Fastän karma för oss ofta framstår som obarmhärtig är den det mest medkännande och effektiva sättet att återställa rubbad balans och undervisa själen. Hur plågsam karma än kan vara för den enskilde, så är den dock den största hjälpen när det gäller att öppna vägen till den självstyrda utveckling som leder till frihetens öppna vidder och slutligen gör människan till en gud. Människan gör misstag därför att hon inte alltid följer den högsta inre rösten och på så sätt orsakar lidanden för sig själv och andra. Men aldrig att hon lämnas utan tillräckligt ljus för att finna vägen: där finns samvetets röst, där finns följderna av rätt och felaktigt handlande som verkar som lärdomar för framtiden, där finns förståndet som kan tyda allt detta och den fria viljan som väljer. Alltför ofta framhålls karma som något "dåligt", men även då omständigheterna är obehagliga kan vi ofta tacka karma för att vi i många andra avseenden är friska och välmående. Alla missöden till trots kan vi i alla fall befinna oss i goda omständigheter - som också är skörden av vad vi en gång har sått.

Sjukdom är ett av de starkaste skälen till att vi frågar efter livets djupare mening. Vi söker en förklaring till vårt lidande och frågar oss varför Gud eller gudarna, eller naturen som annars är så full av skönhet och barmhärtighet, tillåter att sådant lidande finns. Hör sjukdomar och olyckor på något sätt ihop med naturens barmhärtiga ordning? Karmas lag innebär att inget kan ske utan orsak och att oharmoniska orsaker frambringar obehagliga följder. Men är detta bestraffning? Man kan knappast kalla de straff gudomliga som människor utmäter av hämdlystnad eller av strikt lagliga skäl. Alla religioner lär barmhärtighet och förlåtelse, men våra rättssystem svarar oftast inte upp mot detta om nu inte de vedermödor den dömde får utstå är avsedda att förbättra hans inre varelse och främja den inre tillväxten, så att han kan nå fram till den punkt där han inte längre vill begå något brott - inte för att han fruktar lagens straff utan på grund av vunnen insikt. Detta är det sätt på vilket den gudomliga rättvisan arbetar: den söker alltid det som är bäst för själen, den del av oss som inte försvinner vid döden utan fortsätter att växa inkarnation efter inkarnation.

Så förhåller det sig också med sjukdomar. De är "bestraffning" endast i den meningen att de inträffar i enlighet med naturens lagar med avsikt att återställa rubbad jämvikt på det mest barmhärtiga sättet. Om vi drabbas av sjukdom eller olyckor är det enligt det teosofiska tänkesättet bäst att vara tacksam, ty vårt innersta jag, vår inre gud, är till sin natur ren barmhärtighet och kunskap och låter händelserna äga rum vid en viss tidpunkt och under vissa omständigheter. Varken vår inre gud eller någon annan varelse som uppnått självmedveten gudomlighet - som en mahatma eller en bodhisattva eller all världens religioners gudar - kan ingripa i karma, därför att karma är naturens alltomfattande lag. Faktum är att de gudomliga varelserna är oskiljaktiga från karma därför att naturen till sitt väsen är enighet och jämvikt, utom då en varelse söker en förmån för enskild vinning. Karma är medkännande och intelligent rättvisa, därför att alla de varelser som leder naturen är begåvade med dessa egenskaper.

Sjukdom åstadkoms av elementala varelser, osynliga och nästan mekaniskt underordnade höga krafter i kosmos. Elementalerna utgör naturriken som är mindre utvecklade än mineralriket, men ändå företräder de krafter som är alltför starka för oss att oskadliggöra eller avvisa när vi en gång förenat oss med dem. Man kan se varje tanke och känsla som en elemental som vi bjudit in i vår varelse. Ibland förnimmer vi dem i vårt medvetande på ett negativt sätt: varje gång någon tappar behärskningen, vare sig det nu beror på girighet eller vrede, fruktan eller hat, så har denne någon förlorat sin självkontroll, och vid detta tillfälle uppvisar han särprägeln och styrkan hos någon outvecklad elemental, under vars inflytande han fallit. Dessa elementaler har starka band till människorna. De uppfattar oss ungefär som vi uppfattar gudarna. När en människa tänker eller handlar själviskt, har fördärvliga elementaler sitt tillfälle. De handlar mekaniskt och instinktivt, lika opersonligt och samvetslöst som en elektrisk ström.

I den teosofiska litteraturen sägs det ofta att sjukdomar kommer av brist på självkontroll i detta eller ett föregående liv. På så sätt öppnas möjligheten för en skadlig elemental att vinna insteg i vår vitala aura, och om vi inte genast driver ut den med hjälp av vår vilja och vår strävan efter det som är bättre, så kommer detta frö att gro och leda till sjukdom och elände. Det är en sak att bruka sin vilja i det ögonblick då den negativa impulsen börjar spira och en helt annan att med viljan undertrycka en sjukdom när den väl brutit ut. En människa "kan verkligen till synes bota vissa kroppsliga sjukdomar om hon vet att använda vissa av sina psykiska förmågor" men resultatet

är inte gott. Alla sjukdomar är luttring och rening. Naturens lag är att giftet skall komma ut. Om det stannar kvar förgiftar det kroppen, hela organismen, på ett ännu värre sätt. Framtidens läkare kommer att ha god kunskap om hur man leder en sjukdom ut ur kroppen på ett sådant sätt att kroppen inte skadas. Men akta er för att dämma upp sjukdomen, att kasta den tillbaka i medvetandeströmmen, för en gång kommer plågan tillbaka trots alla era ansträngningar och då har den växt till i styrka och makt. (G de Purucker, Questions We All Ask , serie 2, nr 11)

Det är mycket olämpligt att trycka tillbaka en sjukdom med själskrafternas hjälp därför att detta påverkar vår mentala och psykiska natur. Det är ett förfaringssätt som endast för stunden uppskjuter karmas verkan. Sjukdomen återkommer oundvikligen vid en tidpunkt som bara kan vara "andrahandsval" för barmhärtighetens krafter. Det andra frambrytandet av en sjukdom som blivit onaturligt undertryckt inträffar under mycket svårare omständigheter än det första. Att bota en sjukdom bör därför innebära att man hjälper kroppen att handskas med problemet på det mest naturliga och lugna sättet - men låt kroppen göra det. Att inte godtaga sin sjukdom, liksom att tappa självbehärskningen, ger utöver obehaget anledningar till framtida svårigheter.  

Man brukar säga att karma börjar där ansvaret finns, och det är i sinnet. Obehaglig karma skapas av oharmoniska tankar, även om dessa inte leder till handling. Denna orsak får då sitt eget förlopp och den sista fasen i detta förlopp är när sjukdomen får ett fysiskt uttryck - den slutliga utlösningen av den alstrade karman. Moderna läkare och psykologer inser att sjukdomar kan ha psykologiska orsaker, men just dessa orsaker beror i sin tur på mental verksamhet som vi själva har ansvar för. Alla de psykologiska omständigheter vi befinner oss i, och som vi gärna skyller på andra, har sitt ursprung i oss själva, fastän andra människor till vår förtret kanske skapar möjligheterna att framkalla dem. Det är därför som mänsklighetens stora lärare inte har undervisat oss i psykoterapi utan i det rätta tänkande som grundar sig på sann filosofi, vilket leder till sann etik och riktigt handlande. Sann etik är både en kraft som förebygger sjukdomar och olyckor och ett sätt för oss att själva bli lika gudarna.

Varje tanke och varje handling har en början, ett slut och ett visst mått energi. På samma sätt har också varje karmisk verkan en början och ett slut på det fysiska planet. Förr eller senare kommer sjukdomen eller de vidriga karmiska omständigheterna att upphöra, ibland avslutade av dödens barmhärtiga hand. Våra försök att handskas med omständigheterna leder till att den forna obalansen förvandlas till värdefulla lärdomar, förutsatt att vi inte med hat håller fast vid missräkningar, anklagelser, brist på förlåtelse eller fruktan. I så fall kan vi komma att få leva under ytterligare en börda, självförvållad, även när de ursprungliga förhållandena sedan länge försvunnit. En bättre hållning är tacksamhet mot det gudomliga när sjukdomen kommer och tacksamhet när den är över. Låt oss inte skapa nya anledningar till olycka genom att hysa tankar och göra saker som vi med vår innersta känsla för sanning och harmoni vet vara orätta. Denna inre känsla är den tysta rösten hos den inre barmhärtige guden. Det finns inga gudar i himlen eller annorstädes som av egen vilja sänder oss lidanden. Inte heller finns det någon förlåtande Gud som tar bort de synder vi begått, ty just våra misstag och felsteg vänds till vårt bästa trots att vi måste uthärda deras plågsamma följder. Purucker uppmanar oss: "välsigna den karmiska utmaningen. Var inte rädd för den. Förtrösta på den inre guden. Kom ihåg att allt som sker är övergående, att man kan utvinna kunskap ur allt. Med kunskapen växer man - växer till storhet och från den in i sfärer av ännu större storhet" (ibid. serie 1, nr 34).

Nu tänker kanske någon: allt det där är nog så vackert och fint, men om jag har tandvärk är det en klen tröst att jag måste uthärda smärtan och bejaka karman i tron att min själ skall växa till sig. Den högre delen av vårt jag inser skönheten hos karma och dess barmhärtighet, men vårt personliga jag, som vi lever vårt vardagsliv med, det lider och förstår inte meningen. Det vill befria sig från lidandet, det vill ha hjälp. Lyckligtvis är naturen full av hjälp. Att mildra smärta behöver inte nödvändigtvis stå i motsats till att foga sig under karman. Naturen är full av medel som kan hjälpa till att bota en sjukdom eller göra den uthärdlig, dvs som kan hjälpa vår organism att fungera genom en reningsprocess. Tack vare lagen om överensstämmelse har människans organism, liksom växter, stjärnor och mineraler, grundläggande överensstämmelse mellan sina vibrationer. Därför kan vissa mineraler eller växter samla de för vissa planeter eller stjärnor utmärkande vibrationerna och på det sättet hjälpa till att återställa jämvikten.

Det finns inget folk på jorden, hur litet och avlägset det än må vara, som inte känner till medicinalväxter. Denna kunskap grundar sig på erfarenhet och även på gammalt vetande som gudomliga lärare gav det unga människosläktet. Så har storartade system utvecklats, som Ayurveda i Indien, kinesernas fantastiska kunskap om örter och hur man återställer krafternas jämvikt genom akupunktur, och i Västerlandet homeopatin sådan Paracelsus och Hahneman utvecklade den. Modern västerländsk medicinsk vetenskap är mycket framgångsrik på en del områden, men den betraktar vanligen den kroppsliga organismen som oberoende av mer subtila och svårfångade sidor av människans varelse. Den sysslar med de fysiska verkningarna snarare än med dessas inre orsaker. Om man besegrar en sjukdom genom att döda dess tjänare, bakterier och virus, kan den återkomma på något annat ställe i kroppen därför att orsaken inte är undanröjd. Ayurveda och andra liknande system har också kunskap om dieter som olika individer bör hålla i enlighet med sin individuella karaktärstyp och sina dagliga aktiviteter. Om vi upprätthåller en sund kroppslig och själslig jämvikt kommer de flesta sjukdomarna aldrig att uppkomma, och om de skulle göra det är vi starka nog att klara av dem. Att använda sådan kunskap är inte detsamma som att undertrycka eller dämma upp sjukdomen.

Naturen är full av skönhet - buddhisk strålglans och andligt ljus är den innersta grunden i varje manifestation - så varför skulle vi inte använda de medel att lätta vår börda och minska vår plåga som den erbjuder oss? Skall vi inte låta den bli vår lärare och hjälpare? Barmhärtigheten är verksam överallt omkring oss, men vi är själva ansvariga för vår mentala och känslomässiga hållning. Det är som Gertrude van Pelt säger: "Vi uppnår det som vi hett eftersträvar. Universums omätliga möjligheter ligger framför oss, men endast den som står i samklang med den allt övergripande lagen - lagen om barmhärtighet - kan vinna segern!"

Till Teosofiskt Forum