Utdrag ur The Path 1888 - 1894 av W Q Judge
Läraren: Den skepnad en elemental ikläds eller
ikläder sig...har alstrats av den person som ser den.
... En skepnad kan också...vara den kollektiva
produkten av många personer.
Lärjungen: Är det så vi skall tolka historien om Luther och djävulen?
Läraren: Ja, Luther hade alltsedan ungdomen föreställt sig en
personlig djävul, det onda brödraskapets furste, och i sin inbillning gett
honom en bestämd skepnad. Därför blev de elementaler
som Luther framkallade genom sitt brinnande intresse eller på grund av sjukdom
iklädda denna skepnad som han skapat och närt, och han kallade den för
djävulen.
Lärjungen: Detta påminner mig om en vän som berättade att han i
sin ungdom såg denna allmänt vedertagna djävul stiga ut ur eldstaden och gå
tvärs igenom rummet. Sedan dess tror han att djävulen har objektiv tillvaro.
Läraren: Samma förklaring gäller för de märkliga tilldragelserna i
Salem i USA, där hysteriska och mediala kvinnor och barn såg både djävulen och diverse
småtroll av olika skepnader. Några av dessa skepnader gav offren informationer.
Det man såg var elementaler som tog sina illusoriska
skepnader ur de stackars anfäktade människornas minne och fantasi.
Lärjungen: Men det finns fall där en och samma skepnad alltid
uppenbarar sig. Det kan t ex vara en liten sällsamt utstyrd kvinna som aldrig
funnits i fantasin hos dem som ser henne, och det finns många andra exempel.
Vad är det som åstadkommer sådana skepnader, eftersom personerna ifråga aldrig
haft bilder av dem i tankarna?
Läraren: Bilderna finns i personernas aura, men har inte uppkommit i
det här jordelivet. Varje barn börjar sin levnad som innehavare av vissa
bilder, vilka omger det och har erhållits från modern.
Sådana bilder kan man följa långt bakåt i tiden, generation efter generation i
den beträffande släkten. Det är samma sak som att man på ett barns kropp kan
finna märken efter inflytanden som modern mottagit under havandeskapet. (Okt
1888)
Lärjungen: Är ockultismen sann eller falsk, är den
självisk eller osjälvisk, eller är den än det ena, än det andra?
Läraren: Ockultismen är färglös, men kan av människan användas i den
ena eller andra riktningen och blir då ond eller god. Ond ockultism är den som
används i själviska syften. Men den är inte falsk, ty den är identisk med den
som brukas i osjälviska syften. Naturen är tvåsidig. Den är positiv och
negativ, god och ond, ljus och mörk, varm och kall, ande och materia. Den
svarte magikern är lika mäktig i sin gärning som den vite, men naturen kommer
slutligen att förgöra den svarte och rädda den vite. (Okt 1894)
Lärjungen: Vad händer om den som inte är invigd försöker
utveckla förmågan att se i astralljuset?
Läraren: Skådandet i astralljuset sker...med
sinnena, och ger därför bara sinnesförnimmelser på ett annat, mer illusoriskt
plan än det fysiska. Manas (jaget) mottager och
bedömer förnimmelserna, men bedömningen blir felaktig om man inte är invigd
eller tillräckligt tränad i att skilja det sanna från det falska. Ett annat av
resultaten är benägenheten att hänge sig åt dessa subtila sinnesförnimmelser,
något som slutligen leder till atrofieringen av manas för denna inkarnation.
Detta gör förvirringen ännu större och omöjliggör invigning för långa tider
eller för gott. För övrigt tillhör skådande av detta slag det abnormt
fenomenella, och ökar jagets förvirring när detta just har börjat förstå vad
människolivet innebär. Intrång i astralvärlden tillför jaget förvirringselement
från ett annat plan, som blandas med förvirringselementen från det fysiska.
Jaget måste finna en grund att stå på, och inte låta sig ryckas hit och dit.
Den oupphörliga omkastningen av bilder och idéer i astralljuset, liksom de
astrala elementalernas upptåg, ...gör
situationen ännu rörigare. Kort sagt så ligger den stora faran, källan till
alla de andra, i att jaget förvirras av att alltför tidigt få varsebli
sällsamma ting. (Nov 1894)
Lärjungen: Hur vet man när man får sann ockult kunskap
från det inre jaget?
Läraren: ...förmågan att veta kommer inte av
bokstudier och inte av filosofi i och för sig, utan
framförallt av en aldrig svikande osjälviskhet i tanke, ord och handling. Ty
osjälviskheten renar själens höljen och tilllåter
ljuset inifrån att tränga ut i hjärnmedvetandet. Eftersom det är
hjärnmedvetandet som i vakentillståndet mottager intryck, måste det renas från vissa
sinnesförnimmelser, och det sker bäst genom att man förenar filosofin med inre
och yttre dygder av högsta slag. (Nov 1894)
Lärjungen: Finns det någon sinnesattityd som man bör lägga
sig till med för att förstå det fördolda i naturen?
Läraren: Ja, det finns det eftersom viljan ger oss möjlighet att
skåda in i den fördolda verkligheten. Sinnet måste dra sig undan livets blotta formaliteter och konventioner, och även om man utåt
sett tycks foga sig i dem alla, skall man vara fast i övertygelsen att
människan är en avbild av universum och att hon i sin konstitution har en del
av det Högsta Varat. I samma mån som man förhåller sig på det sättet, klarnar
varseblivandet av sanningen. Man leds då oundvikligen till slutsatsen att alla
människor och andra varelser är förenade med en själv, och denna insikt tar
bort den egoism som kommer av människans upplevelse av att vara avskild från
andra. När man förstår sanningen om enhet, försvinner de särskiljanden man gör
för att man liksom farisén tror sig vara bättre än andra, och sinnet blir
renare och kan agera på ett friare sätt.
Lärjungen: Vilket är det främsta hindret för sinnet i dess försök
att nå sanningen?
Läraren: Det främsta hindret av sekundärt slag är...framträdandet
av tankar och bilder ur minnet. Minnet är en viktig förmögenhet, men sinnet i
sig är inget minne. Sinnet är rastlöst, och att irra omkring ligger i dess
natur. Detta irrande måste kontrolleras. Sinnets tendens att irra är nödvändig
för att stagnation inte skall inträda, men det kan betvingas och fixeras på ett
objekt eller en idé. Eftersom vi oupphörligt ser och hör nya saker, blir
sinnets naturliga rastlöshet påtaglig när vi börjar betvinga det. Minnena av
personer, omständligheter, händelser osv frambringar
för sinnet olika bilder och tankar som hör samman med dessa. Sedan försöker
sinnet återigen att irra, och vi finner att vi avlägsnat oss från vårt ämne.
Lagrandet av en mängd oanvändbara men åter framträdande tankar är därför ett
hinder för uppnåendet av sanning. En sådan lagring är dock typisk för vår
nuvarande livsstil. (Dec 1894)
----OOO----
När ett medium ser skuggor (astralkroppar) av avlidna människor och vill
kommunicera med dessa, far en svärm av naturandar (elementaler) in i skuggorna och ger dem tillfälligt liv. Därvid handlar det om naturandar
utan moral, som helt enkelt sätts i rörelse av magnetiska impulser. Naturandarna å sin sida kan då se mediet och förflyttar sig
ofta över till mediet, vars lägre konstitution de tar i besittning och
aktiverar. Genom att besätta döda människors lämningar, stoppar naturandarna skuggornas upplösningsprocess. När
upplösningsprocessen stannar upp, hålls själen utan att veta varför fast i ett
skruvstäd så att säga, ur vilket den inte kan slita sig loss. Den som jagar
skuggorna av sina avlidna närstående, dömer därför dessa närstående till en
längre och smärtsammare vistelse i ett tillstånd som ligger nära det
kristendomen kallar helvetet.
Jag vet att mina ord klingar ohörda i den skog där
spiritualisterna vandrar, men några seriösa sökare
kommer att tro dem. (April 1888)
Förlita dig inte på böcker som ledare eller lärare i livet. De är bra på att meddela oss jordisk kunskap och sätta fart på vårt tänkande. Men de ger oss inte någon överjordisk visdom eller den verkliga sanningen. Man kan dra nytta av alla ting, däribland böcker. Men man kan inte lära känna sig själv genom dem. (April 1890)
(Judge) gjorde följande anmärkning: "Drömmar blir vanligen inte förstådda, och de flesta glömmer vi inom fem minuter efter det vi vaknat. Job säger helt riktigt att människan undervisas i nattens visioner. ... Bulwer Lytton visar att de första invigningarna sker i drömmar. De är nästan alltid symboliska till karaktären, ty den inre människan talar inte vårt språk. Den ser och talar i bilder. Den sänder ut en tanke som bild. Sedan kommer det an på oss att förstå och minnas. Varje bild förändras genom växlingarna i vårt vakentänkande. ... Våra drömmar bjuder oss möjligheter att i vakentillståndet leva så att det inre jaget får lättare att tala till oss. Ty liksom när det gäller nya bekantskaper och konstiga språk måste man vänja sig vid nya tale- och tänkesätt..." (Mars 1892)
Ibland drömmer vi om människor utan att veta om de lever eller är döda,
eller om de någonsin funnits. När detta händer är det vårt inre jag som i
drömmen möter en annan persons jag som vi känt i ett tidigare liv, och vi kan
då inte identifiera vederbörande med hjälp av vårt nuvarande minne. Men dessa
drömpersoner är inga fantasifigurer. (September 1892)