Utdrag ur Questions We All Ask (second series) av G de Purucker

I Tibet kallas denna förmåga för Hpho-wa som betyder förmågan att projicera ens medvetande (samtidigt med viljan) varthän man vill på jorden, men också till månen, någon planet eller solen. Detta är förmågan till andlig klärvoajans, och det är den som varje...sann ockultist pekar på och uppmanar oss att använda "för att ta himmelriket med storm"... (s I:93)

En människa kan idka automatisk skrivning genom en energi som emanerar från den lägre delen av hennes konstitution, och hon kan göra det genom att försätta sig i ett negativt sinnestillstånd. Sådan skrivning kan övas upp, men är olycksbringande och kommer med tiden att föra med sig omätliga lidanden. Uppövandet är också dåraktigt därför att det riktar ens energier, uppmärksamhet, intellektuella förmögenheter på den lägsta - åtminstone den nästan lägsta - delen av konstitutionen. De som inte förstår dessa ting kopplar ofta det automatiska skrivandet till "andar" från andra sidan. I vissa delar av världen, inte i Västerlandet men i Indien t ex, hänförs emellertid den skrivning som inte kontrolleras av den skrivande till Bhutas, dvs till vad vi kan kalla spöken eller vålnader av döda människor, eller med andra ord, till de avlidnas astrala kvarlevor. Det är inflytelser från dessa som enligt österlänningarna alstrar det här slaget av automatisk skrivning, och nästan all automatisk skrivning i Västerlandet är av detta slag.
     Men låt mig också fästa uppmärksamheten på det faktum att det finns automatisk skrivning av ett helt annat slag som är välgörande, bra och lämplig att utöva om man har en vis och tillförlitlig lärare. I annat fall kommer man ofelbart på avvägar. Detta andra slag av automatisk skrivning kan förekomma när den högre delen av konstitutionen för en eller annan timme har kontrollen över människan. Hon är då inte medveten om sin fysiska personlighet. Hon har höjt sig över denna och för stunden blivit nästan ett med guden inom sig, och hennes hand skriver något som faktiskt kan vara ett meddelande från hennes egen andliga natur.
     Detta slags automatisk skrivning kan likställas med de melodier en kompositör hör inom sig. Ta den döve Beethoven som exempel. ... Det är på det sättet som de stora poeterna, de stora kompositörerna, de stora målarna får sin inspiration. Det är den inre rösten, den inre visionen, den inre visdomen. (s I:64-66)

Var och en av oss är en inkarnerad gudomlighet, klädd i höljande och förlamande slöjor, vehikler, kroppar, eteriska kroppar - kalla dem vad ni vill - vilka den gudomliga intelligensens eld måste genomtränga innan dess sken kan nå det mänskliga sinnet och upplysa den fysiska hjärnan för att till dessa förmedla den andliga människans kunskap. (s I:107)

När en människa somnar - lägger sig på sängen och blir som man säger medvetslös - så skiljer sig hennes astralkropp...långsamt från den fysiska kroppen och stannar utanför denna. Astralkroppen håller sig alltid mycket nära den fysiska kroppen, förenad med denna av astralt-vitala band. När detta skiljande från den fysiska kroppen är ofullständigt, störs den sovande hjärnan av drömmar... Men vad dessa drömmar än handlar om, så beror de på det slags vakenliv människan vanligen lever och på vad hon tänkte eller kände eller gjorde just innan hon somnade. (s II:50-51)

Sömn förorsakas genom tillbakadragandet från den fysiska kroppen av det väsende som fyllde den med sin eld och gav den aktivt liv.
     Om tillbakadragandet av det inre väsendet - kalla det sinnet, medvetandet, själen - är ofullständigt, uppkommer drömmar...ty väsendet...känner attraktionen från den fysiska delen av sin varelse. Det känner kroppen påverka sig psyko-magnetiskt så att säga. Dess omedvetenhet störs av den levande kroppens vibrationer. Detta alstrar mardrömmar, uppjagande drömmar, konstiga drömmar, tråkiga drömmar.
     Om tillbakadragandet är något mer fullständigt uppkommer trevliga och fridfulla drömmar, och om det är så fullständigt att den fysiska kroppen inte kan påverka väsendet, föreligger nästan total omedvetenhet eftersom även sinnet själv då vilar. Hjärnan registrerar ingenting...av vad medvetandet nu upplever. Medvetandet vilar sig, men i ett så att säga halvvaket tillstånd...i en annan värld...
     Det befinner sig där som besökare, och ingenting kan skada det om inte den sovande människans essentiella natur är så depraverad, att den andliga sköld som normalt omger den inre varelsen blivit så tunn att antagonistiska påverkningar kan tränga igenom den. (s II:76-77)

Till Utdrag ur den teosofiska litteraturen