Utdrag ur Collected Writings XI

av H P Blavatsky

Det framgår av historien...och bestyrks av forntida skriftställare, att den kyrkliga ritualismen och frimureriet har framsprungit ur samma källa, och att de utvecklats hand i hand. Men eftersom frimureriet, trots sina villfarelser och senare tiders tillägg, stod långt närmare sanningen än kyrkan, började denna ganska snart sina förföljelser mot frimureriet. Detta var till sitt ursprung helt enkelt forngammal gnosticism eller tidig esoterisk kristendom. Den kyrkliga ritualismen däremot var och är helt enkelt omstöpt - vi kan inte säga reformerad - exoterisk hedendom.
     Det var några hedniska filosofer som grundade kyrkan. De gjorde det under trycket av sin tids politiska händelser och förföljda av den första kristenhetens fanatiska biskopar, den kristenhet som ännu inte hade vare sig några fastställda ritualer och dogmer eller någon kyrka. Dessa hedniska filosofer kombinerade på ett sinnrikt sätt visdomsreligionens sanningar med de exoteriska påhitt som den okunniga allmänheten skattade så högt, och lade därmed grunden till både de ritualistiska kyrkorna och det moderna frimureriets loger. Detta visar frimuraren Ragon i sin ANTE-OMNIAE genom att jämföra den nyare liturgin med de gamla mysterierna, och genom att beskriva de äldre frimurarceremonierna. Men kyrkorna och frimureriet har sedan de dagar då de båda var ett gått skilda och olika vägar. Om någon frågar hur en profan kan veta detta blir svaret att frimureriet, såväl det gamla som det moderna, är ett obligatoriskt studium för varje österländsk ockultist.
     Frimureriet gör, trots sina många attiraljer och i senare tider införda nyheter (särskilt den bibliska andan inom detsamma) mycket gott i såväl moraliskt som fysiskt avseende - eller gjorde det åtminstone för knappt tio år sedan [detta skrevs 1889]. Frimureriet var då sann ecclesia i betydelsen broderlig endräkt och ömsesidig hjälp; den enda religionen i världen om man härleder detta ord från religare, att "sammanbinda", eftersom det utan hänsyn till ras eller trosbekännelse gjorde alla sina medlemmar till "bröder". Huruvida frimureriet med de oerhörda rikedomar som står till dess förfogande inte skulle kunna uträtta mycket mer än det nu gör, är en fråga som inte angår oss. Vi ser inget uppenbart ont i denna institution, och ingen utom den romerska kyrkan har någonsin sökt visa att den gjort någon skada. Kan man säga detsamma om den kyrkliga kristendomen? Låt den kyrkliga och profana historien besvara frågan.
     Ja, det fanns en tid då kyrkan och frimureriet var ett. Det var under århundraden av djupgående andlig reaktion, en tänkandets övergångsperiod, tryckande som en mardröm, ett tidsskede av kamp och strid. ... Historien kommer aldrig att kunna säga oss - men traditionen och en omdömesgill forskning kan göra det - hur många halv-hierofanter och t o m höga invigda som tvangs att bli överlöpare för att säkerställa fortlevandet av invigningshemligheterna. ... De invigda...anslöt sig med eller mot sin vilja till anhängarna av den nya tron, som blev alltmer dominerande. En del helleniserade judiska gnostiker gjorde detsamma, och sålunda kom mer än en "Clemens Alexandrinus" - en omvänd till skenet, men ivrig nyplatoniker och samma hedniska filosof som förut i hjärtat - att bli lärare för okunniga kristna biskopar. Den omvände förde ovilligt samman de båda yttre mytologierna, den gamla och den nya, och under det han gav denna blandning till allmänheten behöll han de heliga sanningarna för sig själv.
     Vad slags kristna de skapade kan man sluta sig till av nyplatonikern Synesios exempel. ...denne favoritlärjunge och hängivne vän till Hypatia...var inte ens döpt då han av Egyptens biskopar erbjöds den ptolemaiska biskopsstolen. Varje historieforskare vet att hans omvändelse var så ytlig, att när han accepterade ämbetet och slutligen döptes, så skedde detta först sedan man gått med på hans villkor och garanterat honom hans kommande privilegier. Huvudklausulen var ganska märklig. Den stadgade nämligen att han, den nye biskopen, skulle slippa bekänna de (kristna) läror som han inte trodde på! Fastän döpt och vigd till diakon, präst och biskop, skilde han sig därför inte från sin hustru och övergav aldrig sin platonska filosofi. Han avstod inte ens från jaktens nöjen, som var strängt förbjudna för andra biskopar. Detta inträffade så sent som på 400-talet.
     Sådana förhandlingar mellan invigda filosofer och den reformerade judendomens okunniga präster var ganska vanliga dåförtiden. De förra försökte rädda sina "mysterielöften" och sin personliga värdighet, och för att göra detta måste de ingå en högst beklaglig kompromiss med äregirigheten, okunnigheten och folkfanatismens stigande flodvåg. (s 71-74)

Jupiters präster bar en hög, fyrkantig svart mössa, huvudbonaden för flamines (jmf med de nutida armeniska och grekiska prästerna). Den romersk-katolska prästens svarta sutan är Mithras-prästernas löst åtsittande mantel, hierocoraken, så kallad på grund av sin korpsvarta färg. Babyloniens prästkung bar en gyllene signetring och tofflor som besegrade potentater fick kyssa, samt en vit mantel och en tiara av guld, från vilken två små band hängde ned. Påvarna bär både signetring och tofflor för samma bruk, en vit sidenmantel med en bård av gyllene stjärnor och en tiara med två vidhäftande juvelprydda band osv. Den vita mässkjortan, alba vestis, är Isis-prästernas klädnad. Anubis präster hade sina hjässor rakade, därav tonsuren.
     De gamla hedningarna använde heligt vatten eller vigvatten för att rena städer, åkerfält, tempel och människor, och samma sak görs nuförtiden i romersk-katolska länder. Vid dörren till varje tempel stod dopfuntar med vigvatten som kallades favisses eller aquaminaria. Före offrandet doppade översteprästen eller curion en lagerkvist i vigvattnet och bestänkte därmed den fromma församlingen, och det som då kallades lustrica eller aspergilium kallas nu vigvattenkvast. (s 76-77)

Takvalven i de grekiska och romerska katedralerna och kyrkorna är ofta blåmålade och beströdda med gyllene stjärnor för att föreställa himlavalvet. Detta är hämtat från de egyptiska templen, där sol- och stjärnkulter genomfördes. Vidare ägnar man inom den kristna och frimurar-arkitekturen samma vördnad för Östern (eller det östra väderstrecket) som under hednisk tid. (s 78)

Ända till det fjärde århundradet hade kyrkorna inga altaren. Dittills utgjordes altaret av ett bord som var placerat i templets mitt i och för kommunionen eller brödramåltiden.
     ...de kristna adopterade det hedniska bruket att fira gudstjänst i ett tempel först under Diocletianus regering. Ända till dess hade de hyst en oövervinnelig avsky för altaren och tempel och betraktat dem som en styggelse...
     Läs vad Minutius Felix på 200-talet sade till romarna: "Ni inbillar er att vi (kristna) döljer vad vi dyrkar därför att vi varken vill ha tempel eller altaren. Men vilken gudabild skall vi ställa upp, när människan själv är Guds avbild? Vilket tempel skall vi bygga åt gudomen när världsalltet, som är hans verk, knappast kan rymma honom? Hur skulle vi kunna resa en tron åt en sådan Allmakt i en enda byggnad? Är det inte mycket bättre att i vårt hjärta och vår ande helga ett tempel åt gudomen?"
     Då hade de kristna av Minutius Felix typ fortfarande i minnet den invigde mästarens bud att inte som hycklarna "stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem" (Matt 6:5). De kom ihåg den invigde aposteln Paulus, den kloke byggmästarens (1 Kor 3:10), ord: "Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?" (1 Kor 3:16). Mina vänner, ni är sannerligen de rätta avkomlingarna till era föregångare, vare sig dessa är själsfränder till Saul eller påven Leo X, den cyniske författaren till det ryktbara yttrandet Quantum nobis prodest hac fabula Christi! "Hur nyttig är oss inte fabeln om Kristus!" (s 79-81)

Under antiken hade varje folk vid sidan av den allmänna gudstjänsten - som bestod av döda bokstavsformler och tomma exoteriska ceremonier - sin hemliga kult, känd för världen under beteckningen mysterierna. En av de många som bekräftar detta påstående är Strabo (Geographica X:3:9). Till mysterierna erhöll inga andra än de tillträde som hade förberetts genom särskild träning. Aspiranterna fick först undervisning i de övre templen, för att sedan i kryptorna invigas i de slutliga hemligheterna. Denna undervisning utgjorde de sista kvarlevorna av den arkaiska visdomen och utfördes under ledning av höga initierade. Vi säger med avsikt utfördes, ty de muntliga instruktionerna med dämpad röst gavs bara i kryptorna under högtidlig tystnad och sekretess. Den offentliga undervisningens lektioner i kosmogoni och teogoni gavs som allegoriska föreställningar, där i symbolisk form den gradvisa evolutionen av kosmos, världar och vår jord, liksom av gudar och människor, visades. De stora offentliga föreställningarna under mysteriernas festhögtider bevittnades av allmänheten, och de personifierade sanningarna dyrkades blint. Endast de höga invigda, epopterna, förstod deras språk och verkliga betydelse. (s 84-85)

Men det kom en dag då mysterierna vek av från sin rena linje på samma sätt som de exoteriska religionerna. Detta tog sin början då staten på inrådan av Aristogeiton (510 f Kr) fann för gott att av de Eleusinska mysterierna skapa sig en beständig och rikt flödande inkomstkälla. En lag utfärdades i detta syfte som stadgade att ingen fick invigas utan att betala en viss penningssumma för detta privilegium. Den förmån som dittills endast kunnat förvärvas genom en ihållande, nästan övermänsklig strävan till dygd och duglighet, kunde nu köpas för så och så mycket guld. Lekmännen, och även prästerna själva, förlorade genom accepterandet av detta vanhelgande slutligen sin gamla vördnad för de inre mysterierna, och detta ledde till ytterligare profanering av den heliga vetenskapen. Den reva som gjorts i slöjan vidgades för varje århundrade, och av fruktan för att kunskapen om naturens heligaste hemligheter skulle offentliggöras och förvanskas, verkade de högsta hierofanterna allt intensivare för att utesluta denna ur det inre programmet och begränsa den fulla kunskapen till ett fåtal. Det är dessa avskilda som snart blev de enda väktarna av tidsåldrarnas gudomliga arvslott. Sju århundraden senare skriver Apuleius, trots sin uppriktiga böjelse för magi och mystik, i sin skrift Den gyllene åsnan en bitter satir om den skenhelighet och det sedefördärv som rådde inom vissa ordnar av halvt invigda präster. Det är också genom honom som vi vet att mysterierna på hans tid (100-talet e Kr) hade blivit så allmänna att personer av alla nationer och samhällsklasser - män, kvinnor och barn - var invigda! Invigningen hade blivit lika nödvändig som dopet senare blev för de kristna. Och den var, liksom dopet nu är, en meningslös och tom ceremoni. Längre fram lade den nya religionens fanatiska anhängare sin tunga hand på mysterierna.
     Epopterna, "de som skådar tingen sådana de är", försvann den ene efter den andre och drog sig undan till trakter som var otillgängliga för de kristna, och då blev mysterna (av mystes, beslöjad), "de som skådar tingen sådana de visar sig" snart ensamma herrar över situationen.
     Det är epopterna, "de avskilda", som bevarat de sanna hemligheterna, och det är mysterna med sin ytliga kännedom om dessa hemligheter som lade den första grundstenen till det moderna frimureriet. Och det är från detta halvt hedniska, halvt omvända äldsta brödraskap av frimurare som den kristna ritualismen och flertalet dogmer leder sitt ursprung. Både epopter och myster är berättigade till benämningen frimurare, ty...epopterna har återuppbyggt det "undre" och mysterna det "övre" templet.
     De kvarlevande "frimurarna" av det undre templet, kryptan, det heliga rummet för invigningen, är därför de enda väktarna av de sanna frimurarhemligheter som gått förlorade för världen. Vi ger gärna det moderna frimurarbrödraskapet titeln "det högre templets byggmästare", ty beteckningen "högre" i det här sammanhanget är lika illusorisk som lågan på Moses brinnande buske i tempelherrarnas loger. (s 87-89)

----OOO----

En ung flicka som var sömngångerska ända till sitt 22:a levnadsår, utförde under sömnen olika hushållssysslor som hon inte kom ihåg när hon vaknat.
     Hon hade också för vana att under nätterna...ta egna och andras saker och gömma dem på ett listigt sätt. ... En natt...steg flickan upp och gick till sin fars arbetsrum. Denne, som var en ansedd jurist, arbetade trots den sena timmen, men hade tillfälligt lämnat rummet då sömngångerskan gick in och tog ett testamente som låg på skrivbordet tillika med flera tusen pund i obligationer och sedlar. Alltsammans gömde hon i två ihåliga pelare i biblioteket...och återvände till sin säng.
     Testamentets försvinnande medförde en rättegång som ruinerade hennes far och förstörde hans anseende, och familjen försattes i stor förlägenhet. Ungefär nio år senare fick flickan - som under de senaste sju åren inte hade gått mer i sömnen - TBC och dog. På dödsbädden drogs den slöja undan som så länge hade omgett hennes fysiska minne. Hennes högre medvetande väcktes, och livets händelser avtecknade sig för hennes själs ögon. Bl a såg hon den stöld hon begått i sömnen. Hon vaknade då ur den dvala i vilken hon varit försjunken de senaste timmarna, och hennes ansikte gav uttryck för stark sinnesrörelse. Hon ropade: "Vad har jag gjort! Det var jag som tog testamentet och pengarna. Sök i de ihåliga pelarna i biblioteket, jag har..." Hon hann aldrig avsluta meningen, för själva sinnesrörelsen dödade henne. Man sökte och fann alltsammans i pelarna, precis som hon sagt.
     Pekar inte det här fallet på att en sömngångare besitter ett eget minne och en egen intelligens, skilda från det vakna lägre jagets fysiska minne, och att det är det förra som träder i verksamhet i dödsstunden? ... Under det att även viktiga tilldragelser ofta faller bort i vårt fysiska minne, kan inte ens den obetydligaste livsyttring i våra jordeliv försvinna ur "själens" minne. (s 449-451)

Till Utdrag ur den teosofiska litteraturen