Kosmiska atomer, gudasporer
G. F. K.
Är vi endast bortkastade gudasporer, ofullgångna skapelser, lämnade att
klara oss på egen hand, utan mening och utan mål? Vår längtan att finna syfte
och ändamål med vår tillvaro vittnar förvisso om att vi är människor och
inte djur. Vi har självmedvetande vilket djur och växter inte har, och ändå
tycks vi vara oförmögna eller ovilliga att samarbeta med varandra och än
mindre med naturen, i motsats till de så kallade lägre rikena som gör detta
så länge inte vi ingriper. Stolta över vår förmåga att skapa och förstöra
som oss lyster har vi använt vårt självmedvetande mest för att bruka och
behärska naturen som det passar oss, istället för att söka förstå dess lagar
och verka i enlighet med dem. På grund av detta har vi inte endast fått skörda
verkningarna av årtusendens hänsynslösa dårskap och strävan utan dessutom
bortsett från den hjälp som faktiskt finns att få runt omkring oss.
Situationen är allvarlig men inte ohjälplig. Vi behöver bara samarbeta med naturen på allvar för att den skall ge ett frikostigt gensvar. När allt kommer omkring, är det inte hon som uppmuntrar och beskyddar alla sina barn? Under mänsklighetens hela historia har vi aldrig varit utan högre vägledning, trots de moln av okunskap vi omgivit oss med. I det mänskliga livet finns det ett mönster som har sitt ursprung i tid och rum bortom vår fattningsförmåga, ty vi är den mänskliga fasen av gudarnas utveckling. Vi är faktiskt gudasporer, tankar utslungade från deras medvetande - inte försmådda eller övergivna, utan lämnade till ett fritt och meningsfullt växande och till att utveckla våra egna gudalika möjligheter.
Den gamla stoiska uppfattningen om Logos spermatikos, frökraften eller den gudomliga orsaken eller avsikten bakom varje sperma eller livsfrö, är värd att begrundas. Från detta alstrande Logos eller Ord kommer otaliga enskilda logoi spermatikoi, unga frökrafter, vart och ett inom sig bärande den ursprungliga orsaken (logos) eller den andliga elden. Logos är ett, men för att skapelsen skall fullbordas, för att grov materia skall formas till de ting som skall bli till, finns oräkneliga smärre logoi, oförstörbara frökrafter som:
man skulle kunna säga är andar eller gudomligheter, spridda över hela universum, allestädes formande, befolkande, förmerande. De är utflöden av brinnande ande som verkar genom spänningar i högsta utveckling. Men universums frökraft (Logos spermatikos) innesluter i sig alla enskilda frökrafter (logoi spermatikoi). Det är den som avlat dem och till den skall de slutligen återvända. I skapelseakten och i återvändandet se vi på detta vis verkningarna av en enda Zeus, ett enda gudomligt Ord, en enda allt genomträngande ande" (E Vernon Arnold, Roman Stoicism, s 161-2)
Denna idé om livsfrön förekommer också i vetenskapliga sammanhang. I början av nittonhundratalet återupprättade den svenske fysikern och kemisten Svante Arrhenius en gammal teori - panspermia , bokstavligen "frön överallt" - enligt vilken livet på jorden beror på sporer som fritt flyter genom rymden och som på något vis landat här och givit upphov till biologiskt liv. Den brittiske astrofysikern sir Fred Hoyle återupplivade 1983 Arrhenius teori genom att framlägga starka argument - som stöddes av fysiken och astrobiologin - för idén om mikroorganismer som färdas i rymden och till vår planet. Hoyle skrev:
Detta ger förutsättningen för livets begynnelse största möjliga utrymme. Platsen är inte bestämd, inte begränsad till vårt solsystem, inte ens till vår egen galax utan helt kosmisk. Om en intelligens medverkat till livets uppkomst så måste denna intelligens i sanning varit mycket stor, och jag misstänker att det är detta som vår religiösa instinkt förnimmer, denna instinkt som viskar i någon fjärran del av vårt medvetande. Därför är livet ett kosmiskt fenomen, universums kanske mest grundläggande aspekt. ( The Intelligent Universe, s 161)
Ja, varför inte? Det kan inte finnas liv utan något som lever. Sporer är livets fröbärare i en eller annan form, och vad är liv om inte medvetande, själsämnen, monader, kosmiska till ursprunget, som ständigt söker förkroppsligande i någon slags materia, eterisk eller fysisk.
Ja, detta kosmos som våra vetenskapsmän undersöker och mäter för att genomtränga det undflyende mysteriet om hur och när och var universum begynte, är sannerligen mycket mer än det synes vara. Vad vi ser är endast en liten del av det hela, vilken i sin tur endast är kroppen eller det yttre uttrycket för en gudomlighet, en levande organism av kosmiska mått, i vars varelse allt är inneslutet.
Vad kan vi förstå av en sådan varelses inre liv? För att förstå vidden av gudomligt medvetande måste vi själva bli kosmiska i vårt varseblivande och i vårt sätt att erfara. Som aposteln Paulus så riktigt framhöll "Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till" - en mystik sanning av både fysisk och andlig räckvidd som dagligen utspelas när vi genomför vår mänskliga livscykel av födelse och död inom det kosmiska skeendet. Också vi är större än vi verkar, med ett slutmål som står i samklang med vårt ursprung. Eftersom vi är sporer från vår inre gud har var och en av oss med våra olika grader av insikt vår egen roll att spela genom att "forma och befolka" och hjälpa till med den kosmiska ordningens upprätthållande.
Vi kan inte förstå det kosmiska mönstret i dess helhet, men vi kan skymta glimtar av det med hjälp av intuitionen och tack vare naturens vägmärken. Det finns en mening, ett mönster, i detta kosmos med vars bestämmelse vi är så starkt förbundna. Även om nuet är aldrig så mörkt och förvirrat bör vi minnas att varje logosfrö, varje gudagnista, varje kosmisk atom eller monad har inom sin gudaessens detta mönster som skall utvecklas och bli till. Om vi förverkligar vårt ursprungsarv kommer vi med tiden att bli gudomligheter liksom våra kosmiska föräldrar, bli kamrater och medhjälpare till just de gudar vars barn vi är. Denna tanke förädlar själens heligaste längtan.