Under de stilla nattimmarna, när våra fysiska sinnen är stadigt fängslade i sömnens bojor och kroppen sover, blir vår astrala gestalt fri. Den flyter då ut ur sitt jordiska fängelse och "småpratar", som Paracelsus kallar det, med den yttre världen. Och den färdas omkring i såväl den synliga som de osynliga världarna. "Under sömnen", säger han, "befinner sig astralkroppen (själen) i friare rörelse. Den höjer sig till sitt upphov och samtalar med stjärnorna." Drömmar, varsel, förutvetande, förutsägelser och föraningar är intryck som vår astrala ande gör på hjärnan, vilken mottager dem mer eller mindre tydligt i proportion till det blodflöde den förses med under sömnen. Ju mer utmattad kroppen är, desto friare är den andliga människan och desto livligare är intrycken på själens minne. Efter drömlös och oavbruten tung sömn kommer man ibland inte ihåg någonting vid uppvaknandet. Men intrycken från de scenerier och landskap som astralkroppen såg under sina färder finns fortfarande kvar, fast latenta under den press som materian utövar. De kan när som helst väckas till liv, och vid sådana glimtar från människans inre minne uppkommer ett omedelbart energiutbyte mellan den synliga och de osynliga världarna. Mellan hjärngangliernas "mikroskopiska fotografier" och astralljusets bildgallerier etableras en ström. En människa kan därför känna igen en person som hon aldrig träffat eller en plats som hon aldrig besökt i sin fysiska kropp, ty respektive bekantskaper gjordes under färder i "anden"...
     Ingen människa, hur grov och materialistisk hon än är, kan undgå att leva ett dubbelliv: det ena livet i det synliga universum, det andra i det osynliga. (s 179-180)

Astralkroppen, som under jordelivet är täckt av ett grovt fysiskt hölje, blir - då den vid den kroppsliga döden befrias från detta - i sin tur skalet till en annan och mer eterisk kropp. Den senare börjar utvecklas i dödsögonblicket och blir färdig när den jordiska gestaltens astralkropp slutligen löses från densamma. Denna process sägs upprepas vid varje övergång från en sfär till en annan. (s 329)

Det är rimligt att antaga att andarna med de grövsta naturerna sjunker till de lägsta djupen i den andliga atmosfären. Med andra ord så återfinns de närmast jorden, medan de renaste återfinns längst bort. (s 344)

Ett medium som inte är renhjärtat attraherar ofrånkomligen till sitt "orena" inre jag ondskefulla, depraverade och olycksbringande influenser, liksom ett renhjärtat medium bara attraherar sådana som är goda och rena. Ett medium av det senare slaget är...Adelma von Vay...som av en brevskrivare omtalas som "grannskapets försyn". Hon använder sin mediala kraft till att hela sjuka och trösta lidande medmänniskor. För de välbeställda är hon ett fenomen, för de fattiga en hjälpande ängel. I många år har hon sett och erkänt naturandarna eller de kosmiska elementarerna, och har alltid funnit dem vänligt inställda. Men detta på grund av att hon är en renhjärtad, god kvinna. (s 325)

Även de mest erfarna magikerna svävade ibland i fara när de sysselsatte sig med vissa elementarer, och Jamblikos säger att "såväl gudarna, änglarna och demonerna som själarna kan frammanas medelst åkallan och bön... Men ta dig i akt om du under dina magiska handlingar gör ett misstag! Inbilla dig inte att du kommunicerar med välgörande gudomligheter som har svarat på dina uppriktiga böner. Nej, de är onda demoner, förklädda till goda. Ty elementarerna förkläder sig ofta i de godas gestalter, och ger sken av att stå högre än de verkligen gör. Deras skryt förråder dem." (s 333)

Våra förfäder, som bara namngav fyra element, hade etern som det femte. Genom att dess essens gjordes gudomlig av den osynliga närvaron, betraktades etern som en förmedlare mellan denna världen och nästa. Våra förfäder ansåg att när de styrande intelligenserna drog sig tillbaka från någon del av etern... togs tomrummet i besittning av det onda. En adept som stod i begrepp att umgås med de "osynliga" måste kunna ritualen ordentligt, och ha fullständig kännedom om de betingelser som gäller för jämvikten hos de fyra elementen i astralljuset. ...ve den oförsynte sökare som i okunnighet gör intrång på förbjuden mark. Faror omger honom vid varje steg. Han frammanar krafter som han inte kan kontrollera. Han stöter på vakter som bara låter sina herrar passera. ... Elementens jämvikt och förening rubbas av den oförsynte, och de blinda kraftströmmarna översvämmas omedelbart av otaliga varelser av materiell och instinktiv natur - magikernas onda demoner, teologins djävlar. Gnomerna, salamandrarna, sylferna och undinerna kommer att angripa den dumdristige aktören i mångahanda eteriska former. Oförmögna att själva tänka ut någonting, kommer de att leta i hans minne ända ned i botten. Därav utmattningen och den mentala beklämdheten hos vissa sensitiva personer vid spiritualistiska sammankomster. Elementalerna drar upp för länge sedan glömda minnen av gestalter, bilder, trevliga händelser och familjetrassel som dessa personer inte längre håller vid liv, men som fullt ut bevaras i deras minnes mystiska djup och på "LIVETS BOKS" astrala minnestavlor. (s 342-343)

...kloka läkare förbjuder föräldrar att ha små barn hos sig i sängen. När David var gammal och svag stärktes hans livskrafter genom nära kontakter med en ung människa, så att han kunde absorbera dennes energi... Den som läst dr Kerners redogörelse för fallet med andeskåderskan från Prevorst - madame Hauffe - bör komma ihåg vad andeskåderskan sade. Hon påstod upprepade gånger att hon uppehöll livet enbart med hjälp av atmosfären hos, och de magnetiska emanationerna från, de människor som omgav henne. Dessa emanationer stimulerades på ett märkligt sätt av hennes närvaro. Andeskåderskan var uppenbarligen en magnetisk vampyr, vilken drog till sig liv från dem som var starka nog att avstå livskraft åt henne i form av utdunstat blod. Dr Kerner säger att alla drabbade var mer eller mindre påverkade av förlusterna. (s 463)

Herodotos berättar att i Belus åttonde torn i Babylon - som användes av de prästerliga astrologerna - fanns det högst upp ett rum, en helgedom, där de profeterande prästinnorna sov för att ta emot meddelanden från guden. Bredvid bädden stod ett bord av guld, på vilket man lade olika stenar som enligt Manetho alla var meteoriter. Prästinnorna framkallade de inre profetiska visionerna genom att trycka en av de heliga stenarna mot pannan och bröstet. Samma sak försiggick i Thebe och i Patara i Lykien.
     Detta tycks indikera att psykometrin var känd av våra förfäder och utövades vida omkring. Vi har läst någonstans att den storartade kunskap om planeterna och deras relationer som de gamla kaldeiska astrologerna enligt Draper var i besittning av, mera inhämtades med hjälp av meteorstens-magi än med hjälp av astronomiska instrument. (s 331-332)

En av de intressantaste upptäckterna i modern tid är att vissa sensitiva personer genom att hålla ett föremål i handen eller mot pannan kan få intryck av de miljöer där föremålet tidigare vistats, liksom av de personers utseende och karaktär med vilka det varit i kontakt. Ett manuskript, en målning, ett klädesplagg eller ett smycke förmedlar - hur gammalt det än är - till den sensitive en klar bild av författaren, konstnären eller bäraren, även om denne levde under Ptolemaios eller Enoks tid. Ett stycke av en antik byggnad framkallar dennas historia med scener av händelser som utspelats inom eller utanför densamma. En bit metallmalm för det själsliga seendet bakåt till tiden då malmen bildades. Denna synförmåga kallas av sin upptäckare - professor J R Buchanan från Louisville, Kentucky - för psykometri. ...experimentellt demonstrerades den första gången 1841. Dess existens har sedan verifierats av tusentals psykometriker världen över. Den visar att varje tilldragelse i naturen - hur liten och oväsentlig denna än må vara - lämnar sina outplånliga intryck på den fysiska omgivningen ...och att bilderna produceras av etern, astralljuset...
     Det förefaller högst osannolikt att scener från det gamla Thebe eller från förhistoriska tempel skulle ha blivit fotograferade på vissa atomers blotta substans. Bilderna är lagrade i det allt genomträngande, universella och för alltid bevarande medium som filosoferna kallar "världssjälen" och Mr Denton "tingens själ". Genom att hålla ett föremål mot pannan sätter psykometrikern sitt inre jag i förbindelse med föremålets inre själ. ... När psykometrikern prövar föremålet, sätts han i förbindelse med den ström i astralljuset som är ansluten till föremålet och som bevarar bilder av de tilldragelser vilka sammanhänger med dettas historia. Bilderna passerar enligt Denton hans synfält med ljusets hastighet. Scen efter scen följer på varandra så snabbt, att det bara är med en stark viljeansträngning som han kan hålla fast någon av dem tillräckligt länge för att beskriva den.
     Psykometrikern är klärvoajant, dvs han ser med det inre ögat. Om han inte har stor viljestyrka, har tränat sin förmåga väl och har god kunskap om dess möjligheter, blir hans varseblivning av platser, personer och händelser mycket virrig. Vid hypnos, då samma klärvoajanta förmåga utvecklas, kan hypnotisören - vars vilja kontrollerar den hypnotiserades - tvinga denne att koncentrera sin uppmärksamhet på en viss bild tillräckligt länge för att se alla detaljer. Under ledning av en erfaren hypnotisör kan en siare överträffa den naturlige psykometrikern när det gäller att få klara och distinkta prekognitioner av kommande händelser. ... Enligt den kabbalistiska läran finns framtiden i embryonisk form i astralljuset, liksom det nuvarande fanns där embryoniskt i det förflutna. ... Det förflutna har inte mer tillvaro än framtiden. Det är bara våra minnen som överlever. Och våra minnen är bara de glimtar vi fångar av det förflutnas reflexer i astralljusets strömmar, liksom psykometrikern fångar dem från det föremåls astrala emanationer han håller i. (s 182-184)