Anden är mästaren, inbillningskraften verktyget och kroppen det bildbara ämnet.
 
Nikon, en gammal byggmästare från Mindre Asien, hade år 148 enligt vår tideräkning en dröm, i vilken han fick befallning att låta sin då sjuttonårige son ägna sig åt läkekonsten. Nikon, som var en from man, lydde den, som han trodde, gudomliga röstens maning och sällan har en dröm haft mera vittgående följder, då den avgjorde medicinens öde för århundraden framåt. Nikons son, Claudius Galenus, skapade nämligen ett system som åtnjöt ett i vetenskapernas historia enastående herravälde, och som ännu under reformationstiden var normgivande för läkekonsten.

Den som sprängde de fjättrar av nedärvd auktoritetstro som under femton århundraden hade bundit medicinen, var Paracelsus. I långa tider var hans betydelsefulla insats misskänd. Först på 1800-talet skedde en omsvängning ifråga om värdesättningen av Paracelsus livsverk. I synnerhet tack vare Sudhoffs banbrytande Paracelsusforskning kom den vetenskaplige titanen att framstå i rätt dager. Hur välförtjänt denna nyvärdering var, visar Virchows uttalande: "Paracelsus gav den gamla medicinen dödsstöten."

Paracelsus föddes den 17 december 1493 i Maria Einsiedeln i kantonen Schwyz. Hans far härstammade från den schwabiska ätten Bombaste von Hohenheim och var under många år verksam som läkare i Kärntens huvudort Villach. Själv kallade han sig Theophrastus Paracelsus eller Theophrastus Bombastus von Hohenheim. Namnet Paracelsus kan tydas på två sätt: först och främst som "Över-Celsus", varigenom han ville övertrumfa antikens vetenskap, som vars representant Celsus gällde, eller också kan "Paracelsus" rätt och slätt vara en latinisering av namnet Hohenheim.

På den unge Paracelsus andliga utveckling torde det ha varit hans far som utövade det största inflytandet. Denne var hans förste lärare och skänkte honom redan tidigt inblick ej blott i medicin, kirurgi och örtläkekonst, utan också i alkemi. För Paracelsus var fadern den store och uppskattade läraren, som han alltid med stor beundran såg upp till. Om ungdoms- och läroåren berättar Paracelsus i sina "Kirurgiska böcker och skrifter" bl a följande: "Alltsedan barndomen har jag av goda läromästare erhållit inblick i, och ägnat mig åt, de ting som var de djupaste i Adepta Philosophia. Först och främst kommer Wilhelmus von Hohenheim, min far, som aldrig svek mig." Till sin läromästare räknade han desutom abboten Tritheim von Sponheim och alkemisten Sigmund Füger von Schwatz. Den förstnämnde är den berömde ockultisten, läkaren och alkemisten Johannes Trithemius (1462-1516), som utan tvivel utövat ett visst inflytande på den unge Paracelsus och bestämt hans framtida inställning.

Füger von Schwatz ägde ett metallurgiskt laboratorium, där Paracelsus säkerligen förvärvat sig åtskilliga kemiska, mineralogiska och naturvetenskapliga insikter. När han upphörde med experimenten i Fügers silververk är inte känt, och inte heller vet man någonting om hans skol- och studentår. Han blev sannolikt medicine doktor omkring år 1517 i Ferrara, och bröt sedan upp därifrån för att besöka de franska högskolorna.

Hans vandringslust, rastlöshet och vetgirighet drev honom emellertid vidare från land till land. Han lär även ha besökt Sverige. I förordet till "Kirurgiska böcker och skrifter" säger han: "En läkare skall vara en landstrykare. Vill någon lära känna många sjukdomar, då må han också vandra. Vandrar han vida omkring, så får han veta mycket och lär känna mycket. Den som vill genomforska naturen, hans fötter måste beträda dess böcker". Vidare säger han: "Har alltså lärt mig känna högskolorna i många år hos tyskarna, italienarna, fransmännen och har sökt läkekonstens grundvalar, har inte velat hänge mig åt samma läror och skrifter, utan har vandrat vidare till Granada och Lissabon, genom Spanien och England, genom Mark Brandenburg, genom Preussen, Litauen, Polen, Ungern, Valakiet, Siebenbürgen, Kroatien...och även andra länder. På alla håll och orter har jag flitigt och idogt frågat mig fram och arbetat hos erfarna läkekonstnärer. Inte blott hos doktorerna utan också hos badarna, lärda läkare, gummor, svartkonstnärer och alkemister samt i klostren, hos ädla och oädla."

Han deltog som kirurg i fälttåg i Nederländerna, Danmark och Neapel. Såsom anställd i danska krigsmakten bevittnade han Stockholms belägring och besökte därefter bergverken i norra Sverige, för att senare i sällskap med en tatarisk furste bege sig till Konstantinopel. Han ville känna naturen och människan genom egen erfarenhet och väva in sitt vetande i sin egen världsbild.

Den nutida Paracelsusforskningen glider vanligen "pietetsfullt" förbi Paracelsus verksamhet som ockultist, och behandlar blott den medicinska och filosofiska sidan av hans gärning. Men Paracelsus förnam människans samband med den hemlighetsfulla naturen, han insåg hennes beroende av det kosmiska skeendet, han lärde känna människan som mikrokosmos i makrokosmos. Denna lära kristalliserade ut sig på "Tabula Smaragdina", smaragdtavlan, ett dokument från medeltidens barndom som tillskrevs en sägenomspunnen egyptisk konung och vis, Hermes Trismegistos. De första meningarna på denna tavla lyder: "Sannerligen utan all lögn, visst och ärligt säger jag: Det som är därnedan är såsom det därovan, och det därovan är liksom det därnedan... på det att de i förening må frambringa ett ting, fyllt av under."

Paracelsus traktan och tankeliv påverkades starkt av dessa insikter, och hans första publikationer, "Decem libri Archidoxis", visar oss Paracelsus som ett slags urbild till Faust, tvivlande på den traditionella vetenskapen och sökande den sanna kunskapskällan i naturens hemligheter. Adepterna, som sökte denna källa, anade de krafter som slumrar i magnetiska fenomen, de hemliga verkningarna av örter och metaller, trons och suggetionens makt.

År 1526 bosatte sig Paracelsus i Strassburg. Staden var känd för sina kirurger och kunde ståta med en på den tiden berömd läroanstalt i kirurgi. Mellan praktisk kirurgi och lärd medicin var då för tiden fortfarande ett svalg befäst. Kirurgin, "det ohederliga hantverket", låg ju ända till medeltidens slut i händerna på badare, smeder och bödlar. Alla lättare kirurgiska uppgifter, såsom koppning, åderlåtning, små förband vid benbrott, behandling av svullnader, utslag och bölder samt sårskador och tandutdragning föll på deras lott. Mera komplicerade operationer ombesörjde "kirurgerna", vilkas bildning och kunskaper emellertid inte stod på en mycket högre nivå. När nu Paracelsus kom till Strassburg och öppet bekände sig till kirurgskrået, och dessutom påyrkade dettas jämställande med de dåtida representanterna för den interna medicinen, började troligen förtalet och angreppen mot honom. Hans uppehåll i Strassburg blev inte långvarigt, trots att han blev berömd genom sina framgångsrika och ovanliga läkemedel.

En av hans största läkarbragder blev inledningen till ett nytt avsnitt i hans liv. Paracelsus kallades nämligen år 1526 som conciliarius till Basel och botade där den berömde boktryckaren Frobenius. Dennes hem var medelpunkten för Basel-humanister sådana som Erasmus av Rotterdam, Wolfgang Lachner och Johann Oekolampadius. På den sistnämndes rekommendation anställdes Hohenheim av magistraten i Basel som stadsläkare, med rätt att hålla föreläsningar vid det därvarande universitetet. Efter långa vandringar befann han sig alltså år 1526 vid 33 års ålder som stadsläkare i Basel. Till professorskollegiets fasa förklarade han genast krig mot den gamla medicinen. Han ville reformera läkarvetenskapen som vid det laget var föråldrad och slentrianmässig, och basera den på ett djupare studium av naturens verksamhetssätt. I tal och skrift avslöjar han sig som anhängare till nya metoder och vågar förkasta Galenus.

Detta framkallade häftig opposition från hans ämbetsbröder, som sökte genomdriva hans avsättning. Eftersom han var den förste som djärvdes undervisa på tyska i stället för på det då gängse latinet, förebrådde man honom okunnighet i latin.

I sammanhang därmed började man undra om han egentligen var "doktor" och varifrån han fått sin titel. Desutom avstod Paracelsus att visa sig i de medeltida läkarnas pråliga ämbetsdräkt, baretten av röd sammet jämte halskedja och ringar. Det han lärde var inga långrandiga, urvattnade kommentarer till Galenus och Avicenna, sådana som dåtidens professorer nöjde sig med, utan det var kunskap som han vunnit genom studium av naturen. Det blev en oerhörd rusning till hans föreläsningar, och från när och fjärran strömmade de sjuka till honom. Han ådrog sig även apotekarnas hätskhet. De förargades över hans mycket förenklade och alltför billiga recept. Man kan lätt tänka sig vilken storm av förbittring som Paracelsus frambesvor genom sin verksamhet. Läkarna avundades honom hans framgångsrika kurer, universitetets professorer blev hans vedersakare därför att han kastade deras vetenskap överända, och apotekarna beklagade sig över att de måste svälta ihjäl på hans recept. En sådan man var naturligtvis i högsta grad besvärlig och farlig.

En söndag möttes många Baselbors blickar av en smädedikt som till och med var uppspikad på domkyrkodörrarna. Nidvisan ifråga var riktad mot den store medicinske reformator som av sina belackare kallades Cacophrastus. Nidvisan och den orätt som domprosten von Lichtenfels tillfogade honom gjorde vistelsen i Basel outhärdlig för Paracelsus. Kyrkofursten hade nämligen offentligt utlovat 100 gulden åt den läkare som kunde befria honom från hans maglidande. Paracelsus kurerade honom med tre piller av sitt "audanum". Den snåle domprosten vägrade betala, och först när saken drogs inför rätta genomdrev magistraten ett honorar som emellertid reducerades till sex gulden. Harmsen över alla dessa orättvisor och förföljelser lämnade Paracelsus Basel år 1528.

Han begav sig åter ut på vandring, åtföljd av en skara lärjungar, av vilka de flesta trodde att han var herre över hemliga medel och livselexir, bl a "de vises sten", som de hoppades att han skulle avslöja. Under denna period rider han genom landet i ur och skur, i hetta och kyla. Störtad och bortjagad är han visserligen, men hans livsmod är obrutet och hans övertygelse att ha skapat en renässans inom medicinen orubblig.
 
Det är svårt att i kronologisk ordning fastställa var Paracelsus uppehållit sig. Så småningom dyker han upp i Nürnberg, där läkarna söker få honom i vanrykte som "skrävlare och charlatan". För att vederlägga dessa insinuationer bad han magistraten anvisa honom några obotligt sjuka. Han fick då till behandling några patienter som led av elefantiasis, och kurerade dem effektivt. De intyg som utskrevs vid detta tillfälle lär ännu finnas i Nürnbergs arkiv. Men även här framkallade hans nya metoder avund och hat, och han måste snart lämna staden.

Han vandrar från stad till stad och möter på grund av sina framgångsrika kurer både ynnest och gästfrihet, men många gånger får han känna på ringaktning och förföljelse. Ibland hade han också ekonomiska problem, som när inkomsterna var goda men förbrukades utan tanke på morgondagen. När inkomsterna uteblev, led han verklig nöd. Av de rika fick han ofta ingen ersättning, av de fattiga nändes han sällan kräva arvode.

Vintern 1529 beger han sig till Beritzhausen i närheten av Regensburg. I denna lilla idyll, fjärran från den stora världens brus, växer hans två största verk - "Paramirum" och "Paragranum" - fram. Strax dessförinnan hade han, trots sitt rastlösa vandringsliv, författat två större vetenskapliga avhandlingar, "Astronomia Magna" och "Philosophia Sagax". I förordet till "Paragranum" ropar han till sina antagonister: "Ni, mina motståndare av idag, måste med tiden foga er efter mig, inte jag efter er! Ingen av er skall undgå att hamna i den vrå, där hundarna skvätta."

Äntligen, år 1541, tycktes ett vänligare öde le mot Paracelsus. Han kom till Salzburg, dit pfalzgreven Ernst hade kallat honom. Men ej heller här fick Paracelsus länge njuta frukterna av sina ansträngningar. Visserligen bars hans namn på ryktets vingar vida omkring, men själv insjuknade han i september 1541. Den 21 i samma månad upprättade han sitt testamente, och avled tre dagar senare i en ålder av blott 48 år i en liten kammare på värdshuset "Zum weissen Ross". Han jordfästes på S:t Sebastians kyrkogård och till hans ära restes en gravvård av röd marmor med en latinsk inskription som innehöll de amplaste lovord om hans livsverk. 1 sitt testamente donerade han, bortsett från några legat till släktingar och vänner, sin obetydliga kvarlåtenskap till de fattiga. Det "bibliotek" han efterlämnade utgjordes blott av en bibel med ordbok, Nya testamentet, Hieronymus kommentar till evangelierna samt en medicinbok.

Dödsorsaken är inte fullt utredd. Troligast är att Paracelsus dukat under till följd av överansträngning. Även hans oregelbundna levnadssätt kan ha bidragit till det snabba slutet. Enligt en annan version skall han ha lönnmördats. Då det väl bibehållna kraniet undersöktes år 1818, fann man en spricka på vänstra tinningbenet och förmodade då att döden vållats av ett ytsår som Paracelsus fått genom ett vapen eller ett våldsamt fall. En skrift av Hessling, "Theophrastus redivivus", menar att Salzburgläkarna blev förbittrade på honom för hans mirakelkurer, och att de lät gripa honom vid en festmåltid och kasta ut honom genom fönstret. Andra källor omtalar att Paracelsus ägt "de vises sten", som han fört med sig i en elfenbenskula på svärdfästet. Han skulle ha dödats av alkemister under en batalj, då dessa ville taga denna "lapis philosophorum" ifrån honom.

Tyvärr har traditionen inte mycket att säga oss om denne betydande man. Hans karaktärsbild står emellertid klar för oss. Vi känner således till hans oerhörda arbetsförmåga, hans häftiga temperament och hans mystiska världsåskådning som är byggd på naturvetenskaplig grund, och enligt vilken medicinen endast är ett förstadium till gudskunskapen.

Theophrastus von Hohenheims betydelse som reformator av medicinen är i dag obestridd. Han var den förste som banade väg för naturundersökningar i stället för torra utläggningar av gamla skriftställare. Hans upptäckter har haft betydelse såväl för kirurgin som för behandlingen av ämnesomsättningssjukdomar. De olika formerna av stenbildningar i kroppen, gallsten och njursten, kallade han för "tartariska" sjukdomar. "Tartarus" är för Paracelsus det orena i varje ting, i vattnet, i vinet etc. Han förklarar det på så sätt att människan genom de rätter och drycker hon förtär, samtidigt med näringen får i sig ett gift, Tartarus. Inom människan bor emellertid en alkemist, en "Archeus". Paracelsus menar därmed livsanden som skiljer nyttigt och onyttigt åt, alltså förstör "Tartarus" och driver ut den på naturlig väg. Paracelsus betraktar "Tartarus" som upphovet och grundämnet till alla sjukdomar. Sjukdomarna uppkommer genom att kroppssafterna tjocknar, vilket medför att jordämnena anhopas. Därför kräver han av läkaren att denne skall samverka med "Archeus", dvs leda och understödja naturens verksamhet.

Paracelsus ovanskliga förtjänst är att han kraftigt pläderat för framställning av kemiskt rena medikamenter, och även påpekat värdet av inhemska medicinalväxter som fullgod ersättning för sådana som hämtats från fjärran länder. Han ansåg läkarens huvuduppgift vara att söka spåra orsakerna till sjukdomarna, inte att bekämpa symptomen.

Som kemist var han den förste som fäste fackmännens uppmärksamhet på det faktum att "luft" (vätgas) utvecklas vid järnets sönderdelning i utspädd svavelsyra. Först av alla skilde han alun från vitriol, och han kände till svavelångornas blekande inverkan. Han begagnade brännglas och lupper för att undersöka hur kroppar förhöll sig vid höga temperaturer. Han kände till hur man skall skilja guld från silver med hjälp av kungsvatten, och mycket viktiga var hans undersökningar av mineralvattnen. Från honom stammar en reaktion som kemisterna ännu i dag begagnar sig av, nämligen bestämningen av järnhaltigt vatten med hjälp av galläppletinktur. Han betecknas med rätta som farmakologiens fader, eftersom han införde kemiska preparat i medicinen och beredde åtskilliga tinkturer, essenser, extrakt och dekokter av örter.

Sin världsåskådning uttryckte han i satsen att alla synliga ting först var osynliga i Gud. Denna hans världsåskådning är sammanfattad i "Mysterium magnum" ("Det stora mysteriet"). Ur detta framträdde världen, till sist människan. Allt vårt vetande är självuppenbarelse, allt vårt kunnande är verksamheten i den från Gud utflödande naturen plus människans medverkan. Alla väsen består av en elementarisk, jordisk, synlig kropp samt av en himmelsk, astral, osynlig livsande, "Archeus". Denna är den danande kraft, "idea operatrix", som förlänar varelserna deras gestalt. Hos människan tillkommer den gudomliga själen, källan till all insikt, sedlighet och visdom. Människans konstitution är således trefaldig: kroppslig, själslig och andlig. Den sjuka människan måste följaktligen botas trefaldigt.

Astrologien anser Paracelsus vara något heligt, en religiös upplevelse, som lika litet som trons hemlighet får profaneras och missbrukas för själviska syften. Paracelsus vinnlägger sig om att förklara orsaken till att vi kristna i fråga om astrologien befinner oss så långt under hedningarnas nivå. Det är en följd av att vi inte längre vandrar i naturens sanna ljus. Vi har avlägsnat oss från det inre ljuset och lyssnar inte längre till dess språk. I växelverkan mellan himmel och jord består vårt väsen, och hela vår natur degenereras om vi förlorar kunskapen om detta sammanhang. Den sanne astrologen måste känna till varje stjärnas samband med varje element, men även relationerna till människans själsliga beståndsdelar: "den sideriska människan". Paracelsus ställer sig avvisande till tanken på varje olyckligt tvång inom astrologien.

Han sätter den andliga kraften hos människan så högt att hon genom denna t o m kan föreskriva lagar för naturen och himlakropparna, men samtidigt ansluter han sig till den astrologiska traditionen ifråga om tolkningen av konstellationerna. Viktig är hans praktiska astrologis tillämpning inom medicinen, där han alltid tar hänsyn till de konstellationer vid vilka det ena eller det andra läkemedlet skall utvinnas, liksom inom farmakopien, där han anger de konstellationer vid vilka ifrågavarande örter skall plockas och läkemedlen beredas. Viktigast blir denna sakkunskap i samband med de magiska operationerna. Som exempel på rätt förstådd astrologi anger Paracelsus pulsens beroende av de särskilda planeterna.

I hans skrifter - liksom i upanishaderna - finner vi läran om de sju principerna, även kallade planeter, läran om de tre substanserna och de fyra elementen. Kunskapen om dessa sju principer är nyckeln till alla mystiska verk, ty den som känner atman*) hos sig själv, han känner igen allt.

Paracelsus magi kan inte uttömmande återges med mänskliga ord. Den talar till oss i symboler, tal, avvägningsförhållanden och diagram, i vilka svängningsrelationerna är uttryckta. I de magiska sigillen bor ett slags urspråk som är starkare än den mänskliga förmågan att uttrycka sig i ord. Varje gestalt här i världen är enligt Paracelsus symbol för en naturkraft, dvs en gudomlig idé som innebor i tingens väsen. Samtidigt är varje särskilt tings väsen en del av människans väsen. Att lära sig känna tingens väsen, och därigenom även sitt eget, är den magiska vetenskapens huvuduppgift. Den som behärskar denna kunskap är också mogen att anlita naturkrafterna till mänsklighetens väl.

_____________________________

Till Teosofiskt Forum