Utdrag ur The Dialogues of G de Purucker

del III

Vi ser de färger som blommorna utsänder därför att vi har sinnesorgan med vilka vi kan se dem. Blommorna sänder också ut ljud, men vi har inte sinnesorgan med vilka vi kan höra dessa.
     Varje atom i den enorma mängd atomer som bygger upp varje varelses kropp har sin egen grundton och sjunger oavbrutet sin egen sång. Varelsen inte bara har sin egen individuella grundton, utan denna grundton förändras också under tidsåldrarnas lopp. Om man nu betänker att en människa, en blomma eller ett djur i fysiskt avseende är ett aggregat av atomer förstår man att vi, om vi hade sinnesorgan att förnimma alla dessa, skulle höra en varelses livsyttringar som en underbar sång eller harmoni. Med ett lämpligt sinnesorgan skulle vi också se varje människa iklädd en regnbågsskimrande färgskönhet. Men dessa sinnesorgan är än så länge inte utvecklade hos oss.
     Det våra sinnen visar oss, ofullkomligt utvecklade som de är, är ingenting i jämförelse med vad som verkligen existerar. Om vi hade utvecklat de andra sinnena så att vi kunde förnimma det som händer runt omkring oss, skulle vi t ex få veta att en arg människa inte bara omges av en ful röd skiftning som helt förändrar färgen på hennes aura, utan också att de ljud hon ohörbart utsänder påverkar örat som obehagliga skärande disharmonier. Vi har fem ofullständigt utvecklade sinnen: syn, lukt, känsel, hörsel och smak.
     Det finns åtminstone två ytterligare sinnen som människan fysiskt kommer att utveckla innan hon lämnar denna planet - i någon mån redan i den innevarande fjärde runden. Det ena består i förmågan att se rakt genom materiella ting, och jag använder ordet se eftersom det är det enda ord jag finner för att beskriva denna hittills outvecklade förmåga. Men det är inte bara frågan om ett seende, det handlar också om att känna. Det är det sjätte sinnet... (s 90-91)

...den ultravioletta och den infraröda strålningen är strålning i gränsskikten mellan det fysiska universum och de astrala områdena närmast över respektive under vår fysiska värld. I det sammanhanget skall man komma ihåg att det inte finns några avbrott mellan ett område eller plan, och området eller planet närmast före och efter. Varelserna i ett område, på ett plan som t ex vårt fysiska, har sinnesutrustning som är lämpad och utvecklad för att förnimma det speciella område eller plan där varelsen lever. Genom att kultivera de hos genomsnittsmänniskan ännu outvecklade sinnena, kan adepten tränga in i världar som är såväl högre som lägre än vår fysiska. (s 383-384)

Det punktformiga, det centrum, som aldrig förändras, som för var och en är detsamma genom evigheten, är inte en kropp eller ett hölje eller en gestalt utan ett medvetandecentrum, ett medvetandefokus. Detta är monaden. Den är evig. Den är alltid inte bara JAG ÄR utan alltid också, vare sig självmedvetet insett eller inte, jag-är-jag. Jag-är-jag är den begränsade form av monaden som alltid kommer att fortsätta att växa, och som alltid kommer att vara begränsad i jämförelse med det innersta av det innersta, den inneboende Parabrahman, den rotlösa roten JAG ÄR. ... Det begränsade jag-är-jag är evigt, men med ständigt växande horisonter. (s 164-165)

Medvetandet i sig har ingen utsträckning, som ju innebär begränsning, eftersom det är såväl punktformigt som alltomfattande. Det har position, det har varaktighet, och det har också en historia. Det ger uttryck för en varelse eller en grupp eller grupper av varelser.
     Men jag går ett steg vidare i vår österländska skolas läror och säger att eftersom en "matematisk punkt" av medvetande är en varelse och har en historia - och eftersom den alstrar och avtjänar karma - så är dess flöde av jagskap just på grund av dess dimensionslöshet inte begränsat genom utsträckning. En sådan medvetandepunkt i sig är inte särskilt fixerad någonstans, ty dess rot är det alltomfattande medvetandet. Och detta är detsamma som att säga att det kan vara överallt. (s 115)

Fråga: Det är skillnad på medvetande och minne. Vi upplever medvetet mycket som vi inte kommer ihåg efteråt. Därför har jag funderat på om tiden på detta plan kan ses som vibrationer, även diminutiva sådana. Kan det vara så att människan faktiskt lever medvetet på alla plan, och att varje vibration kan betraktas som en liten manvantara och pralaya? ... Mellan två sådana manvantaraer är en pralaya under vilken människan skulle vara kosmiskt medveten, utan att komma ihåg detta under den manvantara som omedelbart följer. Är mina funderingar korrekta? Svar: De är korrekta. (s 133-134)

I moderlivet är barnet inte en tänkande, planerande och målmedveten varelse. Det befinner sig i sitt första stadium, som man skulle kunna kalla dess första rund, den embryoniska. Under den andra rotrasen föds barnet. Det är ännu inte en funderande varelse. Det tänker på ett svävande sätt, ungefär som djur tänker. Det är ett mänskligt djur. Den tredje rotrasen kan vi säga motsvarar barnets första tonår. Den fjärde rotrasen motsvarar undomstidens blomstring. Den unge vaknar upp, men känner och förstår ännu inte sig själv till fullo, och begår alla de befängda tokigheter och ofta omedvetna försyndelser som unga människor är begivna på därför att de ännu inte är helt uppväckta. När den fas som motsvarar den femte rotrasen kommer, tar den mänskliga mognaden sin början osv. (s 222-223)

Jag vill inte råda någon att sova på rygg. Då är det faktiskt bättre att sova på magen med ansiktet nedåt. Men enligt min åsikt får man den bästa vilan när man sover på antingen höger eller vänster sida, helst på höger med huvudet mot norr. Benen bör vara bekvämt uppdragna och kroppen avslappnad. (s 10)

Det är faktiskt så att vanliga människor under lugn sömn beger sig till de inre världarna eller planen. I några fall beger de sig till andra planeter i vårt solsystem, men de kommer inte ihåg det. De har faktiskt varit där, men eftersom de inte utvecklat sina inre sinnen får medvetandet inte mottaga några intryck, och då kan inga minnen föras med tillbaka. (s 93)

Varje gång man har en mardröm eller en ond dröm är man i kamaloka. Besöket är kort och temporärt, och vi kallar det en dröm. (s 226)

Fråga: Sträcker de (kamalokiska sfärerna) sig från någonstans under jordytan till ett stycke bortom månen? Svar: Ja, men kom ihåg att kamalokas lägsta områden sammanfaller med avichis högre regioner. Och avichi är som lokalitet betraktat praktiskt taget beläget kring jordens centrum. (s 237)

Den första panoramiska visionen äger rum när den fysiska döden infallit och hjärnan är det enda organ som fortfarande är vid liv. Denna panoramiska vision är den första (av tre). Den är inte väl utarbetad och sällan komplett. Den är översiktlig snarare än detaljerad. Den andra visionen kommer vid den andra döden, före begynnelsen av devachan, och den är tämligen fullständigt utarbetad. Den tredje visionen kommer vid slutet av devachan, före nästa återförkroppsligande.
     Vilken är då skillnaden mellan dessa tre? I huvudsak består skillnaden i att den första panoramiska visionen först och främst handlar om det just förflutna jordelivet samt glimtar av framtiden. Det reinkarnerande egot ser detta jordeliv och det öde som väntar det i nästa jordeliv, och förstår rättvisan i både förflutna och kommande ödesinslag. Egot inser sig vara skaparen av såväl sin lycka som sitt elände i både det just avslutade som i det kommande jordelivet.
     Den andra panoramiska visionen skiljer sig från den första bara på det sättet att återblicken på det avslutade jordelivet är kortare och mindre intensiv, medan framåtblicken på det kommande jordelivet upptar större delen av visionen och är mycket utarbetad. Egot förutser framtiden med hjälp av sin egen inre synförmåga, den andliga förmågan. Det förstår vad det har att möta i nästa inkarnation, förstår rättvisan i alltsammans. Egot ser vad som kommer att hända det - inte i detalj, bara i stora drag - men faktiskt i viss mån också ganska detaljerat.
     Den tredje panoramiska visionen skiljer sig knappast från den andra, utan är nästan en upprepning av denna. Det reinkarnerande egot har just slutat sitt devachan när det får visionen. Det ser i en kort granskning vad det har att vänta, och förstår återigen rättvisan i alltsammans. Sedan faller ridån, egot dricker av glömskans vatten, och föds några månader senare som ett barn. (s 365-366)

Se alla efterdödentillstånd som medvetandeflöden. Det människan var under jordelivet, hennes livstempo och beskaffenhet, fortsätter efter döden - samma medvetandeflöde, vare sig kraftigt eller svagt eller något mittemellan. Medvetande flödar inte enligt klockor eller planeter som kretsar runt en sol. Med andra ord, medvetande styrs inte av vad vi kan kalla mekanisk tid.
     Kamaloka såsom dröm kan vara av allehanda slag, helt i enlighet med drömmaren. Och drömmaren i kamaloka är en utsträckning av drömmaren sådan denne var under sitt senaste jordeliv. Men kamaloka är ett lågt kvasiandligt och även psykiskt drömtillstånd, i vilket en andligt sinnad människa är så absorberad av sitt förströdda andliga drömmande, att hon inte är medveten om något mardrömsliknande eller skrämmande. Hon befinner sig helt enkelt i ett slags omedvetet drömmedvetandeflöde.
     När å andra sidan en mycket ond människa dör - en människa som finner glädje i det avskyvärda, som gläds åt att göra det onda för det ondas egen skull - blir hennes medvetandeflöde så intensivt och tempot så högt vad gäller det materiella, att den del av det auriska ägget som omger henne befinner sig i astralljusets lägsta regioner. Hennes drömmande blir till fasansfulla mardrömmar. Men detta naturens agerande är inte godtyckligt. I kamaloka fortsätter människan helt enkelt det hon gjorde i kroppen. Men eftersom hon nu är befriad från kroppen och dess dämpande inflytande på medvetandet, blir medvetandet friare och mardrömmarna i motsvarande grad intensivare. Tempot blir högre. (s 343-344)

Det är bara vid sällsynta tillfällen som en adept beger sig in i kamaloka, och då gör han det för att hjälpa en god och hygglig men olycksdrabbad människa, som på grund av snärjande karmiska gärningar på jorden har så att säga fastnat i kamaloka och behöver en hjälpande hand. (s 348)

Devachan kallas en dröm bara därför att ordet dröm står för det förmodligen lämpligaste begrepp, som kan användas för att beskriva devachan.
     Att säga att ett ego i devachan sover är inte riktigt om man använder ordet sover i bokstavlig mening. I verkligheten befinner sig egot i ett mycket aktivt medvetandetillstånd. En dröm kan också vara ett mycket aktivt medvetandetillstånd. Liksom drömmar är resultaten av inte bara alla de händelser under den föregående dagen som gjort intryck på sinnet utan också av händelser under hela det dittillsvarande livet, så är devachan konsekvenserna, resultaten, effekterna av dels det jordeliv som just avslutats, dels individens alla tidigare jordeliv. (s 105-106)

Fråga: Är devachan samma lokalitet som kamaloka? Svar: Nej, devachan är annorlunda lokaliserat. Tänk på att devachan först och främst är ett medvetandetillstånd. En varelse kan påbörja sitt devachan t o m i den högre delen av kamaloka. Men mycket snart höjer den sig ur kamaloka som en kork flyter upp till vattenytan. Varelsen flyter upp ur kamaloka och fortsätter sitt sanna devachan i monadens sköte. Varhelst monaden beger sig kommer varelsen att medfölja, försjunken i underbara lyckodrömmar, vilande som ett medvetandefrö i monadens sköte. (s 237)

Fråga: Är det riktigt att nirvana är ett tillstånd av den allra intensivaste aktivitet? Svar: Ja, det är riktigt. (s 145)

Till Utdrag ur den teosofiska litteraturen