Pythagoras läror beträffande talen gällde huvudsakligen aritmetikens och geometrins inre mening och framhöll betydelsen av talens tillämpning på mått och vikt. Han var den förste som förklarade multiplikationstabellen för grekerna.

Den ledande idén i hans system var den om Enheten i Mångfalden. Därför var den pythagoreiska uppfattningen av harmonin grundad på sambandet mellan En och Många, på idén om En i Många och Många i En - "såsom därovan, så härnedan". Med tal menade Pythagoras inte endast siffror, utan regelbunden rörelse eller vibration: rytm, lag och ordning.

Han sade: "Tal är det, som bringar det dunkla inom området för vårt vetande, som råder över all verklig ordning i universum och ej tillåter några misstag."

Som grundprinciper antog han talen och de symmetrier som existerar mellan dem, och vilka han kallade harmonier. Han lärde att "dygden är en proportion eller harmoni. Lycka består i fulländningen av själens dygder, den fullkomliga vetenskapen om talen. Naturen är en efterbildning av talen".

Den pythagoreiska aritmetiken rörde sig i synnerhet om de första tio enheterna, som var "hieroglyfiska symboler genom vilka Pythagoras uttryckte sina idéer om tingens natur".

Vidare lärde han att enheten, monaden eller 1, inte är något verkligt tal, ty 1 multiplicerat med sig själv hur många gånger som helst blir alltid 1. En annan egenhet, som visar att enheten ej är något verkligt tal, är att den ej kan delas i hela tal.

"Monaden är Gud och det goda, som är upphovet till enheten och är i sig själv Intelligens. Monaden är början till allting. Enheten är grundprincipen i alla ting, och från Enheten har utgått en oändlig och obestämd tvåfald, duaden, som är underordnad monaden, sin orsak."

Pythagoras lärde att duaden, det första additionsbegreppet, var det första verkliga talet. Han betraktade 1 som symbol för den Primära Enheten eller Gudomen. Tretalet symboliserade det gudomliga, himmelska, i motsats till det jordiska.

Pythagoréerna säger, att Alltet och alla ting är definierbara med tretal.

Tetraden eller fyrtalet existerar i två former. För det första i sin aktuella form, fyrtalet eller 4, jordens symbol i motsats till himlens. För det andra sin potentiella form, tetraktys, som i sig innehåller fröet till universums slutsumma, den pythagoreiska dekaden eller 10, sålunda: 1+2+3+4 = 10.
 
Tetraktys betraktades därför som en mycket helig symbol. Pentaden eller 5 symboliserade människan. Hexaden eller 6 är naturligtvis sammansatt av två tretal och betraktades såsom en förkortning för alpha och omega i utvecklingsförloppet. Hebdomaden eller 7 är det fullkomliga talet par exellence och symboliserar både himmel och jord. H P Blavatsky säger att "ogdoaden eller 8 symboliserar cyklernas eviga spiralformiga rörelse, och symboliseras i sin tur av Kaducé (Hermes häroldstav).

Enneaden eller 9 är den trefaldiga triaden som oavbrutet upprepar sig under alla former och tal i varje multiplikation.

Dekaden eller 10 återför alla dessa tal till enheten och avslutar den "pythagoreiska tabellen". Därför kallade pythagoréerna denna för "talens utgångspunkt".

Om vi övergår från aritmetiken till Pythagoras geometri så finner vi att Platons påstående "Gud geometriserar" utan tvivel är pythagoreiskt till sitt ursprung, ty det har sagts att Pythagoras fullkomnade geometrien bland grekerna. Vi minns väl alla från skolan de båda matematiska satserna att en triangel inskriven i en halvcirkel är rätvinklig, och att kvadraten på hypotenusan i en rätvinklig triangel är lika med summan av kvadraterna på kateterna. Dessa båda satser är intimt förbundna med Pythagoras namn.

Pythagoras lärde: "Från monaden och duaden utgår talen, från talen tecknen, från tecknen linjer som begränsar plana figurer, och från plana figurer fasta kroppar. Kosmos är begåvat med liv och intelligens och är av sfärisk form."

Från en synpunkt sett motsvarar 1 punkten, 2 linjen, 3 planet och 4 kroppen. Dekaden framställdes geometriskt under bilden av en liksidig triangel av tio punkter med en punkt i spetsen och fyra utmed basen. Detta visar grafiskt hur tetraktys såsom 1+2+3+4=10 potentiellt innehåller dekaden. Om denna tiopunktstriangel uppdrages med linjer, får man en liksidig triangel med punkterna i spetsarna.

De förnämsta plana geometriska figurer som man vet att Pythagoras förklarat är (1) cirkeln i dess tre former - den första med medelpunkten icke utsatt, den andra med utsatt medelpunkt, den tredje med en diameter, (2) triangeln, (3) kvadraten, (4) pentagrammet eller den femuddiga stjärnan och (5) hexagrammet, den sexuddiga stjärnan eller "pythagoreiska pentakeln".

Cirkeln kallades av Pythagoras "den skönaste av alla plana figurer" och i sin första form, med medelpunkten icke utsatt, motsvarade den monaden eller enheten i aritmetiken och placerades därför i en kategori för sig själv. Cirkeln med medelpunkten utsatt motsvarar duaden, triangeln motsvarar triaden, kvadraten tetraden i dess aktuella form. Pentagrammet eller den femuddiga stjärnan motsvarar pentaden och hexagrammet motsvarar hexaden. Cirkeln med diametern motsvarar den aktuella dekaden eller 10.

I sin stereometri (rymdgeometri) lärde Pythagoras att "sfären var den skönaste av alla kroppar". Med hänsyn till sin form motsvarar den monaden och klassificerades för sig själv. Pythagoras förklarade att både jorden och kosmos var sfäriska till sin form, och tillade att universum bestod av fem kroppar som var uppbyggda av triangeln och kvadraten, nämligen: kuben, tetraedern (regelbunden fyrplaning), oktaedern, som är en kropp vars åtta sidor bildas av lika stora liksidiga trianglar, dodekaedern, en kropp med tolv ytor, bildade av regelbundna pentagoner, och till slut ikosaedern, en kropp sammansatt av tjugo lika stora och likformiga triangulära pyramider.

Vi skall nu titta lite närmare på Pythagoras läror rörande musiken, som han ansåg vara en mycket viktig hjälp vid passionernas styrande. Han var den förste som lärde grekerna tonförhållandena i den musikaliska skalan och lät i samband därmed från Assyrien och Egypten införa monokordet (mono = en; kord = sträng), ett ensträngat instrument, där strängen avdelades med ett rörligt stall. Detta instrument användes till att mäta musikaliska intervaller.

På dessa förhållanden byggde han sin berömda lära om harmonin eller sfärernas musik, dvs att himlakropparna, av vilka vårt solsystem består, under sina rörelselopp avger skalans toner. H P Blavatsky förklarar detta genom att säga att Pythagoras kallade avståndet från månen till jorden 1 tonsteg, från månen till Merkurius ett halvt tonsteg, från Merkurius till Venus ett halvt tonsteg, från Venus till solen 1,5 tonsteg, från solen till Mars 1 tonsteg, från Mars till Jupiter ett halvt tonsteg, från Jupiter till Saturnus 1 tonsteg, från Saturnus till zodiaken 1 tonsteg. Detta gör sammanlagt 7 tonsteg eller 1 oktav. Alla melodier i naturen år sammansatta av dessa sju toner , och de kallas därför "naturens röst".

Pythagoras förklarade att sfärernas harmoni inte uppfattas av det vanliga mänskliga örat, antingen därför att denna harmoni alltsedan livets början ljudit för örat, eller på grund av att ljudet är för mäktigt för det fysiska örats förnimmelseförmåga. Som bekräftelse på denna teori är det intressant att kunna konstatera att den moderna vetenskapen uttrycker musikintervallerna genom förhållanden, liknande dem som utmärker planeternas tonavstånd.
 
De pythagoreiska lärjungarna hänvisades till att begrunda sitt eget väsen för att på denna väg lära sig förstå själens odödlighet, dess föruttillvaro och återfödelse, människans sammansatta natur och karmas lag om orsak och verkan.
 
"Det finns en lära som viskar om att människan är en fånge, som ej har rättighet att öppna och springa bort. Gudarna är våra väktare.
Själen är en harmoni och kroppen dess fängelse.
Vi väljer själv vårt öde och är vår egen lyckogudinna, god eller ond.
Förhastade ord och handlingar straffar sig själv.
Vi är våra egna barn."
 
Nyplatonikern Hierodes har följande utsaga i sina kommentarer till Pythagoras:
 
"Om någon genom skamlig okunnighet om den mänskliga själens odödlighet skulle intala sig att hans själ dör på samma gång som kroppen, så väntar han något som aldrig kan inträffa; likaså om någon tror att han efter döden skall ikläda sig ett djurs kropp och bli ett förnuftslöst djur på grund av sina brott eller en växt på grund av sin slöhet och dumhet - en sådan människa, som handlar helt och hållet i motsats till dem som tror att människans väsen omvandlas till någon högre varelse, är fullständigt vilseledd och absolut okunnig om själens verkliga form, som aldrig kan växla; ty när den blivit människa, fortsätter den att vara så för alltid..."
 
Följande citat ger oss en klar föreställning om Pythagoras idéer angående tidigare tillvaro och återfödelse:
 
Ej själar dö. De lämnar blott ett hem
och bor i andra kroppar, flyr från dem.
Förgås kan intet, allting växlar blott,
tills anden alla former genomgått.
 
Så genom tusen former själen far,
fullföljande sitt öde. Döden har
ej makt att en odödlig ande nå,
som, när hans kropp en gång förmultnar, då,
skall söka sig ett annat boningshus
och åt en annan ram ge liv och ljus.
Så även jag - det flydda väl jag minns...
 
Pythagoras betraktade återfödelsen som en gradvis fortgående reningsprocess och lärde att själen, på grund av den ädelhet i karaktären som den vinner under sina strider på jorden, var bestämd för möjligheten att upphöjas till ännu högre livsformer. "Fantasin", förklarade han, "är hågkomsten av föregående andliga, mentala och fysiska tillstånd, under det att "inbillningen" är en förvirrad produkt av den materiella hjärnan.

Människan fullkomnas först genom att samtala med gudar, vilket hon kan göra endast om hon (1) avstår från det onda och strävar att likna gudomliga naturer, (2) gör gott mot andra och (3) lämnar den dödliga kroppen.

När vi skildes från Gudomen förlorade vi de vingar som lyfte oss mot de himmelska varelserna, och nedstörtades till dödens region där allt ont finns. Genom att vi övervinner de jordiska passionerna och hänger oss åt dygden skall våra vingar förnyas och vi skall höja oss till den tillvaro, där vi skall finna det sanna, goda utan någon inblandning av ont.

Människans själ, som befinner sig mellan de andar som alltid begrundar det Gudomliga Väsendet och dem som är oförmögna att begrunda det, kan höja sig till de förra eller sänka sig till de senare.

Varje egenskap som en människa förvärvar skapar en god eller dålig ande, som finns hos henne i denna världen och kommer att bli hennes följeslagare efter döden.

Pythagoras lärde att människan är en mikrokosm, en sammanfattning av universum, med en trefaldig natur, sammansatt av:
 
1. En odödlig ande, den andliga själen, intiutivt förnimmande, Nous, en del av Gudomen.
 
2. En mänsklig intelligens, den mänskliga själen, förståndsprincipen, Phren.
 
3. Den förnimmande förnuftslösa naturen, djursjälen, sätet för passioner och begär, Thymos.
Nous och Thymos förklarade han vara gemensamma för människan och de lägre djuren, men Phren, som i sin högre aspekt är odödlig, är kännetecknande för människan.

"Människans odödliga Jag är så mycket förmer än hennes förnimmande, förnuftslösa natur, som solen är förmer än stjärnorna.

Den fysiska kroppen är blott en tillfällig klädnad för själen, i vilken 'Nous inträder utifrån'. 'Sinnesförnimmelserna är bedrägliga'.

Livsprincipen har sitt säte i hjärtat, men förståndets och intelligensens princip i huvudet."

Pythagoras tillade att den eteriska delen av människan vid döden befrias från materiens bojor och ledsagas av Hermes Psykopompos, själarnas vägvisare, till de dödas hemvist. Där kvarstannar den i ett tillstånd överensstämmande med dess förtjänst, ända till dess att den åter sänds tillbaka till jorden för att ta sin boning i en ny kropp. Ändamålet med återfödelsen är att gradvis rena själen genom oavlåtliga prövningar, till dess att den slutligen blir värdig att återvända till den odödliga källa varifrån den utgått.
 

Till Teosofiskt Forum