M

Mahat (sanskrit)
    Ordet kommer av maha, "stor", och är benämnningen på "fadern-modern" till manas. Mahat är manasaputraernas "moder", det element ur vilket de stammar och det element de andas.

Mahatma (sanskrit)
    Ett ord som är sammansatt av maha, "stor", och atman, "jag", och alltså betyder "stort jag" eller "stor själ". Mahatmorna är relativt fullkomnade människor som i den teosofiska litteraturen är kända under benämningarna lärare, äldre bröder, mästare, vise män etc. De har genom egna ansträngningar utvecklats till sin nu andliga och intellektuella överlägsenhet, och de är i besittning av kunskap om naturens fördolda processer och om mysterier som förefaller den vanliga människan mirakulösa.
    De kallas lärare eftersom de undervisar oss andra, inspirerar till upphöjande tankar och sänder våra hjärtan impulser till självförglömmelse. Tid efter annan, när det finns människor som är redo att lyssna på dem, offentliggör de fragment av den sedan länge bortglömda visdom som de förvaltar. Detta gör de för att befordra sanningen och det samhällsbygge som baseras på visdom och broderskap.
    De har funnits på jorden alltsedan människan fick självmedvetande, och det var mahatmor som 1875 grundade vår tids teosofiska samfund genom sin budbärare H P Blavatsky. (se Shambala)

Manas (sanskrit)
    Roten till detta ord betyder "tänka", "reflektera", och manas står alltså för mental aktivitet. Manas är centrum för människans ego-medvetande och är den mänskliga konstitutionens tredje substans-princip uppifrån räknat.
    Manas utgår från buddhi (den andra principen) och är dödlig såtillvida att dess lägre komponenter upplöses vid döden. Dess andliga komponenter fortlever däremot och kan som dess "arom" extraheras ur den. När den andra döden ägt rum tar monaden, atma-buddhi, denna arom med sig till devachan. Atman, med buddhi och den högre delen av manas, blir sedan människans andliga monad. Strängt taget är detta den gudomliga monaden inom sitt vehikel - atman och buddhi - kombinerat med det mänskliga egot i dess högre manasiska element. De är förenade till en enhet efter döden och omtalas därför som den andliga monaden.
    De tre principer som utgör den högre trefalden existerar var och en på sitt eget tillvaroplan, och som mänskliga varelser känner vi kontinuerligt deras inflytande trots de omgivande slöjorna av psykisk och astral-fysisk karaktär. Vår vetskap om var och en av dessa principer utgörs av det vi än så länge har vecklat ut ur den. Allt vi vet om t ex manas är det vi i denna fjärde rund hittills har assimilerat av den. Manas kommer inte att vara fullt utvecklad i oss förrän i slutet av nästa rund. Det vi nu kallar manas är en generaliserande beteckning för det reinkarnerande egot, den högre manas. 

Manasaputra (sanskrit)
     Ett sammansatt ord av manas, "mentation", och putra  , "son", som i teosofin betyder ungefär "ljusets son". Det var från medkänslans hierarki, naturens ljusa andesida i motsats till dess mörka materiesida, som de kvasigudomliga varelser kom, vilka vid mitten av den innevarande rundens tredje rotras inkarnerade i de då halvmedvetna människorna. Dessa avancerade varelser är också kända som de solandar, vilka var en tidigare kalpas människor och i den tredje rotrasen offrade sig för att ge oss intellektuellt ljus. De inkarnerade i våra psyko-fysiska skal för att väcka jagskapets och självmedvetandets gudomliga flamma hos de sovande egon vi då var. Manasaputraerna är vi själva, ty de tillhör samma andestråle som vi. Ändå var vi de halvmedvetna egon de berörde med sin varelses gudomliga eld. "Väckandet" av oss kallade H P Blavatsky för manasaputraernas inkarnation. Hade den inkarnationen inte ägt rum skulle vi fortsatt vår evolution på ett helt naturligt sätt, fast evolutionen skulle ha gått ytterligt långsamt. Men manasaputraernas medlidsamma och kärleksfulla självuppoffring, som företogs under karmisk påverkan, väckte den gudomliga flamman i våra jag, gav oss ljus och förståelse. Sedan den tiden är vi själva "gudarnas söner". Självmedvetandet väcktes i oss, våra ögon öppnades, vi fick ansvar för våra viljeyttringar och vi satte våra fötter på den tysta underbara inre väg som leder oss tillbaka till vårt andliga hem.
     Manasaputraerna är våra högre naturer och i evolutionärt avseende högre utvecklade än vi själva. De är de andliga varelser som "snabbade upp" våra personliga egon, vilka på så sätt utvecklades till självmedvetna sådana.
    Manasaputraerna, mahats söner, sägs ha sporrat och upplyst manas-manas i vår sjufaldiga manasprincip, ty deras svabhava är typiskt manasisk. Deras manasiska vibrationer kunde försätta vår manasiska essens i synkron samklang, ungefär som när en ljudande musiksträng försätter andra strängar av samma slag i samklang med sig själv. (se Mahat, Självmedvetande)

Manifestation
    Benämningen på såväl början som fortsättningen av organiserad kosmisk aktivitet med de delaktiviteter denna innehåller. Först har vi naturligtvis det gränslösa i sina otaliga tillvaroplan, världar och sfärer, symboliserat av O (cirkeln), sedan parabrahman, den kosmiska liv-medvetande-aktiviteten, och dess nedre pol mulaprakriti, rotsubstansen. På nivån under finns brahman och dess slöja pradhana. Därefter följer brahma-prakriti eller purusha-prakriti, varvid det manifesterade universum framträder ur brahma-prakriti, "fadern-modern". Med andra ord så är andra logos, fadern-modern, manifestationens orsak genom sin son, som i en planetkedja är ursprungsmanun, kallad Svayambhuva.
     När manifestationen börjar är prakriti maya (illusion), och brahma, fadern, är medvetandets ande eller individualiteten. De två, brahma och prakriti, är ett men också livsstrålens två aspekter som agerar och reagerar på sig själv, ungefär som människan kan säga "jag är jag". Människan har förmågan till själv-analys eller jag-delning. Detta vet vi alla. Vi kan känna det i oss - en sida av oss kan kallas prakriti, det materiella elementet, det illusoriska elementet, och den andra sidan är anden, individualiteten, guden inom oss.
    Den studerande bör notera att manifestation bara är en generaliserande term, omfattande ett stort antal olika och olikartade slag av sig utvecklande tillvaroplan eller sfärer. Det finns manifestation på det gudomliga planet, det andliga planet osv. Det finns universa vilkas "fysiska" plan är så högt att det är helt osynligt för oss, och det finns universa som ligger så långt under vårt nuvarande fysiska plan att deras mest eteriska manifestationsområden likaså är osynliga för oss.

Manu (sanskrit)
    Manu är i det esoteriska systemet det kollektiv av varelser som först framträder vid manifestationens början och från vilka, som från ett kosmiskt träd, allting utgår. Manu är en planetkedjas andliga livsträd. Manu är därför i viss mening det tredje logos, liksom fadern-modern, brahma-prakriti, är det andra och det första är vad vi kallar det omanifesterade logos eller brahman (neutrum) och dess kosmiska slöja pradhana.
    Med andra ord så är andra logos, fadern-modern, manifestationens skapande orsak genom sin son som i en planetkedja är manu.
    Under en brahmas dag, en period på sju runder, framträder fjorton underordnade manuer som beskyddare och vägledare för livsvågorna.

Manvantara (sanskrit)
    Ordet betyder "mellan två manuer" eller "inom en manu". En manu är det kollektiv av varelser som först framträder vid manifestationens början, en planetkedjas andliga livsträd. En manvantara är aktivitetsperioden mellan två manuer på vilket tillvaroplan som helst, ty i varje sådan period finns det en rotmanu vid evolutionens början och en frömanu vid dess slut.
    Det finns många slags manvantaraer: prakritika -manvantaran, (den galaktiska manvantaran), saurya-manvantaran (solmanvantaran), bhaumika-manvantaran (jordmanvantaran), paurusha-manvantaran (människans manvantara eller aktivitetsperiod).
    En rund-manvantara är tiden för en rund som startar med den mänskliga rotmanun på glob A och slutar med den mänskliga frömanun på glob G.
    En planet-manvantara, också kallad kalpa, är en planets livstid av sju runder. Den kallas också för en brahmas dag och har en längd av 4.320.000.000 år. (se Pralaya)

Materia
    Det vi kallar materia är det existerande men illusoriska aggregatet av slöjor som omger universums fundamentala väsen, det väsen vi kallar medvetande-liv-substans. Ur en annan synvinkel sett är materia en hierarkis högst utvecklade form av manifesterad ande. Detta är ett annat sätt att säga att materia är kosmiska varelsers medfödda energier eller egenskaper som vecklats ut och uttrycker sig. Materien är den nedre polen av vad anden är, ty anden är den evolutionära aktivitetens övre pol som genom sina medfödda energier frambringar världsalltets alla olika hierarkier.
    När teosofin talar om ande och substans, av vilken senare energi och materia är de fysiska uttrycken, måste man komma ihåg att alla dessa termer är abstraktioner - generella uttryck för varelser som manifesterar sig i anhopningar. Evolutionsprocessen innebär höjandet av materiaenheter, livsatomer, till att bli ett med sitt andliga och innersta väsen. Allteftersom de kosmiska tidsrymderna avlöser varandra återgår materien till de lysande andliga områden från vilka den ursprungligen utgick. Alla medvetenhetsslöjor runt dessa områden uppkommer ur naturens mörka sida som är materia - andens nedre pol. (se Ande)

Maya (sanskrit)
    Ordet kommer av roten ma som betyder "mäta" och i vidare mening också "forma", "begränsa".
    Som teosofisk term har maya kommit att betyda människosinnets alstring av föreställningar utifrån inre och yttre intryck, dvs den illusoriska aspekten av människans tankar när hon försöker tolka och förstå livet och sina omgivningar. Detta innebär inte att den yttre världen inte existerar, ty gjorde den inte det kunde den inte vara illusorisk. Men den är "begränsad" och framstår för människans ande som ett bländverk. Med andra ord ser vi inte klart och tydligt den verkliga sanningshalten i de visioner som våra sinnesorgan och vårt sinne presenterar för vårt inre öga och inre liv.
    Maya betyder alltså inte att det vi ser inte existerar, utan att vi är förblindade och vårt sinne grumlat av våra ofullkomliga föreställningar. Därför når vi inte fram till den sanna tolkningen och betydelsen av världen omkring oss. Genom inre strävanden, genom att höja vår själ, kan vi närma oss det plan där sanningen väntar. H P Blavatsky säger på s 664 i första delen av Den Hemliga Läran : "Den esoteriska filosofien, vars lära är en objektiv idealism - ehuru den betraktar det objektiva världsalltet och hela dess innehåll såsom maya, en tillfällig illusion - gör en praktisk åtskillnad mellan det ur rent metafysisk synpunkt såsom en illusion betraktade världsalltet, Mahamaya, och de objektiva förhållanden, som existera däri mellan de mångahanda medvetna jagen, så länge denna illusion varar."
    Det är aktiviteten hos mulaprakriti, rotnaturen, den med parabrahman koordinerade principen, som kallas maya. Från manifestationens början agerar mulaprakriti dualistiskt, så att allting i naturen är utsatt för motsatspar som lång och kort, högt och lågt, natt och dag, gott och ont, medveten och omedveten etc, och allt detta är i grunden illusoriskt - verkligt så länge det varar men inte längre. Det är genom dessa motsatspar som den självmedvetna själen lär känna sanningen. Maya kan också stå för vår ofullkomliga uppfattning om och förståelse av verkligheten. Det ofullkomliga sinnet ser inte den fullständiga sanningen. Det arbetar med en grad av illusion som motsvarar dess egna begränsningar.

Mayavirupa (sanskrit)
    En sammansättning av mayavi, "illusorisk", och rupa, "form". Mayavirupa betyder illusionskropp eller tankekropp, en högre astral-mental form. Mayavirupan kan antaga varje form adepten vill, och denne kan i densamma projicera sitt medvetande till avlägsna platser medan hans fysiska kropp är försänkt i trans. I Tibet kallas förmågan att projicera mayavirupan för hpho-wa.

Medkänslans buddhaer
    De som uppnått allt, som har förvärvat rätten till kosmisk frid och sällhet, men som avstår denna rätt för att kunna återvända som Solens söner och hjälpa mänskligheten och allt som lever.
    Medkänslans buddhaer är mänsklighetens ädlaste blomster. De har höjt sig från människoskap till kvasigudomlighet genom att låta det inre ljuset, den inre gudens ljus, flöda fram och manifestera sig genom den mänskliga själen. Genom att överge allt som är lågsint och fel, ovärdigt och själviskt, genom att öppna upp sin inre natur så att guden därinne kunde lysa fram, dvs genom självstyrd evolution, har de höjt sig från det vanliga människoskapet och blivit gudamänniskor, mänskliga gudomligheter.
    De kallas medkänslans buddhaer därför att de känner samhörighet, och därmed innerlig magnetisk sympati, med allt som finns. Detta gör de i stigande grad allteftersom de går framåt i utveckling tills deras medvetande slutligen uppgår i världsalltets och de blir odödliga eftersom de är ett med världsalltet. "Droppen uppgår i havet" - sitt ursprung.
    Med den allsmäktiga kärleken manande i sina hjärtan, avancerar medkänslans buddhaer ihållande framåt mot allt högre höjder av andliga bedrifter, ty de har blivit vehikler för alltomfattande kärlek och visdom. Eftersom icke-personlig kärlek är universell, vidgas hela deras natur i konsekvens med de universella krafter som verkar genom dem. Medkänslans buddhaer finns på olika utvecklingsnivåer, och de bildar en sublim hierarki som sträcker sig från vår planets tyste väktare nedåt genom dessa nivåer till dem själva och vidare nedåt till deras lärjungar. Andligen och mystikt kontrasterar de starkt mot vad som kallas pratyeka-buddhaer. (se Bodhisattva, Buddha, Pratyekabuddha)

Medvetande
    I alla sina former och ombytliga manifestationer är medvetande ande-materia, och eftersom energi och materia eller ande och substans är ett, så är medvetande den finaste och mest subtila formen av energi. Det är roten till allt och har samma utsträckning som det kosmiska rummet. Medvetande är därför grunden till och essensen hos gudar, monader och atomer - de tre generaliserade nivåerna i universum. Universum är förkroppsligat medvetande, eller bättre uttryckt, en kvasioändlig sammanhopning av förkroppsligade medvetanden.
    Medvetande kan inte utplånas. En person i drömlös sömn är inte utplånad när hans högre jag befinner sig i ett annat medvetandetillstånd, även om detta inte gör några intryck på den sovande och därför medvetslösa hjärnan. Det fundamentala medvetandet är kontinuerligt från evighet till evighet, men det undergår ständiga förändringar. 

Mellanliggande natur
    Att likt Nya Testamentet tala om människan som en treenighet bestående av kropp, själ och ande, är ett användbart uttryckssätt, men det klarlägger inte i detalj vår inre konstitution. Treenighetens högsta del, anden, är det gudomliga-andliga element som är människans individuella inre gud. Själen är hennes mänskliga egoiska jag, hennes mellanliggande eller psykiska natur. Och alla hennes sammansatta lägre delar är, även om de utgör åtskilliga höljen, sammanförda under benämningen kropp.
    Det är den mellanliggande naturen som innesluter den gudomliga gnistans stråle och nedtransformerar denna till människans vardagliga själsverksamhet. Det är den mellanliggande naturen som reinkarnerar. Människans gudomliga-andliga del reinkarnerar inte, för den har inte behov av det fysiska livets skola. Det är den mellanliggande delen som med hjälp av människans eteriska höljen når ned till det jordiska planet, och den fysiska kroppen är det köttsliga hölje som gör det möjligt för oss att verka i den fysiska världen.
    Den mellanliggande naturen kallas vanligtvis för "själen". Den är ofullkomlig och reinkarnerar därför att den attraheras till jorden, där den lär sig nödvändiga läxor. (se Mänsklig själ)

Monad
    En gudomlig-andlig livsatom, vilken kan betraktas som odelbar eftersom dess utmärkande kännetecken - som vi människor uppfattar det - är homogenitet, i motsats till den fysiska atomens delbarhet.
    Monaderna är individuella livscentra, medvetandecentra, odödliga under solmanvantaran. Var och en av dem - och de är otaliga - är Alltets centrum, ty det gudomliga eller Alltet är det som har sitt centrum överallt och sina gränser ingenstans.
    Monaderna är andliga-substantiella varelser, universums yttersta element, självmedvetna och självgående. De frambringar andra monader liksom ett frö alstrar mängder med andra frön, och från var och en av dem utgår under tidernas lopp en skara av levande varelser.
    Varje monad är ett frö i vilket alla de krafter som tillhör dess gudomliga upphov ligger latenta, dvs omanifesterade, och evolutionen består i alla dessa frös eller barnmonaders utveckling och tillväxt. På detta sätt uttrycker sig det alltomfattande livet i otaliga varelser.
    När monaden stiger ned i materian, eller snarare när dess stråle - en av de otaliga strålar som utgår från den - drivs ned i materia, utsöndrar denna stråle ur sig själv på vart och ett av de sju tillvaroplan som den genomfar ett vehikel, och alla dessa vehikler är överskuggade av Jaget. Detta Jag är hierarkins paramatman. Paramatman upplyser och följer varje individuell monad och dennas skara av strålar. Varje sådan monad är ett andligt frö från den föregående manvantaran som i denna manvantaran manifesterar sig som monad, och som ur sig själv genom sina strålar utsöndrar alla sina vehikler. (se Ande, Själ)

Moral
    Vilket är moralens fundament? Detta är den viktigaste fråga som kan ställas till ett tankesystem. Baseras moralen på mänskligt tyckande? Är den baserad på övertygelsen att det för den allmänna säkerhetens skull är nödvändigt att följa vissa regler? Är vi bara opportunister, eller har moralen sin grund i sanningar som det inte bara är lämpligt utan nödvändigt att ta hänsyn till? Uppenbarligen baseras moralen på sanningar som de senare. Svaret måste bli att moral är rätt vandel, baserad på rätta synsätt, rätt tänkande. Moral är människohjärtats instinktiva hunger efter att göra det rätta, att göra gott för varje medmänniska, eftersom det är förädlande och ger tillfredsställelse att göra så.
    När människan inser att hon är ett med allt som finns, inte bara som medlemmarna av ett samhälle är ett utan som cellerna i våra kroppsvävnader utgör en enhet, då ser hon sanningen. (se Etik)

Mulaprakriti (sanskrit)
    Ordet är en sammansättning av mula, "rot", och prakriti, "natur", och betyder alltså "rotnatur" eller "rotmateria". Mulaprakritis motsatta pol är parabrahman, från vilken brahman (neutrum), det första eller omanifesterade logos, utgår. Mulaprakriti kan därför som parabrahmans kosmiska slöja kallas homogen eller odifferentierad ursubstans. Den är akashans källa eller rot. (se Akasha, Parabrahman)

Mysterier
    Mysterierna var indelade i två avdelningar: de mindre och de större. De mindre mysterierna utgjordes till mycket stor del av dramatiska riter och ceremonier med viss undervisning, medan de större mysterierna nästan helt utgjordes av studier. Innehållet i de större mysteriernas läror fick senare verifieras genom personlig upplevelse vid initiationer. I de större mysterierna förklarades bl a den hemliga betydelsen av de gamla religionernas myter.
    Grekernas aktiva och livliga sinne skapade en mytologi som i elegans och skönhet förmodligen saknar motstycke, men som är mycket svår att tolka. Mysterierna i Samothrace och Eleusis förklarade bl a dessa myters betydelser. Myterna utgjorde grunden för de exoteriska religionerna, men det skall nämnas att beteckningen exoteriska inte betyder att lärorna var osanna, bara att nyckeln till dem, deras esoteriska betydelse, inte hade getts. Exoteriska läror är symboliska, illusoriska. Sanningen finns i dem, men utan sin nyckel blir de inte meningsfulla.
    Enligt utsagor av grekiska och romerska invigde, lärde de grekiska mysterierna dem framför allt att leva rättrådigt och hysa gott hopp om livet efter döden. Romarna fick sina mysterier från de grekiska.

Månpitri
Pitri är ett sanskritord som betyder "fader". Det används i teosofin för att beteckna de sju eller tio klasser av evolverande varelser, vilka vid slutet av månkedjemanvantaran inträdde i ett nirvanskt tillstånd för att tidsåldrar senare lämna det som den sju- eller tiofaldiga varelsehierarki som byggde jordkedjan. I generell bemärkelse menas med månpitrier alla varelser som ursprungligen kom till jordkedjan från månkedjan, men i en mer begränsad bemärkelse syftar ordet på de element i den mänskliga konstitutionen som befinner sig under agnishvattaernas utvecklingsnivå.
    En annan benämning på månpitrierna är barishader. Antalet klasser av månpitrier anges vanligen till sju, tre arupa (okroppsliga) och fyra rupa (kroppsliga). Kort sagt så blev vår jordkedja inklusive jordklotet befolkad från månkedjan, ty alla de varelser som nu finns på jorden, på vilken utvecklingsnivå de än befinner sig, kom från månkedjan. (se Agnishvatta, Pitri)

Människa
    Människan är innerst en gnista av den centrala kosmiska andliga elden. Hon är en oskiljaktig del av universum. Den organism av medvetande och substans som utgör hennes konstitution på universums olika inre och yttre tillvaroplan är en kopia av universums organism av medvetande och substans.
    Människorna utgör en klass av "unga gudar" som på det nuvarande stadiet av sin evolution är inkarnerade i köttsliga kroppar. Detta evolutionära stadium ligger ungefär mitt emellan den outvecklade livsatomens och den fullt utvecklade kosmiske andens eller gudens. Under sig har människan i evolutionär mening skaror av varelser på lägre utvecklingsstadier, över sig har hon skaror av varelser som är längre hunna än hon själv i andligt och intellektuellt avseende. De högre varelserna har blivit vad de är genom att veckla ut mer av de medfödda förmågor och krafter som innebor i deras inre guds individualitet.
    Människan kan ses som ett knippe energier. Eftersom energi och materia eller ande och substans i grunden är ett, är hon, liksom alla andra varelser i universum, ett aggregat av materior i olika grader av eteriskhet. Hennes natur, liksom universums natur av vilken hon är en avspegling eller mikrokosm, har komponenter på sju nivåer av eteriskhet.
    Den enskilda människan är uttrycket för ett medvetandecentrum, en monad, som genomgår en viss fas av sin eviga pilgrimsfärd genom oändligheten. Därvid kan hon sägas vara sammansatt av tre upadhier eller varelsegrundvalar: (1) den monadiska eller gudomliga-andliga, (2) den intellektuella och intuitiva, (3) den vitala-astrala-fysiska.
    Dessa tre varelsegrundvalar uppkommer ur tre olika evolutionslinjer. Människan är därför en sammansatt varelse. Hon är inte enhetlig och oblandad utan uppbyggd av olika element, och hennes principer kan därför på visst sätt separeras från varandra. Var och en av de tre grundvalarna kan temporärt skiljas från de andra två utan att förorsaka den fysiska döden, men de element som bygger upp var och en av dem kan inte åtskiljas utan att framkalla fysisk eller inre upplösning.
    De tre evolutionslinjerna har sitt ursprung i tre olika hierarkier. Den lägsta kommer från månen, jordens moder. Den mellersta, den manasiska eller intellektuella-intuitiva, kommer från solen och den monadiska kommer från den kosmiska hierarkins överordnade monad.

Människans sju principer
    Dessa är en kopia av kosmos sju principer. De är de kosmiska principernas avläggare eller återspeglingar, som i sin verksamhet i oss begränsas av karmalagen men har sitt ursprung i det bakomliggande det, universums omanifesterade innersta väsen. (Se Atman, Buddhi, Manas, Kama, Prana, Linga-sharira, Sthula-sharira)

Mänsklig monad
    Med teosofisk terminologi är den mänskliga monaden den del av den mänskliga konstitutionen som är roten till det mänskliga egot. Efter döden förenar den sig med den övre duaden, atma-buddhi, vilken förening utgör källan varifrån det reinkarnerande egot utgår inför den kommande återfödelsen. (se Mänskligt ego)

Mänsklig själ
    Den mänskliga själen är den mänskliga konstitutionens mellanliggande natur, vilken på grund av sin ofullkomlighet tvingas att gång på gång reinkarnera på jorden för att fortsätta sin utveckling. Ett annat ord för den mänskliga själen är ego, ett mer populärt än korrekt ord eftersom den mänskliga själen är det mänskliga egots vehikel. Egot är den del av oss som säger "jag är jag, inte du " Det är en stråle från det inneboende och överordnade Jaget, som genom att vara fängslad i materien lär sig att återkasta sitt medvetande tillbaka på sig själv, varvid den erhåller insikt om sig själv såsom varande självmedveten och heteromedveten, dvs den lär känna sitt eget jag och andra jag.
    Liksom vår högre och högsta natur arbetar genom vår mänskliga själ eller mellanliggande natur, så arbetar denna i sin tur genom de olika kroppar av mer eller mindre eterisk materia som omhöljer den. Kropparna, som är av vital, astral respektive fysisk materia, gör det möjligt för själen att verka på deras tillvaroplan.
    I teosofin betraktas den mänskliga själen som dual. Den har en högre del - den högre mänskliga själen - som består av lägre buddhi och högre manas. Det jag som motsvarar denna är bhutatman, "jaget till det som tidigare varit" (det reinkarnerande egot). Den lägre mänskliga själen består av lägre manas och kama. Dess motsvarande jag är pranatman eller det astrala personliga egot, vilket är dödligt. (se Mellanliggande natur)

Mänskligt ego
    Det mänskliga egot har sitt säte i vad teosoferna kallar den mänskliga konstitutionens mellanliggande duad, manas-kama. Den del av egot som attraheras nedåt är det lägre dödliga mänskliga egot. Den del som strävar uppåt mot och slutligen förenar sig med buddhi är det högre mänskliga egot, det reinkarnerande egot. Efter den kroppsliga döden och den andra döden i kamaloka stannar det mänskliga egots lägre komponenter kvar på astralplanet som en sönderfallande kamarupa. (se Mänsklig monad)

Mästare
    En mästare är en människa som har sina högre principer uppväckta och lever i dem. Så är inte förhållandet med de "vanliga" människorna. I filosofiskt avseende kan mästaren sägas ha nått en viss grad av enhet med det alltomfattande livet, och i andligt avseende kan han sägas ha utvecklat medvetenhet om sin etthet med det gränslösa. (se Mahatma)

Till Teosofisk ordbok