Utdrag ur Studies in Occultism

av H P Blavatsky

Flera brev visar...att många människor söker praktisk undervisning i ockultism. Det är därför nödvändigt att en gång för alla klarlägga:

(a) den väsentliga skillnaden mellan teoretisk och praktisk ockultism eller det som vanligen kallas teosofi å ena sidan och ockult vetenskap å den andra

(b) arten och beskaffenheten av de svårigheter som är förbundna med studiet av den senare.

Det är lätt att bli teosof. Var och en som är i besittning av normala intellektuella förmögenheter, som känner sig dragen till det metafysiska, som lever ett rent och osjälviskt liv, som känner större glädje i att hjälpa andra än att själv bli hjälpt, som alltid är redo att offra sina egna nöjen för andra människors skull, som älskar sanningen, godheten och visdomen för dessas egen skull och inte för det gagn de kan medföra - han är teosof.

Men det är en helt annan sak att beträda den väg som leder till verklig kunskap om skillnaden mellan gott och ont, en väg som också leder människan till förmågan att göra det goda hon önskar, ofta utan att till synes lyfta ett finger.

Den studerande bör också känna innebörden av det oerhörda, nästan obegränsade ansvar, som läraren ikläder sig för sin lärjunge. Från Österns guruer med sin offentliga eller hemliga undervisning till de fåtal västerländska kabbalister som åtar sig att undervisa sina lärjungar i den heliga vetenskapens första grunder - och dessa Västerns hierofanter är ofta okunniga om den fara de utsätter sig för - alla och envar av dessa "lärare" är underkastade samma okränkbara lag. Från det ögonblick de börjar att verkligen undervisa, från den stund de förlänar sina lärjungar någon som helst makt - vare sig psykisk, mental eller fysisk - påtar de sig lärjungens alla synder i samband med de ockulta vetenskaperna, det må vara underlåtenhets- eller överträdelsesynder, ända till det ögonblick då invigningen gör lärjungen till mästare och i sin tur ansvarig. ... Det är därför som "lärarna" är så förtegna och "chelaerna" måste genomgå en provtid på sju år för att visa sin lämplighet och utveckla de egenskaper som är nödvändiga för bådaderas säkerhet.

Ockultism är inte magi. Det är jämförelsevis lätt att lära sig knepen med trollformler och hur man gör bruk av den fysiska naturens subtilare, men ändå materiella krafter. De förmögenheter som tillhör människans animala själ är snart uppväckta. De krafter som hennes kärlek, hennes hat och hennes begär kan sätta i verksamhet utvecklas lätt. Men detta är svart magi - trolldom . Ty det är motivet, och enbart motivet, som gör varje slag av maktutövning till svart, olycksbringande eller vit, välgörande magi. Det är omöjligt för en människa att använda andliga krafter om hon inom sig hyser det minsta spår av själviskhet. Ty är avsikten inte fullkomligt ren, kommer det andliga att omvandla sig till det psykiska och verka på det astrala planet, ofta med förfärande resultat som följd. Den animala naturens förmögenheter och krafter kan lika väl användas av den själviske och hämndgirige som av den osjälviske och förlåtande, men andens förmögenheter och krafter lånar sig bara till den vars hjärta är fullkomligt rent - och detta är GUDOMLIG MAGI...

För att ge ett ungefärligt begrepp om de villkor som måste uppfyllas för att den gudomliga visdomen skall kunna studeras med trygghet, dvs utan fara för att den gudomliga magin skall ge vika för den svarta, meddelas nedan några regler ur de "privata föreskrifter" som är välbekanta för varje österländsk lärare. Reglerna är valda från ett stort antal, och en del förklaringar ges finstilt.

1. Den plats som väljs för mottagandet av undervisning får inte verka distraherande på sinnet och bör vara fylld av "inflytelse-utstrålande" (magnetiska) föremål. De fem heliga färgerna, ordnade i cirkel, bör finnas där tillsammans med andra ting. Platsen måste vara fri från alla slags skadliga inflytelser som kan finnas i atmosfären.

Platsen måste vara avskild och inte brukas för andra ändamål. De fem "heliga färgerna" är de prismatiska färgerna, ordnade på ett särskilt sätt eftersom dessa färger är mycket magnetiska. Med "skadliga inflytelser" avses alla slags störningar som uppkommer genom tvister, misshälligheter, onda känslor etc, ty sådana sägs omedelbart inpräglas i astralljuset, dvs i platsens atmosfär, och "sväva omkring i luften". Detta första villkor kan tyckas vara
lätt att uppfylla, men är vid närmare eftertanke ett av de svåraste.

2. Innan lärjungen tillåts studera "ansikte mot ansikte", måste han förvärva förberedande kunskaper i en utvald krets av andra lekmannalärjungar, vilkas antal måste vara udda.

"Ansikte mot ansikte" betyder i detta fall oberoende av eller avskild från andra, då lärjungen får sin undervisning ansikte mot ansikte antingen med sig själv (sitt högre, gudomliga jag) eller - sin guru. Det är bara då som var och en får mottaga den upplysning som tillkommer honom alltefter det bruk han gjort av sitt vetande. Detta kan endast ske vid slutet av undervisningsperioden.

3. Innan du (läraren) meddelar din lärjunge Lamrims goda (heliga) ord eller tillåter honom "att göra sig redo" för dubjed, måste du noga se till att hans sinne är fullkomligt renat och att han lever i fred med alla, i synnerhet med sina andra jag. Annars kommer visdomens och den goda lagens ord att skingras och bortföras av vinden.

Lamrim är ett verk i två delar av Tsong-kha-pa, innehållande praktiska föreskrifter. Den ena delen är avsedd för kyrkliga och exoteriska ändamål, den andra för esoteriskt bruk. "Att göra sig redo" för dubjed är att ställa i ordning de föremål som används för skådande, t ex speglar och kristaller. De "andra jagen" syftar på de medstuderande. Om inte den största harmoni råder bland lärjungarna, är ingen framgång möjlig. Det är läraren som gör urvalet i enlighet med de i lärjungarnas natur befintliga magnetiska och elektriska krafterna. Det är han som sorgfälligt sammanför och avpassar de positiva och negativa elementen.

4. När lärjungarna studerar måste de noga se till att de är förenade som fingrarna på samma hand. Du skall inpränta i dem att det som sårar en också sårar de andra, och att om den enes glädje inte väcker genklang i de andras bröst så är de erforderliga villkoren inte uppfyllda, och det är meningslöst att fortsätta.

Detta kan knappast inträffa om det förberedande urvalet gjorts i överensstämmelse med de magnetiska fordringarna. Men det finns fall då lärjungar, som i andra avseenden varit lovande och lämpliga att mottaga sanningen, fått vänta i åratal på grund av häftigt lynne och oförmåga att stämma sig i samklang med sina kamrater. Ty-

5. De lärjungar som studerar tillsammans måste stämmas av gurun som strängarna på en luta, så att vars och ens ton på en gång är olik de andras och likväl ljuder i harmoni med dessas. Tillsammans måste de utgöra en klaviatur som i alla sina delar svarar på den lättaste beröring (mästarens beröring). På så sätt skall deras sinnen öppnas för visdomens harmonier och dessa vibrera som kunskap genom alla och envar, framkallande verkningar som är behagliga för de överskuggande gudomligheterna (skyddsgudar eller skyddsänglar) och nyttiga för lärjungen. På det sättet skall visdomen för alltid inpräglas i deras hjärtan och lagens jämvikt aldrig brytas.

6. De som önskar förvärva den kunskap som leder till siddhierna (ockulta krafter), måste avstå från det yttre livets och den yttre världens alla fåfängligheter. (Här följer en uppräkning av siddhierna.)

7. Ingen kan känna någon skillnad mellan sig och sina medstuderande av typen "jag är den klokaste" eller "jag är bättre och mer omtyckt av läraren än mina kamrater" och fortfarande förbli en lärjunge. Hans tänkande måste framför allt vara riktat mot hans hjärta för att ur detta driva bort ovänliga tankar om andra levande varelser. Hjärtat måste vara fyllt av en samhörighetskänsla med alla andra varelser, liksom med hela naturen. Annars är ingen framgång möjlig.

8. En lärjunge har bara att frukta levande yttre inflytelser (magnetiska utströmningar från levande varelser). Av det skälet måste han, samtidigt som han till sitt inre väsen är ett med allt som lever, noga hålla sin yttre varelse (kroppen) avskild från alla främmande inflytelser. Ingen utom han själv får äta eller dricka ur hans skål, och han måste undvika kroppslig beröring med såväl människor som djur.

Inga sällskapsdjur är tillåtna, och det är t o m förbjudet ett beröra vissa träd och växter. En lärjunge har så att säga att leva i sin egen atmosfär för att individualisera den för ockulta ändamål.

9. Sinnet måste förbli likgiltigt för allt utom tillvarons universella sanningar, så att inte "Hjärtats lära" blir till endast "Ögats lära" (dvs tom exoterisk ritualism).

10. Ingen animalisk föda, ingenting som har liv i sig, får förtäras av lärjungen. Vin, sprithaltiga drycker och opium får inte användas, ty dessa ting är som Lhamayin (onda andar), vilka klänger sig fast vid de oförsiktiga och tillintetgör förnuftet.

Vin och spritdrycker anses innehålla och bevara den dåliga magnetismen från alla de personer som varit med om att tillreda dem. Djurens kött anses vara bemängt med de för arten utmärkande psykiska egenskaperna.

11. Meditation, återhållsamhet, uppfyllandet av moraliska plikter, kärleksfulla tankar, goda gärningar och vänligt tal, välvilja gentemot alla och fullkomlig glömska av det egna jaget är de mest verksamma medlen att vinna kunskap och göra sig beredd att mottaga den högre visdomen.

12. Det är endast genom att noggrant följa de föregående reglerna som en lärjunge kan hoppas att så småningom förvärva arhaternas siddhier, och nå den utveckling som gradvis gör honom till ett med ALLTET. (s 1-7)

---- O O O ----

Bland de hundratals ivriga sökare i Västerlandet som kallar sig "ockultister" finns det inte ett halvt dussin, som har en någorlunda riktig uppfattning om arten av den vetenskap de vill bemästra. Med några få undantag befinner de sig alla på vägen mot trolldom...

Det finns (bland många andra) fyra benämningar på de olika slag av esoterisk kunskap eller vetenskap som omtalas t o m i de exoteriska Puranaböckerna. Dessa är: (1) Yajna-vidya, kunskapen om de ockulta naturkrafter som uppväcks genom utförandet av vissa religiösa ceremonier och ritualer. (2) Maha-vidya, "Den stora kunskapen", den magi som förekommer hos kabbalisterna och Tantrika-dyrkarna, ofta trolldom av värsta slag. (3) Guhya- vidya, kunskapen om de mystika krafter som innebor i ljud (eter) och följaktligen i mantraer (böner och besvärjelser som sjungs), och vilka är beroende av den rytm och melodi som används. Med andra ord handlar det om magiska akter, utförda med stöd av kunskap om naturkrafterna och deras inbördes förhållande. (4) Atma-vidya, en benämning som orientalisterna helt enkelt översätter med "kunskap om själen", sann visdom, men som innebär mycket mera.

Den sista är det enda slags ockultism som en teosof...bör sträva efter. Allt det andra är konster...vilkas utövande grundas på kunskap om det yttersta väsensämnet i allting inom naturrikena - mineraler, växter, djur osv - alltså i ting tillhörande den materiella naturen, hur osynligt detta väsensämne än må vara och hur väl det än undgått att hamna i vetenskapens våld. Alkemi, astrologi, ockult fysiologi och kiromanti existerar, och vetenskapen...har redan upptäckt inte så få av dessa konsters hemligheter...

Vilken man eller kvinna som helst kan slå sig på studiet av en eller flera av de här uppräknade "ockulta konsterna" utan någon längre förberedelse, och t o m utan att ålägga sig någon större återhållsamhet i sitt dagliga liv. Det är inte ens nödvändigt att hålla på någon högre moralisk standard. Fast i sådana fall kan man sätta tio mot ett på att vederbörande kommer att utvecklas till en tämligen skicklig trollkarl, och huvudstupa ramla ned i den svarta magin. Men vad spelar det för roll? Voodoer och dugpaer äter och dricker och gör sig glada dagar trots hekatomber av offer för deras djävulska konster. Och detsamma gör också massor av älskvärda vivisektörer och de medicinska fakulteternas diplomförsedda "hypnotisörer". Den enda skillnaden är att voodoer och dugpaer är medvetna och Charcot-Richets efterföljare omedvetna svartkonstnärer. Och eftersom båda kategorierna måste skörda frukterna av sina mödor och bedrifter på svartkonstens område, är det rättvist att de västerländska utövarna inte bara får straffen och det dåliga ryktet utan också de eventuella fördelarna och njutningarna av aktiviteterna. Jag säger det ännu en gång: hypnotism och vivisektion så som de utövas i sådana kretsar är blott och bart trolldom minus den kunskap som voodoer och dugpaer besitter, och som ingen Charcot-Richet kan skaffa sig ens genom femtio års trägna studier och experiment. Må alltså de som vill fuska i magi - vare sig de förstår dess natur eller inte - men finner de för nybörjarna föreskrivna reglerna alltför hårda och därför avstår från Atma-vidya eller ockultismen, vara den senare förutan. Låt dem för all del bli magiker, även om de blir voodoer och dugpaer under de kommande tio inkarnationerna.

...när begäret efter ockultismen på allvar vaknat i en människas hjärta, kan hon inte längre hoppas på frid och inte finna någon ro eller tröst i hela världen. En ständigt gnagande oro som ingenting kan stilla, driver henne in i tillvarons mest ödsliga och vilda nejder. Hennes hjärta är ännu alltför uppfyllt av lidelser och själviska begär för att hon skall kunna träda in genom Den Gyllene Porten, men hon kan inte finna vare sig vila eller frid i det vanliga livet. Måste hon då ovillkorligen hemfalla åt trolldom och svart magi, och under inkarnationer samla på sig en ohygglig karma? Har hon ingen annan möjlighet?

Jo, det har hon. Men hon bör då inte sträva efter något högre än hon känner sig i stånd att förverkliga. Hon bör inte ta på sig en större börda än hon förmår bära. Utan att bli en "mahatma", en Buddha eller ett stort helgon bör hon studera filosofin och "vetenskapen om själen", och hon kan bli en av mänsklighetens mer anspråkslösa välgörare utan några "övermänskliga" krafter. Siddhierna (eller arhat-krafterna) är bara för dem som förmår leva det erforderliga livet, som bokstavligen förmår göra de fruktansvärda offer den utbildningen kräver. Jag upprepar: verklig ockultism eller teosofi är den stora försakelsen av det egna jaget - absolut och ovillkorlig - såväl i tanke som i handling. Ockultism är altruism, och slungar sin utövare ut ur den vanliga tillvaron och dess förhållanden...

Hur kan man ens föreställa sig att en människa skulle kunna inträda genom ockultismens smala port när hennes tankar dagligen och stundligen kretsar kring världsliga ting, när hon är fylld av begär efter ägodelar och makt, när hon är fylld av lidelser och ärelystnad och upptagen av plikter som - hur hedervärda de än må vara - ändå tillhör den förgängliga jordiska tillvaron? T o m kärleken till familjen - den renaste och mest osjälviska av mänskliga känslor - är ett hinder för verklig ockultism. Ty även om vi som exempel tar den heliga kärlek en mor hyser för sitt barn eller en man för sin hustru och analyserar dessa känslor i grunden, så ligger det själviskhet i den förra och égoisme à deux i den senare...

Aspiranten måste utan kompromisser göra sitt val mellan denna världens liv och ockultismens. Det är meningslöst och fåfängt att försöka förena de två, ty ingen kan tjäna två herrar och tillfredsställa båda. (s 12-22)

----OOO----

MC: Överallt i världen tror man mer eller mindre på vålnader eller dubbelgångare. Den enklaste formen av det här fenomenet är att en människas vålnad i dödsögonblicket eller strax därefter uppenbarar sig för hennes bäste vän. Är denna vålnad en mayavirupa?

HPB: Ja, det är den. Ty den har frambringats av den döendes tänkande.

MC: Är den omedveten?

HPB: Den är omedveten såtillvida att den döende vanligtvis inte vet att han sänder ut den. Och han vet inte heller att den visar sig. Vad som sker är följande. Om den döende i dödsstunden tänker intensivt på en person som han antingen håller mycket av eller är mycket angelägen om att få träffa, kan det hända att han uppenbarar sig för denne. Tanken blir objektiv. Och eftersom en människas vålnad eller skugga inte är någonting annat än en trogen avbild av henne, återger den likt bilden i en spegel allt vad hon - t o m i tankarna - gör. Därför visar sig vålnaden i sådana fall ofta i de kläder som den döende bär i dödsstunden, och återger även dennes ansiktsuttryck. Om en badande persons vålnad uppenbarar sig, ser man den som nedsänkt i vatten, och vålnaden av en drunknad ser ut att drypa av vatten. Orsaken till uppenbarelsen av en döende kan också ligga hos mottagaren av densamma. I sådana fall behöver den döende inte nödvändigtvis tänka på mottagaren, utan det är dennes sensitivitet som är avgörande. Det kan också vara så att mottagaren i fysiskt eller psykiskt avseende hyser en stark känsla av sympati eller avsky för den döende, och då är det intensiteten i det tänkandet som skapar spökbilden. Förloppet kan beskrivas på följande sätt, varvid vi kallar den döende för A och den som ser honom för B. B har på grund av kärlek, hat eller rädsla bilden av A så djupt inpräglad i sitt psykiska minne att en magnetisk attraktion och repulsion finns upprättad mellan de båda, vare sig någon av dem vet och känner det eller inte. När A dör blir det sjätte sinnet eller den psykiskt-andliga fattningsförmågan i B:s inre medvetet om förändringen med A, och underrättar genast B:s fysiska sinnen genom att inför hans ögon projicera en bild av A, sådan denne ser ut i förändringens ögonblick. Likadant är det när en döende längtar efter att få träffa en vän. Hans tanke telegraferar då medvetet eller omedvetet till vännen längs sympatins ledningstråd - och blir objektiv. Detta är vad Sällskapet för "spökforskning" skulle ge den oklara benämningen telepatisk stöt. (s 188-189)