Ett nytt livskontrakt

 

Tijn Touber

 

 

 

 

De kursiverade avsnitten i artikeln är från Pim van Lommels och hans medarbetares intervjuer med personer som haft en näradödenupplevelse.

 

När tidskriften The Lancet publicerade hans studie ­av nära­dö­den­upplevelser kun­de den nederländske kardiologen Pim van Lom­mel inte veta att detta skulle gö­ra honom till en av världens mest omtalade forskare. Det verkade som om al­­la ville lära känna den man som lyckades få sin studie i detta så kontro­ver­si­el­la äm­­ne publicerad i en av den medicinska forskningens ledande tid­skrifter. Pub­liceringen år 2001 väckte stort uppseende. Aldrig förut hade man företagit en så systematisk studie av de människors upplevelser som förklarats döda och se­dan återkommit till livet. Och aldrig förut hade vi fått en så tydlig bild av hur dessa människors berättelser kunde påverka våra synsätt på livet och dö­den.

    

Samma ny­fikenhet som nu driver van Lommel, drev honom redan för 35 år se­dan när han som sjukhusläkare lyssnade till en patients berättelse om sin nä­ra­dödenupplevelse. Han blev omedel­­­bart fascinerad. Men det var inte förrän fle­ra år senare, då han läste boken Return from Tomorrow i vilken den ame­ri­kan­ske läkaren George Ritchie i detalj beskriver sin egen näradö­den­upp­le­vel­se , som van Lommel undrade om det fanns många fler män­­­ni­skor som varit med om något liknande.

    

Han beslöt att framledes fråga sina patienter om de kom ihåg att de upplevt nå­gonting under sitt hjärtstillestånd. "Svaret var vanligen nej, men ibland var­för frågar du? När jag hörde det se­na­re förlängde jag samtalet." Under två års tid fick han berättelser av tolv patienter, och detta eggade hans vetenskapliga ny­fiken­­het. Berättelserna var början till ett långt studium.

 

Jag såg ovanifrån ned på min egen kropp och iakttog hur läkare och sjuksköterskor käm­pa­de för mitt liv. Jag kunde höra vad de sade. Då fick jag en varm känsla och befann mig i en tun­nel. I slutet av tunneln fanns ett klart, varmt, vitt vibrerande ljus. Det var vackert. Det ingav mig en känsla av frid och tillförsikt. Jag flöt mot det. Den varma känslan blev starkare och star­­kare. Jag kände mig hemma, älskad, nästan extatisk. Jag såg mitt liv liksom glimta förbi fram­för mig. Plötsligt kände jag återigen smärtan av olyckshändelsen och drogs tillbaka in i min kropp. Jag blev ursinnig över att läkarna hade fört mig tillbaka.

 

Liksom nästan alla andra beskrivningar av näradödenupplevelser är denna vacker. Upplevarna känner sig förbundna med nå­­got och hjälpta. De förstår hur universum fungerar. De upplever villkors­lös kärlek. De känner sig fria från jor­delivets pressande angelägenheter. Vem vill inte ha en sådan upplevelse? "Den förefaller fantastisk, eller hur", skrattar van Lommel. "Men den är inte all­tid lätt att hantera. När man återvänder till livet får man ofta en känsla av att va­ra inburad. Det kan ta år innan man i sitt vardagsliv förmår integrera de in­sik­ter man fått."

    

Hur som helst så beskriver majoriteten av dem som haft en nä­radö­den­upp­le­velse denna som storslagen och säger att den berikat deras liv. Van Lommel för­klarar: "Det viktigaste är att dessa människor inte längre är rädda för döden, ty de har själva gjort erfarenheten att deras medvetande lever vidare, att det är kon­tinuerligt. Deras existens och identitet upphör inte när den fy­siska kroppen dör. De har helt enkelt känslan av att döden är som att ta av sig sin rock."

    

Detta kan låta som om det kommer från någon som tillbringat alltför mycket tid i en new age-bokhandel. Men van Lom­mel har sett att nära­dö­den­upp­levelser inte alls är begränsade till dem som är intresserade av "andlighet". Upp­levelserna förekom­mer li­­­ka ofta hos personer som är ytterst skeptiska till fö­reteelsen.

 

Jag blev "lösgjord" från min kropp och svävade omkring den. Jag kunde se sovrummet och min kropp även med slutna ögon. Jag var plötsligt i stånd att "tänka" hundratals eller tusentals gånger snabbare - och med större klarhet - än vad som mänskligt sett är normalt och möjligt. Då förstod och accepterade jag att jag hade dött. Det var tid att gå vidare. Jag erfor en full­kom­­lig frid - helt utan fruktan eller smärta - och den medförde inga som helst känslor.

 

Det allra märkvärdigaste, säger van Lommel, är att patienterna hade sådana med­vetande-expanderande upplevelser medan de­­ras hjärnor inte registrerade nå­gon aktivitet. Upplevelserna är en omöj­lighet enligt våra nuvarande me­di­cin­ska synsätt. Eftersom de flesta vetenskapsmän tror att medvetandet finns i hjär­nan, har vi ett mysterium. Hur kan människor uppleva medvetenhet medan de är medvetslösa under hjärtstillestånd (klinisk död)? Efter alla sina år av in­ten­sivt studium talar van Lommel fortfarande vördnadsfullt om miraklet med nä­radödenupplevelser . "I den stunden är dessa personer inte bara medvetna. De­ras medvetenhet är t o m mer omfattande än någonsin. De kan tänka med yt­terlig klarhet, har minnen som rör deras tidigaste barndom och upplever en stark samhörighet med allt och alla i omgivningen. Ändå visar hjärnan inte nå­gon som helst aktivitet!" Detta fak­tum har väckt viktiga frågor hos van Lom­mel: "Vad är medvetande och var är det lokaliserat? Vad är min identitet? Vem är det som observerar när någon ser ner på sin kropp på ope­ra­tions­bor­det? Vad är liv? Vad är död?"

 

Kroppen jag såg ligga i sängen var min, men jag visste att det inte var tid för mig att ge mig iväg. Min tid på jorden var ännu inte ute. Det fanns fortfarande ett syfte.

    

I avsikt att övertyga sina kollegor om värdet av dessa nya insikter fick van Lom­mel först visa att en medvetandeexpansion faktiskt inträffade under hjärn­döds­perioden. Detta var inte svårt, ty patienterna var ofta i stånd att exakt be­skri­va vad som hade hänt under deras hjärtstillestånd. De visste t ex var skö­ter­skan ha­de lagt deras tandprotes och vad läkare och anhöriga hade sagt. Hur kun­de någon vars hjärna inte var aktiv veta sådana saker?

    

Men en del vetenskapsmän fortsatte hävda att näradöden­upp­levelserna mås­­te ha erhållits medan det fortfarande fanns någon hjärn­funktion i verk­sam­het. Det finns dock ingen tvekan hos van Lommel: "När hjärtat slutar slå, stan­nar blodflödet inom en sekund. 6,5 sekunder senare börjar EEG-aktiviteten för­ändras av syrebristen. Efter 15 sekunder ser vi en rak slät linje och den elek­­­triska aktiviteten i hjärnbarken har helt upphört. Vi kan inte mäta hjärn­stam­men hos människor, men försök på djur har visat att aktiviteten upphört även i den. Dessutom kan man visa att hjärnstammen inte längre fungerar ef­ter­som det är den som regle­rar våra fundamentala reflexer - bl a pu­pill­re­ak­tio­nen och svälj­reflexen - och dessa är borta. Därför kan man lätt föra ned en tub i halsen. Andningscentrum stängs också. Om återupplivning inte lyckas inom fem ā tio minuter är patientens hjärnceller ohjälpligt skadade." Van Lommel vet att hans upptäckter om medvetandet stri­­­der mot det ortodoxa vetenskapliga tän­kandet. Det är därför anmärkningsvärt att den auktoritativa tidskriften The Lan­cet var villig att publicera hans artikel. Men det gick in­te utan en viss kamp. "Det tog månader innan jag fick grönt ljus", skrattar han, "och då ville de plötsligt ha den färdigskriven samma dag."

    

Van Lommels arbete aktualiserar frågan om vad begreppet döden verkligen in­nebär. "Tills nu har döden helt enkelt betytt slutet för medvetandet, iden­ti­te­ten, livet", säger han. Men hans studie tillintetgör den definitionen, liksom de me­di­cinska myterna om vem som får näradödenupplevelser . "Dessa upplevel­ser an­­sågs bero på fysiologiska, psykologiska, farmakologiska eller religiösa or­saker: syrebrist, endorfinproduktion, receptionsblock­e­ring, dödsskräck, hal­lu­­ci­nationer, religiösa förväntningar eller en kombination av dessa faktorer. Men vår forsk­ning indike­rar att ingen av dessa faktorer avgör om en person får en näradö­den­upplevelse ."

 

Upplevelsen är en välsignelse för mig, ty nu är jag säker på att kroppen och själen är åt­skil­da och att det finns liv efter döden. Upplevelsen har övertygat mig om att medvetandet fort­sät­ter leva på andra sidan graven. Död är inte död utan en annan form av liv.

 

Van Lommel hävdar att hjärnan inte alstrar medvetande och att den inte hel­ler lagrar minnen. Han påpekar att den amerikan­ske datorexperten Simon Ber­kovich och den holländske hjärnforskaren Herms Romijn oberoende av var­andra kom till samma slutsats: att det är omöjligt för hjärnan att lagra all­ting som en människa tänker och upplever under sin livstid. Detta skulle krä­va en arbetshastighet av 1024 bitar per sekund. En enda timmes TV-tittande är re­dan för mycket för hjärnan. "Om man vill lagra den mängden information - till­sammans med de tankar som den framkallat - skulle ens hjärna vara full", sä­ger van Lommel. Vare sig anatomiskt eller funktionellt kan hjärnan arbeta på den has­tighetsnivån."

    

Detta innebär att hjärnan är en mottagare och sändare av information. "Man kan jämföra hjärnan med en TV-motta­gare som ställer in sig på vissa elektro­mag­­ne­tiska vågor och om­vandlar dem till bilder och ljud."

    

"Vårt vakenmedvetande, det medvetande vi har under våra dag­liga aktivi­te­ter, reducerar all den information vi mottar till en enda sanning som vi upp­le­ver som verkligheten. Men under en nä­radödenupplevelse är människan inte be­gränsad till sin kropp el­ler sitt vakenmedvetande och upplever därför många fler verkligheter."

    

Detta förklarar varför den som haft en näradödenupplevelse ibland får stora svå­righeter med att efteråt fungera i det dagliga livet. Han behåller den käns­lig­het som låter honom ställa in sig på olika kanaler samtidigt, vilket gör ett cock­tailparty eller en busstur till en överväldigande upplevelse eftersom all in­for­mation från människorna omkring honom flödar in på alla kanaler.

 

Jag såg en man som tittade kärleksfullt på mig, men som jag inte kände. På sin dödsbädd be­kände min mor för mig att jag var frukten av en utomäktenskaplig förbindelse. Min far var en judisk man som hade deporterats och dödats under andra världskriget. Min mor visade mig en bild av honom. Den okände man som jag flera år tidigare hade sett under min näradö­den­upp­­­le­vel­se visade sig vara min biologiske far.

 

Enligt van Lommel kan näradödenupplevelserna bara förklaras om vi antar att medvetandet, jämte alla våra erfarenheter och minnen, är lokaliserade utan­för hjärnan. På frågan var medvetan­det då är lokaliserat, kan van Lommel bara spe­kulera. "Jag miss­tänker att det finns en dimension där den informationen är lag­rad - ett slags kollektiv medvetenhet som vi tonar in oss på för att få till­gång till vår identitet och våra minnen."

    

Genom detta kollektiva informationsfält är vi inte bara förbund­na med vår egen information utan också med andras och med information om det för­gång­na och framtiden. "Det finns de som under en näradödenupplevelse ser framti­den", säger van Lom­mel. "Det var t ex en man som såg sin framtida familj. Fle­ra år senare befann han sig i en situation som han redan sett under sin nä­ra­dö­denupplevelse. Jag förmodar att det är på det sättet som också déjā vu-fe­no­me­net fungerar." Van Lommels forskning visar också att man under en nära­dö­denupplevelse kan få kontakt med de döda, även om man inte känner dem.

    

Men hur "vet" hjärnan vilken information den skall tona in på? Hur kan nå­gon tona in på just sina egna minnen och inte and­ras? Van Lommels svar är för­vånansvärt kort och enkelt. "DNA, i första hand s k skräp-DNA som utgör ca 95% av det totala och vars funktion vi inte förstår." Han förmodar att DNA, som är unikt för varje enskild människa och varje organism, arbetar som en re­cep­tormekanism, ett slags simultan översättare mellan informationsfältet och or­ganismen.

    

Idén om att DNA arbetar som en receptormekanism vilken bring­ar män­ni­skor i samklang med deras speciella medvetenhets­­fält kastar nytt ljus över dis­kus­sionerna om organtransplantationer. Om man får ett nytt hjärta kommer det hjär­tats DNA att koppla in sig på donatorns medvetenhetsfält, inte på ens eget. In­­­nebär detta att man plötsligt får annan information? "Ja", säger van Lommel. "Det finns berättelser om personer som utvecklat radikalt annorlunda begär och livsstilar efter organtransplantatio­ner. Det finns t ex en berättelse om en ba­lettdansös som plöts­ligt ville köra motorcykel och äta skräpmat."

 

Jag förstod inte bara vad jag hade gjort, utan också hur det hade påverkat andra.

 

Denna utsaga är sann. Man ser vid döden sitt liv passera revy framför ens ögon, och man får inblickar i konsekvenserna av sina handlingar. Man kan se sig själv när man som fyraåring tog ifrån sin syster hennes leksak och då kän­na hennes smärta. Van Lommel kommenterar: "I det ögonblicket är det som om man har en annans tankar inom sig. Man får erfara vilken inverkan ens tan­kar, ord och handlingar hade på en själv och på andra. Det verkar som om var­je tanke vi har är en form av energi som fortsätter att existera för alltid."

    

Människor som upplevt en sådan "livsrevy" säger att den inte i första hand la­de tonvikten på de handlingar man utfört utan på avsikterna bakom dem. "Ing­en undkommer konsekvenserna av sina tankar", säger van Lommel. "En del personer upptäcker att det finns sådant som de aldrig kan rätta till. Andra sö­ker, när de återvänt till livet, omedelbart kontakt för att be om ursäkt för nå­gon­ting som de gjort för kanske 20 år sedan."

    

Så det finns när allt kommer omkring en yttersta dom? Van Lommels svar är helt klart: "Absolut inte. Ingen blir dömd. Det är frågan om en inre insikt. De flesta näradödenupplevare gör återblicken på sitt liv i närvaron av en ljus­va­relse. Denna varelse är kärleksfull, accepterande, dömer inte men har full­kom­lig kännedom om allt som förekommer i återblicken. Återblicken för­änd­rar upplevarnas uppfattningar om tillvaron. De lägger sig till med andra värde­ring­ar. De känner att de är ett med naturen och vår jord. Det finns inte längre nå­gon skillnad mellan dem själva och andra. Det är nu inte längre fråga om makt, utseende, bilar, kläder, en ung kropp. Det är nu fråga om helt andra sa­ker: kärlek till naturen och medmänniskorna. Budskapet är gammalt, men nu upp­lever man det själv och måste framledes leva efter det."

Efter en kort tystnad säger van Lommel tankfullt: "Det är näs­­­tan skräm­man­de att förstå att varje tanke har sina konsekvenser. Varje tanke man tänker, po­si­tiv eller negativ, påverkar en själv, andra och naturen."

    

Måste man nästan dö för att lära sig dessa livsläxor ? "Nej", sä­­ger van Lom­mel, som själv inte haft en näradödenupplevelse. Under sin forskning lärde han sig så mycket värdefullt att han 1992 beslöt överge karriären som kar­dio­log och helt ägna sig åt vida­re forskning, skiftställeri och undervisning i ämnet nä­radöden­upplevelser . Han grundade Merkawahstiftelsen i Haag, den ne­der­länd­ska avdelningen av The International Association for Near-Death Studies, vil­ken erbjuder information och vägledning till de nederländare som har haft nä­radödenupplevelser.

    

"Arbetet med detta har förändrat mitt liv", säger van Lommel. "Jag har in­sett att allting uppkommer ur medvetande. Jag för­står att man skapar sin egen verk­lighet på basis av den medve­tenhet man besitter och de avsikter med vilka man lever. Jag förstår att medvetande är livets grundval och att liv i princip hand­lar om medkänsla, empati och kärlek."

Till Artiklar sorterade efter ämne