Utdrag
av W
Q Judge
Fråga: Om man före insomnandet på kvällen uttrycker en stark önskan att
få svar på frågor som gäller rätt tänkande och handlande, kan man då i drömmen
få svar av det högre jaget?
Svar: Den här frågan är av stor betydelse för allvarliga sökare. Mitt svar är ja. Bulver Lytton säger i sin roman En underlig historia att människans första initiation kommer i drömmen. Och i Jobs bok 4:12-13 och 33:14-16 står det "Ett ord smög sig till mig, nådde mitt öra i en viskning. Det var under ängslande syner om natten, när människorna sov sin djupaste sömn. På ett sätt talar Gud, ja, på två sätt den Osynlige. I en dröm, en syn om natten, när människor sover sin djupaste sömn, när de slumrar på bädden, då får han människorna att lyssna..." Det tillstånd som hänsyftas på i Jobs bok är det som indierna kallar sushupti. Människan kan växla mellan tre principiella tillstånd: vakentillståndet, drömtillståndet och den drömlösa eller djupa sömnen. Det sägs att det är i det sistnämnda tillståndet som samvaro med det andliga äger rum, och att den inre människan, när den lämnar det tillståndet, går in i en längre eller kortare dröm och därifrån till vakentillståndet. Inflytelserna i sushupti är högst andliga, och alla människor åtnjuter dem. Även den värste förbrytare går in i sushupti och har behållning av det. Vore det inte så, skulle ondskan segra på jorden genom våra fysiska kroppars överväldigande inflytande och ständigt nedåtriktade tendenser. Om man nu tror på detta och på förekomsten av det högre jaget, så inser man att en seriös och hängiven sökare som anropar det högre jaget om hjälp för att kunna bete sig rätt, får denna hjälp i det drömtillstånd som följer på sushupti. Vi har här att göra med vad som skulle kunna kallas meditationens mystika kraft. Med andra ord så kan man, om man försöker, få klarare och värdefullare drömintryck från det högsta tillståndet - sushupti - än som vanligen är fallet. Men de frågor som ställs och de intryck som önskas måste vara djupa och osjälviska, ty det högre jaget befattar sig inte med materiella ting och världsliga angelägenheter. Möjligheterna att lyckas är givetvis beroende av den enskilda människans natur och förbindelserna mellan hennes fysiska, astrala och psykiska plan.
Fråga: Vad är inbillning och vilka är dess begränsningar? Jag ser ofta
mentala bilder av mig själv och andra, i vilka vi agerar, pratar etc. Ibland
inträffar det som bilderna visat i verkligheten. Var går gränsen för vad som är
inbillning?
Svar: Enligt min uppfattning är inbillning människans mentala
bildskapande. ... Det som ofta kallas inbillning är faktiskt bara fantasi, det
meningslösa skapandet av bilder med kort varaktighet. Det medvetna användandet
av den bildskapande förmågan i dess högsta potens är emellertid en nödvändighet
vid utförandet av ockulta konststycken. ...hypnotiska experiment har visat att
varje människa har förmåga att skapa bilder omkring sig, som för en skådares
inre sinnen är klart objektiva. Skapandet sker helt och hållet medelst
inbillning. Om bilderna är vagt strukturerade på grund av att inbillningen inte
är tydlig och stark, ser skådaren bara något obestämt. ...
Så till den gränsdragning som frågeställaren
efterlyser. En sådan kan knappast göras. Ty är frågeställaren helt eller delvis
klärvoajant, ser han ibland bilder av vad vi felaktivt kallar framtiden. Det
finns dock ingen framtid, allt är nu. När han ser på det sättet, gör han inte
bruk av sin inbillningsförmåga. Vid dagdrömmeri använder han sin fantasi eller aktualiserar
glömda tankekombinationer, eller så påverkas han av en annan människas
tankeflöde. Georg Gichtel såg en gång handen av en änka som ville gifta sig med
honom sträckas ned från himlen samtidigt som en röst sade "du skall ha
henne". Han förstod då att hans irrande tankar och inbillning hade alstrat
en bild för hans inre syn.
Fråga: Alkoholens verkningar är nedbrytande, och ändå förekommer det att
alkoholpåverkade personer ger uttryck åt upphöjda känslor och moralläror. En
vän till mig känner till ett fall av det slaget. Personen i fråga citerar i
berusat tillstånd fina ställen i bibeln och andra skrifter. Hur kan detta komma
sig?
Svar: Påståendena i frågan är alltför generaliserande. En del av alkoholens verkningar är fördärvliga, andra är det inte. Alkoholen har många goda användningssätt. Det är missbruket som är fördärvligt. Det behöver inte finnas något samband mellan uttryckandet av upphöjda känslor och de fördärvliga verkningarna, men i många fall finns det ett samband. Det är väl känt att alkoholens verkan ibland - på samma sätt som vid hypnotism - består i att fördunkla den yttre hjärnan och släppa loss minnena av religiösa och upphöjda känslor från tidigare skeden i livet. Det är som att rent maskinellt repetera någonting gott. Den berusade har blivit en sentimental maskin. Men det inre minnet kan inte bli berusat, och det är det minnet som frambringar uttryckandet av de upphöjda känslorna.
Fråga: Min egen erfarenhet, och utsagor av ärliga och observanta män som
mr Sinnett, har övertygat mig om att intelligenta varelser "på andra
sidan" ibland - kanske är det ofta - kommunicerar med dödliga genom syner
och ljud, ibland på eget initiativ, vid andra tillfällen på begäran, och detta
sker såväl i mörker som i naturligt eller artificiellt ljus. Jag skulle gärna
vilja veta vad och vilka dessa varelser är, dvs "med vad för slags kroppar
kommer de" och vilken intelligensnivå står de på? Jag frågar därför att
jag för det första själv har sett, känt och rört vid sådana varelser flera
gånger genom att de manipulerat den finare materian i omgivningen. För det
andra tror jag att teosofin kan ge svar på mina frågor, och att dessa är
berättigade eftersom det är varelserna i fråga som tog initiativet till vårt
umgänge.
Svar: Jag vill inte utge mig för att vara expert på det här området, men det förefaller mig som om "de intelligenta varelserna" i de flesta fallen är elementaler, av vilka det finns en del som är mycket högt utvecklade, men vilka alla ändå står under människan i själsligt och medvetandemässigt avseende. På det hela taget leder umgänget med dem inte till något gott, utan tvärtom till motsatsen. Har dörren väl öppnats för några av dem, kan andra av olika slag också komma in. Men i frågeställarens fall behöver han inte varje gång ha haft kontakt med en utomstående intelligens. Det kan också ha varit frågan om ett av de många inre jag som var och en av oss består av. Många av dessa kan vara alstrade av hans egen astralkropp, vars förmåga i detta avseende utvecklats i ett tidigare liv men nu hålls tillbaka av karman och omgivningen. Så är fallet med många medier som utför sällsamma fenomen med användande av seansdeltagare och sina egna astrala sinnen, utan att inse detta. Det är precis som med en människa som går i sömnen utan att ha en aning om det. Och som helt riktigt sägs i alla bra böcker i ämnet, så är elementalerna - i samverkan med levande människors inre väsenssidor eller med i astralvärlden befintliga skal efter döda människor eller med de endast delvis döda människors astralkroppar som lever där med sina begär - i stånd att påverka materia på många märkliga sätt och åstadkomma sällsamma fenomen. En enkel tanke som alstras på visst sätt och med viss kraft kan, i automatiskt samarbete med en elemental, åstadkomma en knall eller en sinnesförnimmelse, t ex en syn-, känsel- eller hörselförnimmelse. Om det emellertid tycks vara en högre intelligens som tagit initiativet till umgänget, bör man iakttaga den största försiktighet. Ty ett sådant umgänge kan inte fortgå utan störande inflytande på organismen av ett slag som i nuvarande tidsskede inte är normalt. Men vad en erfarenhet av det här slaget egentligen är eller kan vara, måste bedömas efter dess värde och av en som kan skåda bakom kulisserna.
Fråga: På sid 13 och 14 i sin bok Seven Principles of Man säger
Annie Besant: "Många av de telekinetiska fenomen, dvs förflyttningar av
föremål utan synlig påverkan, som förekommer på bl a seanser utförs genom
linga-shariran, och man kan lära sig att viljemässigt producera sådana fenomen.
Men de är tämligen oväsentliga. Att kunna sträcka ut en astral hand är inte
viktigare än att kunna sträcka ut dess fysiska motsvarighet." Nu skulle
jag vilja veta hur en astral hand kan t ex lyfta en fysisk bok. Inte för att
jag betvivlar att det är möjligt, men jag vill ha en filosofisk förklaring.
Svar: ... Boken har inte någon konstant och orubblig vikt. Tar man upp den på en hög bergstopp väger den mindre. Ändra bokens polaritet, och den kan på ögonblicket bli lätt som en fjäder. Ändra relationen mellan ett föremål - stort eller litet - och jorden under det, och det kan såväl öka i vikt som bli helt viktlöst. Det är på så sätt som den ovägbara blixten ofta förflyttar tunga kroppar långa sträckor. Ett sätt att lyfta frågeställarens bok är alltså att förändra dess polaritet. Ett annat sätt är att göra den astrala handen tillräckligt tät och fast för att kunna lyfta boken. Men när en astral hand närmar sig ett fysiskt objekt förändras dettas polaritet alltid kraftigt, ty astrala händer har en naturlig tendens att verka i den riktningen. Astrala händer behöver därför inte vara särdeles täta och fasta för att kunna lyfta fysiska objekt.
Fråga: Vad händer slutligen med de tankar, onda och goda, som sänds ut
av människan?
Svar: Det har sagts att "tankar är ting", ett påstående som
jag helt instämmer i. Och jag är också övertygad om att den tid inte är
avlägsen då deras substantialitet kommer att bli erkänd och förstådd av
vetenskapen.
...klärvoajanter säger att varje tanke alstrar ett
objektivt sken eller en objektiv bild för det inre sinnet, och hypnotiska
experiment visar att det gamla ockulta påståendet att varje tanke alstrar en
klart avgränsad bild är sant. Varje skicklig skådare kan intyga detta av egen
erfarenhet. Astralljuset registrerar dessa bilder som ett slags fotografier,
och varje tanke får därför bilden av sig bevarad. Via astralljuset kan alltså
allt som gjorts eller görs bli känt. Så även om tankar kan förefalla flyktiga
för tänkaren, är de det inte i verkligheten, utan består som frön till gott eller
ont i hela mänskligheten.
Vidare lämnar varje tanke ett frö i tänkarens sinne
eller manas, hur flyktig den än var. Summan av alla sådana små frön utgör en
bas för tänkandet och ger människan den ena eller andra karaktärsprofilen.
Tankar är därför mycket viktiga, ty...som vi tänker så handlar vi och kommer
att handla. Och som vi handlar och tänker så kommer vi att lida eller glädjas,
och hela världen med oss.
Fråga: Säger teosofin att vår jord är planetsystemets helvete? Om så är
fallet, har då varje solsystem sitt eget helvete?
Svar: Många författare framför som sin uppfattning att jorden är det verkliga helvetet, men teosofin anser inte att sanningen är så enkel. Buddha lärde uppenbarligen att det finns ett helvete efter den fysiska kroppens död, och några av tillstånden i kamaloka är helt säkert helvetiska. Även hinduismen lär att det finns ett helvete, skilt från jordelivet. Några kabbalister synes luta åt åsikten att jorden är helvetet, och när vi ser hur svårt själen kan ha det här, tycks det också vara så. Ty vad kan väl vara förskräckligare än att leva på jorden med full vetskap om att ens handlingar här leder till ett ännu värre tillstånd efter döden och slutligen kan förinta själen? Men enligt min uppfattning måste frågan om helvetet, liksom frågan om himlen, betraktas mot bakgrunden av att människan är en tänkare som alltid tänker och som existerar därför att hon tänker. Hennes liv måste i varje ögonblick och överallt vara resultatet av hennes tankar, det måste grundas på hennes tänkande och få sin färg och verkan av detta. Om därför hennes tankar under livet efter kroppens död leder till vävandet av en vacker himmelsk vävnad, så kommer hon att vistas i dessa tankar tills de är uttömda, och när hon sedan återvänt till jorden blir livet där hennes enda helvete. Men om hon under jordelivet - till sin förnöjelse eller inte - hänger sig åt tankar som leder till ett mörkt och bittert liv i kamaloka, då utgörs hennes helvete av detta fasansfulla tillstånd, i jämförelse med vilket jordelivet framstår som himmelskt. Och hennes återvändande till jorden blir ett återvändande till himmelriket. Detta leder mig till slutsatsen att det lägsta och värsta helvetet måste vara ett medvetandetillstånd, och att detta tillstånd måste vara utomkroppsligt och därför ett stadium i kamaloka. Det här synsättet kan kasta ljus över olika slags helvetesskildringar, ty de fasansfulla tillstånd som en del själar befinner sig i när de lämnat kroppen och dess begränsningar kan motsvara just dessa skildringar, och deras uppehållsort bör vara i jordens närhet eftersom denna representerar den grövsta formen av materia. I analogi härmed måste andra världar ha sina egna helveten av samma slag, men jag tycker att det räcker med att vi nu begränsar oss till solsystemet. Alla idéer om helvetet, hur förskräckliga de än är, förefaller mig vara baserade på beskrivningar av sådant som man vet att sinnet och själen kan uppleva. En mardröm ger en viss uppfattning om vad helvetet kan vara, ty i denna lider själen - utan sin kropp - av något som kroppen efteråt förstår bara utgjordes av tankar.
Fråga: Är majoriteten av oss människor, dvs de som varken är särskilt
orättfärdiga eller särskilt andliga, i kamaloka medvetna om att de är döda och
är de i stånd att se de kamiska visioner som kamaloka sägs vara fyllt av?
Svar: Liksom varje människokropp har sina egna fysiska särdrag, vilkas förhållande till läkemedlen och dessas effekter är kända av läkarna, så har efter döden en människas särdrag sina verkningar på tillståndet i kamaloka. Det finns ingen fastställd och definitiv regel som gäller för var och en av oss efter döden. Därför finns det många olika slags tillstånd i kamaloka. Somliga människor är medvetna om att de har lämnat jorden, andra är det inte. Somliga kan se dem som de lämnat bakom sig, andra kan det inte. Och varje människa i kamaloka är i stånd att se allt som hänför sig till det särskilda tillståndsområde, i vilket hon för tillfället befinner sig.
Fråga: Känner jordiska vänner igen varandra under färden genom kamaloka?
Om så är fallet, vem eller vad är det som känner igen?
Svar: Eftersom kamaloka inte är en plats utan ett tillstånd, kan man inte "färdas" därigenom. Men säkert kan det förekomma att två varelser som samtidigt och av samma skäl, och med samma magnetiska strömmar, befinner sig i kamalokatillståndet kan känna igen varandra. Fast eftersom kamaloka är det tillstånd i vilket själen befriar sig från astralkroppen och begären, kan den inte utan svårighet befatta sig med något annat. Därför blir det i frågans betydelse inget igenkännande, även om varelsen tycker sig känna igen en vän eller fiende. I kamaloka tar alla dess gamla tankar gestalt och plågar själen om jordelivet varit ont. Om jordelivet varit gott, blir själen bara uppehållen i kamaloka.
Fråga: Sträckte sig Swedenborgs visioner till den devachanska lokan,
eller begränsade de sig till det astrala plan som kallas kamaloka?
Svar: Utan tvivel hade hans visioner ofta att göra med andra egons devachanska tillstånd, och han gick också själv - fast han fortfarande levde på jorden - in i ett nästan devachanskt tillstånd. Men det är inte lämpligt att använda beteckningen loka om devachan, ty devachan är i detta sammanhang ett mer metafysikt tillstånd medan kamaloka är rent fysiskt. Swedenborg hade visioner i kamaloka. Det framgår av hans böcker. Men han såg också fakta om jordelivet. Hans himlar utgjordes av de olika devachanska tillstånd - hans egna och andras - i vilka han inträdde. Många medier, siare och klärvoajanter har gjort samma sak och gör det varje dag. I några fall tog Swedenborg del i högt utvecklade egons devachanska tänkande, men eftersom devachan är lika illusoriskt som kamaloka och jordelivet, är dessa visioner inte av särskilt stort värde.
Fråga: Inträder våra mänskliga själar i det devachanska tillståndet i en
nyfödds eller i en vuxens gestalt? Jag anser att det är den kunskap en själ
samlat under jordelivet som avgör om den skall inträda i devachan i en nyfödds
gestalt eller inte.
Svar: Jag tycker inte att man skall tala om själen som nyfödd eller vuxen. Själen varken föds eller dör och kan därför inte kallas nyfödd eller vuxen annat än i bildlig betydelse för att visa på karaktärsskillnader. I tillvarons astrala och eteriska regioner antager själen den gestalt eller form som bäst svarar mot dess verkliga karaktär. Den kan då förefalla vara ett barn eller en vuxen, oberoende av åldern på den kropp som den just övergivit. Den kan också ta skepnaden av ett djur eller en deformerad människa om nu dess verkliga liv lämpligen kan representeras på det sättet. Detta visste Swedenborg och många andra siare som såg själar vandra omkring i sådana gestalter, vilka de i enlighet med sin egen väsenskaraktär tvingats antaga. Och man behöver inte vara fysiskt död för att framstå på detta sätt. Redan under livet visar många människor för klärvoajantens öga upp den verkliga bilden av sin inre karaktär, hur otäck denna än må vara. Form, gestalt och anletsdrag har då i själens liv att göra med de väsentligaste karaktärsegenskaperna. Det har sagts att en av adepterna, när han skrev om devachan, sade att vi åldrades och dog bort från devachan. Med detta menas bara en stegring av den verksamma energin, dennas fortsatta aktivitet och sedan gradvisa avtagande tills den är förbrukad, vilket resulterar i en ny återfödelse. Jag tror inte att nyfödda och små barn som dör får någon devachanvistelse, utan att de omedelbart går att återfödas igen. De har inte ackumulerat någon energi för ett devachantillstånd. Inom dem verkar bara impulsen till födelse, och när denna impuls hämmas av döden leder den omedelbart till sökandet efter en annan kropp, och detta sökande fortsätter tills en kropp som har livskraft nog att låta själen fortsätta sin pilgrimsfärd i människornas värld har hittats. Medier och klärvoajanter säger ofta att det ena eller andra småbarnet från "andevärlden" är närvarande vid t ex en seans, men jag tror att det i sådana fall alltid är elementaler som iklätt sig bilder eller skepnader av barn som dött, och att sådana uppenbarelser inte visar på något annat än den astrala världens stora förmåga att desinformera oss.
Fråga: Jag har ofta läst att vi återvänder till jorden tillsammans med
forna vänner och följeslagare och att detta är ett skäl till att det är viktigt
att bara ha goda relationer till alla vi träffar, ty annars kan de hämnas och
skada oss. Kommer alla människor som vid ett tillfälle är på jorden tillbaka
tillsammans?
Svar: ...de reinkarnerande mänskliga egona har mötts gång på gång och
skall helt säkert, allteftersom seklerna kommer och går, mötas igen många gånger.
Detta är oundvikligt. …
Tiden har ingen verkan i sig. Karma utlöses inte
förrän den tid kommer då egon som har karmiska förbindelser med varandra möts
igen på jorden. Till dess ligger denna karma latent. Därför kommer den människa
som du förorättade för 10.000 år sedan att reagera på dig när ni möts igen. Och
det mötet kommer förr eller senare att äga rum, ty verkan och återverkan
tvingar er att reinkarnera tillsammans. ...
Varje fientlig och obarmhärtig tanke bäddar för
oenighet, och varje tanke av motsatt karaktär bäddar för harmoni. Våra
skandhaer (egenskapsgrupper) är fulla av intryck som vi mottagit, och dessa
skandhaer väntar på oss och blir våra igen när vi utträder ur devachan. Om vi
möter egon som har relationer till våra goda eller onda, våra vänliga eller
fientliga tankar, reagerar krafterna omedelbart. De reagerar inte förrän dess,
och när det gäller en människa som vi skadat, dömt eller förargat, får vi
alltså vänta tills hon reinkarnerat tillsammans med oss och kan reagera på oss
- om det blir i nästa eller övernästa jordeliv, eller när det nu blir - för att
få reda på om hon ger igen med samma mynt. Om hon inte under tiden blivit ett
helgon, kommer hon omedelbart att bli orsak till skada för oss för den skada vi
förorsakat, eller - i motsatt fall - till gagn för det gagn vi förorsakat. Den
karmiska lagen verkar genom oss med automatisk regelbundenhet till dess vi
känner den och alstrar motverkningar.
Fråga: Kan det vara så att vår lägre natur är sammansatt av grupper av
undermänskliga varelser, vilka under högre handledning kan sammansvetsas till
en god kraft i stället för att vara någonting ont som man måste befria sig
från? Om det är så, bör det högre jaget då snarare betraktas som en lärare och
tränare för lägre manas än som en motståndare...
Svar: ...vi kan inte befria oss från vår lägre natur, den måste
tyglas. Lika lite som vi kan utplåna en kosmisk själ, lika lite kan vi
"kasta av" oss någonting som är en del av naturen och bidrar till att
göra oss till det vi är. Vi måste upptäcka vår lägre natur i alla dess
förgreningar och grundligt betvinga den, eftersom det är så den omformas i
stället för att kastas av. ...varje del av vår natur är sammansatt av levande
varelser, även den lägre. Det finns inget vakuum i världsalltet, tomt på liv.
Men dessa varelser skall inte betraktas såsom fristående från den människa de
bygger upp, vilka hon - som frågeställaren antyder - kan "utbilda" i
en från dem avskild mänsklig position. De existerar i henne, och när hon lever
och tänker präglar hon dem med sina tankar och handlingar. Många lämnar henne i
varje ögonblick, och en ström av varelser av många arter och klasser projiceras
därför kontinuerligt från henne ut i rummet och formar hennes karma. Ty de är
inte särskilt klyftiga och agerar på sitt eget sätt, liksom vattnet när det
rinner nedför en sluttning. Om vi betraktar dem som varelser som vi utbildar
hänger vi oss åt vanföreställningar, men om vi å andra sidan menar att de inte
finns och är i oss...får vi aldrig den rätta kunskapen om universum.
Dessa varelser är materia, och varje människa har hand
om en viss mängd materia. Hon hålls avsvarig för den prägel hon ger de atomer
som bygger upp henne, och lever hon inte på rätt sätt får hon förr eller senare
ta konsekvenserna av detta. Ty dessa elementaler - och nu ser vi atomerna som
förnimmelsecentra - utgör medel genom vilka karma verkar. Utan dem skulle det
inte finnas några vägar för karma. Utan dem skulle det inte gå att förbinda
materia med människans sinne och förbinda tankar med omständigheter.
Konflikten mellan det högre och det lägre kan bara
mildras genom att man enligt den urgamla regeln "ser alla delar av
världsalltet såsom fyllt av andliga varelser, alla lika till arten och bara
till graden av utveckling skiljande sig från varandra".
Till Utdrag ur den teosofiska litteraturen