Teosofi
i ett nötskal
Teosofi är beteckningen på den världsbild och livsåskådning som i slutet på
1800-talet utgavs av Helena P Blavatsky. Teosofin är dock inte en produkt av hennes
egen hand. Inte heller är den en uppenbarelse från någon gud och inte bygger
den på meddelanden från "andevärlden" och andra sällsamma
företeelser. I stället gör den oss bekant med Den Vita Logens
gränsöverskridande forskningsresultat. Denna loges avancerade medlemmar,
kallade adepter eller mästare, är högt utvecklade människor som med
icke-fysiska sinnen och i icke-fysiska medvetandetillstånd förmår utforska de
för vanliga människor osynliga sidorna av verkligheten. Här följer några
glimtar av den teosofiska lärobyggnaden. En utförligare framställning finns på
sidan Teosofins sju huvudläror.
Den teosofiska verklighetsbeskrivningen
Teosofin säger att en evig, oföränderlig och överallt närvarande urgrund
är upphovet till världsalltet och livet i detta. Urgrunden är alltså
upphovet till såväl världsalltets andliga inslag (de individuella medvetandena
och den intelligenta skaparförmågan bakom världsplan och världsförlopp) som
materian i alla dess synliga och osynliga arter.
Livet i världsalltet försiggår på en serie tillvaroplan, av vilka vi
normalt bara kan se det fysiska. Men det finns fler, vart och ett med sin
speciella materia och sina himlakroppar med naturriken av olika slag. De
icke-synliga planen fyller det tomrum vi tycker finns mellan de fysiska
himlakropparna och mellan den fysiska materians partiklar. Alla tillvaroplanen
samverkar med varandra i det att de är integrerade med och genomtränger
varandra. Världsrummet är alltså uppfyllt av synlig och osynlig livsverksamhet
och allt som har tillvaro i världsrummet - himlakropparna, deras naturriken och
materians partiklar på de olika planen - utgörs av levande medvetna varelser
som var och en har gestalt, karaktär och själsliv enligt sin art.
I dessa varelser finns världsplanen nedlagd i det att var och en av dem
är "programmerad" till att uppvisa vissa arttypiska beteendemönster
för att därmed svara för bestämda inslag i naturskeendet. En del av dessa
beteendemönster är så fasta att vi betraktar dem som naturlagar. De finns på
alla tillvaroplan och kallas sammantagna för karma. Karma svarar för att
varje livsyttring av en varelse får sin följdriktiga verkan på omgivningen och
rättvisa återverkan på varelsen själv. Därigenom upprätthåller karma såväl
balansen och färdriktningen som en sedlig ordning i världsförloppet.
Världsförloppet är ett ständigt och överallt pågående utvecklingsdrama,
i vilket alla varelser avancerar mot allt upplevelserikare sätt att leva genom
att under serier av återförkroppsliganden i lägre naturriken kvalificera sig
för livet i högre. Världsförloppet utspelas i tidsbestämda cykler och är
planerat, organiserat och styrt av kosmiska intelligenser.
Människans organism och medvetande
Varje varelse utgörs av en organism och ett individuellt upplevande medvetande
som identifierar sig med organismen. Organismen består av ett antal vehikler
(kroppar, höljen) på olika tillvaroplan. Varje vehikel befinner sig på ett
visst plan och är uppbyggt av det planets speciella materia, och i det vehiklet
försiggår de inslag i varelsens livsverksamhet som har med planet ifråga att
göra. Vad människan beträffar har hon på det fysiska planet en fysisk kropp för
sina fysiska aktiviteter, på det emotionella planet ett vehikel för sitt
begärs- och känsloliv, på det intellektuella planet ett vehikel för sitt
tankeliv osv. Dessa vehikler är integrerade med varandra och bildar den
organism som hennes upplevande medvetande, det s k egot, genomstrålar och
identifierar sig med. Under vissa förhållanden kan delar av organismen skiljas
från resten av densamma. När egot under t ex sömn eller trans lämnar den
fysiska kroppen, identifierar det sig med en högre del av organismen och
upplever sig då ha dennas form.
Egots herravälde över organismens livsyttringar är begränsat. Vi har t ex svårt
att styra vårt tänkande, vi känner sympati eller antipati för en person utan
uppenbara skäl, samvetets röst plågar oss när vi handlar orättrådigt, vi drivs
av begär som vi inte behärskar, kroppen blir sjuk mot vår vilja, vi kan inte
alltid ur minnet plocka fram de uppgifter vi behöver, vi drömmer behagliga
eller obehagliga drömmar som det faller sig osv. Olika delar av organismen
tycks i viss utsträckning leva sina egna liv inom densamma, och därmed har vi
som egon bara en begränsad viljekontroll över våra upplevelser. För att få en
förklaring till detta förhållande måste man betrakta helheten människan som ett
kollektiv av mer eller mindre självständiga varelser (vehikler, organ, celler,
tankar etc) av olika art, storlek, gestalt och karaktär. Var och en av dessa
har sina speciella uppgifter att utföra i helheten. Var och en av dem har sitt
eget medvetande, sitt eget mått av fri vilja och sin egen individuella
tillvaro. De mindre varelserna lever och utgör byggstenar i de större, och står
i viss utsträckning under dessas styrande inflytande. Som helhet utgör
människan i sin tur en byggsten i planeten Jorden - den större varelse i vilken
hon lever - och är underkastad de ramar och betingelser som gäller där.
Teosofin ser människan som ett hierarkiskt organiserat kollektiv av med
varandra förbundna och i varandra levande varelser. Det som i denna hierarki
sker i kroppen på det fysiska planet har sin upprinnelse på de högre, eller som
man också säger, inre planen. Från det inre av hierarkin flödar impulser av
olika slag ut i kroppen och åstadkommer de skeenden som utspelas där. Hierarkin
styrs på så sätt inifrån ut.
Människans reinkarnation och jordeliv
I det innersta av sin varelse kan människan betraktas som ett medvetet
"frö", vilket i form av gestaltanlag, egenskapsanlag och
ödesdispositioner innehåller det samlade utvecklingsresultatet av alla hennes
tidigare liv på jorden och annorstädes. Detta "frö" är också i
besittning av drift och förmåga till utveckling mot högre livsformer än den mänskliga,
och den utvecklingen försiggår f n under en serie återförkroppsliganden,
reinkarnationer, på jorden.
Det är inte människan själv som bestämmer när och var hon skall reinkarnera.
Det är karma som för henne till ett föräldrapar och en nation med vilka hon har
karmiska band från tidigare jordeliv. Reinkarnationsprocessen inleds på det
icke-fysiska tillvaroplan där "fröet" tillbringat en tid av
lyckofylld vila och återhämtning efter det senaste jordelivet.
Reinkarnationsprocessen kan beskrivas som ett differentieringsförlopp under
vilket anlag på högre organisationsnivåer utsödrar sig underställda anlag på
lägre organisationsnivåer, vilka i sin tur utsöndrar sig underställda anlag på
ännu lägre organisationsnivåer osv. På varje plan frambringas därvid med hjälp
av den materia planet tillhandahåller ett vehikel, genom vilket egot kan
deltaga i livsverksamheten på planet ifråga. Tillsammans bildar vehiklerna den
organism, vilken med egot som genomstrålande och sammanhållande medvetande
utgör människan.
Man kan studera differentieringsprocessen när den når det fysiska planet. Det befruktade ägget delar sig först i två celler, varefter dessa delar sig till fyra. De fyra cellerna delar sig till åtta, och dessa sedan till sexton osv. När på detta sätt en cellklump har bildats, kan man se hur de celler som innehåller anlagen till de olika kroppsdelarna intar sina rätta platser i förhållande till varandra. På dessa platser startar så den fortsatta celldelning, genom vilken varje kroppsdel växer fram. De första nio månaderna av den fysiska differentieringsprocessen utspelas i moderlivet. Detta innebär dock inte att fostret utgör en del av moderns kropp. Den reinkarnerande människan är redan från början en helt självständig varelse, som gestaltar sig av egen förmåga. Barnet ärver alltså inte sina karaktäristika från föräldrarna. Det ärver sig själv, sitt eget förflutna. Hos det nyfödda barnet kan man bara se hur dess kroppskaraktäristika ter sig, men efter hand börjar de själsliga karaktärsdragen komma i dagen och barnet visar att det har en egen individualitet. När det tar alltmer av sin omgivning i besittning lägger det allehanda observationer och erfarenheter på minnet, och dessa minnesavsättningar ger individualiteten den nya identitet som profileras och består livet igenom. Hos en del barn sipprar minnesfragment från tidigare jordeliv in i den nya hjärnan, men brukar snabbt falla i glömska. När barnet växer upp vecklar det ut sina karaktäristika i den omfattning som omgivningen medger. Det är också i samspel med omgivningen som den reinkarnerade människan möter det öde som hon genom sina viljeakter under tidigare jordeliv alstrat åt sig för det innevarande.
Reinkarnationsprocessen pågår tills döden avbryter den. Hela livet igenom
träder nytt material ur väsenskaraktären fram, och allt detta representerar vad
egot i tidigare jordelivs olika faser av barndom, vuxenliv och ålderdom gjort
sin väsenskaraktär till. Denna kommer i dagen just sådan den utformats i det
förflutna.
Egot måste utveckla såväl maskulina som feminina gestalt- och egenskapsanlag
och reinkarnerar under tidernas lopp därför i såväl mans- som kvinnokroppar.
Principen om återförkroppsligande gäller inte bara för människorna. Den
gäller för alla varelser på det fysiska tillvaroplanet - från materiapartiklar,
celler, växter, djur och människor till planeter, solsystem och galaxer. Och
den gäller för alla de myriader av osynliga varelser som har sin tillvaro på de
icke-fysiska tillvaroplanen. Alla lever och utvecklas de i cykler av omväxlande
aktivitet och vila.
Människans död och mellanlivstillvaro
Efter ett jordeliv har människan rätt till vila och återhämtning. Denna får hon
genom att lägga av de vehikler som vecklades ut för jordelivet och med anlagen
till vehiklerna dra sig tillbaka till det "frötillstånd" som föregick
detta. Vehikelavläggningen, dödsprocessen, är ett förlopp i flera steg som
utspelas i omvänd ordning mot reinkarnationsprocessen.
Dödsprocessen inleds med att hjärtat slår sitt sista slag och andningen upphör. Därefter följer en återblick på det just avslutade jordelivet, omfattande egots upplevelser från födelsen till dödsstunden. Varje händelse, tanke, känsla, handling etc sägs finnas med. Som ett kronologiskt ordnat flöde av bilder passerar hela livet revy inför egots iakttagande blick. Enligt dem som haft näradödenupplevelser tycks bilderna vara tredimensionella och i färg. Livets alla tilldragelser visas i sina karmiska sammanhang, och med andlig klarsynthet förstår egot nu lagbundenheten och rättvisan i sitt öde. Egot ser också sin livsgärnings brister och förtjänster. Det ser vad ont och gott det åstadkommit, vilka framsteg det gjort i sin utveckling och vilka möjligheter det försuttit. När återblicken är avslutad bryts egots förbindelse med den fysiska kroppen, som då omedelbart börjar upplösas.
Dödsprocessen fortsätter med att egot (vanligen i ett drömliknande upplevelsetillstånd) lösgörs från sitt nästa vehikel, på sanskrit kallat kamarupa (begärskroppen). Kamarupan består av mycket eterisk substans och befinner sig på ett tillvaroplan som kallas kamaloka. Där avvecklas nu egots materiellt inriktade själsliv. Har detta själsliv under jordevandringen inte varit alltför själviskt och dominerande, går avvecklingsprocessen snabbt och egots engagemang är inte särskilt intensivt. När avvecklingsprocessen är genomförd, bryts egots förbindelse med kamarupan. Denna brytning kallas den andra döden och innebär att kamarupan lämnas kvar i kamaloka för att upplösas där.
I och med den andra döden kan egot sägas vara lösgjort från de vehikler som frambringades för jordelivet. Därvid har de anlag av olika dignitet som byggde upp och vidmakthöll dessa vehikler dragits inåt i organismen. Egot med skaran av sina anlag utgör återigen ett "frö" och får nu tillbringa resten av mellanlivsperioden i ett tillstånd av ogrumlad lycka. Tillståndet kallas för devachan och kan liknas vid en intensiv och upplevelserik dröm. Egot uppfattar dock denna dröm som objektiv verklighet. Det lever i en fantasivärld som det tar för reell. Denna fantasivärld är helt privat och egot har själv alstrat den under vistelsen på jorden, ty det är minnena av jordelivets oinfriade förhoppningar, ouppfyllda önskningar, glädjefyllda händelser etc som levererar material till de devachanska upplevelserna. Dessa minnen tar så att säga gestalt och framträder gång på gång i varianter och vidareutvecklingar. I devachan lever egot därför omgivet av sina imaginära vänner och anhöriga, får syssla med vad det vill, får sina högsta önskningar uppfyllda och upplever en andlig och intellektuell blomstring. Egot är vanligen inte medvetet om att det lämnat jorden, och inte heller om de kvarvarande anhörigas sorg. Devachanperiodens längd varierar inom mycket vida gränser. Rent allmänt gäller att den blir längre ju längre och mer andligt inriktat jordelivet varit. Normalt blir den många gånger längre än detta. Egot upplever dock inte några hundra eller tusen år som en lång tid, ty dess tidsuppfattning är annorlunda i devachan än på jorden.
Dödsprocessen är en intressant och fascinerande invigning i tillvarons
mysterier. De som haft näradödenupplevelser har vittnat om detta. Vi skall
därför inte vara rädda för döden. Har vi levt ett någorlunda rättrådigt och
inte alltför själviskt liv har vi bara gott att vänta av den, och devachanperiodens
upplevelser torde komma att överträffa våra högsta förväntningar.
Livets mening
Ingen varelse är i längden tillfredsställd med samma begränsade och enahanda
levnadsförhållanden. Den vill ha omväxling och mer kvalificerade och
glädjefyllda upplevelser. Utveckling i den riktningen är därför en
väsentlig del av livets mening. Efter en serie återförkroppsliganden inom ett
naturrike har varelsen uttömt dettas upplevelse- och utvecklingsmöjligheter,
och övergår då till att gestalta sig i ett annat och högre stående naturrike
för att där fortsätta sin tillvaro under nya betingelser.
För lägre stående varelser sker utvecklingen mer eller mindre automatiskt och de kan som individer inte påverka den i någon större utsträckning. För högre stående varelser som nått självmedvetande, dvs förmågan att analysera och reflektera över sig själva, sina levnadsförhållanden, sin omgivning och sina relationer till denna, blir förhållandet det omvända. De får gradvis allt större spelrum för sina viljeakter, och kan då i växande omfattning påverka och styra sin färd genom tiden. Men de skall göra detta i den riktning som befrämjar världsplanens intentioner, och måste därför skaffa sig allt större kunskaper om denna och om karma som upprätthållare av en sedlig ordning i världsalltet.
Människan är sedan länge en självmedveten varelse och styr till stor del
själv sin medverkan i världsförloppet. Hon måste därför komma underfund med sin
roll som byggsten i naturen. Detta gör hon genom att studera livet omkring sig,
sin egen organism och de styrfaktorer som verkar i omgivningen och i henne
själv. Då förstår hon att hon för sin fortvaro är beroende av alla de varelser
som omger henne, liksom av de varelser som sammantagna utgör hennes organism,
och hon förstår också att en del av meningen med hennes jordeliv är att hon
skall vara alla dessa varelser till nytta och glädje. Teosofin betonar därför
jordelivets etiska aspekter.
Etiken är av särskild betydelse för dem som seriöst söker svar på de
existentiella frågorna, ty insikt i tillvarons mysterier vinns inte med enbart
intellektuella bemödanden. Det är främst genom rättrådighet, osjälviskhet och
pliktfullgöring i tanke, känsla, ord och handling som vi lockar naturen att
avslöja sina hemligheter. I vårt inre finns vår historia skriven, där har vi
anlagen till våra ännu inte utvecklade förmögenheter och där har vi vår
anknytning uppåt till högre varelser än vi själva. En etisk livsföring
aktiverar dessa resurser, och illuminerande idéer, tankar, visioner och
förståelse kan då spontant flöda in i sinnet. Teosofins uppgift är därför att
stimulera sökaren till karaktärsdaning, samtidigt som den ger de
karaktärsdanande levnadsreglerna deras filosofiska förklaring.