Utdrag ur The Path 1887 av W Q Judge
Man kan bli så att säga berusad av att ägna sig åt det man felaktigt tror vara
andlighet.
När man kommit in på ockultismens väg och börjar se ljusglimtar flamma till eller guldskimrande eldbollar rulla förbi, betyder detta inte att man börjar se det verkliga Jaget, något andligt. En stund av djupaste frid eller underbara uppenbarelser är inte det högtidliga ögonblick då man står i begrepp att möta sin andlige ledare, än mindre sin egen själ. Inte heller är blåa lågor, visioner av tilldragelser som senare inträffar, skymtar av små avsnitt i astralljuset med dess förunderliga fotografier av det förgångna och det kommande eller klingandet av avlägsna, trolska klockljud några bevis för att man håller på att aktivera sin andliga natur. Dessa och ännu märkligare saker inträffar visserligen när man hunnit ett stycke på vägen, men de är bara förposterna till ett nytt land som i sig är helt materiellt och gränsar till det grovt fysiska medvetandets plan.
Man måste se upp så att man inte låter sig ryckas med och berusas av dessa fenomen. ... Naturen har många sätt att förvilla vårt omdöme, och uppehåller vi oss vid nämnda fenomen så låter naturen oss inte gå vidare. ...när någon låter sig ryckas med av vad Böhme kallar "Guds under" blir följden en berusning som alstrar intellektuell oreda.
Säkert är, att var och en som hängiver sig åt dessa astrala förnimmelser kommer att få se dem bli fler och fler. Men om vi så ägnade hela vårt liv åt dem och blev belönade med ett fenomenflöde utan like, så måste vi ändå vid kroppens död lämna ifrån oss alltsammans utan att på något sätt ha ökat vårt förråd av sann andlig kunskap.
Astralplanet, verksamhetsområdet för våra psykiska sinnen, är lika fullt av
underliga bilder och ljud som en orörd sydamerikansk urskog, och man måste ha
stor kunskap om det innan man utan fara kan uppehålla sig där en längre tid. (s
206-207)
----OOO----
(Judge) drömde en natt att han gick ut på en
angränsande gata och såg att flera hus hade blivit ombyggda och fått nya
verandor och röda dörrar. Nästa dag gick han dit, men såg då inga förändringar.
Men en månad senare blev husen ombyggda, med verandor och röda dörrar. Det
fanns också en blå dörr som han brukade se i astralljuset när han vaknade, och
som "Tea Table-gruppen" skojade med honom
om. Nu skrev han triumferande: "Den blå dörren jag sade att jag såg visade
sig vara ett exempel på prekognition. Dörren rakt över gatan som jag ser varje
morgon och kväll har blivit målad i blått. Jag tror att jag såg bilden av den
när ägaren just hade bestämt sig för att måla om den under den närmaste tiden.
Hans tanke och beslut präglade en stark bild som jag fick och därför såg i
förväg. De flesta människor bestämmer sig nästan dagligen för sådant som de
skall göra veckorna framöver, och etern är därför hela tiden full av sådana
bilder. De bilder som är så klart verklighetsförankrade att de snart blir
realiserade, ses av oss." (Augusti 1887)
En frågeställare skriver: "Jag vill berätta om en upplevelse jag hade i
förra veckan. Jag kallar den en dröm, men den är olik alla drömmar jag dittills
haft. Det var naturligtvis på natten, och jag tyckte att jag - det verkliga
jaget - stod bredvid sängen och tittade på min sovande kropp. Hela rummet var
ljust, men ljuset verkade inte vara solljus. Det kom inte från något bestämt
håll, det gav inga skuggor, det tycktes utgå från eller genomtränga alla
föremål lika mycket. Det var inte färgat som solljuset eller ljuset från en
låga - det verkade vitt eller silveraktigt. Allting syntes klart - möblerna,
myggnätet, borstarna på toalettbordet. Jag såg tydligt kroppen på sängen. Den
låg som vanligt på höger sida med höger arm under kudden - min
favoritställning. Jag såg den tydligare än en vanlig spegelbild, ty i spegeln
ser man bara en platt bild medan jag här såg den tredimensionellt som man ser
andra människor. Dessutom såg jag den andas. Det hela varade bara i ca 30
sekunder, men det var tillräckligt för att jag dels skulle se kroppen helt
klart och lägga märke till att ansiktet hade ett uttryck av trötthet över sig,
dels lägga märke till det märkliga ljuset och föremålen i rummet. Sedan tonade
alltsammans bort och därpå - hur länge det dröjde vet jag naturligtvis inte -
vaknade jag och det var dag. Var detta en dröm eller var det något jag kom ihåg
efter utflykten i min ´astralkropp´? Och var ljuset jag såg astralljuset?"
Frågeställaren fick följande svar: "Jag tror att
det du såg var hågkomsten av något som verkligen inträffat. Ditt astrala jag
lämnade kroppen - som det alltid gör - och såg tillbaka på den. Troligen är det
så att händelsen inträffade när du återvände till kroppen, och det är därför
som upplevelsen blev så kort. Vi kommer bara klart ihåg det som ligger närmast
i tiden. Jag tror att du lämnade kroppen när du somnade, och när du vaknade
mindes du bara de senaste sekundernas händelser. I verkligheten glömmer du inte
det du sett och tänkt medan du var borta. Det sjunker in i ditt undermedvetna
eller supermedvetna minne, från vilket alltsammans kommer att sippra in i ditt dagvakna tänkande. För att kunna komma ihåg det som händer
under sömnen, måste man vara en medveten siare. Därför får vi bara dessa korta
glimtar av att återvända till kroppen.
Vi går under den djupa drömlösa sömnen till andra
sfärer och tillstånd där vi får idéer osv, och vägen
tillbaka löper genom många olika tillstånd som alla har sina invånare och
hinder..." (Oktober 1887)