Utdrag ur Collected Writings XII

av H P Blavatsky

Om genialitet

Ockultismen lär att befintligheten i människan av flera skapande krafter, sammantagna kallade genialitet, inte är att hänföra till slumpen eller nedärvda egenskaper...utan till ackumuleringen av individuella erfarenheter som egot gjort i tidigare liv. Ty även om egot är allvetande i sitt innersta väsen, behöver det genom sina personligheter få erfarenheter av jordiska ting för att kunna förläna även dessa personligheter frukterna av sin abstrakta allvetenhet. Och vår filosofi tillägger, att odlandet av vissa färdigheter under en lång serie inkarnationer slutligen kulminerar i att snille eller genialitet slår ut i blom på ett eller annat sätt i något liv. (s 17)

Verklig genialitet - sann och medfödd och inte uppkommen genom en onormal utveckling av det mänskliga intellektet - nedlåter sig inte till att kopiera eller imitera, utan är alltid originell och unik i sina skapande impulser och verk. ...den artificiella genialiteten, som ofta förväxlas med den verkliga, är bara resultatet av övning och långa studier och blir aldrig annat än den flämtande lågan i en lampa som brinner utanför templets portar. Den må kasta ljus över vägen, men den lämnar byggnadens inre i mörker. Och liksom varje förmåga och egenskap i naturen kan tjäna såväl onda som goda syften, så kommer den artificiella genialiteten att avslöja sin karaktär. Framsprungen ur de jordiska sinnesförnimmelsernas kaos...förblir den artificiella genialiteten kroppens slav. Och denna kropp skall till följd av sin otillförlitlighet och materians naturliga tendens till oordning ofelbart leda också den största artificiella genialitet tillbaka till dess ursprungselement, som är kaos eller det onda på jorden. (s 17-18)


En astral profet

Den 12 april kl 11.45 drog artillerigeneralen Alexey Petrovich Yermoloff, känd i hela Ryssland, sin sista suck i Moskva. ... Detta är vad en vän, som kände honom väl, skriver om honom:
     Vid ett tillfälle när jag skulle lämna Moskva besökte jag Yermoloff för att ta avsked, och kunde då inte dölja min ledsnad. "Var inte ledsen", sade han, "vi träffas igen. Jag kommer inte att dö innan du återvänt." Detta var arton månader före hans död. "Över liv och död råder bara Gud!" sade jag. "Och jag säger dig att min död inte kommer att inträffa förrän om drygt ett år", svarade han. Med de orden förde han mig in i sitt arbetsrum och tog ur en låst låda fram ett papper som han räckte mig med frågan "vems handstil är detta?" "Din", svarade jag. "Läs det då!"
     Det var ett slags memorandum, en förteckning av data från det år Yermoloff hade utnämnts till överstelöjtnant, och räknade upp varje viktig tilldragelse som skulle komma att äga rum i hans händelserika liv. När jag läste täckte Yermaloff över sista raden med handen. "Den behöver du inte läsa", sade han. "På den raden står min dödsdag angiven. Allt det du nu läst skrev jag innan det inträffade, och hittills har det visat sig stämma in i minsta detalj. Så här gick det till när jag skrev det."
     "När jag ännu var ung överstelöjtnant, sändes jag med ett uppdrag till en liten landsortsstad. Mitt logi bestod av två rum, ett för tjänstefolket och ett för mig. I det senare kunde man inte komma in utan att gå igenom det förra. En kväll satt jag och arbetade vid mitt skrivbord. När jag var färdig tände jag pipan, lutade mig tillbaka i stolen och försjönk i dagdrömmeri. Plötsligt såg jag en enkelt klädd främling stå framför mig på andra sidan skrivbordet. Innan jag fick tillfälle att fråga vem han var och vad han ville, sade han ´fatta pennan och skriv´. Med känslan av att stå under inflytande av en oemotståndlig kraft, löd jag. Så dikterade han för mig allt som skulle hända mig under resten av mitt liv, och slutade med att ange datum och klockslag för min död. Sedan försvann han direkt på stället. Det gick ett par minuter innan jag återkom till fullt medvetande, men då rusade jag ut i det andra rummet som främlingen inte på några villkor kunnat undgå att passera genom. Där satt min sekreterare och skrev... På min fråga ´vem var det som nyss var här?´ svarade denne förvånat ´ingen´..."

Den nedtecknade dödstidpunkten visade sig efter generalens död vara korrekt. Han dog det år och på den dag och det klockslag han med egen hand hade skrivit ned i förväg.
     Utan tvivel är varje ord i general Yermoloffs kortfattade och klart framställda berättelse bokstavligen sant. ... Och vad kan man då säga om den mystiske besökaren? Spiritualisterna ser honom naturligtvis som en exkarnerad människa, en "materialiserad ande". De påstår att en mänsklig ande kan förutsäga en hel serie händelser och klart se in i framtiden. Och det påstår vi också. Men efter att så långt vara överens med spiritualisterna, ser vi annorlunda på resten av förklaringen. Ty medan spiritualisterna menar att vålnaden var en andes vålnad, som inte skall förväxlas med generalens högre jag, hävdar vi raka motsatsen och säger att den var hans högre jag. Låt oss diskutera detta objektivt.
     Vilken är den förnuftiga förklaringen till en sådan vålnad och förutsägelse, och varför skulle t ex ni eller jag om vi vore döda uppenbara oss för en helt okänd person för nöjet att få informera honom om framtida händelser i hans liv? Hade generalen i besökaren känt igen en avhållen släkting...eller vän och från denne fått en nyttig varning...hade det funnits någonting att hänga upp den spiritualistiska förklaringen på. Men så var det inte.
     En teosofisk ockultist skulle förklara visionen mot bakgrunden av den esoteriska filosofin. Till att börja med skulle han erinra om att vårt högre medvetande med dess unika manifestationsbetingelser är ett terra incognita för oss alla (spiritualisterna inräknade) och särskilt för vetenskapmännen. Sedan skulle han peka på en av ockultismens grundläggande läror som säger att jämte den gudomliga allvetenhet som det odödliga individuella egot besitter i sin egen natur och verksamhetssfär, finns för detta ego vare sig ett förflutet eller en framtid utan bara ett evigt nu. I ljuset av denna lära står det klart att den av detta ego besjälade personlighetens hela liv från födelsen till döden är lika synligt för det högre egot, som det är osynligt och dolt för den begränsade synförmågan hos dess tillfälliga och dödliga gestalt. Enligt den ockulta filosofin skulle därför följande ha hänt i det aktuella fallet:
     General Yermoloff satt en sen kväll vid sitt skrivbord försjunken i ett dagdrömstillstånd då han, som han berättade för sin vän, plötsligt fick se en främling stå framför sig. Detta dagdrömstillstånd var förmodligen en lätt slummer framkallad av trötthet och överansträngning, under vilken en rent mekanisk verksamhet av sömngångarkaraktär sattes igång. Personligheten blev plötsligt varse sitt högre jags närvaro, den sovande mänskliga automaten kom under individualitetens inflytande, och genast återupptog den hand som i flera timmar varit sysselsatt med skrivning mekaniskt samma verksamhet. När personligheten sedan vaknade trodde den att dokumentet ifråga hade skrivits efter diktamen av en besökare vars röst den hört, medan den i själva verket hade skrivit ned sitt eget allvetande gudomliga egos profetiska tankar, eller kanske vi hellre skall säga kunskap. Detta egos "röst" var helt enkelt en transponering av den mentala kunskapen om den dödliga människans liv, en kunskap som från det högre medvetandet återspeglades i det lägre. Och den transponeringen utfördes av det fysiska minnet vid uppvaknandet. Allt det övriga som minnet registrerade kan förklaras på vanligt sätt.
     Sålunda hör både rösten och besökaren...som talade till generalen utanför honom själv till det slags fenomen, som vi under beteckningarna idéassociationer och erinringar är bekanta med från våra drömmar. De bilder och scener vi ser när vi sover, de timslånga eller t o m dagslånga och årslånga händelseförlopp vi genomlever i våra drömmar, tar i verkligheten kortare tid i anspråk än en ljusglimt när vi vaknar och återfår vårt fulla dagsmedvetande. Fysiologin kan ge många exempel på drömfantiserandets förmåga och snabbhet. (s 228-233)

Till Utdrag ur den teosofiska litteraturen