Teosofin är en verklighetsbeskrivning som bl a syftar till att ge oss sökande människor svar på våra existentiella frågor, dvs på frågor som rör meningen med livet, tillvaron efter döden, vår samhörighet med den planet vi lever på osv. Teosofin behandlar därför ämnen som karma, alla varelsers utveckling mot högre livsformer, övermänskliga intelligensers roll i världsförloppet, människans inre natur, hennes livscykel av födelse - jordeliv - död - mellanlivstillvaro - återfödelse osv.

Sådana ämnen sträcker sig ju in på verklighetens fördolda områden, och i sin behandling av dem gör teosofin bestämda utsagor om ting och förhållanden som normalt inte är tillgängliga för den vanliga människans varseblivningsförmåga. Dessa utsagor föranleder givetvis sökaren att fråga var de teosofiska lärorna kommer ifrån. Med vilken auktoritet talar teosofin? Är den en religion som baseras på uppenbarelser från en gudomlig makt? Är den en filosofi som framsprungit ur gränsöverskridande företeelser av typen näradödenupplevelser, klärvoajans och medialitet, eller är den någonting annat?

Svaret är att teosofin inte utgörs av uppenbarelser från en gud eller någon annan hinsides varelse. Inte heller bygger den på mystika inblickar i det fördolda av det slag som nyss nämndes. Visserligen har vi en mängd vittnesbörd om sådana inblickar och välunderbyggda tolkningar av dem, men det materialet ger inte tillräckligt underlag för en så omfattande verklighetsbeskrivning som den teosofiska.

De gränsöverskridande företeelserna visar dock att verklighetens fördolda områden är åtkomliga för oss, och teosofin säger t o m att de för människor med särskilt avancerade själsförmögenheter är åtkomliga för regelrätt utforskning. Enligt teosofin har sådan utforskning också företagits av en sammanslutning som i Västerlandet kallas Brödraskapet eller Den Vita Logen .

Detta Brödraskap uppges bestå av män och kvinnor som är i stånd att med icke-fysiska sinnen och i andra medvetandetillstånd än det vanliga dagsmedvetandets studera det fördolda. Brödraskapet har bedrivit sitt forskningsarbete sedan tidsåldrar, och bedrivit det på ett sätt som uppfyller högt ställda krav på vetenskaplig metodik. Det har också sammanställt sina resultat till en logisk och helhetstäckande lärobyggnad som kallas Den esoteriska traditionen eller Den Hemliga Läran.

Av flera goda skäl anses denna lärobyggnad inte kunna hållas tillgänglig för alla och envar som har intresse för den. Utdrag i form av lärofragment, symboliska berättelser, levnadsregler etc har dock offentliggjorts vid skilda tillfällen under tidernas lopp och kan fortfarande spåras i olika folks heliga skrifter, filosofier, myter och legender. Teosofin är ett modernt sådant utdrag, som i slutet av 1800-talet framfördes av Helena Blavatsky på Brödraskapets direkta uppdrag.

En kort översikt över teosofins tankeinnehåll kan lämpligen inledas med utsagan att världsalltet inte på något mystiskt sätt har uppkommit ur intet. Teosofin talar i stället om en självexisterande urgrund som den orsakslösa orsaken till allt som varit, är och någonsin skall bli. Denna urgrund är oföränderlig, gränslös till sin utsträckning, evig och överallt närvarande. Man kan betrakta den som medvetet världsrum, men inte som en gud av något slag. Ty vilken bild man än gör sig av en gud, så blir denne en begränsad varelse. Urgrunden är det rena Absoluta Vara som i sig innehåller de potentiella möjligheterna till alla former av begränsat liv i tid och rum. Ur denna urgrund uppkommer världsalltets alla himlakroppar med sina invånare, i den lever de och till den återgår de vid slutet av sina respektive levnadslopp.

All livsverksamhet i tid och rum är en samverkan mellan subjekt och objekt, eller som vi också säger, ande och materia. Urgrunden kan därför betraktas som tvåsidigt potentiell. Dels ger den upphov till livsverksamhetens andliga inslag, dvs till allt individuellt medvetande och till den intelligenta skaparförmågan bakom världsplan och världsförlopp, dels ger den upphov till livsverksamhetens materiella inslag, dvs till materian i dess olika arter.

Av materians olika arter är i princip bara den fysiska känd och beskriven av oss "vanliga" människor. Den bildar vårt fysiska tillvaroplan med dess himlakroppar och släkten av fysiska varelser. De fysiska himlakropparna upptar dock bara en liten bråkdel av världsrummet, och detta verkar därför vara tämligen tomt. Men denna tomhet är enligt teosofin bara skenbar. Tomrummet är uppfyllt av materians övriga, för oss osynliga, arter. Dessa bildar ett antal tillvaroplan av olika "finhetsgrad", och vart och ett av dessa tillvaroplan har sina egna himlakroppar och släkten av varelser, uppbyggda av det planets speciella materia. För varelserna på de icke-fysiska planen är deras respektive materia lika påtaglig som vår fysiska materia är för oss.

Den materia som bildar ett visst plan passerar obehindrat igenom de övriga planens materior. Ett exempel på detta är att vålnader kan gå igenom fysiska väggar. Materior från olika plan kan därför finnas på samma ställe i rummet, inmängda i varandra, och rörelser på ett av planen hindras inte av materiorna på de övriga. Man kan här göra en jämförelse med radiovågorna. Radiovågorna finns ju också på samma ställe i rummet, men på olika våglängder, ostörda av varandra. Varje våglängd kan därför utgöra fältet för ett särskilt radioprogram.

Allt som har tillvaro i tid och rum - himlakropparna, deras invånare och materians partiklar på de olika tillvaroplanen - utgörs av levande varelser, var och en med ett medvetande och en organism enligt sin art. Varelsen existerar därvid inte bara på ett av tillvaroplanen. Den framträder och gestaltar sig samtidigt på en serie av dem. Därför har vi människor inte bara en fysisk kropp utan också vad som brukar kallas astrala, vitala, emotionella, intellektuella och andliga komponenter i vår totala organism. Dessa komponenter har vi vecklat ut på de icke-fysiska planen, och genom de komponenterna deltager vi i livsverksamheten där. Vårt känsloliv försiggår på ett av dessa plan, vår tankeverksamhet och minneshantering på ett annat osv.

Världsalltets varelser är förbundna med varandra enligt en hierarkisk modell som innebär att varje mindre varelse lever och utgör en byggsten i större varelser, som i sin tur lever och utgör byggstenar i ännu större varelser. Så t ex kan en atom ingå som byggsten och leva sitt liv i en molekyl, molekylen på samma sätt ingå i en cell, cellen i ett organ, organet i en människa, medan människan i sin tur ingår som byggsten i jordens organism osv. Mindre varelser lever därför sina liv inom ramar och under betingelser som anges av större.

Detta innebär dock inte att de mindre varelserna är helt utlämnade åt de störres godtycke, ty livet i världsalltet utspelas som ett målinriktat utvecklingsdrama, vilket planerats, organiserats och styrs av kosmiska intelligenser. Och i detta drama - världsförloppet - har varje varelse, stor som liten, sin egen bestämmelse och sin egen roll att spela. Därtill kommer att varje varelse har förmåga till viljeakter och ett visst spelrum för dessa på sin plats i den hierarkiska helheten.

En varelses förmåga till viljeakter kan tillskrivas dess upplevande medvetande, det s k egot. Egot i sig har ingen speciell storlek eller form. Det får egot genom att utbreda sig i ett materiellt vehikel (kropp, hölje, bärare), och identifiera sig med detta. Är då vehiklet av fysisk natur, upplever sig egot vara på det fysiska planet. Är det av astral natur, upplever sig egot vara på det astrala planet osv. Genom varje vehikels sinnesorgan kommer egot i kontakt med omgivningen på respektive plan, och genom vehiklet kan det deltaga i livsverksamheten där. Att vi människor har gestaltat oss med vehikler på fler plan än det fysiska kan vi komma underfund med i våra nattliga drömmar och vid s k näradödenupplevelser.

Om vi studerar vår fysiska kropp i detalj, finner vi att den är uppbyggd av celler. Varje cell är en liten varelse som vet vad den har för uppgifter att utföra på sin plats i kroppen, och dessa uppgifter utför den under ledning av cellegot. När cellerna så förenas till vävnader och vävnaderna till organ, är vi uppe på högre organisationsnivåer i kroppshierarkin. Organen är kroppens specialiserade huvudkomponenter, som vart och ett utför sina uppgifter under ledning av ett organego. Hjärtat, levern, varje enskild muskel etc är alltså var för sig en individuell varelse, med kropp och själsliv enligt sin respektive art. Deras individuella självständighet visas tydligt av att de utför sina uppgifter på egen hand, och utan att i någon större utsträckning ta order av det mänskliga egot. Det mänskliga egot är visserligen överordnat de lägre egona, men dess herravälde över dem är mycket begränsat. Cellerna och organen utför dock sina uppgifter på ett så samordnat och effektivt sätt att den helhet de bildar, människokroppen, kan tjänstgöra som ett prestationskraftigt vehikel åt det mänskliga egot och dess själsliv.

Den självständighet som utmärker den fysiska kroppens komponenter, finner vi också hos de icke-fysiska komponenterna i vår organism. Också dessa arbetar i stor utsträckning utan att ta order av det mänskliga egot. Vi har därför bara ett begränsat herravälde över våra livskrafter, våra känslor, våra begär, våra tankar, vår intuition, vårt minne, våra drömmar osv. Men det ingår i vår bestämmelse att genom utveckling stärka detta herravälde.

Våra viljeakter har en viss genomslagskraft i hela vår organism på alla plan, och bidrar därför till att forma de betingelser under vilka våra organ och celler och andra underordnade varelser i organismen lever. Och sådant är förhållandet på alla livsnivåer i världsalltet. Ju högre en varelse står i det hierarkiska nätverket, desto större räckvidd och genomslagskraft har dess vilja, och världsalltet styrs på så sätt uppifrån ned.

De kosmiska intelligensernas viljeakter kan sträcka sig så långt i tid och rum, att de av oss människor uppfattas som naturlagar. Naturlagarna är alltså uttryck för de kosmiska intelligensernas avsikter, och utgör styrmedel med vilka de reglerar livsverksamheten i världsalltet. Naturlagar finns och verkar på alla tillvaroplan och på alla livsnivåer, och de hjälper till att styra världsförloppet i planenlig riktning.

Vi är väl bekanta med naturlagarna på det fysiska planet. De har studerats inom astronomin, fysiken, kemin, ärftlighetsläran osv, och där beskrivits i precisa formuleringar. Däremot har vi knappast försökt beskriva några naturlagar på de icke-fysiska tillvaroplanen. Vi vet därför inte vilka lagar som gäller för vårt känslo- och tankeliv. Men vi kan vara övertygade om att sådana finns. Ty ingenstans i naturen tillåts livsyttringar förekomma under oreglerade förhållanden.

Naturlagarna är inga utifrån verkande krafter. De är inbyggda i de levande varelserna själva. När vatten naturlagsenligt fryser till is vid 0°C, så beror detta inte på något tvång utifrån, utan på att vattenmolekylerna vid den temperaturen har för vana att inta fasta positioner i förhållande till varandra. Driften att kristallisera vid 0°C finns i varje enskild vattenmolekyl. Vi kan kalla denna drift för en naturlag, inbyggd i vattenmolekylernas väsenskaraktär.

Drifter av olika slag finns inbyggda i alla varelser på alla livsnivåer i naturen. Varje individ är så att säga programmerad till att uppvisa vissa arttypiska beteendemönster på sin plats som byggsten i helheten. Hos högre varelsearter är beteendemönstren variationsrikare, med större inslag av egna viljeakter, men de är ändå arttypiska. Annars skulle naturen inte fungera. Planeterna beter sig enligt sin art när de rör sig i bestämda banor kring solen, maskrosorna när de får gula blommor och inte blå, syreatomerna när de ingår kemiska föreningar med vissa atomslag men vägrar att göra det med andra. Och de arttypiska beteendemönstren är på alla livsnivåer så stabila att all livsverksamhet framstår som lagbunden, styrd av naturlagar. Dessa naturlagar kallar vi sammantagna för karma.

Naturlagarna kan sägas verka på två sätt. Dels begränsar de spelrummet för varje varelses vilja, dels "fostrar" de varelsen genom att låta denna skörda konsekvenser av sina viljeakter. En varelses livsyttringar i form av tankar, känslor, handlingar etc påverkar ju dess omgivning på gott och ont. Det är därför nödvändigt att begränsa varje varelses makt, och det är ändamålsenligt att med "belöningar" och "straff" låta den uppbära rättvisa följder av sina viljeakter. Då lär den sig efter hand att ta tillräcklig hänsyn till sin omgivning och tillägna sig de beteendemönster som i helhetens intresse fordras av den. Och detta är just vad som krävs av alla och envar för att världsplanen skall kunna genomföras i sina många detaljer.

Karma upprätthåller balansen i världsförloppet genom att sörja för att varje livsyttring av en varelse får sin följdriktiga verkan på varelsens omgivning och rättvisa återverkan på varelsen själv. Denna återverkan är dock inte alltid omedelbar. Viljeakter kan också skapa dispositioner till framtida återverkningar, och svårförklarliga band knyter samman dessa dispositioner med deras upphovsman. Varje människa bär på karmiska dispositioner, som utlöses när de rätta betingelserna föreligger. Då får hon skörda vad hon sått. Då får hon på gott och ont möta det öde hon själv berett sig.

Varje människa spinner oavlåtligt vidare på sitt framtidsöde. Vill hon att detta skall bli gott och angenämt, måste hon lära sig leva i karmisk harmoni med den natur, i vilken hon utgör en byggsten. Man kan uttrycka det så att hon måste lära sig att i tanke, känsla, ord och handling vara rättrådig och osjälvisk mot de medmänniskor, djur och växter som utgör hennes levnadsmiljö. Vad som är rättrådigt och osjälviskt vet hon ganska väl i sitt eget inre. Där har hon bl a den känsla för rätt och orätt som är ett uttryck för världsplanen och de kosmiska intelligensers vilja som konstruerat den. Där har hon också sitt samvetes röst, som förebrår henne när hon inte handlar enligt sin rättskänsla. Människan måste utveckla och följa denna rättskänsla för att kunna fullgöra sina plikter i det hela tiden framåtskridande världsförloppet. Hon måste tillägna sig de beteendemönster som gynnar utvecklingsintressena och välfärden för alla de varelser, av och med och i vilka hon själv lever. Detta kan hon göra frivilligt eller genom de karmiska konsekvenser som i form av motgångar, förluster och lidanden drabbar henne när hon inte lever som hon bör.

Givetvis skall människans skolning inte ses i det enskilda jordelivets korta perspektiv. Varje människa har en lång serie jordeliv framför sig. Gång på gång skall hon återvända hit, reinkarnera, för att arbeta vidare med sin utveckling samtidigt som hon gör sina insatser i det framåtskridande världsförloppet. Mellan varje jordeliv får hon vila ut på de icke-fysiska tillvaroplanen, där hon smälter sina upplevelser och erfarenheter och samlar nya krafter. Hennes livscykel kan beskrivas med orden födelse - uppväxt - vuxenliv - åldrande - död - mellanlivstillvaro - återfödelse till ett nytt jordeliv. Låt oss titta lite närmare på de här olika faserna av livscykeln.

Varje gång människan fötts in på jorden tar hon sakta itu med att lära känna sin omgivning och de verksamheter som försiggår där, och det hon lär lagras i minnet. Efter hand uppenbarar hon sin egen medfödda uppsättning karaktäristika. Hon visar intresse för vissa sysselsättningar men inte för andra, hon visar tendenser till hjälpsamhet, otålighet, musikalitet eller vad det nu kan vara. Hon visar sympatier och antipatier och praktiska handlag av olika slag. Och när hon börjar skolan avslöjar hon sin intellektuella utrustning. Alla dessa karaktäristika finns redan på plats i hennes inre varelse, och de aktiveras och framträder när hon befinner sig i passande situationer. Av de allt fler minnen hon samlar på sig får samlingen av karaktäristika, dvs hennes väsenskaraktär, sin nya identitet. Barnet ärver alltså inte sina föräldrars karaktäristika, det ärver sina egna. Om ett barn i vissa avseenden liknar sina föräldrar, beror detta på att barnet under återfödelseförloppet dragits till föräldrar som utvecklat karaktäristika liknande dess egna.

Allteftersom den unga människan växer upp, vecklar hon ut sin väsenskaraktär i enlighet med vad omständigheterna medger. Hon får alltså ett visst utlopp för sina intressen, talanger, ambitioner, böjelser och andra karaktäristika, men blir också bromsad av omgivningen i sitt förverkligande av sig själv. Med hänsynstagande och samverkan får hon anpassa sig efter omgivningens krav och förhållanden, på samma gång som hon själv utövar ett visst inflytande på denna. Och så får hon fortsätta att göra även som vuxen. Hon deltar i samhällslivet, arbetslivet och familjelivet på villkor som i hög grad bestäms av andra, men påverkar hela tiden omgivningen med sina egna viljeakter. Allteftersom åren går möter hon därvid sitt öde, sina karmiska dispositioner. Hon får på gott och ont skörda vad hon sått i tidigare liv, samtidigt som hon genom sitt sätt att leva det innevarande livet bestämmer de karmiska konsekvenserna för framtida.

När så ålderdomen kommer, kan hon blicka tillbaka på en mängd upplevelser av olika slag och intensitet. Dessa upplevelser har satt sina spår i hennes väsenskaraktär. Hon är inte längre samma personlighet som i sin ungdom. Hennes upplevande ego har hela tiden varit detsamma, men den personlighet av kroppsliga och själsliga karaktäristika som hon vecklade ut och framträdde med har genomgått förändringar. Under livets olika skeden av medgång och motgång, glädje och sorg, välbefinnande och lidande, har alla karaktäristika bearbetats och modifierats, och i nästa jordeliv kommer hon därför att veckla ut en personlighet med något annorlunda karaktärsprofil.

Ålderdomen medför normalt att egot långsamt dras tillbaka från jordelivets begivenheter. Organismen bli allt tröttare, och slutligen kommer den stund när den för vila måste låta sina lägre komponenter dö och upplösas.

Döden är en automatisk process i flera steg som inleds med att egot oemotståndligt dras mot sitt upphov i det hierarkiska nätverket, kallat den andliga monaden. Hjärtat slår då sitt sista slag, andningen upphör, och man säger att kroppen är död. Men innan egot definitivt släpper kontakten med denna, får det ta del av en summerande översikt över det nu förflutna jordelivet. Detta livs alla tilldragelser från födelsen till dödsstunden passerar i kronologisk ordning revy inför egots iakttagande blick. Enligt dem som haft näradödenupplevelser tycks det ske i tredimensionella färgbilder. Varje tilldragelse visas därvid i sitt karmiska sammanhang, och egot får på så sätt erfara lagbundenheten och rättvisan i sitt öde. Med en av den andliga monaden förlänad klarsynthet får egot se sin livsgärnings alla brister och förtjänster. Det får se hur det skött sina uppgifter i världsförloppet och vilka framsteg det gjort i sin egen utveckling. Det får se vilka tillfällen det försuttit. När återblicken på det förflutna jordelivet är klar, brister den s k silversträng som förbundit egot med dess fysiska kropp, och denna lämnas att upplösas.

När egot frigjorts från sin fysiska kropp skall det frigöras från sin s k begärskropp, på sanskrit kallad kamarupa. Kamarupan är uppbyggd av mycket eterisk substans, och i kamarupan kan egots upplevelsetillstånd i de flesta fall karaktäriseras som vagt drömmande. Kamarupan befinner sig på ett tillvaroplan som på sanskrit kallas kamaloka (begärsvärlden), och där måste egot nu avveckla sitt materiellt inriktade själsliv. Har detta inte varit alltför själviskt och dominerande tar avvecklingsprocessen bara en kortare tid i anspråk, och egots engagemang är inte särskilt intensivt. Har egot däremot först och främst levt för sin egen välfärd och varit mer eller mindre uppslukat av livets materiella begivenheter, kan processen bli både intensiv och plågsam och sträcka sig över en längre tid. Men hur som helst så befrias egot så småningom från kamarupan. Detta kallas för den andra döden, och innebär att kamarupan lämnas kvar att upplösas i kamaloka, liksom den fysiska kroppen lämnades kvar på det fysiska planet för att upplösas där.

När egot frigörs från delar av sin organism och lämnar dem att upplösas på sina respektive tillvaroplan, omhändertas anlagen till dessa delar genom att dras in i de bestående delarna av organismen. När hela frigörelseprocessen är avslutad dras dessa och egot i sin tur in i den andliga monaden. Där lever egot mer eller mindre isolerat från omvärlden i ett tillstånd av ogrumlad lycka under resten av mellanlivsperioden. Tillståndet kallas för devachan och kan liknas vid en intensiv och upplevelserik dröm. Egot uppfattar dock denna dröm som objektiv verklighet. Det lever i en privat fantasivärld som det tar för reell.

Denna fantasivärld utgörs av minnena av det förflutna jordelivets upplyftande och glädjefyllda händelser, förhoppningar, önskedrömmar etc. Dessa tar så att säga gestalt i devachan och upplevs av egot som aktuell objektiv verklighet. Egot upplever dem gång på gång i varianter och vidareutvecklingar. I devachan lever egot omgivet av sina imaginära vänner och anhöriga. Det får ägna sig åt sina käraste sysselsättningar, det får alla sina önskningar uppfyllda. I denna lyckotillvaro smälter egot det förflutna livets erfarenheter och arbetar in dem i sin väsenskaraktär. Det är vanligen inte medvetet om att det lämnat jorden, och inte heller om de efterlevandes sorg. Devachan kan därför betraktas som en idealiserad fortsättning av jordelivet.

Under devachanperioden, som kan sträcka sig över århundraden, möter egot inte några karmiska ödesinslag. Sådana kan det bara möta på jorden. Under devachanperioden är människan en passiv komponent i sin andliga monads organism.

När tiden för ett nytt jordeliv närmar sig, stimuleras egot och dess anlag att börja veckla ut organismen på nytt. Utvecklandet är en automatisk differentieringsprocess som startar på det höga tillvaroplan där egot och anlagen befinner sig och sedan plan för plan fortskrider ned till det fysiska. Differentieringen består i att anlag av högre ordning ur sig själva frambringar sig underställda anlag av lägre ordning, vilka i sin tur frambringar sig underställda anlag av ännu lägre ordning osv, varvid alla med hjälp av den materia som varje plan tillhandahåller bygger upp de vehikler som behövs för jordelivet.

Den fysiska fasen av differentieringsprocessen kan iakttagas när det befruktade ägget genom en serie delningar utvecklas till embryo. Först delar sig ägget i två celler, vilka sedan var och en delar sig i två celler. Dessa fyra delar sig så i sin tur i vardera två celler osv. Efter ett antal sådana delningar ser man att cellerna organiseras inbördes i cellklumpen. Celler för olika organanlag intar sina platser i förhållande till varandra, och på dessa platser fortsätter differentieringen med att de olika organanlagen vecklar ut sina respektive typer av celler och vävnader. Men allt som sker i det framväxande embryot, sker enligt givna förutsättningar och fasta mönster. Och det dirigeras från de högre, eller som man också säger, inre tillvaroplanen. Den mänskliga organismen växer fram och styrs inifrån ut. När differentieringsprocessen är genomförd, utmynnar den i födelsen av ett barn på det fysiska tillvaroplanet. Detta barn föds in i en familj och en nation, med vilka det reinkarnerande egot har karmiska band från tidigare liv.

Differentieringen utgår alltså från det "frö" som människan kan sägas utgöra i devachan. Detta frö innehåller anlagen till hennes vehikler, talanger, böjelser och andra karaktäristika, och det innehåller hennes karmiska dispositioner. Allt detta utgör hennes väsenskaraktär, och är det samlade resultatet av hennes tidigare utvecklingsansträngningar. Ur detta frö, denna väsenskaraktär, växer hon fram i varje jordeliv i enlighet med de betingelser som just då råder. Ty varje jordeliv erbjuder inte samtliga anlag möjligheter till utveckling. Människan kan t ex inte samtidigt veckla ut både manliga och kvinnliga kroppskaraktäristika och får därför leva vissa liv som man och vissa som kvinna.

Nu är det givetvis inte bara människan som växer fram ur ett frö. Det gör alla andra varelser också, från galaxer, solsystem och planetglober till djur, växter och materiapartiklar. Varje enskild varelse har sin egen unika väsenskaraktär, och ur denna väsenskaraktär vecklar varelsen genom differentiering ut sin organism för att deltaga i världsförloppet. Och detta gör den gång på gång, ty principen om återfödelse gäller för allt som lever på världsalltets samtliga tillvaroplan. Födelse - livsverksamhet - död - vila - återfödelse är det mönster efter vilket alla varelser periodiskt deltager i det stora alltomfattande utvecklingsdramat.

Varje gång en varelse återföds är det alltså dess ego som återvänder till sin plats i naturen, för att där genomföra ett av sina arbetspass i det framåtskridande världsförloppet och samtidigt vidareutveckla anlagen i sin väsenskaraktär. Denna vidareutveckling sker av två skäl. För det första är den nödvändig, eftersom varje varelses hierarkiska plikter förändras i takt med världsförloppets framåtskridande. Varelsen måste anpassa såväl sin organism som sina beteendemönster till de nya krav som ställs på den som byggsten i större organismer, när dessa genomgår sina förändringar. För det andra vill varelsen själv inte fortsätta att leva på samma sätt i evighet. Den tröttnar på enahanda levnadsförhållanden, och vill höja sig till annorlunda och upplevelserikare livsformer.

Driften till utveckling finns inbyggd i alla varelsers väsenskaraktär. Dessutom nås varje varelse av utvecklingsdrivande styrimpulser från de överordnade egon i vilkas organismer den lever och utgör en byggsten. Ty varje varelse genomstrålas av dessa egon, och därigenom flödar styrimpulser från högre till lägre nivåer i det hierarkiska nätverket. Och dessa styrimpulser är ytterst ett uttryck för världsplanen, den långsiktiga och målorienterade riktningsgivare efter vilken världsförloppet i alla sina detaljer utspelar sig.

Världsförloppet är en mångfasetterad och ständigt pågående utvecklingsprocess, i vilken alla varelser deltar. Ingen kan stå utanför, ingen kan dra sig ur. Överallt i det ofantliga nätverket av med varandra samordnade och i varandra levande varelser pågår utvecklingen mot högre livsformer. Överallt strävar de enskilda individerna inom varje livsform mer eller mindre medvetet mot upplevelserikare och mer kvalificerade sätt att leva. Varje egos färd genom tiden sker därför i alltmer avancerade gestalter i allt högre livsformer. Under en serie återfödelser inom en livsform höjer egot sig till nästa.

Ser vi till oss själva, så är vår utveckling mot fullt människoskap förlagd till en konstellation av planetglober som i teosofin kallas jordkedjan . Jordkedjan består av vårt fysiska jordklot plus elva icke-fysiska glober på högre tillvaroplan. Framför oss har vi först många miljoner år av utveckling på jordklotet, den enda av kedjans glober som för närvarande är synlig för oss, och därefter har vi hundratals miljoner år att tillbringa på de övriga globerna. På var och en av dem skall vi genomgå vissa utvecklingsfaser som byggsten i den globens organism. Nu har vi i det förflutna redan levt på alla globerna i flera omgångar. Vi har gjort flera varv, s k runder, längs jordkedjan och därvid vistats en viss tid på varje glob. Varje glob och varje tidsskede på den har bjudit på sina speciella utvecklingsmöjligheter för våra olika väsenssidor, och skall alltså fortsätta att göra så länge än. Vi har hittills bara avverkat hälften av det totala antalet runder.

Runderna längs jordkedjan är tidsbestämda och liksom människans livscykel ett uttryck för den rytmik som råder i all livsverksamhet på alla livsnivåer. Hjärtats slag, växlingarna mellan sömn och vaka, planeternas rotation kring sina axlar är några andra exempel på den periodicitet som kännetecknar världsförloppets framåtskridande. Detta förlöper överallt i cykler av olika längd, de kortare inom de längre.

Nu är vi människor givetvis inte de enda varelser som cirkulerar runt jordkedjan. Det gör alla de varelser som lever i och på dess glober. Dessa varelser kan indelas i naturriken, av vilka människoriket utgör ett. Andra naturriken som vi är bekanta med är mineral-, växt- och djurrikena. Men det finns fler, några lägre och några högre än de nämnda, och alla genomgår de under vistelserna i de olika globernas organismer vissa skeden av utveckling. Mineralrikets egon strävar härvid mot växtriket, dvs mot att få gestalta sig som växter. Växtegona strävar på samma sätt mot djurriket och djuregona mot människoriket. Vi människor är på väg att höja oss till det naturrike som följer på människoriket osv.

Under sin vandring genom naturrikena upplever varje ego en tilltagande individualisering av sitt själsliv. I mineralriket är egona förenade i "gruppsjälar" och har därför ett i stora stycken gemensamt själsliv, men i växtriket blir de enskilda egonas själsliv mer individuellt. Denna individualisering tilltar i skärpa allteftersom egona avancerar i djurriket, och i människoriket är varje egos själsliv nästan helt privat och vi upplever oss själva som från varandra klart avgränsade individer. Men samtidigt är det vår bestämmelse att vidga vårt medvetande och leva oss in i andra varelsers existensförhållanden, fast nu genom självmedvetna ansträngningar. Vårt självmedvetande sätter oss i stånd att iakttaga oss själva och livet omkring oss, och att i förnuftiga tankebanor reflektera över våra upplevelser. Vi är alltså kompetenta att göra de själsliga ansträngningar som vår bestämmelse nu kräver. Vi måste därför utforska oss själva och vår omgivning för att lära känna och förstå samhörigheten i allt som är och sker. Då håller vi takt med utvecklingen i stort. Då lever vi upp till vårt växande ansvar i det väldiga utvecklingsdramat.

Denna utforskning av verkligheten och vår egen plats i densamma sträcker sig ju in på det fördoldas område, och nycklarna till det området har vi enligt teosofisk uppfattning främst i vårt eget inre. I de djupare skikten av sin väsenskaraktär har människan en stor mängd insikter som hon samlat under tidigare liv. Där finns också hennes historia skriven, och där har hon sin anknytning uppåt i det hierarkiska nätverket. Dessa inre resurser kan hon aktivera, bl a genom att lyda de uppmaningar att handla rättrådigt och osjälviskt som vi kallar "samvetets röst". Ty en rättrådig och osjälvisk livsföring bidrar till att skapa det själsliga klimat som stimulerar de inre resurserna till aktivitet. Och då kan impulser från dessa i form av idéer, visioner, inspiration, förståelse m m flöda in i sinnet.

Teosofin lägger alltså stor vikt vid etiken som medel att nå kunskap. Det är främst genom vår livsföring som vi förvärvar rätten till insikt i tillvarons mysterier. Men teosofin ger oss också det filosofiska material vi behöver för att bygga upp vår världsbild och vår livsåskådning. Den som gör sig mödan att studera den teosofiska lärobyggnaden skall finna att denna förmår ge idémässiga svar på alla de existentiella frågor en sökande människa kan ställa.
 

Till Teosofiska Samfundet