Manuel Oderberg

Sir Isaac Newton är mera känd för sitt stora bidrag till det vetenskapliga kunnandet än för sina målmedvetna insatser inom religionens och alkemins områden, på jakt efter det "stora mönster" som han anade fanns i universums innersta väsen. Newton förnekade andens och materiens dualism, som hade sitt ursprung i Descartes tänkesätt, och gick tillbaka till pythagoréernas uppfattning om ett materiellt kosmos, format enligt matematiska principer som t ex geometrin. Han förstod mycket väl denna lära som omfattade mer än matematik. Sfärernas musik härrörde från den pythagoreiska teorin om musik och ljud.

För Newton var den exakthet han varseblev i naturen inte bara resultatet av matematiska eller fysiska lagar som tillkommit av en slump, utan snarare ett tecken på att det finns en världsomspännande, universell Intelligens, som han kallade Gud - och varmed han menade något som fullständigt avvek från den tidens allmänna uppfattning.

I sitt matematiska och vetenskapliga arbete framlade han ett storslaget teorem som omfattade fallet av ett äpple, havens tidvatten, planeternas och månens omloppsbanor, kometernas uppträdande och försvinnande samt "stjärnornas lysande storslagna vandring över himlavalvet". Hans enastående intellektuella prestationer behöver här inte återges i detalj. Redan som tjugoåring - under de "mirakulösa åren" - fastställde han år 1665 och 1666 grunderna för differentialkalkylen respektive integralkalkylen, vilket följdes av uppfinnandet av reflektorteleskopet. Hans Principia Mathematica publicerades när han var 45 år gammal och behandlar bland annat universell gravitation, ett ämne inspirerat av Jacob Böhmes ord att "attraktion är naturens förnämsta egenskap". Newtons Principia lade grunden till ett vetenskapligt tänkande som fortlevde ända fram till vårt århundrade, då hans lagar inordnades i Einsteins mer vittomfattande relativitetsteori. Hans verk Optics år 1704 behandlade ljusets egenskaper och framlade teorin om dess korpuskulära form - dvs att ljuset består av partiklar utsända i alla riktningar som emanationer från lysande kroppar.

Det har inte blivit allmänt känt att den samling av Newtons böcker och skrifter som bevaras i universitetsbiblioteket i Cambridge innehåller ett oerhört omfattande material som behandlar teologiska, filosofiska och alkemistiska frågor.

Hans intresse för alkemi anses ha uppstått genom försöken att tränga in till de kemiska grundämnenas kärna, alldenstund hans funderingar kring mineraliska och andra atomers uppbyggnad och en atoms förvandling till en annan avslöjar hans sökande efter "ursprungsmateriens" innersta kärna såsom varande en förbindelselänk till den alltgenomträngande gudomliga essensen.

"Med utgångspunkt från en kropps yttersta lager försökte han tränga in till den allra innersta, osynliga, frölika kärnan. Han trodde att i denna kärna vilade 'filosofens kvicksilver', alla metallers 'sköte' och källan till all aktivitet i universum. Elias Ashmole, samtida med Newton, beskrev det 'filosofiska kvicksilvret' som den universella och alltgenomträngande Anden, den Ena verksamma Kraften och odödliga Upprinnelsen till världsliga ting, som Gud i begynnelsen ingjöt i Kaos och som är verksam överallt och alltjämt flödar genom världen och i alla former av liv." (Theatrum Chemicum Britannicum, utgiven av Elias Ashmole, London, 1652).
 
Ända fram till våra dagar har Newtons levnadstecknare haft en benägenhet att undvika omnämnandet av denna sida av hans verksamhet, då de ansåg att om den blev känd skulle den fläcka den store vetenskapsmannens rykte. Därför undvek de att överhuvudtaget nämna skattgömman av manuskript och böcker inom detta icke-vetenskapliga område. Enbart teologiavdelningen innehåller 416 poster! Earlens av Portsmouth familj, som ärvde hela samlingen av Newtons material, vetenskapligt såväl som icke-vetenskapligt, efter den senares systerdotter, överlämnade den till universitetsbiblioteket i Cambridge med förbehållet att den icke-vetenskapliga delen skulle återlämnas till familjen. Denna del såldes på auktion år 1936, och den engelske ekonomen John Maynard Keynes köpte många av de alkemistiska aktstyckena. Vi är tacksamma mot Keynes, som blev "hänförd" över det material han förvärvat: "(Newtons) experiment var alltid, misstänker jag, ett medel, inte för att göra nya upptäckter utan för att bekräfta det han redan visste." ("Newton the Man", i Newton Tercentenary Celebrations, 1947). Han utmanade sjuttonhundratalsbilden av Newton som "den förste och störste av den moderna tidens vetenskapsmän, en rationalist, en som lärde oss tänka enligt det rena och kalla förnuftets principer". Det var denna sida av Newton som William Blake djupt beklagade och använde som symbol för den maskin-materialism som han såg uppstå i England, redo att uppsluka den mer andliga syn på livet som en lång rad gamla filosofer representerade. Då Blake inte hade tillgång till Newtons privata handlingar, trodde han att Newtons mekanistiska syn på världen och universum uteslöt Gud, den inre människan och livet. Han antog att Newton därmed uteslöt alla de värden som gjorde livet värt att leva. Vad skulle han ha sagt om han hade känt till den dolda sidan av Newtons filosofi?

Keynes, som själv var en begåvad och kreativ tänkare, betraktade Newton som "den siste av magikerna, den siste av babylonierna och sumererna, den siste store tänkaren som såg på den synliga och intellektuella världen med samma ögon som de som började bygga upp vårt intellektuella arv för närmare 10 000 år sedan".

"...han betraktade hela universum och allt som finns däri som en gåta, som en hemlighet vilken man kunde uttyda genom att inrikta det rena tänkandet på vissa indicier, vissa mystiska ledtrådar som Gud nedlagt i världen för att låta filosoferna bedriva en form av skattjakt till det esoteriska broderskapet. Han trodde att man kunde finna dessa ledtrådar i himmelska tecken och grundämnenas uppbyggnad..., men även i vissa dokument och traditioner som överbringats av bröderna i en obruten kedja så långt tillbaka som till det första dunkla uppenbarandet i Babylonien." ("Newton the Man").

Om Keynes anmärkning förefaller förbluffande kan nämnas att även en dr Christianson hänvisar till Newtons "tro på och starka dragning till en ursprunglig visdom, 'nedlagd i världen' av Gud till förmån för ett esoteriskt broderskap".

Mycket få teologer kunde mäta sig med Newton då det gällde bibelkännedom. Han var också väl förtrogen med tidiga kristna texter. Han fördjupade sig i kontroverserna mellan de två kyrkofäderna Arius och Athanasius, och beklagade djupt den senares dogmatiska påfund och intrigerande mot den förre. Han anslöt sig till den arianska inställningen. Newton ansåg att Athanasius och hans anhängare avvek från kristendomens ursprungliga lära. För Newton gällde denna dispyt framförallt den centrala läran om Guds enhet. Han hade inte funnit något verkligt stöd i skrifterna för Athanasius framhävande av treenigheten och andra dogmer, som kom till uttryck i den trosbekännelse som bär hans namn och som blev stadfäst av den ortodoxa kyrkan.

Newton tolkade den gudomliga Enheten som DET, utan predikat och som den uppehållande energin och intelligensen i hela kosmos, upprinnelsen till alla processer och fenomen. Hans uppfattning att det gudomliga genomströmmar universum är anmärkningsvärt lik den moderna idén om Gud som Urgrunden, den "ursprungliga grunden" eller källan till alla livsformer. Häri införlivade han Henry Mores uppfattning om ett oändligt kosmos, ur vilket alla förgängliga manifestationer utgår. H P Blavatsky ger i Den Hemliga Läran år 1888 uttryck för en liknande uppfattning om världsrymden som den evigt fruktsamma modern till alla universa och deras invånare. Newtons Principia Mathematica skiljer på liknande sätt mellan tiden som sådan och oändlig varaktighet - "ett i sanning vetenskapligt verk, men där det handlar om en vetenskap som är genomsyrad av religiösa övertoner".

Under sin tid som student i Cambridge kommenterade Newton under rubriken "Of Atoms" Henry Mores The Immortality of the Soul, som förbinder "själens preexistens" med andra relevanta ämnen. Dr More var en inflytelserik kontakt för den unge Newton. More var en välkänd cambridgeplatoniker och anglikansk präst, som hade tackat nej till två biskopsämbeten och betraktades som det skarpaste cambridgeintellektet på den tiden. Dessa båda mäns bekantskap hörde inte enbart ihop med cambridgeuniversitetet utan sträckte sig längre tillbaka i tiden, nämligen till Grantham där Newton hade gått i skola.

Newtonsamlingen i Trinity College Library, Cambridge, och de 57 delar om alkemi som förvärvades av Keynes (av de 121 som såldes på auktion), testamenterade till Newtons eget alma mater, King's College, Cambridge, utesluter allt tvivel om att Newton var bekant med sin tids namnkunnigaste personer som i hemlighet ägnade sig åt alkemistiska studier. Benämningen "alkemist" har utan urskillning använts om olika typer av människor. Det fanns å ena sidan dilettanterna, vilka endast sökte efter hemligheten att göra guld av oädla metaller som t ex bly eller ville komma åt livselexiret för att uppnå fysisk odödlighet. Å andra sidan fanns de som använde alkemins språk för att dölja sina forskningar i icke-ortodoxa, religiösa traditioner innefattande karaktärsdaning, symboliserad genom förvandlandet av låga mänskliga kvaliteter till de andliga kvaliteternas "guld". Framsteg inom detta område innebar upptäckandet av "livselexiret". Det handlade således snarare om själen än om mineral och andra former av materia.

På grund av restriktionerna mot icke-ortodoxi gick manuskripten från gamla såväl som nygrundade källor ur hand i hand. Newton förvärvade många av dessa. Förföljandet av religiösa personer, som var hans närmaste vänner och delade hans åsikter, fick honom att iakttaga största möjliga diskretion beträffande sina egna privata forskningar och spekulationer.

Dr More, som till en början sympatiserade och brevväxlade med Descartes, fångade tankegången och innebörden i dennes åsikter och blev oenig med honom. Brevväxlingen upphörde när Descartes vägrade fortsätta diskussionerna. More gjorde Newton uppmärksam på farorna i Descartes dualistiska syn på världen och kosmos - av vilket världen är en del - och framlade för honom cambridgeplatonikernas filosofiska åsikter. Newton studerade skrifter av alkemister som t ex Michael Maier, vilken hänfört skrev om Corpus Hermeticum - grekiska och latinska översättningar av, som man antog, urgamla egyptiska föreställningar. Han betraktade strömmen av sådana skrifter som ett uttryck av prisca sapientia, som den kallades under renässansen, dvs den Urgamla Visdomen.

Dr Christianson studerade i detalj Newtons tillämpning av "...den platonska läran om prisca sapientia på alkemin. De teologiska manuskripten (i newtonsamlingen) avslöjar att han minst lika ivrigt sökte efter en parallell religiös visdom eller prisca theologia, från vilken sådana skriftförvanskare som Athanasius så ödesdigert hade avlägsnat sig."

Som Alexander Koyré påpekar i sin viktiga bok From the Closed World to the Infinite Universe år 1957, påverkade Henry Mores uppfattning om rymden inte bara filosofer. Den "delades också av Newton och detta är, på grund av det enorma inflytande Newton hade på hela den följande utvecklingen (inom den vetenskapliga forskningen), i sanning oerhört betydelsefullt".

Dr Christiansons omfattande bok bör inte betraktas som enbart behandlande Newtons icke-vetenskapliga arbete och skrifter, ty författaren ger en utmärkt beskrivning av vetenskapen på ett lättförståeligt språk. Vidare tecknar det omfattande biografiska materialet ett fascinerande porträtt i ord av en mångfasetterad människa. Det stora geniet hade många motsägande drag, liksom de flesta av oss. Å ena sidan intellektuellt kylig: kallsinnig mot de flesta men också varm, känslomässigt fäst vid några få vänner som t ex John Locke, filosofen, och den unge schweiziske studenten Nicolas Fatio de Duillier vars intresse för matematik först tilltalade honom. Senare beklagade han sig över den senares vällevnad. Å andra sidan var han även retlig, småsint och oförsonlig, vilket han visade prov på i sitt umgänge med Robert Hooke, vetenskapsmannen, John Flamsteed, den kunglige astronomen, och kanske framförallt Leibniz, ett annat framstående geni som helt på egen hand uppfann kalkylen. På det hela taget var hans temperament puritanskt. Han var tystlåten, och när han var upptagen av sina olika forskningsprojekt var han reserverad, tillbakadragen, tvär och undvek kontakt med människor.

En tidigare publicerad betydelsefull bok är den lika omfattande och auktoritativa Never at Rest: A Biography of Isaac Newton*) av Richard W. Westfall, professor i vetenskapshistoria vid Indiana University. Dr Westfall framhäver också Henry Mores betydande inflytande på Newton och spårar de alkemistiska texter som finns i newtonsamlingen. Han säger:

"Från början hade Newton haft en del invändningar mot den mekanistiska filosofin. Henry More, cambridgeplatonikern, var bland de första författare han läste och hos More fann han en oro som kom till uttryck i 'Quaestiones' över den religiösa tendensen att avskilja anden från naturen."

I sin sena teologiska avhandling Irenicum: or ecclesiastical polity tending to peace fastslog Newton i samband med en kronologisk skildring av kyrkans historia med utgångspunkt från judendomen, att "alla nationer ursprungligen hade en och samma religion" och vidare, att "de två främsta buden i denna primitiva religion var mycket enkla: att älska Gud och att älska sin nästa som sig själv."

Om Newtons dolda intressen varit allmänt kända på 1600- och 1700-talen skulle en otydlig bild av en kättare gått i arv åt oss. Helt visst skulle vi inte ha fått det allmänna intryck som råder i dag - det arketypiskt vetenskapliga, synnerligen rationella förnuftet, endast inriktat på fysisk materia eftersom det inte finns någonting annat! Newton tycks ha tillhört det sällsynta släkte av "befruktande tänkare som i mänsklighetens tankeklimat ingjuter frön, vilka när tiden är mogen och omständigheterna gynnsamma gror och ger upphov till stora förändringar".

*) Cambridge University Press, 1980. Frasen Never at Rest, som ingår i titeln, är hämtad ur ett brev skrivet av Newton till Nathaniel Rawes: "En vanlig mekaniker kan tillämpa vad han lärt sig eller sett utföras, men om han har fel, vet han inte hur han skall komma till rätta med det. ...  Medan däremot den som är i stånd att vaket och fömuftigt resonera om form, kraft och rörelse, aldrig har någon ro förrän han kommit över varje stötesten".
 

Till Teosofiskt Forum