Samtal mellan Mabel Collins och H P Blavatsky
Ur Studies in Occultism av H P Blavatsky
MC: Överallt i världen tror man mer eller mindre på vålnader eller dubbelgångare. Den enklaste formen av det här fenomenet är att en människas vålnad i dödsögonblicket eller strax därefter uppenbarar sig för hennes bäste vän. Är denna vålnad en mayavirupa?
HPB: Ja, det är den. Ty den har frambringats av den döendes tänkande.
MC: Är den omedveten?
HPB: Den är omedveten såtillvida att den döende vanligtvis inte vet att han sänder ut den. Och han vet inte heller att den visar sig. Vad som sker är följande. Om den döende i dödsstunden tänker intensivt på en person som han antingen håller mycket av eller är mycket angelägen om att få träffa, kan det hända att han uppenbarar sig för denne. Tanken blir objektiv. Och eftersom en människas vålnad eller skugga inte är någonting annat än en trogen avbild av henne, återger den likt bilden i en spegel allt vad hon - t o m i tankarna - gör. Därför visar sig vålnaden i sådana fall ofta i de kläder som den döende bär i dödsstunden, och återger även dennes ansiktsuttryck. Om en badande persons vålnad uppenbarar sig, ser man den som nedsänkt i vatten, och vålnaden av en drunknad ser ut att drypa av vatten. Orsaken till uppenbarelsen av en döende kan också ligga hos mottagaren av densamma. I sådana fall behöver den döende inte nödvändigtvis tänka på mottagaren, utan det är dennes sensitivitet som är avgörande. Det kan också vara så att mottagaren i fysiskt eller psykiskt avseende hyser en stark känsla av sympati eller avsky för den döende, och då är det intensiteten i det tänkandet som skapar spökbilden. Förloppet kan beskrivas på följande sätt, varvid vi kallar den döende för A och den som ser honom för B. B har på grund av kärlek, hat eller rädsla bilden av A så djupt inpräglad i sitt psykiska minne att en magnetisk attraktion och repulsion finns upprättad mellan de båda, vare sig någon av dem vet och känner det eller inte. När A dör blir det sjätte sinnet eller den psykiskt-andliga fattningsförmågan i B:s inre medvetet om förändringen med A, och underrättar genast B:s fysiska sinnen genom att inför hans ögon projicera en bild av A, sådan denne ser ut i förändringens ögonblick. Likadant är det när en döende längtar efter att få träffa en vän. Hans tanke telegraferar då medvetet eller omedvetet till vännen längs sympatins ledningstråd - och blir objektiv. Detta är vad Sällskapet för "spökforskning" skulle ge den oklara benämningen telepatisk stöt. (s 188-189)