Utdrag ur Echoes of the Orient III av W
Q Judge
Det finns fysisk, mental och moralisk karma. Ibland finner vi en deformerad
kropp utgöra vehikel åt en lysande själ. Det visar att den människan i tidigare
liv inte levt som hon bort på det fysiska planet, men väl på det mentala.
Katarina av Medici var till det yttre en vacker kvinna, men inombords var hon
en djävul. Hon hade i tidigare liv levt rent och anständigt på det fysiska
planet, medan hon hade deformerats på det moraliska. (s 171)
Vi kan gå framåt på två sätt: (1) genom en kombination av studier och hängivenhet, (2) genom enbart hängivenhet. Men det senare sättet är inte lättare än det förra. Det drar ut på tiden, och sträcker sig över många fler liv. (s 391)
Det finns många nu levande män och kvinnor som studerade och praktiserade
ockultism i tidigare liv för länge sedan, och då gjorde en del framsteg. Men de
sysslade alltför mycket med astral vetenskap, med alkemi, med magi helt enkelt.
Därmed inte bara bedrog de sig själva, utan upprättade också en stark affinitet
mellan sig och naturens lägre kraftbärare. Resultatet
har blivit att de återfötts med två motsatta väsenssidor.
Den ena utgörs av den ursprungliga driften mot ett verkligt andligt liv, den
andra av de begär som utvecklats genom de lägre krafternas inverkan. Ett krig
pågår inom dessa människor. Deras gamla astrala kunskap är fördunklad, medan
driften mot andlighet trycker på. I det innevarande livet har såväl deras
astrala kunskaper och erfarenheter som deras alkemiska kunskaper och krafter
transformerats till begär, med svårigheter och fördröjning som följd. Alkemin
skall framhållas i sammanhanget, ty med studiet av den drivs kontinuerliga
undersökningar av krafter som tillhör naturens lägre aktörer. Utan tvekan nådde
många av de gamla alkemisterna förvånansvärda resultat. Men vad fick de
egentligen ut av dessa? Ingenting utom utveckling på den inslagna vägen, dvs i hanteringen av de lägre
elementen, en hantering som om den bedrivs i liv efter liv slutligen driver
alkemisten nedför den svarta magins djupa utförsbacke. Ty när naturens lägre
komponenter får stå i förgrunden, förtvinar med tiden alkemistens goda motiv
och ersätts med dåliga. Själviskheten blir förhärskande hos honom. Jordelivets
korta längd blir då en välsignelse. Människan är periodiskt tvingad att dö, och
återföds alkemisten i en annorlunda omgivning, kastas han ur spår genom andras
avsiktliga påverkningar och får chansen att återinträda på den rätta vägen. (s
447-448)