Utdrag ur Collected Writings V av H P Blavatsky

Om devachan

Det devachanska tillståndet liknar i alla sina aspekter utan tvivel ett drömtillstånd när det betraktas ur det objektiva vakentillståndets synvinkel. Ändå är det för varelsen i devachan lika verkligt som vakentillståndet är för oss. På frågan om huruvida devachan är ett tillstånd som motsvarar vårt vakenliv eller drömliv blir svaret därför att devachan vare sig motsvarar det ena eller det andra av de båda tillstånden. Devachan liknar drömtillståndet hos en människa som inte har något vakenliv alls, om en sådan människa kan tänkas existera. En monad i devachan har bara ett enda medvetandetillstånd, och så länge den befinner sig i detta, presenteras kontrasten mellan ett vakentillstånd och ett drömtillstånd aldrig för den. (s 82)

Det är bara genom jämförelse som ett visst medvetandetillstånd kan kallas verkligt eller illusoriskt. Dessa ord är helt meningslösa om det ifrågavarande medvetandetillståndet inte kan jämföras med ett annat. (s 83)

I en del fall är det uppenbart att medvetandetillståndet hos en monad, vare sig denna befinner sig i devachan eller på jorden, kan så att säga sammanstråla med och påverka idébildningen hos en annan monad som befinner sig i devachan. Detta kan inträffa när det råder stark sympati mellan de två egona på grund av samma ädla känslor eller likartade intellektuella och andliga strävanden. Liksom tankarna från en magnetisör överförs till hans mänskliga objekt genom en ström av utsänd magnetisk energi, kan ett idéflöde från ett ego i devachan sändas till ett annat devachanskt ego medelst en ström av magnetisk eller elektrisk energi som attraheras av det senare på grund av den starka sympati som råder mellan de båda. (s 84)

Enligt buddhistisk uppfattning finns det olika tillstånd och olika nivåer i devachan, och i och på alla dessa är huvudpersonen - trots sin ur vår synvinkel objektiva isolering - omgiven av en skara aktörer med vilka han under sitt senaste jordeliv alstrade och utarbetade orsakerna till de effekter som nu framträder i devachans eller avitchis subjektiva sfärer... Jordelivet är så att säga prologen till det drama (eller skall vi kanske hellre säga mysterium) som utspelas i rupa- och arupalokaerna. (s 90)

Västerlänningarnas spekulationer har hittills knappast tecknat bilden av ett högre efterdödenliv än det i kama- och rupalokaerna, dvs de lägre intrajordiska "andevärldarna". ... Även enligt den exoteriska buddhistiska filosofin indelas de exkarnerade människorna i tre klasser: (1) Kamawachara, de som fortfarande står under begärens herravälde i kamaloka, (2) Rupawachara, de som har avancerat till ett högre tillstånd men som i rupaloka ännu behåller rudiment av sin gamla gestalt, och (3) Arupawachara, de som har blivit formlösa varelser i det högsta devachans arupalokaer. Allt beror på graden av monadens andlighet och aspirationer. (s 91)

I arupalokaerna är varelserna lika subjektiva som, men mindre materiella än, den eteriska kropps-skuggan mayavirupan. ... Det finns i devachan egon av allra högsta moraliska status och godhet, som på grund av sin förkärlek för intellektuell forskning och särskilt för oavslutade tankearbeten vistas i rupalokaerna under århundraden i bokstavligt talat total devachansk isolering, eftersom älskade anförvanter och andra människor har trängts undan av den intensiva och rent andliga lidelsen för intellektuell verksamhet. Som ett exempel på denna studiebundenhet...kan vi ta den döende Berzelius, vars sista tanke var en förtvivlans tanke på att hans arbete skulle avbrytas av döden. Detta är tanha eller på hindi trishna, en otillfredsställd längtan som måste ebba ut innan varelsen kan gå vidare till det rena arupatillståndet. För varje fall görs ett arrangemang, och detta skapas av den döende människans sista högsta önskan. Den lärde, som framför allt har levt under inflytande av manas och som för tillfredsställelsen i att utveckla sin högsta fysiska intelligens har varit absorberad av det fysiska universums mysterier, kommer att kvarhållas i ett magnetiskt grepp av sin intellektuella attraktion till andra lärde och deras arbete. Han kommer subjektivt att påverka och själv påverkas av dem...tills energin har förbrukats och buddhi blir det enda förhärskande inflytandet. Detsamma gäller för alla de aktiviteter, vare sig dessa bottnar i begär eller känslor, som i varje jordeliv snärjer den vallfärdande monaden (individualiteten) i relationsförhållanden. Den exkarnerade människan måste pinne för pinne klättra uppför den tillvarostege som från det jordiskt subjektiva leder till det absolut subjektiva. Och när detta begränsade nirvanska tillstånd har nåtts i devachan, njuter hon av dess livfulla men ändå andliga realiteter, tills karmas fordringar är uppfyllda för tillfället och den fysiska attraktionen till nästa jordeliv gör sig gällande. (s 92-93)

...när monaden under vandringen från ett jordeliv till nästa korsar de lägre och de devachanska sfärerna, måste de ömsesidiga relationer som knöts under det senaste livet bli allt svagare och slutligen overksamma innan monaden kan återfödas. Vittnesbörden om dessa relationer kvarhålls dock outplånliga i akashan, och de kan alltid granskas av den som i något liv utvecklar sina latenta andliga krafter till "Dhyanas fjärde steg". Men deras inflytande avtar gradvis under varje devachanperiod. Och när de magnetiska eller psykiska band - hur man nu vill kalla dem - som knyter det devachanska egot till det föregående jordelivets anförvanter, vänner och familjemedlemmar nötts ut, är egot fritt att vandra vidare på sin cykliska livsväg. Om denna utnötning av de personliga banden inte ägde rum, skulle människan vandra runt hela kalpan insnärjd i nätverket av alla de relationer hon under sina otaliga förflutna jordeliv knutit med myriader fädrar, mödrar, systrar, bröder, hustrur etc. I sanning en salig röra! (s 93-94)

Ett mänskligt batteri

I ett nyligen utkommet nummer av Michigan Medical News lämnar dr S C Woodman följande redogörelse för ett märkligt fall:

Jag har ett unikt fenomen i gestalten av en ung man som bor här och som jag har studerat med stort intresse. Hans speciella förmåga visar att nervenergin utan tvivel utgörs av elektricitet. Han heter William Underwood, är 27 år, och hans speciella förmåga består i att medelst andedräkten - understödd av handrörelser - kunna alstra eld. Han håller en näsduk framför munnen, gnider den energiskt med händerna samtidigt som han blåser på den, och får den på så sätt att fatta eld och brinna upp. Han kan klä av sig, skölja ur munnen, tvätta händerna och tillåta de mest ingående undersökningar för att utesluta möjligheten till fusk, och sedan omgiva vilket papper eller tygstycke som helst med flammor genom att blåsa på det. Han kan när han är utomhus och vill göra upp eld utan att ha tändstickor till hands samla ihop en hög torra löv, och liggande på marken blåsa på dem så att de börjar brinna... Man kan inte förmå honom att utföra fenomenet mer än två gånger på samma dag, och efter ansträngningen är han helt utmattad. Han sjunker ned i en stol, och vid ett tillfälle när han hade satt en tidning i brand lade jag handen på hans huvud och märkte då kraftiga ryckningar i huvudsvålen. ... Detta är verkligen inte någon humbug, men vad är det?

Vänder vi oss till den ockulta vetenskapen för en förklaring, finner vi beskrivningar av fall där personer under tillstånd av stark hänförelse utstrålat en självlysande dimma eller aura från sin kropp. Ibland framträder denna som en sprakande strålglans, ibland som en fladdrande låga och ibland som ett elektriskt eller snarare odiskt skimmer. Denna gloria ses sällan på dagen. Den ses vanligen på natten, särskilt när dess upphovsman är djupt försjunken i andaktsövningar. Ett bekant exempel har vi i Peter av Alcantare, en hängiven katolik. Den gloria eller nimbus som konstnärer målar runt huvudet och kroppen på helgon, yogier, gudar och gudinnor känner vi alla till, och den är en påminnelse om detta naturliga fenomen. Men det ljus som framträder vid fenomenet är av en odisk karaktär, och även om det flammar och fladdrar som eld har det inte eldens brännegenskaper. Författare till skrifter om trolldom och medialitet har nedtecknat berättelser om flammor som utan synbar orsak slagit ut från dörrar, fönster, eldstäder och tak vid tillfällen när öppen eld inte fanns någonstans i det beträffande huset... Dessa mystiska bränder har ibland uppträtt i samband med stenskurar, som också är ett egendomligt fenomen. Spiritualisterna menar att aktörerna vid alla sådana fenomen utgörs av andar, men om dessa inte är eld-elementaler eller det rosenkorsarna kallar salamandrar, måste de vara tokiga andar. Bland de västerländska medierna, liksom bland de indiska, finns det många som kan vidröra brinnande kol, rödglödgat järn och smält metall och dessutom vandra på glödande bäddar utan att att skadas. ... Förklaringen till detta ligger i att de här eldfasta personerna är medier för eldelementaler och har en osedvanligt stor andel salamandriska egenskaper i sin organism, resultatet av en onormal kombination av elementalenergier under fosterutvecklingen. Normalt innehåller den mänskliga organismen elementaler från alla de fyra elementalrikena i ungefär lika proportioner, varvid en lätt övervikt för det ena eller andra slaget blir bestämmande för personens ifråga "temperament". (s 101-103)

Om abort

Artikeln "Är självmord ett brott?" i er tidskrift ger mig anledning att ställa frågan "Är abort ett brott?"..."Vid vilken ålder och under vilka omständigheter kan mord rättfärdigas?"
     Teosofin svarar: "Mord kan inte rättfärdigas vid någon ålder eller under några som helst omständigheter!", och den ockulta teosofin tillägger att det "inte är på lagrättsliga grunder eller utifrån synsätten i någon ortodox ism som en varnande röst höjs mot den omoraliska och farliga aborthanteringen. Snarare är det för att såväl den ockulta filosofins fysiologi som psykologi pekar på dess katastrofala följder". ... Vår filosofi går så långt som att säga att om länder bestraffar självmordsförsök, bör de för att vara konsekventa bestraffa abort som försök till dubbelt självmord. Ty även om aborten lyckas och modern inte dör just då, förkortar den ändå hennes jordeliv och förlänger hennes vistelse i kamaloka. ... Hennes brott består i det avsiktliga och upprörande utsläckandet av liv och ingripandet i naturens gång, dvs i sin egen och den dödade individens karma. Ockultisterna betraktar inte brottet som ett religiöst sådant, ty det finns faktiskt inte mer av ande och själ i ett foster eller ett litet barn som ännu inte nått självmedvetande än det finns i något annat litet djur... Men abort är ett brott mot naturen. Naturligtvis kommer skeptiker av alla slag att hånle åt våra åsikter och beteckna dem som löjlig vidskepelse eller "ovetenskapligt svammel", men vi skriver inte för skeptikerna. Vi har tillfrågats om den teosofiska eller snarare den ockulta filosofins uppfattning i ämnet, och vi har återgett denna så gott vi kan. (s 106-108)

Diverse utdrag

Såväl livets som dödens mysterier i de synliga och osynliga världarna har i alla tidsåldrar observerats och utforskats av invigda adepter från alla nationer. De har studerat dessa mysterier under de högtidliga ögonblick då deras gudomliga monad varit förenad med den alltomfattande anden, och de har tecknat ned sina upplevelser. Genom att jämföra och kontrollera observationerna med varandra...varvid det visat sig att de adepters visioner som levde för 10.000 år sedan undantagslöst verifieras av de moderna adepternas, har sanningen kunnat kartläggas. ... Sålunda har en på observation och erfarenhet grundad vetenskap vuxit fram, verifierad genom upprepade demonstrationer och innehållande ovedersägliga bevis för dem som studerar den. (s 51)

Ockultisterna accepterar inte läran om "skyddsänglar"... De tror däremot fullt och fast på den personliga gudomliga anden i människan. Denna ande är källan till hennes inspiration och utgör hennes i alla avseenden tillräckliga "ängel" eller "ledare". (s 106)

"Allt är ande och allt är materia", säger man. Purusha Prakriti är oskiljaktiga, och den ene kan inte existera utan den andre. (s 52)

Till Utdrag ur den teosofiska litteraturen