När jag första gången kom i kontakt med den teosofiska rörelsen hade jag bara den teosofiska litteraturen och H P Blavatskys kontakt med sina stora lärare att förlita mig på. Senare har jag emellertid själv fått uppleva ett bevis på de sanningar som teosofin framlägger vad avser människans uppnående av fullkomlighet, så långt det är möjligt under ett jordeliv. Denna relativa mänskliga fullkomning uppenbarades för mig genom ett personligt möte med en sådan människa - en av våra stora lärare. Det jag berättar är inte en produkt av fantasi, drömmar, inbillning eller av en inbillad självgodhet i mitt eget andliga omdöme. Jag beskriver vad som hände, vad jag såg och vad jag själv fick lära.

För en del år sedan, på min första resa i Egypten och Indien, blev jag inbjuden till att träffa en stor lärare. Jag träffade denna stora gestalt i Indien. Tidigt på morgonen, före soluppgången, fick jag besök av lärarens chela, som medförde fyra tjänare och en speciell eskort med en öppen palankin (indisk bärstol). Chelan fungerade som vägvisare och tillsammans med min tjänsteflicka begav jag mig långt, långt upp i bergen. Hettan var obeskrivlig. Efter en milslång färd anlände vi vid middagstid till en nära nog otänkbar höjd. Allt utom den stora bergskedjan verkade litet och obetydligt. När man betraktade den underbara utsikten, kunde man förstå hur lätt det skulle vara för den som ständigt vistades här uppe att ha höga aspirationer och idéer och att utvecklas och bli lysande och magnifik.

Jag var inställd på, liksom jag tror ni skulle ha varit, att få se något mycket speciellt - en magnifik manifestation. När jag nådde fram till personen ifråga, stod han emellertid lutad mot ett träd med en engelsk fällkniv i handen - han höll på att tälja på en liten träbit. När han fick syn på mig kom han mig till mötes och bad mig ursäkta honom en stund, eftersom en av de oxar som hans chela höll på att plöja med hade fått en skada på halsen, varför han försökte reparera oket.

Jag såg på mannen. Redan på H P Blavatskys tid ansågs han ha uppnått en avsevärd ålder, men han såg mycket ung ut när jag mötte honom. Jag skulle vilja påstå att han då inte var mer än 32 eller 33 år gammal. Han visade sig vara en mörkhyad tibetan. Hans ansikte liknade inget annat som jag någonsin sett. Hela hans gestalt lystes upp av ett inre ljus, vilket hade format hans drag, gjort hans ögon klarare och skänkt honom ungdomlig kraft och en ståtlig gestalt. Man kunde inte bara betrakta hans ansikte, hela hans gestalt krävde uppmärksamhet. Dock var han mycket anspråkslös och opretentiös i sitt uppträdande.

Han pekade på den plöjande mannen, som han sade var en av hans chelor. "Vet du hur kvinnorna här i Indien tvättar och smörjer pilgrimmernas fötter? Hans fötter har aldrig, inte ens efter en mycket lång dagsfärd, varit sårade eller skadade. Varför? Eftersom han aldrig fruktar eller ens tänker på vägen han tillryggalägger, utan vandrar lycklig sin väg, och det faller honom aldrig in att oroa sig för att gå vilse, taga av åt fel håll eller något liknande. Hans medvetande är så uppfyllt av glädjen över det andliga livet, att den bokstavligt talat gör hans kropp lysande.

Människokroppens atomer belastas med och tyngs som regel ner av sinnets bördor - de irrelevanta idéerna, självupptagenheten och fruktan. De förändras ständigt under inflytande av hjärnförståndets tankar. Den brist på tillit och inspiration som folk lider av - hopplösheten - tar nästan död på dessa atomer. De kan emellertid väckas till ett slags odödlighet av det gudomliga livets eld och bringas i samklang med den universella harmonin. Alla människor kan befrias från denna börda av onödiga ting och bete sig som denne unge lärjunge gör, om de vore i mental jämvikt."

"Om du skulle resa härifrån till Amerika", fortsatte han, "skulle du inte sätta dig ner och drömma om den plats du vill bege dig till och tro att det skulle vara tillräckligt. Problemet med en del teosofer är att de förbrukar sin livskraft genom att betrakta målet i fjärran i stället för alla de ögonblick som tillsammans utgör Vägen, och därför blir deras bättre jag utmattade. De borde låta den strålande tanken uppfylla varje ögonblick och inte bekymra sig om morgondagen. Man kan i varje ögonblick av tiden, om man så önskar, finna dörren till de gyllene möjligheternas världar, porten till en strålande väg som leder in i det gränslösa eviga...

Att lämna bemödandets, tänkandets och personlighetens plan är det själen ivrigt uppmanar oss att göra: att bege oss ut i livets fördolda, enorma verklighet och förstå att inuti, ovanför och runt omkring oss, överallt där våra tankar och känslor existerar, pulserar det universella livet ständigt till svar på vår längtan och vårt sökande. När människor säger att de söker lyckan, menar de att de strävar efter att uppnå det steg i deras utveckling där deras nuvarande problem kommer att vara lösta. För att nå detta tillstånd, måste man draga sig undan livets alla lockelser och deras yttre aspekter och finna sig själv i sin egen inre ensamhet, i en ostörd tystnad i sitt allra innersta väsen.

Det yttre livet är förgängligt. Människan måste finna den inre kraften och leva i den eviga anden. Hon kan inte träda in i detta ljus som en fri själ utan att ha lärt sig koncentration, vilket så många i dessa dagar påstår sig undervisa i och föreläsa om och därmed skapa sekter, hålla kurser och tjäna pengar. Allt de kan åstadkomma är emellertid att leda sina offer bort från verkligheten, längre och längre bort från det sanna jaget i det inre. Koncentration är en förmåga som finns inneboende i jaget ovanför och bortom sinnet. Den står ej att finna i den objektiva världen, ty den finns ej där. Himmelriket finns på Jorden och dess port skall sökas och finnas i människans innersta väsen.

Aspiranten ska därför inte sträva efter att utveckla speciella förmågor, utan i stället leva i sin egen högre naturs ljus och kraft. Den gudomliga lagen finns i varje människa, och var och en måste själv finna den i sitt inre och manifestera den i sitt liv. Man kan inte hälla rent vatten i sådant som är förorenat så att det återfår sin renhet. Osjälviskhet når resultat, själviskhet omintetgör: människans möjligheter står i direkt proportion till hennes förmåga att gå bortom sig själv och bry sig om andra...

Att vid uppvaknandet omedelbart vända sinnet mot den yttre världen är att förlora hälften av dagens liv. Man bör vakna på morgonen med en vacker tanke, påminna sig om att dagens uppgifter ligger framför en och att den inre gudomen vill ha en stunds samråd med sinnet innan morgonens plikter tar sin början.

Man kan finna något i de första timmarnas tystnad och ljus som förenar sig med den egna högre naturen och frambringar fruktens mognad. Man ska frigöra sig på morgonen i solens milda ljus och begrunda dagen lika mjukt och varsamt som om man väckte ett litet barn ur dess sömn och frammana den sanna och ädla sidan hos sig själv - jag menar inte att ge uttryck åt den i ord, utan att i tanken närma sig andens rikedom och överflöd och låta den inre gudomen blomstra i varje ögonblick. Genom att därpå ta itu med den allra svåraste uppgift som man vet är ens uppgift och klara av den, lär man sig hemligheten med att vara uppmärksam och har inom kort omedvetet befriat sig från alla hindrande bördor. Många har arbetat hårt och målmedvetet för att befria sig från dessa bördor. Man behöver överhuvudtaget inte bry sig om dem. Det gäller bara att göra sig av med tvivlen och farhågorna, att träda in i själens kammare och låta sig uppfyllas av ljuset och kraften som finns där."

"Dagens tre första timmar", fortsatte han, "erbjuder stora möjligheter. Den som inte stiger upp med solen förlorar enormt mycket kraft. Den som stiger upp före solen och vid dagens inbrott har avslutat de världsliga förehavandena och allt som hänger samman med kroppens vård och är redo att ge sig ut i soluppgången och verka tillsammans med solen, han samarbetar med en kraft som han vet mycket litet om - det vibrerande blå ljuset bakom solen.

Problemet är att många av våra aspiranter alltför ofta börjar med bokstaven och går bakåt i sökandet efter anden. Låt dem emellertid göra det i tystnad och skapa en ädel framtid i sina hjärtan genom att ensamma gå in i naturens tystnad på morgonen. Låt dem befria sig där från sina gamla plågsamma minnen och från all rädsla för problem och bli ett med ljuset i naturen. Det skadar dem ej att emellanåt betrakta stjärnorna i förundran, eller att med förtjusning lyssna till fåglarnas sång, eller att tillbringa dagar i tystnad och begrunda dessa heliga ting, medan de fullgör de uppgifter som åvilar dem."

Jag ställde inte så många frågor, eftersom jag fann att han förutsåg dem - frågor som jag hade velat få svar på alltsedan jag kom in i den Teosofiska rörelsen, framför allt hur jag skulle klara av det tunga ansvar som blev mitt när jag utsågs till ledare på livstid för samfundet - ansvaret att leda detta samfund av aspiranter till andlig visdom och kunskap vid en tidpunkt då jag var okänd för alla förutom några få medlemmar i samfundet.

Han hänvisade till händelser i mitt eget förflutna, som jag nästan hade glömt bort - händelser som hade fått mig att gå i den ena eller andra riktningen och som slutligen lett till mitt möte med W Q Judge och med tiden till att han utsåg mig till sin efterträdare som ledare för samfundet. Judge kom i kontakt med mig när jag arbetade bland de fattiga i New Yorks slumkvarter och försökte hjälpa de olyckliga och befria dem från en del av deras bördor på ett uppriktigt och målmedvetet sätt.² Det var för mig ett enormt stort åtagande. Det tycktes mig då som om det var i det närmaste allt jag kunde klara av. Här var emellertid en man som hade utvecklats i fullkomlig samklang med livets högsta aspekter, vilka han i absolut självförglömmelse hade tonat in hela sin varelse på. Vi har alla samma möjlighet, men han var en stor själ och välkomnade denna möjlighet och använde sig av den dagligen.

Vi måste alla, förr eller senare, tro på de förunderliga krafterna i människans andliga själ. Vi måste alla, förr eller senare, fatta djupen i vår egen natur och däri finna visdomens och sanningens storslagna talisman. Det var det jag fann hos denne store lärare. Medan jag stod där tillsammans med honom, upptäckte jag på nytt, under inflytande av den enorma kraften i hans närvaro - och det kom till mig som en upplysning - att det faktiskt fanns något mer än enbart mentalitet hos mig, att det fanns en vital och latent kraft inom mig, som ville tränga fram och inspirera mig till att göra sådant som jag hittills aldrig hade lyckats med. Det tycktes mig som om jag aldrig hade levt helt och fullt förrän i det ögonblicket och aldrig vetat så mycket om livet som då. Det var den största dagen i mitt liv - en dag fylld av löften inför mitt arbete för hela mänskligheten. Alltsedan dess har jag känt att det skulle vara lätt att gå genom eld, utsättas för lidande och förföljelse, ja, vad som helst, för att föra ut teosofins budskap till världen. Äran för detta inre mod tillkommer inte mig, det uppenbarades för mig när jag befann mig i denne store lärares sällskap och genom att jag i honom såg vilka höjder en sann människa kan nå.
_________________________
1. Hämtat ur berättelser i Gudarna bida och The Spiendor of the Soul
2. Se "My First Meeting with William Quan Judge" i Gudarna bida
 

Till Teosofiskt Forum