E
Ego (latin)
Ett ord som betyder "jag". I den teosofiska
litteraturen är egot det som säger "jag är jag" - indirekt eller
reflekterat medvetande, vilket upplever sig vara en från andra varelser klart avskild,
separat, individ. På detta faktum vilar det enda "kätteri" som
erkänns i ockultismen, nämligen den kätterska tanken om avskildhet.
Det mänskliga egots säte utgörs av den mellanliggande duaden,
manas-kama. Delvis, som reinkarnerande ego, strävar egot uppåt, och delvis, som
vardagligt astralt mänskligt ego, attraheras det nedåt. Medvetenheten är
odödlig i det reinkarnerande egot, men tillfällig och dödlig i det lägre,
astrala egot.
Betrakta den mänskliga konstitutionens hierarki såsom växande
fram ur det permanenta andliga jaget i dess betydelse av jagskapets frö på alla
manifestationsplanen. På vart och ett av dessa utvecklar det permanenta andliga
jaget ett vehikel. Varje sådant vehikel är en själ, och mellan det permanenta
jaget och varje själ finns det ett mayaviskt ego.
Vi har då: (1) Atman, den gudomliga monaden, som alstrar det
gudomliga egot, vilket i sin tur utvecklar den gudomliga själen. (2) Jivatman,
den andliga monaden, vars barn är det andliga egot, vilket i sin tur framföder den
andliga själen. Kombinationen av dessa tre utgör buddhi. (3) Bhutatman, det
reinkarnerande mänskliga egot - den högre mänskliga själen innefattande lägre
buddhi och högre manas. (4) Pranatman, det astrala personliga egot - den
vardagliga mänskliga själen innefattande lägre manas, kama och prana. (5) Det
animala egot - den vitala-astrala själen innefattande kama och prana. (6) Det
elementala egot - den fysiska själen innefattande prana, linga-sharira och
sthula-sharira. (se Alltomfattande Jag, Jag)
Elemental
Naturande. Som teosoferna använder ordet naturandar betyder det
varelser som påbörjat en evolutionsvandring och därmed befinner sig i sina
elementära utvecklingstillstånd. Ordet naturandar är en behändig beteckning
både för alla varelser som evolutionärt sett befinner sig under mineralriket
och för mineralerna såsom varande elementaler av mer utvecklat slag. Men också
växterna kan sägas vara en skara elementaler som befinner sig på det stadiet av
sin evolution på jorden. Detsamma kan sägas om djuren. Djuren är högt
utvecklade elementaler. Vi människor har också en gång i ett avlägset förflutet
varit elementaler. Vi uttrycker nu mer eller mindre ofullkomligt en del av de
inneboende gudomliga krafter och förmågor som är fängslade i vårt innersta.
En elemental är en varelse som inträtt i vårt solsystem på dettas
lägsta plan eller nivå. Den avancerar steg för steg genom de lägre
tillvaroformerna tills den når det mänskliga stadiet, det övermänskliga, det
kvasigudomliga och det gudomliga, och då blir en solär gud. Sådan är också vår
väg.
Varje folkslag har trott på dessa olika typer av elementaler,
några synliga liksom människorna, djuren och växterna, andra osynliga. De
osynliga har haft många olika namn: féer, älvor, tomtar, vättar, troll,
djinner, satyrer osv. De medeltida mystikerna lärde att dessa elementaler var
av fyra principiella slag: eldens salamandrar, luftens sylfider, vattnets
undiner och jordens gnomer.
Elementar
"Egentligen den kroppslösa depraverade själ , som
före den fysiska kroppens död separerat sig från sin gudomliga ande och sålunda
förlorat sin möjlighet till odödlighet."
Ordet elementar(er) borde användas i den betydelse H P Blavatsky
ovan ger det. Men i senare teosofisk litteratur har ordet ofta kommit att
betyda de kamarupiska skuggorna efter mycket materialistiska avlidna människor.
Dessa skuggor bär på onda impulser och begär, vilka drar dem till fysiska
sfärer som passar dem. De utgör en psykisk hälsofara och hemsöker de levande
människor som har tendenser liknande deras egna. De är själlösa skal som
fortfarande besitter energier av depraverad art. Deras öde är slutlig
upplösning, för de grova astrala atomer som de är uppbyggda av upplöses
allteftersom åren går.
Emanation
Solens utsändande av ljus och liv är en emanationsaktivitet.
Utvecklandet av det som finns latent i ett frö är en evolutionsaktivitet - men
också en emanationsaktivitet i det att fröets attribut flödar fram ur dess
inneboende liv som vecklar ut sig. Emanation är den lämpliga benämningen
på den process under vilken skaror av individuella monader utgår ur sin
föräldrakälla, och evolution är den lämpliga benämningen på det därefter
följande utvecklandet av det som innebor i varje monad. (se Evolution)
Embryo
När det reinkarnerande egot sätter igång celldelningen i det
befruktade människoägget för att bygga upp en ny kropp åt sig, är detta
principiellt samma sak som när ett världsfrö vaknar i ett layacentrum för att
påbörja en ny galax-, sol- eller planettillvaro. Begäret efter sinnligt liv visar
sig i allting från atomen till galaxen och är en avspegling av den gudomliga
tankens framträdande i objektiv tillvaro.
När ägget eller fröet i människoriket och de lägre naturrikena
manifesterar sig vecklar det ut sin egen svabhava, sitt eget jagskap, och sin
egen evolutionsnivå. Det mänskliga embryots tillväxt utgör ett snabbt
sammandrag av mänsklighetens långa utvecklingshistoria.
Esoterik
De läror i mystika och heliga ämnen som är förbehållna studerande
med upphöjd och värdig karaktär. Dessa läror har varit kända och studerats i
alla tider av högt utvecklade individer. Esoteriken är mänsklighetens
gemensamma egendom. En undersökning av världens stora religioner och filosofier
visar att de innehåller fundamentala principer som är identiska. Sammantagna
innehåller dessa religioner och filosofier hela esoteriken, men i exoterisk
form. Var och en av dem betonar en eller flera av principerna, medan andra
hamnar i bakgrunden. Detta förklarar varför religionerna och filosofierna är
olika varandra och ytligt sett tycks ha litet gemensamt, eller t o m motsäger
varandra. Orsaken till detta ligger i de olika sätt på vilka de getts åt
världen. Deras former anpassades till den tid och plats där de först
offentliggjordes. Varje sådan religion och filosofi har sitt eget område i tid
och rum, och representerar den mänskliga själ som utvecklade den.
Om vi vill kan vi avfärda det exoteriska tänkandet. Det är de
bakomliggande fundamentala principerna som sammantagna utgör esoteriken.
Esoteriken har sedan urminnes tider hållits under siares och vises beskydd, och
dessa har tiderna igenom offentliggjort delar av den när intellektuellt och
andligt behov av den förelåg. Esoterikens ursprung finns i mysterieläror,
förkunnade av högre varelser från andliga sfärer som inkarnerade i
mänskligheten när denna var ung i fjärde rundens tredje rotras på denna glob.
De lärde den då intellektuellt nyfödda mänskligheten de fundamentala
principerna eller sanningarna om universum och vår världs natur. (se Exoterisk)
Etik
De teosofiska lärorna är väsentligen och i sin helhet etiska. Det
är omöjligt att förstå gudarnas sublima visdom, de antika folkens urgamla
visdomsreligion, utan en stark medvetenhet om det faktum att etiken löper som
en röd tråd genom hela den esoteriska filosofin. Verklig ockultism avskiljd
från etiken är helt otänkbar eftersom den är omöjlig. Det finns ingen verklig
ockultism som inte innehåller den upphöjdaste etik mänsklighetens moralkänsla
kan omfatta.
Etiken i den teosofiska filosofin utgörs inte bara av regler för
människans vardagliga uppförande. Den är baserad på universums själva struktur
och karaktär. Universums innersta består av visdom-kärlek, vilka båda i grunden
är etiska. Det kan inte finnas vare sig visdom eller kärlek utan etik, och inte
heller etik utan visdom och kärlek.
Den filosofiska orsaken till att antikens folk lade så stor vikt
vid vad romarna kallade virtus (dygd), var att de genom
mysterieskolornas läror visste att dygderna, dvs etiken, är den moraliska
instinktens frukter. Och denna instinkt har sitt ursprung i universums
innersta, den kosmiska harmonin. Det är hög tid för Västerlandet att göra sig
av med föreställningen att etik bara handlar om konventionell moralitet,
lämpligheter som formulerats av människorna för att underlätta deras umgänge
med varandra.
Givetvis känner de lärde till det latinska och grekiska
ursprunget till orden moral och etik i dessas betydelse av vissa sedvanor som
det är passande att följa i ett civiliserat samhälle. Men denna betydelse är på
sätt och vis vanhedrande, eftersom det verkar som om vi ännu inte fått fram ett
ord som på ett riktigt sätt beskriver instinkten för rätt och fel, rättvisa och
heder, visdom och kärlek. Etik och moral beskriver bara ofullkomligt dessa
begrepp.
"Teosof är den som idkar teosofi", skrev H P Blavatsky.
Ingen kan vara teosof som inte känner etiskt och tänker etiskt och lever etiskt
på det riktiga sätt som här beskrivits. (se Alltomfattande broderskap, Moral)
Evolution
Som ordet används i teosofin betyder det utvecklandet av latenta
krafter och förmågor som är medfödda och innebor i varelsen själv, dess egna
karaktäristika. Sanskritordet för dessa är svabhava. Evolution betyder
alltså inte bara att erfarenhet läggs till erfarenhet, eller att variationer
adderas till andra variationer. Det skulle av människan och andra varelser göra
blotta sammanslutningar av löst hopfogade komponenter, utan en enande princip.
I teosofin säger evolutionsläran att människan (liksom alla andra
varelser) inom sig har allt det som universum har, eftersom hon är en oskiljbar
del av detta. Hon är dess barn. Allt som finns i universum finns också i
människan, latent eller aktivt, och evolution innebär att ta fram detta. Det vi
kallar den omgivande miljön och levnadsbetingelserna - naturen - är det
handlingsfält på och i vilket dessa inneboende krafter och förmågor verkar. De
agerar i miljön och får tillbaka motsvarande reaktioner från den, och dessa ger
den sig evolverande varelsen stimulans till fortsatta energimanifestationer.
Det finns inga gränser där evolutionen kan sägas börja eller
sluta. Så som teosofin uppfattar evolutionen, är den en process som
medvetandecentrana eller monaderna deltar i när de vandrar från evighet till
evighet under oupphörlig tillväxt.
Orden evolution och emanation hör samman, men det finns en
distinktion mellan de två, dock mer vad gäller perspektiv än fundamental
olikhet. Emanation är ett betydligt korrektare ord att använda för en teosof än
evolution, men tyvärr är emanationsbegreppet så illa förstått i Västerlandet
att ordet evolution av nödtvång används för att beskriva den process av inre
tillväxt som manifesterar sig i en varelses yttre. Teosoferna är snarare
emanationister än evolutionister. De är givetvis inte darwinister, även om de
erkänner att det finns en smula sanning i Darwins teori, en teori som han för
övrigt övertog och anpassade från fransmannen Lamarck.Nyckeln till förståelsen
av det teosofiska evolutionsbegreppet är därför följande:
Varje organisk varelses kärna utgörs av en gudomlig monad eller
ande som under tidernas lopp uttrycker sina krafter och förmågor genom olika
vehikler, vilka successivt förbättras. Dessa vehikler utgörs inte enbart av
fysiska kroppar, utan också av inre höljen åt medvetandet. Sammantagna utgör de
varelsens fullständiga konstitution, som sträcker sig från den gudomliga
monaden genom mellanliggande medvetandenivåer till den fysiska kroppen. Den sig
utvecklande varelsen kan endast bli vad den i sitt inre redan är. Evolution är
därför utvecklandet av vad som redan finns, aktivt eller latent, i det inre.
(se Emanation, Involution, Svabhava)
Exoterisk
När detta ord används i samband med de stora religiösa och
filosofiska systemen, betyder det inte "falsk". Det betyder helt
enkelt lära till vilken nycklarna inte lämnats ut. Ordet tycks ha sitt ursprung
i Greklands peripatetiska skola och först ha använts av Aristoteles. Dess
motsats är esoterisk. Exoteriken, den utåtriktade och populära
framställningen av religiösa och filosofiska läror, beslöjar sanningen.
Esoteriken däremot avslöjar sanningen. (se Esoterik)