Människan - en skådespelare
Lennart Lydeen
Födelse och död är endast benämningar
på den hemlighetsfulla ridå som går upp och som sänks allteftersom vi inträder
på, eller lämnar, den synliga scen som kallas jordelivet.
Många författare, dramatiker bland andra, har under tidernas lopp använt sig av bilden: människan en skådespelare, framträdande i en roll på livets stora scen. Den verkliga människan, den inre människan, individen, ikläder sig en persona, en mask, en tillfällig personlighet, en rollgestalt, som är hennes egen bleka och ofullkomliga spegelbild i den materiella världen. Rollen tilldelas människan efter förtjänst i enlighet med hennes föregående prestationer.
Hos William Shakespeare möter vi ofta människan-skådespelaren , såsom när han i Macbeth låter den förkrossade, brottslige kungen ge sin pessimistiska syn på livet:
En skugga blott, som går och går, är livet,
en stackars skådespelare, som larmar
och gör sig till, en timmes tid, på scenen
och sedan ej
hörs av. Det är en saga
berättad av en dåre. Låter stort,
betyder intet.
När människan lämnar sitt eget Elysiums
solbelysta ängar av obeskrivbar frid, skönhet och lycksalighet, för att
på nytt göra entré på världsteaterns scen, är
hennes roll redan utskriven med andens fjäderpenna. Hon har själv gett stoff
åt den genom tankar och handlingar i det förflutna. Det är också i
det förflutna som de trådar spunnits, varav den nya rolldräkten vävs och
av vilken mönsterbilden tonar fram redan under vistelsen i
Elysium.
Innan människan-skådespelaren är beredd att beträda scenen, gestaltande någon av människolivets otaliga ödesroller, har hon att passera genom ett flertal portar av ljus (förklaringens ljus) på sin väg nedför tillvarons trappsteg av allt grövre materia. Hon når stranden av floden Lethe och dricker av glömskans vatten, och spelet tar sin början.
Människan insvept i sin nya personlighets mantel lever sig in i sin roll, blir ett med densamma och glömmer sig själv, sitt verkliga jag. Hon försjunker i sin tankeskapelse, ty rollen är hennes självskapade öde som hon för med sig i sitt inre - hon fångas och berusas av det yttre livets andedräkt, attraheras av tidens malström, fladdrar hit och dit, stoltserar ibland och talar stora ord. I bästa fall kämpar hon en ofta ojämn kamp för att uppnå ideal som hon känner sig dragen till.
Hon är en skådespelare, absorberad av sin sceniska gestalt och ytterst sällan, om ens någonsin, medveten om sig själv. I många fall vaknar hon inte upp ur den illusoriska personlighet som omsluter henne förrän tiden är inne för spelets avslutande. Ej heller varseblir hon sina medskådespelare bakom deras dräkter och masker av konstfullt arbetat material.
Entréer och sortier avlöser varandra på den stora scenen, men varje roll, lång eller kort, omfattar ett jordeliv.
En skådespelare kan spela många roller...
Den kinesiske författaren Lin Yutang har i sin bok Konsten att njuta av livet skildrat den mänskliga skådespelaren på följande sätt:
"Medvetet eller omedvetet är vi alla skådespelare här i livet, och vi spelar våra roller så som vi tror att det faller publiken i smaken. ... För allt i världen, om det hjälper en människa att tjäna sitt bröd så kan man inte klandra henne för att hon spelar sin roll så som hon vet att galleriet önskar det.
Den enda invändning som man kan rikta häremot är att skådespelaren kan tränga undan den riktiga människan och fullkomligt uppsluka henne. Det finns bara några få utvalda andar som kan bära sin höga ställning med ett litet leende och förbli sitt naturliga jag. Det är de som vet att de spelar och när de spelar - de som inte låter sig bländas av berömmelse, rikedom och makt och som tar emot dessa ting med ett stilla leende när de faller på deras lott, men som inte inbillar sig att de därigenom blivit förmer än andra vanliga dödliga. Det är denna klass av människor, andens verkliga stormän, som aldrig prutar på den fundamentala enkelheten i sitt privatliv.
Så djupa rötter har våra skådespelareinstinkter att vi ofta glömmer bort att vi har verkliga liv att leva när vi inte är inne på scenen. Och så släpar vi och sliter och går genom livet utan att leva för oss själva som vår naturliga instinkt bjuder oss, vi lever i stället för samhällets bifall..."
Men livets och utvecklingens ström för människan fram mot nya tillfällen. Många roller väntar ännu den mänskliga skådespelaren, som växer i kunskap allteftersom tiden går, och den dag skall komma då den inre människans närvaro börjar förnimmas. Så inleds ett skede av självmedveten utveckling, vilket för med sig ett omsorgsfullare rollval.
En skådespelare kan spela många roller...