Sökandet efter svar
Sarah Belle Dougherty
De tidlösa frågorna i människans liv är oförändrade:
Vem är jag? Varför är jag här? I vilket förhållande står jag till resten
av världen? Vilken är livets mening? Vad händer mig när jag dör? När vi funderar
över dessa frågor, undrar de flesta av oss också hur vi kan finna svar på
dem och tro på svaren.
Vetenskapen ger oss liten vägledning i sökandet. Dess utövare har frivilligt begränsat sitt verksamhetsfält och måste i sina publikationer principiellt bortse från eller förneka allt icke-fysiskt om de vill bli tagna på allvar. Att en så uttalad materialism tillfredsställer så många som förklaring på livets gåtor vittnar om vår benägenhet att se våra fysiska sinnens vittnesbörd som mer "verkliga" än medvetandet självt.
Det är förbryllande att den materiella världens verklighet tycks vara så självklar medan medvetandet synes så hypotetiskt, när medvetandet i själva verket är det enda ting som vi upplever direkt. Men medvetandet är en så integrerad del av oss att vi vanligen är omedvetna om hur vi oupphörligt använder det för att uppfatta och tolka varje aspekt av oss själva och vår omgivning. Den fysiska världen sådan var och en av oss känner den är en mental konstruktion, huvudsakligen byggd på de intryck som når oss genom våra sinnen. Den bild vi då får stämmer inte särskilt bra överens med vad vi på en djupare nivå förstår om världen. Vetenskapen försäkrar oss t ex att "solid" materia utgörs av sig hastigt rörande subatomära partiklar, att den är en skenbild som alstras av virvlande energi. Vår vanliga syn på materian är en illusion som uppkommit p g a begränsningarna hos både våra sinnen och vår varseblivning, en sanning som många österländska filosofier pekar på.
Det är väl känt att våra sinnen är mycket selektiva och ofullkomliga, och bara känsliga för en bråkdel av den strålning som vetenskapen hittills upptäckt. Sinnena och hjärnan fungerar på många sätt som filter, vilka begränsar våra varseblivningar och skyddar oss från att bli "snurriga" av universums storhet och komplexitet. Därför är det inte logiskt att antaga att något inte existerar bara därför att vi inte kan varsebli det, särskilt med tanke på att mycket som helt nyligen var omöjligt att upptäcka nu accepteras som verkligt. Inte heller är våra sinnen så att säga fixerade. Många människor har funnit att de kan förvärva nya sinnen eller skärpa de gamla. En del har lärt sig varsebli jordens magnetiska strömmar, att "se" färger med huden osv, och med övning kan de flesta av oss urskilja finare differenser i färger, smaker, toner och temperaturer. Och våra sinnesintryck kan också förvrängas av kemiska, fysiologiska, emotionella, mentala m fl faktorer. I perspektivet av våra uppenbara begränsningar och ofta förekommande tolkningsmisstag, synes det vara dumdristigt att som verklighet godtaga de bilder våra fysiska sinnen presenterar oss - även när dessa bilder kompletteras av vetenskapens mekaniska "sinnes"apparatur.
Hur skulle det vara om vi, i stället för att fokusera på de objekt vi varseblir, skulle fokusera på vårt medvetande som ett medel att få insikt i verkligheten? Den metoden har mystikerna använt sig av i alla tider och den utgör grunden för många av den psykologiska forskningens äldre skolor. De som forskat på detta sätt är överens om att människans vanliga medvetenhet är en begränsad form av ett mer alltomfattande medvetande. Vårt individuella medvetande är i sin innersta grund identiskt med detta kosmiska medvetande, vilket vår vanliga medvetenhet inte har förmågan att omfatta och beskriva. Detta innehållsrikare medvetande blir ett naturligt tillstånd endast hos dem som är villiga att underkasta sig den nödvändiga disciplinen och träningen, även om vanliga människor - ofta helt oväntat - kan få uppleva glimtar av det. Typiskt nog uppmanas den seriöse sökaren att som ett av de första stegen mot kosmiskt medvetande befria sin själ från den fysiska kroppens och sinnenas styre.
De som har en materialistisk livsåskådning förkastar ofta andra synsätt såsom varande bortförklaringar av eller försvar mot den obehagliga verkligheten. Men att någonting är dystert eller avvisande, innebär inte att det är verkligt. Att vi är materiella organismer vilkas "medvetandetillstånd" bara representerar komplicerade kemiska reaktioner framhålls ibland som ett vetenskapligt faktum, fastän påståendet i själva verket är en obevisad och icke-bevisbar hypotes. Frågan om huruvida medvetandet är en orsak till eller en produkt av hjärnans kemi - eller bådadera - är ett problem som inte kan lösas medelst påståenden eller vetenskapliga axiom. Våra dagliga erfarenheter indikerar dock att medvetandet är en grundläggande komponent i oss.
Som integrerade delar av universum deltar vi i dess verklighet. Om vi vill, kan vi med ståndaktighet och redbarhet förvärva en allt större insikt i den verkligheten. Hur? Till en början kan vi ta till oss de råd som mänsklighetens störste vise har gett oss. En av dessa, den indiske avataran Krishna, sade till sin lärjunge:
Sök denna vishet genom att tjäna, genom att ivrigt forska, genom frågor och genom ödmjukhet. De vise som inser sanningen skall förmedla den till dig, och när du har lärt känna den skall du aldrig mer råka i villfarelse… Inget av det som renar i denna värld kan jämföras med den andliga insikten, och den som är fullkomnad i hängivelse finner att denna andliga insikt springer fram av sig själv i honom under tidens gång. (Bhagavad-Gita, 4:34+38)
Gautama Buddhas väg till insikt är med oss på hela vår väg genom livet. Det centrala i hans förkunnelse är att vi skall vinnlägga oss om rätt livsföring, rätt strävan, rätt aktgivande och rätt meditation. Genom att i alla sammanhang försöka ge uttryck åt sanningen sådan vi känner den, befriar vi oss själva från illusionerna och varseblir verkligheten. En annan andlig lärare sammanfattade sin undervisning i de enkla orden:
Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. (Matteusevangeliet 22:37-39)
Sådan hävdvunnen vägledning består, trots kulturella och politiska förändringar. Den ger oss nycklar med vars hjälp vi kan upptäcka vår egen varelses verklighet, liksom verkligheten i den inre och yttre naturen - universums hjärta och själ.