Armin Zebrowski

 
 
Enligt teosofin fortskrider evolutionen - en varelses framväxt, utveckling och förmåga att uttrycka sig själv - i såväl stora som små cykler. (G de Purucker)

Om vi verkligen vore medvetna om att vårt liv kan ta slut när som helst och var som helst, skulle vi då inte leva annorlunda? Skulle vi inte försöka att använda vår tid på ett förnuftigare sätt och behandla våra medmänniskor mera broderligt? Läkaren Melvin Morse beskriver hur näradödenupplevelser har förändrat många som haft dem:

Upplevelsen av Ljuset har gett människor en ny uppgift i livet. Med det menar jag inte att de räddades av Gud för att upptäcka ett nytt botemedel mot cancer eller för att rädda världen från en atomvapenkatastrof. Ingenting i den storleksordningen.

Deras uppgift är mycket enkel och kan lätt sammanfattas med orden: vörda livet och observera de invecklade samband som finns i hela världsalltet.

Livet och döden är i grunden ett, liksom energi-materia och ande-substans är två aspekter av en och samma sak. Döden är helt enkelt en förflyttning till en annan aspekt av livet, precis som födelsen är det. Det är det inre jaget och inte kroppen som är det verkliga jaget. Ingen eld, inga vapen, ingenting kan tillintetgöra det verkliga jaget. Det är bara kroppen och andra lägre delar av människans konstitution som är dödliga och överges vid inkarnationens slut. Vid döden ger sig det inre jaget, det reinkarnerande egot, iväg på en underbar resa.

Enligt teosofin startar den naturliga dödsprocessen många månader före den fysiska kroppens dödsögonblick. När de högre delarna av konstitutionen sakta börjar dra sig tillbaka, går genom hela organismen en stöt som förebådar vad som förestår. Den fysiska döden inträffar först när den eviga pilgrimen är färdig att ge sig iväg.

En mer detaljerad beskrivning av förflyttningen från den fysiska till den andliga världen ges i The Mahatma Letters, s 170-171:

I den sista stunden reflekteras hela livet i vårt minne. Bild efter bild, händelse efter händelse, framträder. Med en kraftansträngning aktiverar den döende hjärnan minnet, och minnet återger korrekt varje intryck som det anförtrotts under hjärnans hela verksamhetstid… Det ser därvid ofta ut som om människan redan är död, men från det pulsen försvunnit, från hjärtats sista slag till det ögonblick då kroppsvärmen helt lämnat kroppen, tänker hjärnan och Egot återgenomlever under dessa korta sekunder hela sitt liv… Tala i viskningar, säger jag, så att ni inte stör det tysta tankeflödet…

Det vi kallar minne är förmågan att mer eller mindre exakt läsa de mentala, emotionella och fysiska intryck som under vårt liv avsätts i vår inre varelse. Under dödsprocessens panoramiska vision plockas de otaliga intryck fram, som vårt dagsmedvetande under livstiden inte lagt märke till därför att vi inte varit mottagliga för dem. Vid döden upplever vi allting på nytt, även sådant som varit fördolt. Ty vårt medvetande är då befriat från den fysiska hjärnans hinder och blir klarsynt.

När den sista tanken dyker upp och den sista känslan upplevts igen, förstår egot vilka skördar det inhöstat under det just avslutade livet och vilka frön det sått för nästa inkarnation. Utan rädsla, utan att fördöma sig själv, utan sorg eller välbehag, förstår egot vad det just avslutade livet har resulterat i, sett ur sitt högre jags synvinkel.

På liknande sätt kan vi på kvällen, när vi gått till sängs, återkalla den förflutna dagen i minnet och se vad som var bra respektive dåligt av det vi gjort, och vi kan se hur vi bör förändra oss. Denna andliga övning är en bra förberedelse för den panoramiska visionen, ty döden är en fullkomlig och längre sömn. Dessutom är det så att om vi varje kväll inser våra misstag och är villiga att förbättra oss, tenderar sinnet att bli lugnare och vi sover bättre.

När den panoramiska visionen under dödsförloppet är avslutad, startar en process på vilken Chandogya-upanishaden hänsyftar i följande passus:

När en person lider dödlig smärta, omger tillgivna anförvanter honom och säger: "Känner du igen mig?" Så länge som hans talförmåga inte smälter samman med sinnet (manas), sinnet med livet (prana), livet med elden (tejas) och elden med Gudomligheten - så länge vet han.

När hans talförmåga har smält samman med sinnet, sinnet med livet, livet med elden och elden med Gudomligheten - då vet han inte.

Det som är hans ytterst ringa storlek (ani), vars och ens innersta väsen, det är allt, det är sanningen (satya), det är Atman. Det är du, Svetaketu.

Sålunda drar sig den gudomliga strålen tillbaka, vecklar plan för plan in sig själv. Hur? Då den panoramiska visionen lider mot sitt slut, dras förbindelsen mellan den inre varelsen och den fysiska kroppen tillbaka. Tillbakadragandet börjar i benen, fortsätter mot hjärtat och sedan genom ryggmärgskanalen och hjärnan. Så kommer det ögonblick då livstråden oåterkalleligen brister och kroppens polaritet ändras. Den fysiska effekten blir att rigor mortis (likstelheten) sätter in. De livskrafter som fortfarande finns i kroppen går över i ett vegetativt tillstånd och förorsakar stelheten. När dessa praniska krafter lämnar kroppen, slappnar den.

De respektive pranorna lämnar kroppen genom kroppsöppningarna. Könsorganen, anus och naveln frigör de lägre pranorna. Några av astralkroppens högre aspekter går ut genom munnen och näsborrarna, andra genom öronen och ögonen. De pranor som är lokaliserade till hjärtat färdas genom ryggmärgen till hjärnan. Och de andliga, ädla, intelligenta elementen i konstitutionen lämnar kroppen genom en mystik öppning i hjässan i närheten av tallkottkörteln. När pranorna dragits tillbaka, börjar kroppens kemiska upplösning. Med H P Blavatskys ord:

Det är Fohats inverkan på en sammansatt eller även på en enkel kropp som åstadkommer liv. När en kropp dör, antar den samma polaritet som dess maskulina kraft och repellerar därför det aktiva elementet, som, förlorande sin makt över det hela, hakar sig fast vid delarna eller molekylerna och inleder en s. k. kemisk verksamhet. Vishnu, uppehållaren, förvandlar sig till Rudra-Shiva, förstöraren - ett växelförhållande, som synes vara okänt för vetenskapen. (Den Hemliga Läran I, s 552 not)

Vi är sammansatta varelser, och de livsatomer som bygger upp de olika delarna av vår konstitution måste efter döden återvända till sina respektive regioner och fullgöra sina egna cykler: jord till jord, vatten till vatten, luft till luft, eld till eld. Konstitutionens lägre delar, inklusive sinnets materiella aspekt, upplöses i olika klasser av livsatomer och cirkulerar genom naturrikena.

De lägre elementens skiljande från det odödliga väsendet är en reningsprocess. Denna "andra död" har framställts som en färd genom kamaloka, Hades eller skärselden. De dödliga aspekterna skiljs från de odödliga, varvid de senare dras in i ännu högre aspekter av det andliga jaget. Ju starkare vi är bundna till naturens materiella sida, desto längre tid tar processen i anspråk. Omvänt går vår förflyttning till den andliga världen lättare ju andligare vårt liv och tänkande varit.

Efter den andra döden dras allt som i jordelivet varit av andlig karaktär in i vår odödliga monadiska väsenskärna. Då vidtar en underbar resa genom de inre tillvaroplanen, med det reinkarnerande egot vilande i fullkomlig frid och sällhet. Egot bearbetar och assimilerar jordelivets erfarenheter, integrerar dem i sin väsenskaraktär, på samma sätt som födan smälts och vävnaderna återuppbyggs under sömnen. Detta drömtillstånd, devachan, får sitt individuella innehåll av den bortgångnes ädlaste tankar och önskningar.

Monadens inre resa är dock mycket mer än en kompensation för jordelivets bedrövelser. Det andliga jaget reser genom jordens inre varelse, där det i varje sfär återförkroppsligas i ett lämpligt vehikel. Därefter reser det genom de heliga planeterna till vårt solsystems hjärta, solen. Sedan börjar återresan. På var och en av de heliga planeterna ikläder sig monaden på nytt den dräkt, som den där lade ifrån sig på sin resa till solen. Slutligen får vi inför den stundande reinkarnationen ännu en panoramisk vision, och får då se vad det nya jordelivet kommer att innebära för oss. Vi får se de frön vi för med oss, vår karmiska last. Före födelsen dricker vi dock av Lethes vatten, glömskans vatten, ty på vårt nuvarande utvecklingsstadium är vi inte mogna att leva med kännedomen om vårt förflutna. Det reinkarnerande egot skapar sedan betingelserna för ett nytt människoliv.

På samma gång som döden är en port till en andlig värld, är den också en tid av passivitet. I det tillståndet kan vi inte ändra någonting. Vi kan bara drömma de drömmar som vi vävt in i vårt livs andliga aspekt. Döden ger oss varningen att vi bör leva vårt liv på rätt sätt, ty efter döden kan vi inte längre ändra vår tillvaros inriktning.

Jag påminner mig Otfried Preusslers barnbok "The Story of Strong Vanya". På väg att som enkel bonde bli tsar, genomlever Vanya många prövningar och gör detta med mod, kraft, viljestyrka och förhoppningar om framtiden. Nyckeln till denna berättelse ligger i hur han lever sitt liv. Vid varje vägskäl i detta singlar han slant för att bestämma om han skall gå till höger eller vänster. Myntet hade han fått av sin moder och han bär det i ett snöre om halsen, rakt över hjärtat. Om vi vill följa utvecklingscyklerna måste vi vid varje avgörande, dag ut och dag in, konsultera vårt andliga hjärta, vår inre moder, för att få reda på vilken väg vi skall följa. Vi kommer då inte att en dag helt plötsligt stå inför det stora provet. Snarare är det så att vi vid varje andetag finner oss ställda inför en mängd små prov. Det är bara genom att bestå dessa, och på så sätt vandra den rätta vägen, som vi slutligen består det stora provet och blir "tsar" - härskare över naturens riken och hennes högste tjänare.

Döden är porten till en underbar värld, och ingen borde vara rädd för den. Döden manar oss att bruka jordelivet på ett vist sätt för att därmed skapa vår framtid. Den manar oss att aktivt och medvetet använda våra gudomliga möjligheter. Bara då kan vi utveckla de krafter som ligger latenta inom oss och använda dem till välsignelse för hela skapelsen.

Låt oss varje ögonblick göra oss redo att skrida genom dödens port väl förberedda.