Att
bemästra rädsla
Maurizio G Smith
Idag före gryningen gick jag upp på en kulle
och betraktade himlavalvet. Och jag sade till min
ande: När vi lärt känna dessa himlakroppar och allt
vad de har att bjuda av glädje och kunskap, kommer vi då att vara mätta och
tillfredsställda? (Walt Whitman )
Jag har ofta undrat över hur många av oss det är som känner det välbehag och
det lugn som kommer av värme och stillhet, och av känslan av förankring och
samhörighet. Enligt läkarvetenskapen är känslorna av värme, frid och säkerhet
våra första känslor, och dem hade vi under utvecklingen i moderlivet. Och vi
vill uppleva de känslorna igen. Vi söker värme och välbehag, vi drar oss då och
då tillbaka till ett tyst rum eller en viloplats, och vi vill också ha säkert
fotfäste i vårt fysiska, emotionella, intellektuella och andliga liv.
Rädsla är en känsla av bekymmer och oro. Carl Rogers definierar rädsla som den emotion i vår varelse som driver oss att sörja för vår säkerhet. Att bemästra rädsla innebär att nå herravälde över den och inte låta sig styras av den. Men hur bemästrar vi den?
Buddha föreslår att vi skall kuva, men inte helt eliminera, våra önskningar och behov. Buddhismen rekommenderar medelvägen, att vi skall göra oss lidelsefria. Andra österländska traditioner rekommenderar självbehärskning, kristendomen säger att vi skall älska Gud och Jesus som vår enda frälsningsmöjlighet och de praktiska filosoferna visar på instrument som hjälper oss att kuva våra begär med resultatet att vi kontrollerar det lägre jaget för att bli det högra Jaget.
K O Smith säger att "rädslan är frukten av otillräcklig, avgränsad eller förvanskad kunskap och ytterst ett symptom på störd inre harmoni". Vad vi enligt honom behöver göra är att:
först slappna av och sedan helt lugnt granska oss själva tills vi kommer underfund med de verkliga orsakerna till våra inre spänningar, våra bekymmer och vår brist på självbehärskning. Då inser vi att allt detta inte har någonting att göra med vårt innersta väsen och inte heller har någon egen oberoende tillvaro, utan parasiterar på våra felriktade tankeenergier.
Smith förslår två lösningar: (1) att slå in på en väg som leder till befrielse för jaget, (2) att ta itu med att omprogrammera vårt liv. Han rekommenderar åtta steg: avslappning, stillhet och tystnad, vända sig inåt, koncentration, meditation, självreflektion, samla styrka, självpolarisering.
Smiths rekommendationer är ingenting nytt. De har under tidernas lopp framförts i många kulturkretsar och på många olika sätt. Vi måste börja med att studera vårt eget jag. Vi måste undersöka oss själva lika objektivt som vi undersöker en stol eller en maskin. Vilka är våra starka sidor? Vilka är våra svaga? Vilka behov har vi, och vad har vi för önskningar och begär? När vi har kartlagt allt detta, måste vi lära oss avstå från det som vi inte behöver på vår självvalda och medvetna utvecklingsväg.
När vi objektivt studerat vårt eget jag, kan vi ta del av hur andra har gjort samma sak före oss. Därvid kan läsningen av teosofiska, filosofiska, andliga och andra nedteckningar vara till hjälp. Memoarer och biografier om personer som kommit närmare sin egen inre gudomlighet likaså. Allt detta ger jämförelseobjekt. Vi finner att vi inte är unika. På livets väg finns det andra som gjort samma undersökningar, även om det kanske skett på andra sätt. Den kunskap de ger oss bekräftar att vi inte är ensamma. De och vi är spegelbilder av varandra. Vi sitter i samma båt, och detta faktum behöver vi inse tidigt i livet. Den franske biologen Jean Rostand sade: "En person som alltför tidigt fjärmas från mänsklighetens gemensamma intressen, utsätts för inre utarmning." Låt oss därför inte fjärma oss från andra.
Det delfiska oraklet ger oss uppmaningen "Känn dig själv", och Sokrates påstod att "det liv som inte undersöks, är inte värt att leva". För att lära känna vårt högre Jag och inse vår samhörighet med andra, måste vi ge avkall på vår personliga välfärd till förmån för en alltomfattande kärlek och medkänsla.
Bemästrandet av rädsla är bara ett av de sätt på vilka vi kan uppskatta vårt människoskap och mänskligheten. Vi gör varandra en tjänst genom att visa oss sådana vi verkligen är och vara öppenhjärtiga mot varandra på ett tillits- och kärleksfullt sätt. I sitt första brev säger Johannes (4:18):
"Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan..." Walt Whitman utmanar oss med orden "Länge har du ängsligt väntat med en planka på stranden. Nu vill jag att du blir en skicklig simmare, hoppa i mitt ute i sjön och kom sedan upp till ytan igen..."
Sri Ramakrishna försäkrar oss att man inte kan "gå framåt i det religiösa livet om man skäms, hatar eller är rädd. Sådana känslor är fotbojor. Har ni inte hört talas om de åtta fotbojorna? Hur kan den som är evigt fullkomlig vara rädd för världen?"
Författaren Robert Mûller blev i en intervju tillfrågad om vilka råd han skulle vilja ge vår tids människor och svarade då: "(1) var alltid förstående, (2) var aldrig rädd för att pröva någonting nytt, (3) sök ständigt och (4) älska livet."
Slutligen en dikt av Swami Paramananda:
Räds inte, mitt hjärta
Även den mörkaste natt tar slut
vid gryningen!
Moln och dimmor kommer och går
Men de kan inte beröva solen dess
strålande sken
Se upp, mina ögon, håll ständigt vakt
För du får aldrig lämna din vägledande stjärna ur sikte
Håll fast vid den, håll fast!
Vila får du när du knogat färdigt.