Liksom alla andra varelser är människan stadd i utveckling, och denna utveckling är samordnad på alla hennes tillvaroplan. Hon är på väg mot fullt människoskap och kommer, om hon vandrar helhetsintressenas väg, att ha uppnått detta innan jorden dör om några miljarder år. Människan utvecklas i takt med jordens åldrande, och befinner sig f n i en utvecklingscykel som teosofin indelar i sju faser, s k rotraser. Var och en av dessa har sin särskilda längd och sitt särskilda förtecken vad gäller utvecklingens karaktär och innehåll.

Under den första och andra rotrasen var människan bara instinktivt medveten om sin status och plats i tillvaron, men vid mitten av den tredje för drygt 18 miljoner år sedan började hennes självmedvetande sakta bryta fram. Därmed ändrade hennes jordevandring karaktär, ty självmedvetandet innebar att hon som individ kunde studera och reflektera över sin organism och livssituation, och då bl a börja utnyttja naturresurserna till att bygga civilisationer. Samtidigt blev hon karmiskt ansvarig för sina viljeakter.

I den fjärde rotrasen gjorde hennes intellektuella utveckling stora framsteg, och resulterade i några av de mest lysande civilisationer som funnits på jorden. Dessa byggdes på landytor som nu delvis täcks av Atlantens vattenmassor och brukar kallas Atlantis. Under den fjärde rotrasen nådde jordorganismens liv sin mest materiella fas och därmed också en vändpunkt. Jordegots s k nedstigande i materian hade fullbordats, och dess uppstigande ur den började. Jordorganismens liv, som ju innefattar mänsklighetens, kännetecknas därefter av avtagande materialitet och tilltagande andlighet.

Fram till vändpunkten hade en tilltagande individualisering av människan ägt rum i betydelsen att hennes själsliga upplevelser blev alltmer privata och inte delades med artfränderna. Sådan individualisering är olika stark inom de olika naturrikena. I mineralriket är varelserna ganska lite individualiserade och kan sägas vara förenade i s k gruppsjälar. I växtriket tilltar individualiseringen, och varelserna upplever sig alltmer som avgränsade individer. Ännu längre når individualiseringen i djurriket, och i människoriket upplever sig var och en av oss som en gentemot omgivningen klart avgränsad individ med helt privat själsliv. Men sedan vändpunkten pågår en avindividualisering av människans själsliv, och det är därför som telepatin nu sakta börjar bli ett inslag i detta.

Den innevarande rotrasen, den femte, tog sin början vid mitten av den fjärde för mellan fyra och fem miljoner år sedan och skall fortgå lika länge till. De individer som nu utgör den femte rotrasens mänsklighet är givetvis desamma som utgjorde de fyra föregående rotrasernas, och som skall utgöra de kommande. Men varje individ undergår de utvecklingsförändringar i både inre och yttre avseende som utmärker släktets framåtskridande under utvecklingsförloppet.

I varje rotras vidareutvecklas bl a ett av de sju sinnen som människan enligt teosofin är utrustad med. Eftersom vi befinner oss i den femte rotrasen är bara fem av våra sinnen aktiva. De övriga två är latenta. Men dessa skall aktiveras och vidareutvecklas under de två rotraser som ligger framför oss, den sjätte och den sjunde. Och ytterligare utveckling av sinnena, och därmed också av våra möjligheter att uppleva omvärlden, sker i kommande utvecklingscykler av jordorganismens innevarande liv.

Men givetvis är det inte bara människan som utvecklas i jordorganismen. Alla de varelser som kollektivt utgör jordorganismen på dess sju tillvaroplan utvecklas under dennas liv. Därvid strävar t ex mineralrikets varelser mot växtriket, växterna mot djurriket och djuren mot människoriket. Var och en av dessa varelser är en manifestation av sin monad. Innerst är denna monad ett odelbart medvetandecentrum, en upplevare med den ospecificerade förnimmelsen "jag är". Innerst är den alltså rent vara, och detta vara är evigt och oföränderligt. Som rent vara har monaden dock ingen identitet. Det får den först när den av materiella komponenter byggt upp en organism att identifiera sig med. I organismen upplever sig monaden som "jag är jag", ett ego. Medvetandet har då specificerats och fått identitet. Organismen byggs upp efter hierarkisk modell, och med tiden lär sig monaden att bygga upp alltmer avancerade konstruktioner. Det är detta vi kallar utveckling.

Eftersom alla monader innerst är rent vara, skiljer de sig kvalitativt inte från varandra. Skillnaden mellan dem ligger i den typ och grad av utveckling de uppnått i ett visst manifestationssammanhang. Monaden som individuellt medvetandecentrum är i grund och botten oföränderlig och odödlig, men dess vandring genom tiden sker i en oändlig rad föränderliga och dödliga gestalter. Och alla dessa har den frambringat av egen förmåga. När monaden under denna vandring tar steget upp i en högre livsform och gestaltar sig där, måste den medföra de underordnade monaderna i sin organism.

En monads framträdande i manifestation - t ex en mänsklig monads reinkarnation på jorden eller jordmonadens återförkroppsligande i solsystemet - är en emanationsprocess som innebär att monadens väsenskaraktär differentieras till en hierarki av underordnade monader utan att den därvid upphör att vara sig själv. En blir många, men fortsätter samtidigt att vara en och överordnad de många som nu är i färd med att bygga upp dess vehikler på de olika tillvaroplanen.

När monaden fullt ut har gestaltat sig på sitt lägsta tillvaroplan har manifestationsförloppets evolutionsfas (utandningen) genomförts. Monaden har "stigit ned i materian". Då vänder manifestationsförloppet och involutionsfasen (inandningen), dvs organismens stegvisa återgång till sitt andliga ursprungstillstånd, tar vid. Det som monaden under evolutionsfasen emanerade fram, drar den under involutionsfasen åter tillbaka. Differentieringen förbyts i sin motsats. Underordnade monader återsamlas i sina överordnade monader, utan att därvid förlora sin individualitet som medvetandecentra.

Återsamlingen börjar på det lägsta planet. Det som emanerats fram på detta plan dras in på det närmast högre, och processen fortsätter tills hela den hierarkiska samverkanskonstruktionen dragits in i sitt ursprung. Involutionsfasen, och därmed hela manifestationsförloppet, är då genomförd. De många har åter blivit en. De har återsamlats och upplever nu samhörigheten med varandra, att de alla är ett. Alla har de utvecklats och blivit kapabla att manifestera sig på ett mer kvalificerat sätt än tidigare, och när föräldramonaden efter en viloperiod åter vecklar ut sin organism, sker detta normalt på en för alla dess underordnade monader högre livsnivå.

Vad vilan beträffar, så varierar den givetvis till såväl längd som upplevelseinnehåll för olika typer av monader och för olika typer av viloperioder. Ser vi till oss själva, så vilar vi inte bara efter varje jordeliv. Vi vilar också under vissa kosmiska viloperioder. Dessutom vilar vi ju varje natt. Och varje typ av viloperiod bjuder oss sina egna upplevelsemöjligheter. Som monad är var och en av oss ett kontinuerligt medvetandecentrum som inte kan bli upplevelsetomt. Vi är alltid i stånd att varsebli och uppleva. När vi inte i vårt vakna dagsmedvetandetillstånd upplever livsverksamheten på jordytan, upplever vi därför i ett annat medvetandetillstånd någonting annat. Den devachanska viloperioden mellan två jordeliv är en relativt kort period av drömupplevelser med anknytning till det senaste jordelivet. Den längre vila vi får under de kosmiska viloperioderna kallas nirvana, och kännetecknas av sina rika och högklassiga upplevelsemöjligheter.

Jordmonaden har i likhet med andra högre monader planer för sitt liv. De planerna blir riktningsgivande för de underordnade varelserna i dess organism, liksom den mänskliga monadens planer för jordelivet blir riktningsgivande för de skaror av småvarelser som utgör den mänskliga organismen. Planerna fortplantar sig från de överordnade till de underordnade varelserna när de förra ur sig själva emanerar de senare. Dessutom flödar styrande impulser från högre varelser till lägre, och från högre plan till lägre. Men det är ändå hela tiden så att varje underordnad varelse följer sin egen utvecklingsväg, har sina egna avsikter och sin egen fria vilja, även om den givetvis måste agera inom ramen för de överordnade varelsernas livsprocesser, viljeakter och karma.

Enligt teosofin är all livsverksamhet och därmed all utveckling pulserande, periodisk, rytmisk. Den förlöper i regelbundet återkommande cykler som reglerar flödet av alla synliga och osynliga tilldragelser i tid och rum. Människans andning, hennes dygnsrytm, månens omlopp kring jorden och det jordiska året är några exempel på cykliska förlopp. Varje cykel är indelad i faser av stigande och fallande: inandning-utandning, vaka-sömn, vår-sommar-höst-vinter, födelse-liv-död-vila. De längre cyklerna omfattar kortare cykler av skiftande längd och karaktär. Olika cykler överlappar varandra, griper in i varandra och samverkar med varandra, allt enligt de planer som ligger bakom utvecklingen överallt i tillvaron. Med varje längre utvecklingscykel förändras levnadsbetingelserna för de deltagande varelserna. De har nya uppgifter att utföra, de lever i nya miljöer, ny karma är verksam, de utsätts för nya inflytelser från de kosmiska energikällorna osv.

Utvecklingen mot högre livsformer kommer aldrig att upphöra, och den gäller allt och alla. Vi människor har därför en fascinerande framtid. I takt med att utvecklingscyklerna avlöser varandra expanderar vårt medvetande. Vi blir alltmer kvalificerade komponenter i planet- och solsystemhierarkierna och får delta i allt storslagnare utvecklingsförlopp. Det finns ingen gräns för vår förmåga att gå framåt.
 

Till Kapitel 8           Till Teosofins sju huvudläror