Andevärlden

Spiritualismen vilar på uppfattningen att vår fysiska värld och tillvaro inte utgör hela verkligheten. Det finns också åtminstone en icke-fysisk värld och tillvaro, även om detta faktum normalt är fördolt för oss under jordelivet. Till denna icke-fysiska värld - som med spiritualistisk terminologi kallas andevärlden - beger vi oss när vi dör, och där lever vi vidare som s k andar. Med ande menas hela människan minus den fysiska kroppen. Anden har en kropp av eterisk substans som ser likadan ut som den fysiska gjorde under jordelivet, och i denna s k astralkropp fortsätter det själsliv som pågick i den fysiska. Anden har alltså begär, hyser känslor, tänker, minns sitt jordeliv, hör samvetets röst, har intuition och kan utföra viljeakter.

Att andevärlden normalt är fördold för oss under jordelivet innebär inte att vi då är helt avskärmade från den. Det finns ingen klar och ogenomtränglig gräns mellan den och vår fysiska värld, ty med sin inre natur är människan redan under jordelivet förbunden med andevärlden. Viss kunskap om denna kan därför föras in i vår fysiska värld, och detta kan ske genom företeelser av två slag. För det första kan vi under sömn, i näradödensituationer, vid vissa s k utanförkroppenupplevelser osv lämna vår fysiska kropp och i icke-fysisk gestalt besöka andevärlden och uppleva något av livsverksamheten där. För det andra kan vi i vårt dagvakna medvetandetillstånd nås av signaler från andar i andevärlden. De kan sända oss tanke-, känslo- och andra intryck, de kan tala till oss och t o m visa sig för oss.
 
 
Medier

Alla kan vi någon gång under jordelivet nås av sådana signaler från andevärlden, men vissa personer är mer mottagliga för dem än människor i allmänhet. De är som det heter sensitiva eller mediala. En person som är mycket medial kan tjänstgöra som medium, dvs som förmedlare av budskap från andevärlden till vår värld. Därvid samverkar mediet vanligen med en eller flera speciella andar som kallas ledare. Med dessa står mediet i en mer eller mindre intensiv och varaktig förbindelse. En ledare har ofta som uppgift att utgöra ett slags medial kanal i andevärlden för de andar som inte själva kan, men gärna vill, ge sig tillkänna för sina vänner och anförvanter på jorden.
 
 
Andekommunikationer

Ett medium är i princip ett redskap för sina ledare och dessa kan genom mediet verka på två sätt. För det första kan de till mediet mentalt överlämna information i form av hälsningar från avlidna, berättelser om livet i andevärlden etc. Detta sker under det att mediet är vid fullt medvetande och har grepp om situationen. För det andra kan ledarna ta ett visst kommando, en viss kontroll, över mediets kropp och astralkropp och på så sätt direkt verka i vår värld. Vid sådana tillfällen kallas ledarna för kontrollandar och vi har att göra med fenomen som automatism, transtal, direktröst och materialisation, s k fysiska fenomen. Till en del kan fysiska fenomen äga rum under det att mediet är vid fullt medvetande och själv upplever det som sker. Men mediet kan också vara i lätt trans och är då inte fullt medvetet om vad som pågår. I dessa båda tillstånd händer det att mediet känner närvaron av kontrollanden i sin kropp och dennes agerande där. Slutligen kan mediet vara i djup trans och fullständigt omedvetet om det skeende som utspelas med dess medverkan. Mediet har helt överlämnat sig åt kontrollanden och dennes avsikter. Att detta kan vara vanskligt framgår bl a av att det finns fall där kontrollanden uppträtt under falsk identitet. Man har kunnat konstatera att kontrollanden inte varit den person på jorden som den uppgett sig ha varit.

De här två sätten för andarna att verka på kan dock inte alltid renodlas, ty en persons medialitet går ofta hand i hand med vissa parapsykologiska egenskaper. Mediet kan vara klärvoajant, det kan ha förmåga till telepati, det kan ha aktiva sekundärpersonligheter osv. Sådana egenskaper hos mediet kan då interfoliera med dess medialitet och få till följd att det blir svårt eller rent av omöjligt att avgöra vad mediets prestationer egentligen består i. Det kan också förekomma att personer med sådana egenskaper påstår sig utöva medial verksamhet trots att deras verksamhet inte har någonting att göra med andar utan är att betrakta som rent parapsykologisk. Detta skall jag gå närmare in på när jag beskriver några av de spiritualistiska fenomenen, men först vill jag säga något om andar i allmänhet och om de tillfällen, seanserna, då vi med mediets hjälp kan kommunicera med dem.
 
 
Andar

Den inom spiritualismen ganska allmänt vedertagna uppfattningen om andar är, som jag redan nämnt, att anden är en hel människa minus den fysiska kroppen. Anden lever i andevärlden i sin astralkropp med alla sina själsförmögenheter i behåll. Anden har alltså samma karaktärsprofil som på jorden. I andevärlden finns det därför inte bara kunniga, sanningsenliga, goda, rättrådiga och välvilliga andar, utan också sådana som är mer eller mindre okunniga, lögnaktiga, ondskefulla etc. Detta faktum måste man också väga in vid tolkningen av seansfenomenen. Bedragare eller skämtare bland andarna kan t ex utge sig för att vara Jesus eller Beethoven eller vad det nu kan vara, och de kan komma till seanserna i helt andra avsikter än man tror. Tänkbart är också att det finns andar som kan tappa mediet och övriga seansdeltagare på tankar och minnesbilder. En ande med sådan förmåga skulle alltså under en seans kunna plocka till sig mentalt material från seansdeltagarna och sedan på ett ogenomskådligt sätt utge sig för att vara dessas avlidna släktingar.
 
 
Seanser

Så några ord om seanser. En seans är ju en sammankomst med ett medium och ytterligare ett antal deltagare som anordnas i avsikt att få kontakt med andevärlden. Många gånger kan det lyckas mediet att etablera kontakten ganska omgående, andra gånger kan det ta lite tid, och ibland lyckas det inte alls. Bäst brukar det gå när alla närvarande är lugna, positiva och förväntansfulla. Deltagare som är mycket upprörda eller fientligt inställda till spiritualistiska fenomen kan utöva ett negativt inflytande. Stämningen i seansrummet är alltså av betydelse. Det är också av betydelse att energi finns tillgänglig, ty spiritualistiska fenomen kan inte åstadkommas utan energi och denna måste lämnas av mediet och de övriga seansdeltagarna. Det är därför som man kan känna sig trött efter en seans. Det är också därför som man inte får sitta med armarna eller benen i kors under seansen, ty detta anses hindra det nödvändiga energiflödet. Är flödet svagt, sägs det kunna förstärkas genom sång eller musik. Den här energiförbrukningen är en intressant faktor att notera. Den kan ju faktiskt indikera att verkliga andar är i verksamhet. För så vitt jag vet så kräver parapsykologiska fenomen inget energiuppbåd av någon annan än den parapsykologiske aktören själv.
 
 
Begränsningar

Parapsykologiska fenomen som teleportation, psykometri etc kan förekomma vid seanser, men dem går jag inte in på. Det är ju andarna som är det väsentliga i sammanhanget. Kan man påvisa att det verkligen finns mänskliga sådana har man ju visat att människan kan överleva den fysiska kroppens död. Men vill man på ett övertygande sätt påvisa förekomsten av andar, måste man kunna utesluta andra tänkbara förklaringar till fenomenen och detta är sannerligen inte lätt. Tittar man lite närmare på fenomenen och några alternativa förklaringar till dem förstår man varför, så låt oss göra detta utifrån den indelning av fenomenen i två typer - mentala och fysiska - som jag tidigare nämnde.
 
 
Mentala fenomen

De mentala fenomenen är vanligast. De åstadkoms i princip genom samverkan mellan en ledare och ett medium. Andar i allmänhet anses inte kunna kommunicera med mediet direkt utan behöver hjälp av en ledare som så att säga är medial från andra sidan sett. Ledarens uppgift är då att beskriva de kontaktsökande andarna för mediet och överbringa deras budskap. Ledaren kan också söka upp andar som efterfrågas av anhöriga på jorden och erbjuda dem seanskontakt. Omvänt kan mediet via ledaren sända frågor och budskap från seansdeltagarna till andarna. Huruvida andarna under seansen kan eller inte kan se seansdeltagarna tycks vara en öppen fråga. Det verkar dock som om åtminstone en del andar kan det. De skulle så att säga vara klärvoajanta från andra sidan sett. Likaså kan en del medier se, eller känna närvaron av, sina ledare. Men det skall framhållas att andarna vid mental kommunikation inte behöver vara närvarande i seansrummet. Mental kommunikation kan äga rum över stora avstånd.

Under mentala seanser är mediet hela tiden vid fullt medvetande och har ett visst grepp om situationen. Mediet mottager informationen från ledaren som inre bilder, tal, känslor och andra intryck, och det ankommer sedan på mediet att med egna ord vidarebefordra det mottagna till de övriga seansdeltagarna. Hela processen skall helst äga rum utan att mediet sätter egen färg på informationen, något som enligt medierna själva tyvärr är mycket svårt att undvika. Ty mediets egna mentala processer interfolierar alltid med informationsflödet från ledaren. Detta kan också störas av övriga seansdeltagares mentala aktivitet och av andar i andevärlden. Mental överföring av information från andevärlden till vår värld är alltså en mycket ömtålig process.

Men är det då alltid säkert att man vid seanser av den här typen verkligen kommunicerar med döda människors andar? Nej, det är det inte, och det har vi åtminstone två slags exempel på. För det första har det förekommit att undersökare av spiritualistiska fenomen helt enkelt tänkt ut en fantasiperson som försetts med namn, utseende och en levnadshistoria, varefter undersökaren gått till ett medium och bett om kontakt med denna fantasiperson som naturligtvis uppgetts vara död. Mediet har då sagt sig få kontakt, beskrivit fantasipersonen och överbringat meddelanden från denne - alltsammans i god överensstämmelse med den uttänkta konstruktionen. Uppenbarligen tog eller fick mediet på mental väg materialet från undersökaren men trodde ändå att det kom från en ande. För det andra har det hänt att ett medium överbringat meddelanden från en ande till en seansdeltagare som emellertid konstaterade att meddelandena visserligen kunde vara nog så riktiga, men att den föregivne anden fortfarande var i livet här på jorden. Även här kan mediet ha tagit eller fått det mentala materialet från seansdeltagaren.

Dessa exempel visar vad som tekniskt sett faktiskt kan ske vid seanser. Mediet fångar upp tankar och minnesbilder från en seansdeltagare eller riktar själv sin uppmärksamhet mot denne och avläser hans tankar och minnesbilder. Bland minnesbilderna finns bilden av den döde vän eller släkting som seansdeltagaren hoppas få kontakt med, och detta ger mediet möjlighet att beskriva denne. Den mentala aktiviteten kan därvid ske på medveten nivå och alltså vara telepatisk, men den kan också ske på undermedveten, s k subliminal, nivå. I det senare fallet får mediet tillgång till minnesbilder av personer och händelser som seansdeltagaren inte tänker på för tillfället. Detta kallas för supertelepati. Även klärvoajans kan komma till användning. Ett medium som är klärvoajant kan, förmodligen i seansdeltagarens aura, se bilder av den döde och händelser som denne har varit invecklad i. Mediet kan då säga sig se den döde stå i närheten av seansdeltagaren. Men vare sig det är fråga om telepati, supertelepati eller klärvoajans, så kan mediet förledas att uppfatta minnesbilderna som kontakt med döda människors andar.

Att mentalt utbyte av information kan äga rum på undermedveten nivå leder oss över till frågan om huruvida sekundärpersonligheter kan vara verksamma vid seanser. Ja, säkerligen är det så. Det finns t ex ett fall där ett medium fick kontakt med en levande "person" som påstod sig vara död. Den föregivne anden lämnade därvid sin släkting bland seansdeltagarna helt korrekta uppgifter om sitt liv på jorden. Men den person som den föregivne anden uppgav sig ha varit levde alltså fortfarande, och vid senare kontroll visade det sig att han vid seanstillfället var vaken och att han inte hade en aning om att han framträtt vid seansen.

Att det inte var den ifrågavarande personens jagmedvetande som framträdde vid seansen är uppenbart. Kan det då ha varit en sekundärpersonlighet hos honom som på undermedveten nivå var i kontakt med mediet? Eller kan det ha varit en sekundärpersonlighet hos den seansdeltagande släktingen som organiserade det mentala materialet? Eller kan det rentav ha varit en sekundärpersonlighet hos mediet själv som på något sätt tog till sig materialet och sedan framträdde som den föregivne anden? Svaret på alla tre frågorna måste bli ett ja . Förekomsten av sekundärpersonligheter är, liksom deras förmåga att agera, påvisad i flera sammanhang. Det är därför också tänkbart att en sekundärpersonlighet hos mediet själv kan uppträda som ledare. Sekundärpersonligheten svarar då på undermedveten nivå för kontakterna med andar - verkliga eller inte - och sänder upp den erhållna informationen till mediets ytjag. Att sedan mediet tar sin egen sekundärpersonlighet för en extern varelse - en ledare - är inte så märkligt. Den psykologiska forskningen har visat att sekundärpersonligheter kan vara mycket handlingskraftiga, ha skarpt profilerade karaktärsdrag som skiljer sig från primärpersonlighetens och besitta en stor dramatiseringsförmåga. De kan därför ge starka intryck av att vara helt fristående och självständiga individer, trots att de endast är delar av den persons jag-område hos vilken de uppträder. Den psykologiska förklaringen till uppkomsten av en sekundärpersonlighet är att mentalt material i det undermedvetna grupperas till ett komplex som personifieras.
 
 
Automatism

Som vi ser så kan vid mentala seanser icke-mediala företeelser feltolkas som utslag av medialitet. Kan detta då också vara fallet vid seanser med fysiska fenomen? Låt oss se efter och då börja med det vanligaste fysiska fenomenet, automatism.

En primitiv form av automatism är bokstavering med vad som brukar kallas "det vandrande glaset". Vid denna använder man sig av ett papper som är försett med alfabetets bokstäver och orden ja och nej, och på det papperet placeras ett uppochnedvänt glas. Automatisten håller så ett finger på glaset och ställer en fråga till den ande som förhoppningsvis är närvarande. Anden skall då besvara frågan genom att påverka automatisten att föra glaset till ordet ja eller nej på papperet eller, om svaret är längre, bokstavera det på samma sätt. Givetvis kan anden också lämna budskap utan föregående frågor. Andra former av primitiv automatism är bokstavering med "dansande bord", pendel eller ouijabord. Men hur bokstaveringen än tillgår så är den en mycket långsam process, och ett längre tankeutbyte med anden blir tidsödande.

Helt annan fart på kommunikationen blir det när en medial person sitter med ett blankt papper framför sig och håller en penna i handen tryckt mot papperet. Då kan det hända att pennan börjar skriva s k automatisk skrift, ofta med stor hastighet. Den stora skrivhastigheten ger intryck av att skrivandet sker efter ett i andevärlden redan föreliggande manuskript. Anden för pennan genom att utöva kontroll över mediets skrivande arm och hand. Anden kan då skriva med sin egen handstil och på sitt eget språk, och det händer därför att ett europeiskt medium förmedlar texter med andra bokstäver än våra latinska och på språk som är mediet helt främmande. Skriften blir ofta egendomlig på ett eller annat sätt, t ex genom att pennan inte lyfts mellan orden. Anden kan också ha svårt för att följa eventuella skrivlinjer på papperet och för att veta när raden eller sidan är slut. Det kan förekomma att anden skriver spegelvänt eller på något annat avvikande sätt, och en vänsterhänt ande kan skriva med mediets vänstra hand även om mediet är högerhänt.

Automatisk skrivning är något som mediet vanligen utövar i ensamhet, inte på seanser. Mediet är hela tiden vid fullt medvetande eller i lätt trans och kan t o m sitta och tänka på annat eller föra ett samtal med andra personer medan skrivandet pågår. I princip behöver mediet bara förse anden med nya pappersark allteftersom de blir fullskrivna. Automatisk skrift produceras också med hjälp av skrivmaskin och dator.

En stor mängd skriftstycken av varierande kvalité, många mycket långa, har tillkommit genom automatisk skrivning. Speciellt bekanta är en del romaner och livsåskådningsbudskap. När en avliden författare skriver genom ett medium, bär det skrivna författarens stilistiska kännemärken. Samma är förhållandet vid de former av automatism där avlidna bildkonstnärer och kompositörer verkar genom medier. Teckningarna, målningarna och de musikaliska verken går då i de avlidnas typiska stilar.

Detta att skrifter, konstverk och musikstycken som produceras i avlidna personers namn bär dessa personers konstnärliga kännemärken är dock ingen stark indikation på att det verkligen är deras andar som varit i verksamhet. Det kan ju helt enkelt röra sig om skickligt utförda imitationer som inte har något med automatism att göra. Stark blir indikationen däremot när mediet skriver med främmande handstilar eller på språk och i ämnen som ligger utanför dess kunskapsområde, och sådana fall finns.

Vid automatism är indikationen på äkta andeverksamhet vanligen dock mycket svag eller obefintlig, och man har då anledning att fråga om styrningen av mediets armrörelser kan ha utövats av andra aktörer än döda människors andar.

Svaret på den frågan är ja. Åtminstone kan aktören vara en levande person. Det finns flera exempel på att automatisk skrift har erhållits från levande personer som inte varit medvetna om det, och vem var det då som agerade?

Kanske ligger det närmast till hands att anta att det var ifrågavarande persons primärpersonlighet, men tänkbart är också att det var en sekundärpersonlighet hos mediet. Om primärpersonligheten var aktören måste skrivandet ha skett när denne sov eller befann sig i något annat tillstånd av fysisk medvetslöshet, och han har då antingen på avstånd utövat psyko-motorisk styrning av mediets armrörelser eller i sin astralkropp begett sig till mediet och där utövat astral styrning av dem. Om det i stället var en sekundärpersonlighet hos mediet som var aktören, kan man tänka sig att den genom supertelepati hämtat mentalt material från den levande människan och utgett sig för att vara denna.

Att en sekundärpersonlighet hos mediet själv kan ta kommandot i organismen och skriva automatisk skrift är ett psykologiskt faktum som vi bör hålla i minnet. Mediets undermedvetna skriver då till mediets ytjag. Mediet korresponderar alltså med sig själv. Förmodligen är detta ganska vanligt, och en stor del av det material som framkommit genom automatisk skrivning torde därför ha sitt ursprung i mediernas undermedvetna förrådskammare. Att vi därför måste vara kritiska till automatistiska produkter är uppenbart. Vi vet ju att det undermedvetna är i besittning av en fantastisk fabuleringsförmåga.
 
 
Transtal

Så går vi över till nästa typ av fysiska fenomen, den som kallas transtal . Vid transtal sluter mediet ögonen och går i lätt eller djup trans. Under transen tar anden viss kontroll över mediets organism och talar med hjälp av dess talorgan. Därvid kan anden också höra via mediets öron och det går alltså att ställa frågor till anden och föra ett regelrätt samtal med den. Om transen är djup, vilket är mycket sällsynt, har mediets jagmedvetande lämnat kroppen. Antingen hör mediet då ingenting av det som sägs eller så tycker sig mediet lyssna till andens budskap från en position ett stycke från kroppen. Vid lättare trans - som är det vanliga - har jagmedvetandet inte lämnat kroppen och mediet kan lyssna till de budskap som kommer ur dess mun. Både när det gäller lätt och djup trans kan mediets röstkaraktär och vokabulär förändras efter den ande som talar. Rösten kan låta påfallande lik den röst som anden hade när den levde på jorden. Är anden ett barn, kan rösten låta som ett barns. Under en och samma seans kan mediet tala med flera olika röster, men omvänt kan också samma främmande röst komma tillbaka under flera seanser. Skulle under transtalet mediets anletsdrag och gester anta en tydlig likhet med andens, föreligger vad som kallas transfiguration . Transfigurationen anses bero på att anden har besatt mediet.

Om vi bortser från transfigurationen och dess besättelseförklaring, så finns det åtminstone två förklaringsmodeller för hur styrningen av mediets talorgan går till. I den ena modellen sägs styrningen ske genom ett slags resonans. En under transen upprättad förbindelse mellan anden och mediet gör att när anden talar i andevärlden, så rör sig mediets talorgan synkront med och på samma sätt som andens. Denna förklaring lämpar sig särskilt bra för de fall där transtalet sker på ett för mediet helt främmande språk eller transrösten låter mycket lik den avlidnes. I den här förklaringsmodellen kommer inte bara andens röstkaraktär utan också dess budskap igenom i opåverkad form, ty mediet kan inte genom sin mentala verksamhet sätta någon egen färg på dem. Det är däremot fallet i den andra förklaringsmodellen. Enligt denna sänder anden ett flöde av tankar till mediets undermedvetna, som klär tankarna i ord och sänder ut dem som tal. Det är alltså fråga om psyko-motorisk styrning. Därvid kan det inte undvikas att andens budskap innehållsmässigt påverkas av mediet när mediets undermedvetna transformerar tankarna till ord.

Finns det då någon stark indikation på äkta andeaktivitet vid transtal? Ja, när mediet talar på språk och i ämnen som ligger helt utanför dess kunskapsområde, liksom när mediet talar med en röstkaraktär och vokabulär som påfallande liknar en viss avliden människas och därvid pratar om sådant som omisskännligt har att göra med den avlidnes privata tankevärld. Men enbart det förhållandet att mediet talar med en annan människas röstkaraktär utgör ingen indikation. Att andra människors röster går att imitera på ett förbluffande sätt har ju många underhållningsartister visat med stor skicklighet. Och en hypnotiserad person kan också tala med en annorlunda röst än sin normala. Om hypnotisören suggererar honom att gå tillbaka till femårsåldern kan det hända att han för en stund blir sig själv vid fem års ålder, talar med en femårings röst och uttrycker en femårings tankar. Och en kvinna kan under hypnos tala med manlig röst. Därför kan en sekundärpersonlighet hos mediet mycket väl tänkas vara den verklige aktören vid transtal, och då såväl när det gäller lätt som djup trans.
 
 
Direktröst

Nästa fysiska fenomen som vi skall titta lite på är det som kallas direktröst. Här talar anden inte genom mediets mun utan från en punkt utanför mediets kropp. Rösten behöver inte ens komma från den plats i seansrummet där mediet sitter. Den kan komma från motsatta sidan av rummet eller från taket, och den kan flytta omkring under seansens gång. När anderösten är svag används en megafon av lätt material, ofta kallad trumpet, för att förstärka den. Megafonen brukar vara försedd med ett självlysande band för att kunna ses i mörker, ty direktröstseanser hålls i allmänhet i mörker eller i svag röd belysning. Megafonen ses då sväva omkring i rummet, ofta med stor hastighet. Vid direktröstseanser talar anden själv direkt till seansdeltagarna. Ibland kan flera andar tala samtidigt, och används då megafoner kan dessa ses röra sig i rummet på samma gång.

Budskapens innehåll påverkas inte av mediet. Budskapen kommer igenom i oförändrad form och kan givetvis framföras på främmande språk. Andens röst kan låta mycket lik den avlidna människans. Anden hör vad seansdeltagarna säger, så man kan föra ett regelrätt samtal med den. Mediet går vanligen inte i trans, ty varken dess psykiska utrustning eller fysiska kropp används vid den här typen av fenomen. Mediets uppgift är att tillhandahålla ektoplasma och energi.

Ektoplasma är en tunn, formbar, torr, vanligen vit eller grå substans som lånas från mediet och seansdeltagarna. Den används dels till att bygga upp ett slags arm som kan föra megafonen, dels till att förse andens talorgan med en materiell beklädnad så att anderösten blir fysiskt hörbar. Materialiseringen utförs av speciella andar som är förfarna i konsten. När mediet lånar ut ektoplasma, lämnar denna kroppen genom kroppsöppningarna eller genom huden från något ställe på kroppsytan, och mediet minskar i vikt tills ektoplasman återfås. Ektoplasman är känslig för ljus och det är orsaken till att direktröstseanser vanligen hålls i mörker. Skulle ektoplasman träffas av skarpt vitt ljus, återbördas den i allmänhet mycket hastigt till mediet som därvid kan drabbas av en farlig chockverkan.

Direktröstfenomenet är mycket slående och övertygande och låter sig inte bortförklaras på ett lättvindligt sätt. Visserligen finns det exempel på att levande människor som sovit eller legat i koma har uppträtt vid direktröstseanser, men detta hindrar inte att indikationen på äkta andeaktivitet är mycket stark vid direktröstfenomenen. Och så vitt jag vet, så har man inte kunnat ställa upp någon vettig alternativ förklaring till dem.
 
 
Materialisation

Så går vi över till materialisation, det fenomen som anses vara det mest övertygande i den spiritualistiska repertoaren. Materialiseringen av en ande sker med hjälp av ektoplasma som huvudsakligen lånas från mediet. Anden materialiseras inte på så sätt att den bara ges ett tunnt yttre överdrag av ektoplasma för att bli synlig, utan materialiseringen omfattar andegestalten helt igenom, dvs dess hud, inre organ, benstomme, blod, hår, naglar etc. Andegestalten blir alltså komplett och solid, och kan bli så fast att man kan ta på den. Den känns då lika varm som en fysisk kropp. Vidare så andas gestalten, har normal puls, kan se, höra, tala och gå omkring i seansrummet. Den ger intelligenta svar på seansdeltagarnas frågor, men talar ofta med svag röst. Det är dock inte alltid som andegestalten blir synlig. Men även i de fallen kan man ta på den, och den kan klappa seansdeltagarna på kinden etc.

Om ektoplasman räcker till kan anden framträda i sin helhet och i normal kroppsstorlek. I annat fall kanske den framträder delvis eller starkt förminskad. Anden har den avlidnes anletsdrag och kroppsform och är iklädd en ektoplasmisk klädedräkt. Eftersom ektoplasman vanligen är vit eller grå, har andegestalten och dess klädedräkt i allmänhet dessa färger. Detta tycks också vara fallet i röd belysning. Andar i alla åldrar har materialiserats och flera tiotal andar har framträtt efter varandra under en och samma seans. Det har också förekommit att flera andar framträtt samtidigt.

En ganska märklig indikation i sammanhanget är att man tagit avgjutningar av materialiserade andehänder på så sätt att anden fick doppa en hand i smält paraffin för att sedan kyla den i kallt vatten tills paraffinet stelnat. Andehanden dematerialiserades så, och kvar fanns en paraffinhandske. Denna fylldes med stelnande gips, paraffinet smältes bort, och man hade en perfekt gipsavgjutning av andehanden med dess ådernät, handlinjer etc.

Materialisationsseanser anordnas vanligen i mörker eller svag röd belysning och mediet går oftast i djup trans. Därvid sitter mediet bakom förhänget i ett avskärmat utrymme, kallat kabinett. Materialiseringsprocessen kan försiggå inne i kabinettet och den färdiga andegestalten träder då därifrån ut i seansrummet. Men den kan också försiggå utanför kabinettet. Då strömmar ektoplasman ut ur detta och formas inför seansdeltagarnas ögon till gestalten av den ande som framträder. Om förhänget dras åt sidan kan man se hur ektoplasman lämnar mediets kropp från ett eller flera ställen. En ektoplasmisk sträng förbinder hela tiden andegestalten med mediet tills detta i slutet av seansen absorberar den utlånade ektoplasman. Om energiflödet är svagt blir andegestalten otydlig och tämligen substanslös och avlägsnar sig inte något längre stycke från mediet. Ett karaktäristiskt inslag i materialisationsseansen är att temperaturen i seansrummet sjunker. Det känns kallt.

Materialisation är förmodligen det sällsyntaste av de spiritualistiska fenomenen men också det där indikationen på äkta andeaktivitet är som allra starkast. Men indikationen kan givetvis ifrågasättas. I ett bortförklaringsförsök ses andegestalterna som kollektiva hallucinationer. I ett annat sägs de vara synliga eller osynliga tankeskapelser av mediet. Ett tredje bortförklaringsförsök går ut på att det visserligen är mediets astralkropp som avskiljs från mediet och antar främmande former, men att dessa inte har någonting med avlidna människors andar att göra.
 
 
Ställningstagande

Den genomgång av de viktigaste spiritualistiska fenomenen som jag nu gjort visar hur svårt det kan vara att efter en seans ta ställning till frågan om man verkligen var i förbindelse med en ande. Ändå bör den frågan ställas efter varje enskild andekontakt och man bör bedöma styrkan i de eventuella indikationer på äkta andeaktivitet som förelåg, framför allt indikationsstyrkan i de budskap som erhölls. Det är ju vanligen just budskapens innehåll som leder till övertygelsen att man hade en äkta andekontakt. Tyvärr är dock budskapen nästan alltid mycket torftiga. De föregivna andarna säger sällan något som seansdeltagarna inte redan vet, och alternativa förklaringar som bygger på telepati, supertelepati, klärvoajans och sekundärpersonligheter ligger då nära till hands. Även mediets skicklighet bör beaktas. I vissa fall kan t o m teorin om kollektiva hallucinationer eller någon annan förklaringsmodell vara av intresse.

Men om nu bedömningen leder till övertygelsen att det var en ande som kom igenom vid seansen, så återstår ändå att ta ställning till frågan om huruvida anden utgjorde hela den människa som den avlidne var på jorden, bara minus den fysiska kroppen. Ty tar man det esoteriska begrepp som kallas den andra döden med i bilden, behöver anden ju inte vara mer än den avlidnes astrala skal. Och detta innehåller vare sig hans jagmedvetande eller högre själsförmögenheter. Och man kan vidare inte bortse från möjligheten att anden var en bedragare som uppträdde under falsk identitet. Även om man alltså tror att man hade en faktisk andekontakt, står man inför frågan om man hade kontakt med den avlidnes verkliga jag.

När esoteriken tas med i bilden kommer också den s k akashakrönikan i blickpunkten. Därvid ses akashakrönikan som mänsklighetens kollektiva minnesbank, i vilken allt som alla människor tänkt, känt, sagt och gjort finns registrerat, och i vilken medier kan läsa valda delar. Det som kallas andebudskap blir då i verkligheten bara notiser ur en alltomfattande historiebok.

Det finns dock väldokumenterade företeelser inom den spiritualistiska fenomenologin som fått även inbitna skeptiker att ställa sig undrande. Jag tänker då närmast på det som kallas korskorrespondenser och ställföreträdarseanser. Vid korskorrespondenserna fördelade anden ett budskap på flera medier som inte stod i någon medveten förbindelse med varandra. Varje medium fick bara några fragment av budskapet och dessa fragment var helt meningslösa när de stod ensamma. Det var först när de ställdes samman med de övriga mediernas fragment som budskapet framträdde i sin meningsfullhet och kunde hänföras till en viss avliden person, vars ande då ansågs vara organisatören bakom scenen. Korskorrespondenserna ger därför onekligen starkt stöd åt andehypotesen.

Det gör också ställföreträdarseanserna. Vid en sådan söker seansdeltagaren inte något budskap åt sig själv utan åt en icke närvarande person som är honom helt obekant. A kan t ex ge B i uppdrag att vid en seans försöka få ett budskap åt C från dennes avlidne far. Därvid är C och eventuellt också fadern kända av A, men inte av seansdeltagaren B. När detta lyckas - och det har det gjort många gånger - och budskapet är substantiellt och omisskännligt kan hänföras till den avlidne, är det verkligen svårt att bortförklara andehypotesen.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att det är mycket som talar för att man, bl a på spiritualistiska seanser, kan kommunicera med många av dem som gått hädan. Seanskommunikationerna är dock svåra att bedöma vad äktheten beträffar. Ett medium tycks vara ett fokus i vilket både medvetna och omedvetna impulser från såväl andar och levande människor som från mediet själv och andra källor kan stråla samman, ofta utan att kunna skiljas från varandra. Med tanke på detta och på de ringa resultat som de vetenskapliga undersökningarna av spiritualistiska fenomen har gett, bör man intaga en kritisk attityd till seanskommunikationerna. Men man bör inte förneka att de då och då kan vara både äkta och värdefulla. De ligger uppenbarligen inom det möjligas gränser.
 
 
Avslutning

Min genomgång av de spiritualistiska fenomenen har gällt de klassiska. Jag har inte tagit upp de nyare fenomenen kanalisering och elektronisk transkommunikation. Men låt mig som avslutning säga några orienterande ord om dem.

Vid kanalisering handlar det inte bara om mediala förbindelser med avlidna människors andar utan också med vad som uppges vara Gud själv, Jesus, icke-fysiska mästare, utomjordingar, gruppintelligenser, delfiner, det egna högre jaget, energier av olika slag etc. Det är alltså i stor utsträckning frågan om förbindelser, till vilkas verklighetsförankring vi har all anledning att ställa oss skeptiska. Ur kanaliseringsmedierna flödar en strid ström av filosofiska, etiska, psykologiska, vetenskapliga och andra budskap av högst varierande kvalité. Dessutom kanaliseras aktiviteter som kirurgiska operationer, bildkonst, musik, dans m m.

Budskapen förmedlas på vanligt sätt genom inspirerat tal, inspirerad skrivning, transtal och automatisk skrivning. De tycks dock handla om redan kända ting. Någon ny trovärdig kunskap synes vi inte ha fått. Den vidsträckta insikt i tillvarons mysterier som Jesus, mästarna, utomjordingarna etc måste besitta, behåller de för sig själva.

Vid elektronisk transkommunikation via bandspelare, radio, telefon, automatisk telefonsvarare, video, datorskärm, TV och diverse specialbyggda kommunikationsanläggningar handlar det om att ta in röster respektive textmeddelanden och bilder från andevärlden med hjälp av vår tids teknik. Och detta sker i vissa fall i kombination med röst- eller textmeddelanden till andarna. Man kan alltså liksom vid de klassiska fenomenen samtala med andarna. Vem som helst kan dock inte etablera kontakter av det här slaget. Närvaron av personer med medial begåvning tycks vara nödvändig för att det skall bli något av.

Den spiritualistiska fenomenologin har alltså berikats med kvalificerad teknologi, en tidsenlig utveckling som kanske kan leda till givande resultat. Särskilt om man tror att teknisk utveckling även äger rum i andevärlden. Många kunniga tekniker har ju vid det här laget hunnit gå över till denna, och får de också där utlopp för sin skicklighet så arbetar man kanske nu i båda världarna med att försöka upprätta något slags samtalslinje mellan dem. Ett i sanning fascinerande perspektiv!
 

Till Spiritualism