I det inre handlar Bhagavad-Gita om det inre krig som varje människa till slut måste utkämpa för att nå självkontroll. Oraklet i Delphi proklamerade "Känn dig själv!" Att känna sitt jag är inte lätt, ty vi är sammansatta väsen, bestående av kropp, själ och ande, som aposteln Paulus skrev. Den andliga delen av oss är vårt högre jag eller atman. Självkontroll uppnås när den personliga, själviska delen av oss styrs av vårt högre jag. Därmed styrs vi av en osjälvisk kraft i riktning mot ALLTET.
När Gita inleds sitter krigaren Arjuna i sin vagn och samtalar med sin körsven, Krishna. Katha-upanishaden kastar ljus över den inre betydelsen av detta bildspråk:
"Vet att Jaget (atma) är ryttaren och kroppen (sharira) vagnen, att förnuftet (buddhi) är körsvennen och sinnet (manas) tyglarna.
De vise säger att sinnena är hästarna. Vägarna på vilka de springer är begärens irrgångar...
När en människa saknar urskillning och hennes inre är obehärskat, blir sinnena svårtyglade som en körsvens bångstyriga hästar. Men när hon äger urskillningsförmåga och hennes inre är behärskat, lyder hennes sinnen med lätthet tyglarna liksom en körsvens vältränade hästar...
Ovan sinnena är förståndet, ovan förståndet är förnuftet, ovan förnuftet är det enskilda jaget, ovan det enskilda jaget är den icke uppenbarade livsgrodden, den Första Orsaken."
Vidare symboliserar vagnshjulen rätt bemödande; målet är fullkomningen; och hela upplevelsen uppmanar oss att sträva efter sanningen genom att leva livet i våra högre aspekter.
Hur kan vi uppnå självkontroll? Andra kapitlet av Bhagavad-Gita handlar just om detta:
"En man sägs vara befäst i den andliga kunskapen när han avfärdar varje begär som tränger in i hans hjärta och av sig själv är lycklig och nöjd i Jaget genom Jaget. Hans sinne rubbas inte i motgång, han är lycklig och nöjd i framgången, och han är främmande för oro, fruktan och vrede. En sådan man kallas en muni. När han under alla förhållanden möter en utgång, gynnsam eller ogynnsam, med en sinnesro som inte har rum för gillande eller ogillande, är hans vishet grundmurad, och han varken gläder sig när han har mött gott eller blir nedslagen när han har mött ont. Han är befäst i andlig kunskap när han som sköldpaddan kan dra in alla sina sinnen och avhålla dem från deras invanda ändamål. Den hungrige förlorar ur sikte alla andra föremål än tillfredsställandet av sin matlust, och när han har blivit förtrogen med den Högste förlorar han all smak för föremål av vad slag det vara må. De stormiga sinnena och organen rycker med sig också den vises hjärta, hans som strävar efter fullkomning. Må han därför tygla alla dessa och förbli hängiven, vilande i mig, sitt sanna jag, ty den som behärskar sina sinnen och organ äger andlig insikt."
Vi skapar karma och till slut skördar vi de ursprungliga orsakerna när deras verkningar finner vägen tillbaka till sitt ursprung. Sålunda finns orsakerna till vår olycka i våra egna felaktiga tankar och handlingar och inte i yttre omständigheter. För att övervinna dessa orsaker måste vi få klart för oss vilka vi är och vilket syfte vi har i livet. Gita kan visa oss vilka vi är och leda oss genom livets labyrint. Slutligen, efter många tankar, reflektioner och bemödanden, börjar vi bli medvetna om de sanningar som, om de efterlevs, kan göra vår framtid mycket ljusare, även om de kanske inte på en gång förändrar våra nuvarande förhållanden.
I sin översättning av Bhagavad-Gita klargör Radhakrishnan denna tanke genom att dela den i två delar, i det han hävdar att Platon "ansåg att mänsklig fullkomning var ett slags äktenskap mellan högtstående tanke och rätt handling . Detta måste enligt Gita för alltid vara människans mål". Om våra tankar är universella och fokuserade på sanna och ädla ting, är det lättare att utföra riktiga handlingar. Vi kan sålla våra tankar och handlingar genom att betrakta dem ur vårt inre jags perspektiv. Slutligen kommer vi att upptäcka att vi granskar varje tanke innan vi handlar: om den inte uppfyller kraven för en rättrådig handling förkastas den och ersätts med en högre tanke och därpå följande handling.
William Q Judge sade: "Motivet är helt avgörande". Vi strävar inte efter resultat och utför en riktig handling för att uppnå ett bra resultat. En dylik inställning står i motsats till den sinnesjämvikt som Gita råder oss att eftersträva. Dessutom kan vi aldrig ha fullständig kontroll över resultaten av våra handlingar. De är produkten av våra dagliga beslut plus summan av vår karma, och denna ackumulering av egna och andras handlingar avgör ofta de faktiska resultaten på ett sätt som ligger utanför vår nuvarande kontroll. När vi strävar efter att välja rätt kommer emellertid rätt tänkande och handlande att bli en vana och därmed lägga grunden till att kommande effekter skall manifesteras som goda resultat. James Long sade:
"Där det finns en stark hängivenhet för den högsta lagen, där finns beskydd - det beskydd som har sin rot i strävandet efter att göra sitt allra bästa för att leva själens inre liv i stället för ett liv i det yttre.
...Den som utför alla handlingar med det gudomliga i sikte bryr sig inte om resultatet, eftersom den sannaste hängivenheten eller yogan är skicklighet i handlande eller levandet av den dagliga karman...
Det finns en gammal regel som säger: 'Våra svårigheter står i proportion till vår strävan'. Genom själva intensiteten i vår längtan efter att göra det rätta och att göra framsteg 'anropar vi bokstavligen gudarna' genom att be vår egen inre gudom att ge oss tyngre bördor än vi i annat fall skulle få. Ty i direkt proportion till djupet i vår uppriktighet utmanas vi till att öppet och ärligt granska oss själva."
Vi kan inte förvänta oss att uppnå självkontroll över en natt, framför allt om "våra svårigheter står i proportion till vår strävan"! Den slutliga segern är ingenting för den otålige utan är till för dem som envist vägrar låta sig besegras. Vad händer om våra fiender återvänder gång på gång i en eller annan form? Själva det faktum att vi känner igen dem som fiender är ett tecken på framsteg. Ju mera subtila de är, desto farligare är de, eftersom de är svårare att avslöja. De skulle emellertid inte anta en subtilare form om det inte vore så att vi redan hade besegrat dem på det mera materiella planet, och det är i sig självt en seger. Vi kan inte göra något verkligt misstag så länge vi aldrig ger upp.
Detta episka slag mellan de två stora motsatserna - ljusets och mörkrets krafter i varje människohjärta - talar till var och en av oss. Problemet är att det är helt och hållet individuellt: individuella studier, individuell reflektion, individuell tanke, individuell handling, individuellt möte med karma, individuell kamp, individuell seger, individuell självkontroll. Det finns inga formler vi kan förlita oss på för att nå dit på kort tid. Individuell vilja och rätt motiv är allt vi har. Slutligen måste vi utveckla andlig självtillit genom att förlita oss på oss själva i stället för på andra.
I självkontrollen liksom i krig är val och handling oundvikliga. För att nå vårt mål måste försoning och eftergifter äga rum. Detta hade ett annat namn i forntida skrifter, ofta väl maskerat av en exoterisk ritual: offrandet. Att offra (eng. sacrifice) betyder "att göra helig". Ett djur som offrades åt en gud symboliserade hur vårt lägre själv offrades åt vårt högre jag. Vi behöver inga rituella blods- eller brännoffer av djur för att påminna oss om den uppgift som ligger framför oss: det mödosamma offrandet av våra egna lägre passioner åt det högre goda i hela mänskligheten och alla väsen.
Vi kan göra dessa offer eller heliga erbjudanden i det lilla varje dag. Dessa små val blir så småningom en rutin för att slutligen införlivas i vårt väsen såsom karaktärsdrag, ty vi blir våra val. I detta samband uppstår frågan huruvida vi ska hänge oss åt våra begär tills vi når mättnad och på så sätt utplåna dem, eller sträva efter att kontrollera dem med hela vår viljestyrka, och på så sätt utplåna dem ur vårt sinne. Gita svarar: "Aspiranten avhåller sig ifrån sinnesnjutningar, men hyser fortfarande begär efter dem. Dessa begär försvinner när han ser det högsta målet" (Easwaran translation).
Konflikt, självkontroll och offer är oupplösligt förenade med vårt dagliga liv. Bhagavad-Gita är inte bara en exotisk berättelse med spännande skildringar och en del av ett större epos vördat av miljontals människor över hela världen, den är berättelsen om striden i vårt eget inre och hur den kan upphöra när vi följer vårt sanna, inre gudomliga ljus. James Long säger:
"låt oss avsluta med att påminna om att
Gitas första ord är Dharmakshetra - vilket från
början säger oss att samtalet mellan Krishna och Arjuna inte utpelas
på ett fysiskt slagfält utan på 'Dharmas eller Pliktens
fält'. Med andra ord, på själens fält, där vi alla,
liksom Arjuna, måste finna och fullgöra den karmiska uppgift som
är vår egen och ingen annans."