt under min livstid, så beflita dig om att göra bättre." Jag sade: "Det måste vara en förskräcklig sak att leva och dö på det sättet." Han svarade: "Nu har vi inte tid med sådana betraktelser. Vad gjort är, kan inte återkallas." Jag sade: "Det måste vara en stor lycka att dö i Herranom." Han svarade: "Håll mun på dig! Nämn aldrig ett sådant ord för mig mer." Han gav till ett skrik och föll två gånger, med ett starkt jämmer varje gång. När han försvann flammade en stor eld upp och jag dånade bort.

Tre dagar därefter gick jag till Durham och överlämnade saken i mitt ombuds, herr Hugills, händer.

Efter att ha berättat om ytterligare några besök av farfadern och två andra andar slutar Elisabet Hobson sin berättelse, men den lilla boken avrundas med några kompletterande uppgifter av en teolog som hade undersökt det som förevarit. Teologen säger att Elisabet fick full äganderätt till egendomen. Då detta blev klart hade hennes farfar åter uppenbarat sig och stämt möte med henne på Boyldons kulle en viss natt strax före tolv. Där skulle hon få se många syner och andarna skulle ropa till henne att komma till dem. Men hon skulle inte röra sig ur fläcken och inte svara dem. Elisabet hade bett att få ta några vänner med sig, och detta hade farfadern beviljat på villkoret att vännerna inte var närvarande då han kom en kvart över tolv. Den avtalade natten hade Elisabet stått orörlig på kullen till några minuter över ett. När vännerna såg henne röra på sig hade de gått fram till henne och hon hade då sagt "Gud vare tack. Det är över och beställt. Många andar visade sig och ropade att jag skulle komma till dem, men jag vare sig svarade eller rörde mig ur stället". Hon hade också sagt att farfadern hade ålagt henne att inte berätta för någon om den orsak till mötet som han hade förklarat för henne. Den tystlåtenheten var ett villkor han hade uppställt för att framledes lämna henne ifred.