Dessa Mânasaputraer som antände oss, som väckte oss, gjorde det av medkänsla och av karmiska skäl. Av medkänsla för att påskynda vår evolution, av karmiska skäl för att vi är Mânasaputraernas barn och det därför var deras karmiska plikt att väcka oss mänskliga sovande själar till självmedvetenhet, på samma sätt som det är vår föräldraplikt att lära våra barn genom att vara föredömen för dem samt genom att undervisa och inspirera dem. En allmän princip i naturen är att högre väsen bistår lägre utvecklade väsen för att hjälpa dem och för att påskynda deras utveckling. Den enes lärare är en annans elev.
Om inte Mânasaputraerna, Förnuftets Söner, hade utfört denna självuppoffrande gärning skulle vi ändå komma att uppnå självmedvetande genom att följa naturens evolutionära gång. Men det stadium vi nu befinner oss på vad avser vårt medvetandes utveckling skulle då komma att uppnås först efter långa tidsåldrar av långsam evolution. Genom Mânasaputraernas inkarnation i de förnuftslösa människorna påskyndades alltså vår utveckling i oerhörd grad. Dessa Mânasaputraer ingjöt dessutom i jordens tankeatmosfär de arketypiska idéer, dvs de för mänskligheten gemensamma idéer på livets alla områden, som ligger till grund för bl a våra moraliska uppfattningar och vår intuitiva känsla för vad som är rätt och fel.
När Mânasaputraerna hade fullgjort sina uppgifter så att människan kunde fortsätta sin evolutionära utveckling av egen kraft, drog de sig tillbaka till sina egna sfärer där de fortsätter sin egen evolution. Men de står fortfarande kvar i det fördolda, så att säga, beredda att vägleda oss med sina inspirerande idéer. Även vi människor skall i framtida tidsåldrar bli Mânasaputraer, och det blir då vår tur att väcka andra sovande outvecklade själar.
Man kan säga att det först var när den enskilda människan blev väckt till självmedvetenhet genom sin Mânasaputras inkarnation som hon blev fullt mänsklig, blev sann människa, eftersom hon då fick förmågan att tänka, vilket ju är hennes kännetecken. Människan är människa därför att hennes medvetande i det nuvarande stadiet av hennes evolution har sitt centrum i manas-delen av hennes konstitution, dvs den del som också kallas tänkaren, hågen eller förnuftet.
Nu förhåller det sig så att genom Mânasaputraernas s k inkarnation, genom deras väckande av vår manasiska förmåga, blev även våra mänskliga själar Mânasaputraer, fast på en mycket elementär och låg nivå. Men i en avlägsen framtid skall vi ha utvecklats till fullt självmedvetna mänskliga själar och då vara Mânasaputraer i sann bemärkelse.
Man kan alltså säga att människan har två Mânasaputraer. Den yttre, antändande Mânasaputran som är hennes förälder och den inre, tända eller väckta mänskliga högre själen. Den inre Mânasaputrans inflytande märks dock inte omedelbart i människan då hon föds. Dess inflytande ökar gradvis i takt med hjärnans tillväxt. Först när dess inflytelser uppnått en tillräckligt hög nivå kan en människa betecknas som myndig eller vuxen. Då har hennes tänkande uppnått den nivå där hon kan sägas vara ansvarig för sina tankar, känslor och handlingar. Tidpunkten för detta varierar från individ till individ.
När människan har blivit ca 18-21 år brukar vi säga att hon är myndig eller vuxen. Då har hon och hennes medvetenhet nått en sådan nivå att man kan säga att hon är karmiskt ansvarig för sina tankar, känslor och handlingar och därmed också får skörda de karmiska konsekvenserna av dem. När människan blivit vuxen är hon dessutom i stånd att förnuftsmässigt bearbeta sina upplevelser, och kan då i högre grad än tidigare lära av sina erfarenheter. Hon förstår nu vad som är gott och ont, rätt och fel, och därmed kan hon styra sin egen evolution. Noteras bör att varje människa utvecklas i sin egen takt. När hon utvecklas snabbt kallar vi henne brådmogen och när motsatsen är fallet brukar vi kalla henne trög.
Något att tänka på är att föräldrarnas ansvar sträcker sig ända fram till den tidpunkt då barnet blivit vuxet och själv kan fatta sina egna beslut efter moget övervägande. Ja, inte bara till den tidpunkten, utan också till de tillfällen i den vuxna människans liv då hon reagerar med beteenden som hon lagt sig till med genom härmning eller genom att efterlikna sina förebilder från den nästan förnuftslösa barndomsperioden. På detta sätt blir föräldrar, lärare, idoler och andra vuxna som påverkat barnet till vissa handlingar i vuxen ålder mer eller mindre karmiskt delaktiga, ansvariga, för dessa handlingar och får skörda karman för det inflytande de har haft på den unga människans utveckling.
Vi föräldrar, lärare och andra vuxna människor borde ta oss en allvarlig funderare över våra egna liv och beteenden, liksom på de följder som vår påverkan har på barnen, och inse att vi faktiskt är ansvariga för dessa eftersom vi programmerar eller grundlägger egenskaper hos barnen och ungdomarna under en period i deras liv då de är mer eller mindre försvarslösa mot de vuxnas inflytelser. Barnen saknar den tillräckliga livserfarenheten och den nödvändiga urskillningsförmågan att sovra. Våra inflytelser på dem har stor betydelse och inverkar på dem i den ena eller andra riktningen. När väl människan är vuxen att styra sin egen evolution är det mycket svårare att genom yttre påverkan ändra beteenden, vanor och karaktär.
Vad är då denna manas-princip, denne tänkare, som de yttre Mânasaputraerna aktiverade, tände i oss, och som vi efter denna händelse själva evolverar? Manas natur blir tvåfaldig, högre manas respektive lägre manas, så snart den förenas med en kropp.
Högre manas är besläktad med den andliga själen, buddhi, medan lägre manas är besläktad med djursjälen, kama. Manas-principen brukar också kallas för den mänskliga själen, eftersom förnuftet eller tankeförmågan har sitt säte där. Manas använder hjärnan som verktyg för att reflektera och dra slutsatser. Det s k hjärnförståndet, det lägre förnuftet eller intellektet, är manas lägre aspekt, dvs lägre manas. Och manas högre aspekt är intuitionen eller intelligensen, som vet oberoende av hjärnförståndet och inte är i behov av att dra slutsatser. Lägre manas däremot är beroende av att dra slutsatser.
För närvarande är manas inte fullt aktiv i människosläktet eftersom begärsprincipen, kama, är alltför dominerande. De flesta människor lever sina liv i lägre manas och kama. Därför är människan av idag endast självmedveten i sin lägre manas.
Våra minnen från det innevarande jordelivet lagras i lägre manas och inte i hjärnan. Lägre manas liksom hjärnan upplöses vid människans död, vilket förklarar att vi normalt inte kan minnas våra tidigare liv. Hjärnan är dock det fysiska organ i vilket manas vistas under jordelivet och som är manas verktyg, vilket det använder sig av för att ta emot intryck.
Manas färgas av varje ting och tanke som förmedlas via hjärnan och är ständigt verksam med att mottaga yttre intryck. Dessa verkar hindrande för intelligensen och intuitionen från högre manas att flöda ned i vårt mänskliga dagsmedvetande. För att influenser från högre manas skall kunna flöda ned i vårt dagsmedvetande måste vi sluta upp med att vara alltför utåtriktade och istället vända oss inåt och lyssna till de högre eller andliga impulser som kommer från vårt stilla inre. Vi skall dock inte förledas att tro att alla inre impulser är av andlig art. Tvärtom är de flesta av lägre egoistisk art, eftersom vi för det mesta lever för att tillfredsställa våra egoistiska begär och aspirationer. De högre impulserna känner vi igen genom att de inspirerar oss till medkänsla och oegennytta. Vi måste alltså ge akt på kvaliteten hos våra tankar, att de är av den rätta sorten, om vi vill få inspiration från vår högre natur. Attraktionens lag råder osvikligen: Lika dras till lika.
Vad är en tanke för något och vilken roll spelar tankarna i våra liv? En tanke är ett levande väsen, en s k elemental, vilken är stadd i utveckling. Dessa elementaler, elementala väsen, evolverar liksom vi människor och skall en gång i en avlägsen framtid ha utvecklats till att bli självmedvetna gudar. En gång i tiden, för eoner sedan, var också vi tankar, alstrade av andra självmedvetna väsen.
Dessa elementaler genomströmmar människans håg eller förnuft, som tar emot dem och sedan sänder dem vidare ut i världens tankeatmosfär. De kommer och går utan uppehåll. De cirkulerar ständigt genom universum. De är kraftcentra utan egen intelligens, karaktär eller moral. Deras beteenden påverkas av människotankar, och vare sig man är medveten om det eller ej ger man dem färg, form och en viss grad av intelligens.
Förutom att vi sänder ut tankar, är vi även mottagare av tankar från både högre och lägre plan. Och eftersom vi påverkar dessa elementaler hålls vi ansvariga för hur vi påverkar dem, precis som i fallet med våra barn. När vi i stället påverkas av dem, bestämmer vi själva vilken typ av tankar som skall få inflytande över oss. Genom att förmedla ädla, goda, osjälviska och ljusa tankar höjer vi inte bara oss själva utan också våra medmänniskor. Därför måste vi ge akt på vilka tankar vi tar emot och vilka vi sänder vidare, eftersom de färgas av vår mentalitet och vi ger dem riktning till det goda eller det onda. På så sätt påverkar vi andra människor i den ena eller andra riktningen. Vi kan helt enkelt inte tänka, tala eller handla utan att därmed påverka våra medmänniskors väl och ve. Vi kan alltså antingen förbättra eller försämra tillståndet i världen genom arten och kvaliteten på våra tankar, eftersom tanken är handlingens moder.
Allt vi ser omkring oss har sitt ursprung i tankar, idéer. Ingenting i vårt fysiska universum är tillkommet utan tanke. Hela universum är skapat ur gudomlig tanke. De tre leden idé, plan och verkställhet finns införlivade i varje manifesterat väsen. Vi bygger faktiskt själva upp vår personlighet, den lägre dödliga fyrfalden av vår natur, med våra tankar. Därför är varje människa sin egen skapare vad avser personligheten och dess öde. Vår personlighet är helt uppbyggd av våra förflutna tankar, och framtidens personlighet och öde bygger vi just nu med de tankar vi nu tänker.
Tankar bygger upp eller bryter ner människorna såväl som naturen och civilisationerna. När tillräckligt många människor tänker på, önskar och verkar för en fredligare värld, så håller den redan på att börja förverkligas eftersom vi alla som tillsammans tänker denna typ av tankar gör så att fredsidén stärks i vårt kollektiva medvetande och sålunda omärkligt påverkar våra beteenden i fredlig riktning. Även forskarna har börjat inse att när en arts beteenden uppnått en viss "kritisk massa", så börjar samma beteenden dyka upp lite varstans bland artens övriga medlemmar.
Den värld vi lever i formar vi alltså gemensamt med våra tankar, eftersom vi med våra tankar påverkar varandra och dessa tankar i sin tur avspeglas i våra handlingar. Våra handlingar avspeglar vårt tänkande.
Jag vill så säga något om hatfyllda tankar och hur man bör förhålla sig till dem. Som jag ser det är det fel att tänka hatfyllda tankar, t ex att hata krig, ondska, egoism etc, medan det är rätt att älska dess motsatser fred, godhet, oegennytta osv. Varför? Att hata krig och älska fred, är inte det samma sak? Nej, det är det inte, eftersom man genom att hata ökar det sammanlagda hatet i världen. Och hatet håller oss åtskilda från varandra vad vi än hatar, även om hatet riktar sig mot hatet. Hatfyllda tankar uttrycker en hatkvalitet, dvs en egenskap som avskiljer, medan kärleksfulla tankar innehåller eller uttrycker en kärlekskvalitet, dvs en egenskap som enar. Hatfyllda tankar skadar dessutom både oss själva och andra eftersom de inom oss skapar vrede, en känsla som bryter ner både oss själva och relationerna till våra medmänniskor. Vi skapar helt enkelt barriärer mellan dem vi hatar och oss själva. Det är hatfyllda tankar som leder till känslor av ilska och vrede, och som ytterst leder oss till våldshandlingar.
Hatet skiljer människa från människa, familj från familj, kvinna från man, vuxen från barn, ras från ras, nation från nation. Hatfyllda tankar stärker den stora villfarelsen om avskildhet och har sin grund i den stora villfarelsen om att mänskligheten inte utgör en enhet, en helhet, utan att vi är åtskiljda från varandra. Detta avspeglas i uttryck som "Den enes bröd den andres död" och "Att äta eller ätas". Den som hatar ser inte de enskilda människorna som delar av en mänsklighet eller delar av mänsklighetens kropp, där var och en av oss utgör en nödvändig del, och att om någon del saknas eller mår dåligt så är mänskligheten inte hel och mår också dåligt.
Hatets motsats, villkorslös kärlek, om vi älskar istället för att hata, innebär att vi ökar den sammanlagda enigheten i världen. Nästakärlek leder till harmoni, gemenskap, förlåtelse, accepterande av våra olikheter samt frid och fred på jorden.
Det är viktigt att komma ihåg att det vi tänker på införlivas i vårt väsen och i mänskligheten. Tänker vi positiva, goda, oegennyttiga tankar så är det detta som kommer att öka i våra liv och i världen. Tänker vi däremot hatfyllda tankar så kommer detta att öka i våra liv och i världen.
De människor som tänker hatfyllda tankar har inte förstått att vi alla innerst inne är En, och att man därför genom att skada andra skadar sig själv. Vi får tillbaka allt det vi sått i form av en senare skörd, ett livsöde i enlighet med karmalagen.
Tankarnas betydelse för vårt livsöde uttrycks träffande på följande sätt och bör stämma till eftertanke: