Inte långt från Centre Georges Pompidou finns ett mycket gammalt hus, måhända stadens äldsta boningshus. Det ligger vid den trånga gatan rue Montmorency (nr 51), ett stenkast från den sedan medeltiden livligt trafikerade gatan rue Saint-Martin. Huset är klassat "monument historique".

På det märkliga husets fasad sitter en minnestavla på vilken det står: "Nicolas Flamels och hans hustru Pernelles hus. Till hugfästelse av deras fromma stiftelse har staden Paris år 1900 låtit restaurera den ursprungliga inskriptionen från år 1407." Det var alltså det året som huset byggdes. Avsikten var att det bl a skulle tjäna som utspisningsställe, soppkök, för de fattiga i Paris.

Under första våningens fönster löper en inskription i gotiska bokstäver som i fri översättning lyder som följer: "Vi plöjande män och kvinnor boende i detta hus som byggdes i nådens år fjortonhundrasju, har alla ålagts att en gång om dagen läsa Fader vår och Ave Maria och därvid bedja Gud att han med sin nåd måtte förlåta hädangångna syndare. Amen."

Det franska ordet för plöjande är i inskriptionen laboureurs, ett ord som vanligen betyder åkerbrukare och sålunda syftar på dem som brukar jorden. Ordet laboureur har emellertid här en speciell, föga känd betydelse, nämligen "alkemist" eller en person som ägnar sig åt "himmelskt åkerbruk", "agriculture céleste", vilket är en av benämningarna på den misskända vetenskap och konst som går under namnet alkemi.

Ovanför denna inskription, i jämnhöjd med första våningen, kunde man ännu på 1700-talet beskåda en fris med en Kristusgestalt omgiven av Nicolas Flamel och hans skyddslingar i knäböjande ställning.
 
I en "Beskrivning över Paris", som krönikören Guillebert de Metz författade 1430, figurerar en viss Flamel den äldre", "skrivaren, som gav allmosor och husrum i stor mängd, som lät bygga flera hus där yrkesfolk bodde på nedre botten, och som med inflytande hyresmedel understödde fattiga laboureurs boende däruppe". Här återkommer ordet laboureur igen!

Flamel hade förvärvat tomten från abbotklostret Saint-Martin, som omgivet av trädgårdar och fält ståtligt höjde sig i grannskapet med sin befästa tornprydda kyrka. Inte långt därifrån låg vid denna tid Tempelriddarnas klosterborg, även den tornprydd, i ensamt majestät omgiven av en krenelerad ringmur.

Nicolas Flamel var en anspråkslös borgare, medlem i skrivarnas skrå. Han föddes antagligen i Pontoise på 1330-talet och dog i Paris den 22 mars 1417. Till en början hade han sin verksamhet förlagd till Innocentkyrkogården men flyttade senare tillsammans med sina skråbröder till kyrkan Saint-Jacques-de-la-Boucherie, vars portal han skulle vara med om att bekosta. Han installerade sig utefter kyrkväggen i ett litet krypin som antagligen enligt den tidens sed var helt öppet för insyn. Han upprättade räkningar, skrev av inventarieförteckningar och kom så småningom även att handla med böcker, dvs handskrifter. Detta var ju före boktryckarkonstens tid. Han motsvarade nutidens boktryckare, förläggare och bokhandlare i en och samma person.

Det märkliga med denne man är emellertid den enastående filantropiska verksamhet, som han under de sista 30 åren av sitt liv bedrev till förmån för sjuka och fattiga i en tid då endast kungahuset, adeln och kyrkan kunde räknas till de i egentlig mening besuttna i samhället. Det är en verksamhet som i staden Paris historia sammanfaller med flera perioder av otrygghet och oro, pest och hungersnöd. Oförtrutet pågår hans donationer under årens lopp. År 1413 säger han att "han och hans trogna följeslagarinna Pernelle då hade grundat och underhållit fjorton sjukhus i Paris, helt låtit uppföra tre kapell, lämnat skänker och god avkastning till sju kyrkor, bekostat åtskilliga reparationer av deras kyrkogårdar, förutom vad de skänkt i Boulogne, vilket är föga mindre än vad de gjort här". När Flamel fyra år senare dog, efterlämnade han egendom till ett betydande värde. Hans testamente finns i dag i Bibliothéque Nationale. Det är ett fullklottrat dokument bestående av fyra pergamentblad, 60 x 40 cm. Sedan han genom legat och räntor ihågkommit anhöriga, tjänstefolk, hyresgäster, brödraskap, kyrkor och sjukhus, tillföll resten av hans förmögenhet kyrkan Saint-Jacques-de-la-Boucherie, bl a ett tiotal hus i Paris och åtskilliga egendomar och arrenden i de byar, vars namn återfinns i testamentet.

Ännu på 1600-talet och även senare kunde man på de olika byggnadsverk som Nicolas Flamel hade låtit uppföra, se små statyer av honom själv i knäböjande ställning och med händerna knäppta till bön, inte sällan med hustrun Pernelle avbildad mitt emot. Han lät också dessa byggnader, kyrkor, kapell och boningshus prydas med tänkespråk, inskriptioner, hieroglyfer, bilder och symboliska figurer. Särskilt intresse erbjuder de som fanns på portalen till Saint-Jacques-de-la-Boucherie och på Innocentkyrkogården, varav en del finns avbildade på gravyrer från 1700-talet. Under kyrkogårdens fjärde arkad hade Flamel 1404 på en vägg låtit måla en färglagd tavla med alkemistiska figurer och symboler. Vid kyrkogårdens fyra hörn hade han dessutom satt upp fyra tavlor, föreställande en svartklädd man som pekar med fingret och säger: "Jag ser märkliga ting och är mäkta förundrad."

Nicolas Flamel har gått till eftervärlden som alkemist. Enligt legenden skall han efter många års mödor och tålmodigt sökande ha kommit i besittning av De Vises Sten, denna sägenartade rent materiella substans, vilken, sägs det, förmår bota sjukdomar i oanad omfattning, återskänka en förlorad ungdom, förlänga livet och i form av det s k projektionspulvret förvandla oädla metaller till guld.

Hur finansierade denne till synes oansenlige skrivare sin stora filantropiska verksamhet? Med hänsyn till den ställning som alkemin intog i medeltidsmänniskans medvetande, måste det ha legat nära till hands för Flamels samtida att se ett samband mellan hans många donationer och storslagna välgörenhet å ena sidan, och å den andra dessa symboler, figurer och hieroglyfer målade i färg eller huggna i sten som han och hans hustru så frikostigt hade strött omkring sig, i synnerhet de alkemistiska minnesmärken som han berikat den så livligt frekventerade Innocentkyrkogården med. Det måste ha legat nära till hands att här tillgripa lyckade transmutationer som förklaringsgrund till rikedomar, vars ursprung inte kunde förklaras på annat sätt.

Allteftersom tiden gick växte Flamels rykte som alkemist, och detta rykte bär nog delvis skulden till att det i dag finns så lite kvar av de många minnesmärken, vars upphovsman han var.

FIamels hus vid rue des Ecrivains mitt emot kyrkan Saint-Jacques-de-la Boucherie stod visserligen kvar ända till 1842 då det revs för att lämna plats åt rue de Rivoli, men dessförinnan hade det vandaliserats av pseudo-alkemister och andra, som där hoppades hitta några korn av De Vises Sten.
 
Med Innocentkyrkogårdens undanröjande 1780 och skelettens förflyttning till det som i dag utgörs av Paris katakomber försvann de sista spåren av Flamels minnesmärken på denna plats, bl a den alkemistiska väggmålningen som ända fram till 1760-talet var en vallfartsort för ockultister.

Flamels gravplats i Saint-Jacques-de-la-Boucherie försvann i samband med kyrkans rivning 1797. Men hans gravsten finns ännu bevarad. Den har hamnat på Clunymuséet i Paris efter att under någon tid i början av 1800-talet ha ägts av en grönsakshandlare vid rue des Arcis, som lär ha använt dess baksida till att hacka spenat på.

Enligt en tradition som med smärre varianter återfinns i tre olika arbeten, vilka utkom under loppet av 1600-talet, skall Nicolas Flamel ha överlämnat en viss kvantitet projektionspulver till en man vid namn Perrier, som var nevö till hans hustru. Detta pulver dyker upp igen på Richeheus tid, dvs under första delen av 1600-talet. En nevö till en lantläkare vid namn Perrier, måhända en ättling till den nyssnämnde Perrier, hade bland läkarens efterlämnade papper hittat några korn av ett mystiskt pulver. Nevön, en kapucinermunk som hette Dubois, hade, sägs det, inför Ludvig XIII åstadkommit en lyckad transmutation och medelst några korn av pulvret förvandlat bly till guld. Då kommer kardinal Richelieu in i bilden, den Richelieu som hade låtit inreda ett alkemistiskt laboratorium i sitt slott Ruel i närheten av Paris, där han hoppades komma i besittning av De Vises Sten. Han försökte förmå Dubois att yppa sin hemlighet men förgäves. Dubois arresterades, inspärrades i slottet Vincennes och hängdes slutligen som falskmyntare framför kyrkan Saint-Paul i Paris. Hans papper konfiskerades.

Nicolas Flamel är en gåtfull gestalt i senmedeltidens Paris. Varifrån fick han sina obestridliga rikedomar? Kom han verkligen i besittning av De Vises Sten? Den frågan blir nog aldrig slutgiltigt besvarad. Men kvar står bilden av en enkel, renhjärtad, from och förnöjsam skrivare och bokhandlare, som under många och mörka år i staden Paris historia bedrivit filantropisk verksamhet i en omfattning som än i dag väcker undran. I tider av mörker uppträder emellertid människor som genom inre renhet och andra kvalifikationer gjort sig förtjänta att bli välgörare, och ibland vill det synas som om dessa människor skyddades liksom av magiska privilegier för att relativt ostörda kunna fullfölja sin mission. Kanske Nicolas Flamel hörde till dem!
 

Till Teosofiskt Forum