Mänsklighetens och dess civilisationers evolution
John P van Mater
Man kan inte förstå mänsklighetens historia utan att ta hänsyn till födelsen av den planet varav vi alla är oskiljaktiga delar. Om vårt universum är ett levande väsen, och även solen och Jorden, är vi barn av det levande kosmos. Detta innebär att det finns intelligenta väsen som står högre än människan och väsen som står lägre än djuren och till och med växterna. Utan stöd och vägledning från de hierarkier av högre väsen som utgör den inre strukturen i kosmos, skulle naturen bli ett meningslöst kaos. De planerar och styr hur naturen ska fungera, och utgör krafterna bakom dess inneboende helande system eller oundvikliga återgång till harmoni.
Liksom människoriket och övriga riken vart och ett genomgår sin evolution, så får Jorden sin form och sitt förkroppsligande. Elemental-, mineral-, växt-, djur-, människo- och de gudomliga rikena är alla nödvändiga för varandra och för helheten. De är för Jorden vad celler, livskraft och tankar är för människan. Varje individ innehåller en gudomlig gnista, och från allra första början av vår planets förkroppsligande fanns alla rikena där, inte så som de är nu, utan som frön i färd med att utvecklas.
Låt oss helt kort se på tillkomsten av världar som kosmiska väsen. När en sådan födelse tar sin början finns ingen form, eftersom karaktärsdragen och energierna hos de system av världar som håller på att danas har befunnit sig invecklade och sovande under många tidsåldrar. Hinduiska och andra kulturer anger siffror för planeters, solars och andra kosmiska väsens livslängd. Planeter, sägs det, lever i 4.320.000.000 år och viloperioderna eller dödscyklerna sträcker sig över lika lång tid.
När tiden är inne för vår värld att vakna på nytt, sker detta på en eterisk nivå. Först utgår de gudalika väsendena och de elementala krafterna och skapar mönstret för den blivande Jordens inre och yttre aspekter. Därpå följer de övriga rikenas uppvaknande, vilka drar upp konturerna på inre, icke-materiella plan. Efter hand som de mindre utvecklade rikena skapar allt mera komplexa kroppar åt sig att verka genom, antar Jorden den form, de kretslopp och energiflöden, inre såväl som yttre, som vi föknippar med denna levande planet. Jorden uttrycker sig genom sina lägre livsenheter, liksom vi inkarnerar fysiskt med hjälp av atomer, molekyler och celler som bidrar till att bilda vätskorna, vävnaderna och organen i våra kroppar, vilka fylls av livskrafter samt emotionella och mentala aktiviteter stimulerade av det inneboende medvetandet. Och på liknande sätt förhåller det sig med planeten: efter hand som dess riken förändras och blir allt mer materiella, så genomgår Jorden de olika faserna av sitt återförkroppsligande. En planets livscykel förlöper i en serie pulseringar eller "runder", som i allmänhet påstås vara sju till antalet. Vi befinner oss för närvarande i den fjärde och mest materiella runden, och härefter kommer vår jord att bli allt mer eterisk fram till slutet av sin livstid.
Ur teosofisk synvinkel sträcker evolutionen sig över upprepade återförkroppsliganden. Detta gäller inte bara för människan utan även för djur, växter, atomer och världar. Liksom vi har våra osynliga delar så har även solen med sina planetsystem och dess invånare det, och utgör sålunda vårt levande universum. Allt detta förutsätter att det finns en bestående del i varje person, i varje planet och atom, någonting i det inre som överlever och gradvis utvecklas genom upprepade återförkroppsliganden - i vårt fall ett högre jag eller reinkarnerande ego, i vilket erfarenhetens visdom finns lagrad. Evolutionen är således den process varigenom denna gudomliga kärnas potential kan utvecklas. På grund av att vi har utvecklat det som gör oss till människor, befinner vi oss på det mänskliga stadiet i vår evolution. Djuren har utvecklat det som gör dem till djur, och så vidare. I en kommande planetcykel kan de högre djuren ur sitt inre utveckla det som gör det naturligt för dem att övergå till människoriket, vilket många gjorde i begynnelsen av innevarande planetära återförkroppsligande.
Ur reinkarnationsperspektiv är mänskligheten miljontals år gammal med civilisationer som går långt tillbaka i legandarisk tid. Om vi jämför myter och episk diktning och sätter en viss tilltro till dem, finner vi en mängd tankeväckande material, vilket bör uppfattas seriöst men inte alltid bokstavligt. H P Blavatsky hävdade att dessa gamla myter härrörde från adepter, som i dem vävt in den urgamla visdomen. De kan därför tolkas på många olika nivåer - andliga, intellektuella, psykologiska och fysiologiska. Dessa legender har bevarats alltifrån de tidiga raserna genom muntlig tradition och överförts till oss som ett rasminne, ty varje form av dokumentering skulle ha förstörts under mellanliggande, ofta mycket våldsamma, tidsperioder.
Forntidens folk delade in människans historia i flera cykler i enlighet med den kosmiska klockan. Enligt modern teosofi kallas dessa perioder rotraser, underraser, familjeraser, stammar och nationer - cykler omfattande femhundra, ettusen och åtskilliga tusentals år. Blavatsky indelar mänsklighetens livscykel på denna fysiska glob i sju huvudgrupper eller rotraser. Varje rotras indelas i sju underraser, och varje underras i sju familjeraser. Dessa består i sin tur av sju nationella cykler, som var och en består av sju stamraser.
Ett sätt att beräkna rasernas och deras underavdelningars livslängd är att utgå ifrån en människas ideala livslängd (ca 72 år) ungefär som följer: sju generationer människor utgör en nation, en cykel på ca 500 år. Sju av dessa nationella cykler bildar i sin tur en stamras, vars livslängd är ca 3.600 år. Ett exempel på en stamras skulle vara slaverna, inkluderande ryssar, polacker, tjecker, bulgarer etc. Andra exempel skulle vara de Nya världencivilisationer som stod i full blom när Columbus anlände till den amerikanska kontinenten; eller germanerna, som t ex tyskar och skandinaver; samt även goter, västgoter och vandaler, vilka bosatte sig i Italien och Spanien.
Sju stamraser bildar det Blavatsky kallade en nationell ras, som består under en precessionscykel på ca 25.920 år. Termen "nationell ras" är en aning vilseledande, ty den syftar inte på det slag av nationer som vi normalt avser med detta ord, utan på en hel mängd nationer under sju stamrasers livstid. Ett exempel torde vara den europeiska nationsrasen, som nu har avverkat en tredjedel av sin livslängd, innefattande alla raser i Europa - polacker, tyskar, fransmän, schweizare, ryssar, greker, bulgarer, engelsmän, skandinaver, holländare, spanjorer etc. Sju av dessa nationella raser utgör en familjeras, som omfattar 180.000 år. En familjeras skulle vara den amerikanska kontinentens ursprungliga invånare: pre-inkas, pre-azteker och Maya-folket - innefattande alla de mindre cykler vi har talat om. Ett annat exempel skulle vara den mongoliska rasen, innefattande sådana undergrupper som kineser, manchurier, japaner, tibetaner, burmeser etc. Ytterligare en skulle vara de afrikanska folken, som uppvisar en förbluffande variationsrikedom vad gäller språk, kulturer och fysiologiska typer. Sju sådana familjeraser utgör en underras, och sju underraser bildar en rotras.
Alla stora civilisationer har uppstått genom folkblandningar - det finns ingen helt ren ras. Det engelska folket t ex är en blandning av de olika folkslag som nu är inhemska invånare, bl a kelter, romare, saxare, nordmän och normander. Civilisationerna i Kina, Indien och Mellersta Östern uppstod alla ur en blandning av olika rasegenskaper. På den amerikanska kontinenten håller nya raser av olika typer på att se dagens ljus. Kanske håller en ny cykel på ca 25.920 år på att inledas, eller så uppstår en ny familjeras omfattande 180.000 år, bestående av olika stam- och nationella enheter, vilka var och en kommer att ha sin blomstringstid.
Om vi går tillbaka till mänsklighetens begynnelse, framhåller HPB att de två första rotraserna var mer astrala än fysiska och att deras livslängd var mycket längre än de därpå följande rotrasernas. Under dessa första rotraser höll människokroppen på att utvecklas. Vid mitten av den tredje rotrasen var denna cykel mer eller mindre avslutad och två viktiga händelser inträffade: uppdelningen i de två könen, något som finns omnämnt i nära nog alla religioner och mytologier, och uppväckandet av människans inre natur, framför allt förnuftet. Detta skedde genom det egna högre jagets inkarnerande i varje individ, varigenom det embryonala sinnet uppväcktes till självmedvetenhet, ett karaktärsdrag som skiljer oss från djuren. De allra flesta urgamla traditioner beskriver denna era som den tid då gudomliga lärare levde bland människorna och i deras plastiska sinne inpräntade vissa grundläggande tankar som finns kvar än i dag. De undervisade också människan i konst och vetenskap. Dessa höga väsen eller adepter kallas ibland gudakonungar, vilka regerade i kraft av sin egen sublima, gudomliga natur.
Den planetära cykeln var emellertid fortfarande på väg nedåt in i materien och efterhand som den fjärde rotrasen gjorde sitt intåg drog dessa lärare sig tillbaka, samtidigt som de grundade mysterieskolor, vilka bevarade deras höga visdom. Enligt traditionen existerar dessa skolor än i dag, även om de i vår tid inte fungerar lika öppet som under antiken i Västerlandet och annorstädes.
Det påstås att den fjärde eller atlantidiska rotrasen var den mest materiella rasen. Den frambringade magnifika civilisationer, vilket Platon antyder i ett par av sina Dialoger. När Atlantis närmade sig sin mittpunkt, började fröna till vår nuvarande femte rotras att framträda, eftersom det är ur mittpunkten på närmast föregående ras som nästföljande ras utgår. Denna mittpunkt kallas ibland för järnåldern eller kaliyuga, en era då livet utvecklas i allt snabbare takt. Tiden pressar på, och människans lägre och högre element skiljes ut. Slutligen blir fröna till nästa ras geografiskt isolerade medan den gamla rasen, vars omfattning minskar allt mer, avslutar sin levnadsbana.
Vår femte rotras har sitt ursprung i Centralasien och under årtusenden blomstrade där många olika civilisationer under den lyckliga tiden, det vill säga rasens guld- och silverålder samt en del av dess bronsålder. Vi närmar oss den femte rotrasens mittpunkt och har gått in i dess järnålder, vilken enligt hinduiska beräkningar inleddes vid Krishnas död år 3102 f Kr. Denna järnålder säges vara i 432.000 år. Med tiden kommer förelöpare till den sjätte rotrasen att börja uppträda i stigande antal. I kontrast till vår femte rotras, där den mentala principen dominerar, kommer den sjätte rasen att utveckla mera av buddhi eller andlig insikt.
Ämnet cykler är komplicerat, ty raserna överlappar varandra. Den nya rasen föds ur sin förälders mittpunkt, och de två existerar sida vid sida under en odefinierad övergångsperiod. När mittpunkten av en större cykel närmar sig, händer det ofta att naturen ger Jorden en viloperiod. Hon åstadkommer detta på en mängd olika sätt, vilka den som studerat geologi är väl förtrogen med, t ex klimatförändringar, jordutsugning som leder till ökenbildning, samt även sänkningar av vissa landområden genom översvämningar och höjningar av andra områden. Eftersom vår europeiska kultur närmar sig sin mittpunkt talar Blavatsky om dylika förändringar i den Gamla Världen. De landområden som för närvarande upptas av vår rotras, som nu närmar sig sin mittpunkt, kommer utan tvekan att genomgå stora förändringar - en del successiva, en del omvälvande - liksom de atlantidiska kontinenterna, vilkas undergång omfattade tusentals år och som ersattes av nya landområden, renade och befriade från gamla emanationer.
Jorden har upplevt många perioder av mänsklig storhet och har måst genomlida många härjningar. Men Moder natur har fortfarande kommandot och i sinom tid kommer hon att göra upp sin balansräkning. Om vi skändar Jorden, kommer delar av den att bli obeboeliga. Tänk på de enorma krafter mänskligheten sänder ut, inte bara de olika energierna från vår teknologiska civilisation, utan även vårt hat, vår antagonism, missundsamhet och girighet, och även deras motsatser som t ex kärlekens, förlåtelsens, broderskapets, generositetens och förståelsens krafter. Naturen absorberar allt och kommer till slut att reagera. Det är inte att undra på att det finns tillfällen då Jorden tycks skaka om mänskligheten, liksom en hund skakar av sig lopporna, till dess en ny tid tar sin början vid slutet av en cykel. Det kan även ske en nedisning, då en hel hemisfär täcks av ett flera tusen meter tjockt istäcke, som låter den ligga obrukad så att den senare kan väckas till nytt liv. Delar av kontinenter kan sjunka i havet medan andra höjer sig därur.
Hur ser mänsklighetens framtid ut? Liksom det har tagit mycket lång tid för mänsklighetens reinkarnerande själar att nå dit där vi nu befinner oss, så kommer förmodligen den kollektiva mänskligheten att behöva många fler inkarnationer för att kunna fullborda sin bestämmelse. Människan kommer gradvis att börja förverkliga sina inneboende möjligheter, bli sant mänsklig och låta inflytandet från sin inre gudomlighet komma till uttryck i det dagliga livet. En gång, i en måhända avlägsen framtid, kommer förvisso ett sant broderskap att förverkligas. Kristus- och buddhagestalterna visar oss vad även vi en dag kan bli.
William Q Judge skriver att "naturen har inget annat syftemål än att ge själen erfarenhet", ord som sammanfattar den kosmiska processen. Oavsett olika rasers uppgångar och nedgångar är den gemensamma grunden att alla väsen är själar på utvecklingens väg. Den moderna tidens förnämsta och mest bestående bidrag kan visa sig vara det världsomfattande försöket att utvidga mänskliga rättigheter och förena hela mänskligheten i ett broderskap präglat av omtänksamhet, samverkan och gemenskap. Av alla civilisationer vi känner till som har låtit sitt ljus upplysa tidens horisont, torde vår egen vara unik i sitt globala erkännande av vad som förväntas av varje mänsklig själ. Alla de strider som utvecklas är i grunden reflektioner av människans andliga uppvaknande, och detta tryck underifrån spränger tyrannins, formalismens och ortodoxins trånga skal, liksom groende frön bryter igenom jordskorpan.
Mänsklighetens evolution sker mot bakgrunden av en levande jord och ett
levande kosmos, styrt av höga väsen. Reinkarnationen ger oss insikter i detta
panorama, ty den framställer varje person som en odödlig pilgrim med en gudomlig
gnista i sitt allra innersta väsen. Denna gudomliga källas hela potential
finns inom var och en av oss - och även i alla andra väsen och till och med
i krafter och världar: i fågeln som avtecknar sig mot den blå himlen, i blixten
och i stormen, och i vår vackra jord som så tålmodigt ger liv och näring åt
sina riken. Kunskapen om vår gudomliga härstamning och allt levandes broderskap
medför ansvar. De som har uppnått denna insikt kan inte längre gå genom livet
utan ansvar och omdöme, ty vi har anträtt en väg, och första steget på denna
väg innebär att inte leva blott för sin egen del utan även vara till välsignelse
för alla levande väsen.