Armin Zebrowski

Antingen ett ordnat universum eller kaos och förvirring. Säkerligen finns det en världsordning. Eller tror du att ordningen inom dig är förenlig med oordning i universum? (Marcus Aurelius )

Hur vacker och sublim är inte världen vi lever i! Morgonsolens ljus smeker oss och gör oss ödmjuka inför livets storhet. Växter, djur, nattens himlavalv - våra ögon visar oss skönheten omkring oss, liksom dess motsats. Likadant är det med hörseln som uppenbarar för oss såväl stadens oväsen som koltrastens sång eller ett musikgenis harmonier. Känsel-, smak- och luktsinnena låter oss också att på vårt mänskliga sätt känna, varsebli och hålla isär världens begivenheter. Men utgör de inte också vårt fängelse, i vilket vi glatt och frivilligt stannar kvar?

Vi har fortlöpande utvecklat våra materiella sinnen under jordens utvecklingsfaser och på så sätt alltmer bundit vår varseblivning till dessa materiella sinnen. Frågan är vad vi har fått ge upp för att uppnå detta. Ett svar innefattar fler frågor: Vad är en sten, ett äpple, en planet? Vad är universum i alla sina aspekter och otaliga manifestationer? Antyder våra sinnen att dessa utgör den enda sanna verkligheten eftersom den är påtaglig? Och vem är universums skapare? I dessa frågor ligger svaret till den största frågan: Vilken är meningen med vårt liv - om det finns någon? Varje religion, filosofi och naturvetenskap försöker besvara den frågan.

Intuitivt känner människorna att det fattas något i det moderna livet, att en inre tomhet breder ut sig. Man försöker ofta att ignorera frågeställningarna och de därav följande missnöjeskänslorna genom att hänge sig åt ökad sinnesstimulering och fysiska aktiviteter, men detta är som att försöka släcka sin törst med saltvatten. Enligt Gautama Buddha är det tanha eller trishna , törsten efter liv och sinnesförnimmelser, som får oss att inkarnera om och om igen. Buddhismen betraktar detta som lidandets grundläggande orsak.

Vilka svar ger de nutida forskarna på frågan "vad är världen"? På basis av Einsteins relativitetsteori och den kvantummekanik som postulerades av Werner Heisenberg, Paul Dirac och Erwin Schrödinger igångsatte ledande fysiker ett kraftfullt sökande efter en teori som täckte allting. Den teorin är tänkt att inte bara förklara rummet och tiden, utan också att förklara och förutsäga alla företeelser. Den innefattar kvantfysik, starka och svaga atomkrafter, gravitation, elektricitet och magnetism. Viktig i sammanhanget är också en förklaring till universums uppkomst.

För närvarande arbetar fysikerna med M-teorin som beskriver ett nätverk av samband, s k dualiteter, som förbinder de fem självständiga strängteorierna och den elva-dimensionella supergravitationen. I The Universe in a Nutshell (Universum i ett nötskal) skriver Stephen Hawking att M-teorin inte är helt förstådd: "Vi har kommit närmare detta mål, ...men ännu är vi inte i stånd att förklara hur universum uppkom." Utan tvekan har vetenskapen skaffat sig långtgående insikter, samlat en enorm kunskap och gjort tekniska framsteg, men ger den verkligen svar som står sig en längre tid, svar som tillfredsställer såväl hjärtat som intellektet?

Låt oss betrakta frågan om medvetande. Trots att detta inte kan ges matematiska eller fysiska bestämningar, betraktas det i vida kretsar fortfarande som en materiell biprodukt vilken upphör vid döden. Ändå har ledande nutidsfysiker stött metafysiska idéer som motsäger det synsättet. Så t ex sade Max Planck i en intervju för den engelska Observer på frågan om han trodde att medvetandet kunde förklaras som en materiell funktion: "Nej, jag betraktar medvetandet som fundamentalt. Jag betraktar materian som utgången från medvetande. Vi kan inte gå bakom medvetandet. Allt vi talar om, allt vi betraktar som existerande, förutsätter medvetande." Denna uppfattning stöds av en del vetenskapsmän som forskar i medvetande, t ex Stanislav Grof. Han skriver att forskning av detta slag "är oförenlig med den materialistiska vetenskapens mest fundamentala antaganden angående medvetandet, människans natur och även verklighetens natur. Den indikerar klart att medvetandet inte är en hjärnprodukt utan tillvarons primära princip och spelar en avgörande roll vid skapandet av den fenomenella världen". (The Cosmic Game, s 3)

Här står två tankesystem i direkt opposition till varandra. Å ena sidan har vi det tongivande vetenskapliga synsättet som hävdar att universum uppkom genom big bang och utgörs av en enorm men begränsad mängd kvanta (och kanske strängar) som frambringar alla fenomen, oss själva och medvetande inräknade. Å andra sidan har vi den ockulta vetenskapens världsbild och många andliga traditioner som ser den fenomenella världen som en medvetandeprodukt och säger att medvetande och materia essentiellt är ett. Det synsättet accepterar inte någon början och något slut för universum, utan menar att de existerande formerna alternerar mellan perioder av manifestation och stillhet. Vilka inblickar av vikt kan denna arkaiska vetenskap erbjuda oss när det gäller att finna svaren på de stora livsfrågorna?

Ockultismen sysslar med de dolda aspekterna av människans och naturens funktioner och processer. Dess läror är dock lika svåra att förstå som de n-dimensionella rymderna och de moderna strängteorierna. Men vi finner en början om vi försöker beträda en ny tankekontinent och frigör oss från förutfattade meningar och dogmer. Den ockulta vetenskapens slutsatser är resultaten av tusentals års forskning. Siare och skådare, livets och visdomens mästare, har i många generationer använt sig av erfarenheter, experiment och observationer för att systematiskt samla och förklara sina resultat. Sådana system erbjuder detaljerade instruktioner i hur andliga erfarenheter kan erhållas och hur metoder bekräftas och kontinuerligt uppdateras. Resultaten av forskarnas färder i andra medvetande- och tillvarosfärer har förts vidare från adept till adept i avsikt att bevara resultaten åt mänskligheten och göra dem tillgängliga för dem som är förberedda för studier av de inre världarna.

Enligt ockultismen frambringades den fysiska naturen av sitt eget inre. Den materiella världen är bara en slöja, en manifestation av inre orsaker och krafter. Det vi varseblir återspeglar därför ett inre universum som är dolt för våra sinnen. Teosofin betraktar hela universum som medvetande vilket manifesterar sig i allehanda former för att alltmer kvalificerat utveckla och uttrycka sig själv. Det är strukturerat i hierarkier som vecklar ut sig inifrån utåt, för att vid slutet av en manifestationsfas vecklas in igen. Den hinduiska filosofin beskriver processen som att Brahma av karmisk nödvändighet andas ut universum och andas in det igen.

Den periodiska växlingen i all manifestation är en av tillvarons fundamentala principer. Emanerande från den Orsakslösa Orsaken, det transcendenta ursprunget till all existens, alternerar universum mellan faser av aktivitet och upplösning. Utgångs- och återgångspunkten är den namnlösa principen (kallad Tat, Tao etc), tillvarons källa och mål. Lao-tse skriver i Tao-te-king:

En liknande lära förkunnas av Krishna i Bhagavad-Gita (kap 9):

I Västerlandet blir panteism av detta slag vagt uppfattad som gudomlig ande bakom universum. Betraktad som icke-personlig är denna ande en överallt närvarande kraft, verksam i alla ting, och alla ting är delar av den. Detta betyder inte att varje sten, växt eller materiellt objekt är en fullfjädrad gud, men att universums essentiella medvetande-energi-substans är densamma överallt: i stenen, i växten, i dig och mig, i planeterna och solarna. Sålunda manifesteras anden i ett obegränsat antal former. Du och jag och universum är ett. Sett ur denna synvinkel är det materiella universum bara en levande klädnad av medvetande-liv-substans, en medvetandestege eller livsstege som sträcker sig inåt och utåt i oändlighet. I tanken kan vi klättra uppför denna stege från det materiella till mer eteriska, andliga och gudomliga sfärer och vidare utan slut.

Hur storslaget är inte detta synsätt i jämförelse med det vanliga antagandet att universum och människosläktet har skapats ur intet och en dag kommer att dö en slutgiltig död. Hur kunde ingenting frambringa det underbara världsalltet? Det är bara en teori vare sig den framförs av vetenskapsmän eller religiösa dogmatiker. I motsats till den står mänsklighetens traditioner som säger att en princip bortom mänskliga spekulationer är källan till all tillvaro, att universum emanerade från denna obeskrivliga första orsak, och att det som existerade långt tidigare har återförkroppsligat sig ännu en gång. Universum återförkroppsligar sig gång på gång, liksom alla andra varelser.

Varför återkommer universum? Det är livets gudomliga hunger efter att känna sig själv, att växa till något större. Vi människor kan bara gissa orsaken: "Jag vet inte var det kommer ifrån, det är kejsarnas förfader", sade Lao-tse. Allting vill expandera och bli ett med det obegränsade. Denna tanke är mycket vacker och väcker djupt inifrån oss själva känslan av att vi själva är det obegränsade och delar av den stora helheten. Vår önskan att leva, att växa, är samma önskan som driver universum att åter bli till.

Den hinduiska uppfattningen om maya (illusion) betonar denna natursyn. Den säger att allt vi kan varsebli med hjälp av våra fysiska sinnen är övergående och därför inte verkligt. I den meningen är vår fysiska kropp en illusion, liksom de föremål vi berör. Det äpple vi äter, dess smak, den hungerkänsla som det tillfredsställer - alltsammans är helt enkelt sinnesintryck som översätts till elektrokemiska signaler vilka slutligen tolkas av det varseblivande medvetandet mot bakgrunden av tidigare erfarenheter. Smärtan när vi stöter knäet mot en bordskant är bara nervsignaler som vi tolkar. Synen av en solnedgång är bara en tolkning av våra synceller som översatts och transporterats till vårt medvetandes subtila materiavärld. Men vad är då kroppen om den bara är en illusion?

Vår kropp - liksom varje annan kropp - är en manifestation av medvetande, konsoloderat till materia. Den består av en enorm mängd små medvetandecentra som vi kan kalla monader, atomernas själar eller livsatomer. De materiella atomerna är dessa livsatomers kroppar. Under ledning av den andliga essensen inom oss bygger denna mängd monader tillsammans upp vår kropp. När kroppen dör upplöses dess form. Livsatomerna vandrar sina egna vägar i omgivningens naturriken. Den verkliga människan, det medvetande som frambringade kroppen, dör inte. Det drar sig helt enkelt tillbaka till ett annat tillvaroplan. Vårt medvetandes hem är universum, vars avkomma vi alla är. Formerna är tillfälliga manifestationer på materiella tillvaroplan. Detta innebär att vi inte kan dö i betydelsen upphöra att finnas till. Vi lämnar kroppen vid slutet av vårt liv, släpper de livsatomer som utgjorde den, och påbörjar vår långa resa genom de inre rymderna tills vi återkallas till reinkarnation. Vi förändrar vårt yttre, men det finns ingen död i betydelsen total förintelse utan återvändo.

Hur kan då det eteriska medvetandet bli tät materia - en sten eller träbit? När vi funderar på det kan vi tillämpa det gamla axiomet "Som ovan, så nedan. Som nedan, så ovan". Betraktar vi atomen kan vi se att den upptar ett relativt stort utrymme, men att kärnan och elektronerna själva tar mycket liten plats. Minst 99,9% av atomens massa är koncentrerad i kärnan. Om vi förstorade kärnan till en apelsins storlek skulle det innersta elektronskalet befinna sig flera kilometer från denna. Vi förstår att även substanser i vilka atomerna tycks vara tätt packade bara innehåller ytterst lite materia. Är resten tomt rum? Nej. Rummets många rymder är fyllda med det medvetande som genomtränger varje plats och med detta medvetandes olika manifestationer som vi (ännu) inte kan varsebli med våra sinnen eller vår teknologi. Om vi helt förlitar oss på våra sinnen, glömmer vi det förorsakande medvetandet. Det är intressant att notera att atomens proportioner mellan massa och storlek också gäller för vårt solsystem. Vår sol representerar över 99,8% av solsystemets massa. Resten av massan utgörs av planeterna och interstellärt stoft.

Med vårt intellekt fattar vi detta, men det är svårare att förstå den nya värld som öppnar sig inom oss. Om vi lämnar våra sinnesintryck åt sidan måste vi lära oss varsebli världen på ett nytt sätt. Ockultismen låter oss blicka bakom de materians slöjor som binder och bedrar våra sinnen. En av ockultismens viktigaste axiom är att universum manifesteras inifrån utåt och att essensen bakom allting är medvetande, vilket innefattar de övriga aspekterna av kosmisk tillvaro som vi kallar liv och materia. Detta medvetande existerar i ett oändligt antal mindre centra, organiserade i familjer eller evolutionära typer. Följaktligen är varje ting i universum det individuella uttrycket för en monad och i sin innersta essens identiskt med universum självt. Ett ordspråk i den gamla Vedan säger: "Tat twam asi - Du är Det, det obeskrivliga."

Alla himlens mysterier ligger dolda inom var och en av oss. Det gudomliga och andliga jaget inom oss är vägen till universums hjärta eftersom vi själva faktiskt är universum. Detta är sann ockultism och den försäkrar oss tillväxt utan slut, utveckling, evolution och en sig alltid höjande förändring av vår medvetenhet tills det centrala jaget slutligen växer förbi det mänskliga planet för att fortsätta sin färd till de (för oss) gudomliga planen. Som mystikern Jakob Böhme skrev: "Ty den bok i vilken alla mysterier är skrivna är människan själv. Hon själv är boken om alla varelsers tillvaro. Den Stora Hemligheten finns i henne. Avslöjandet av den tillkommer bara den Gudomliga Anden."

Till Teosofiskt Forum