Döden är inte livets motsats. Den är snarare en medvetandeförändring, ett annat sätt att leva, en procedur som i princip är densamma för både universa och atomer. I De fyra heliga årstiderna talar G de Purucker om mänskligheten såsom "solens barn och stjärnornas ättlingar". Det är en utmärkt föreställning, som förutom att vara fylld av poesi och magi även har en djupt filosofisk innebörd. Som barn av universum föds vi människor, lever våra liv, dör och, som den gamla traditionen säger, återföds så småningom.

Av olika skäl har vårt medvetande utan invändningar accepterat föreställningen om att mänskligheten och de andra naturrikena har framträtt på Jorden av en slump. Många antar att endast organiska väsen är levande och att allting annat är livlöst, även vår jord och de övriga planeterna, och att vår strålande Fader Sol som sänder ut sina enorma energier och ger näring åt sitt system och sina planetfamiljer helt enkelt är ett fysiskt fenomen, utan livgivande medvetande, intelligens eller liv av något slag. Sådana idéer skulle ha upprört våra förfäder, vilka betraktade allt som levande: atomer, mineraler, växter, djur, människor, planeter och solar och även de krafter som ger dem liv och de lagar som styr dem. Alla väsen och system är, försäkrade de, levande, vart och ett på sitt eget sätt och på sin egen nivå.

Det är sant att livet uttrycker sig organiskt i växterna, djuren och människorna, men är detta en anledning till att betrakta elektronen som kretsar kring sin kärna, kristallerna som formar snöflingorna, blixten, regnet och vinden, eller de majestätiska nebulosorna som virvlar fram i den kosmiska rum-tiden, som livlösa?

Varje livsenhet - atom, människa och stjärna - har i sin allra innersta kärna en gudomlig gnista som är ett med den gudomliga översjälen eller det universella medvetandet, och alla är engagerade i en evolutionsprocess som omfattar oräkneliga återförkroppsliganden. Under detta evolutionsförlopp vecklas vars och ens inre potential ut. Hittills har vi människor vecklat ut det som gör oss till människor: vi befinner oss på det mänskliga stadiet. Växterna är växter av samma anledning. En sol, den levande kärnan i dess system, har vecklat ut det som gör den till en sol. Alla väsen, stora såväl som små, bildar tillsammans den väv av levande väsen som är ett uttryck för det universella väsen som vi alla är integrerande delar av.

Människorna är miniatyruniversa, ibland kallade mikrokosmer i makrokosmen. Om vi betraktar en människa ser vi att atomer, molekyler, vävnader, organ, kroppsvätskor, muskler och nerver tillsammans formar den fysiska aspekten av vårt lilla kosmos. Hur förhåller det sig då med de lika verkliga men mer metafysiska inre aktiviteterna, substanserna och krafterna? Vem är Sven Svensson: kroppen, personen eller både och? När han sover är kroppen där, men var är Sven? Vem andas åt honom när han sover? I alla dessa sammanhang måste hela personen beaktas, och de verkliga och kausala aspekterna av alla väsen är de inre aspekterna, de delar som är osynliga till dess någon form av kommunikation eller aktivitet som vi kan uppfatta med våra begränsade sinnen äger rum. Analogt sett måste samma villkor gälla för universum.

Består universum eller solsystemet huvudsakligen av tomrum? Vetenskapen bekräftar att vårt solsystem till bristningsgränsen är fyllt av ljus, magnetism, gravitation och alla slags fysiska energier och aktiviteter. Om vårt solsystem i likhet med alla andra naturliga system utgör förkroppsligandet av ett medvetande, måste vår sol vara det bultande, livgivande hjärtat i detta systems kropp, som sträcker sig bortom den mest avlägsna planeten, ett område som är lika fullt av fysiska och metafysiska krafter, medvetanden och kretslopp som människans universum eller kropp. Pulserar de solära livskrafterna i lika regelbundna kretslopp som blodet i våra vener och artärer? Blir vi pyttesmå droppar av mänskligt medvetande renade varje gång vi passerar genom solens hjärta? Så säger åtminstone de gamla traditionerna.

Hur är en människa uppbyggd? Den kristna indelningen i kropp, själ och ande är i österländsk filosofi ofta utvidgad till att omfatta fem eller sju olika aspekter. Kroppen kan till exempel betraktas som tre separata aspekter: den fysiska kroppen, en astral- eller modellkropp kring vilken den fysiska byggs upp, och slutligen de livskrafter som upprätthåller den.

Själen består av våra mentala och emotionella element, det mänskliga medvetandets arena. Människans själ är dualistisk: ena stunden ger den efter för grova instinkter för att i nästa stund överträffa sig själv i generositet och osjälviskhet. Denna dualism beror på att själen är förbunden dels med anden, dels med kroppens olika aspekter.

Anden eller den innersta kärnan i varje människa är en gudomlig gnista, det sanna eller gudomliga jaget, och detta gudomliga jag har omgett sig med en slöja - den andliga, intuitiva princip som överskuggar oss i våra bättre stunder. Människan består sålunda av kropp, själ och ande.

Döden påstås vara en fullkomlig sömn och sömnen en ofullkomlig död. Vi är inte rädda för att överlämna oss åt sömnen på kvällen. Vi ger upp vårt dagsmedvetande och vaknar upp vederkvickta. På samma sätt förhåller det sig med döden. En människa lever, åldras och dör - det vill säga hennes medvetande drar sig tillbaka och de kroppsliga höljena läggs av - och efter en viloperiod dras själen till en ny födelse. Dess evolution som mänsklig själ fortgår således från liv till liv. Efter-döden-perioden sträcker sig från hjärtats sista slag tills det reinkarnerande väsendet, efter en period av fullkomlig vila, söker sig till en ny inkarnation - intervallet mellan två liv är med andra ord en period av fullkomlig vila.

Normalt föregås döden av månader eller till och med år av ett successivt separerande av människans olika aspekter, vilket beror på att hennes högre aspekter börjar dra sig tillbaka. Detta åtföljs ofta men inte alltid av några av de symptom vi förbinder med hög ålder. Slutligen medför egots dragning till de inre världarnas sällhet att den länk som förbinder det med dess astrala och fysiska kroppar klipps av. I hjärnan, det organ som dör allra sist, sker en panoramisk återblick över livet, ibland innan hjärtat har stannat. Hos mycket gamla personer kan detta förekomma av och till flera veckor före den faktiska döden. Denna livsfilm som spelas upp inför själens ögon har bevittnats av många människor, som har varit nära döden men återvänt och beskrivit hur deras liv har passerat revy inför dem.

Denna återblick följs av en period av medvetslöshet. De högre, mer andliga aspekterna av vår natur börjar lösgöra sig från de emotionella, astrala och fysiska delarna. Döden är sålunda det mänskliga medvetandets gradvisa tillbakadragande från sina kroppsliga höljen. De fysiska aspekterna, liksom livskrafterna, återvänder då till naturen. Under denna upplösningsprocess är genomsnittsmänniskan omedveten eller endast delvis medveten om vad som pågår. Hur länge denna fas varar beror på individen. En andlig individ passerar genom den snabbt, genomsnittsmänniskan kan förbli i detta tillstånd en månad, ett år, eller kanske ännu längre medan den ondskefulla eller lägre utvecklade individen, som under hela sitt liv hängivit sig åt grova, fysiska känslor och begär, torde ha det svårare och få tillbringa flera årtionden i denna separationsprocess.

Olika religioner talar om detta tillstånd som helvetet, skärselden etc. Tyvärr har en del av dessa institutioner försökt ingjuta fruktan i sina anhängare genom att säga: "Akta dig! Du kommer till helvetet och får stanna där om du inte..." Det är oförlåtligt att ingjuta fruktan i syfte att kräva lydnad gentemot vissa föreskrifter och dogmer - fruktan, där det inte finns något som helst att frukta för en hederlig människa.

Efter att ha lagt av sina lägre aspekter lever den frigjorda mänskliga själen i sina högsta andliga och intellektuella principer. Detta tillstånd motsvarar himmelriket inom olika trosriktningar. Det drömmande mänskliga medvetandet drar sig tillbaka till det andliga jaget, Fadern i det fördolda, och upplever fullbordandet av alla sina höga ideal och drömmar. Individen är fullständigt omedveten om allt förutom sina upplevelser, vilka han/hon uppfattar som synnerligen verkliga. Då det gäller andligen mycket högt utvecklade individer kan dessa drömmar gränsa till själva nirvana: medvetandet är så högt utvecklat att dess drömmar närmar sig den absoluta verkligheten. Det finns lika många himlar som det finns individer eftersom det handlar om ett drömtillstånd. Den tid som tillbringas i detta tillstånd kan vara mycket lång - upp till hundra gånger det just avslutade jordelivets längd.

Samtidigt som det andliga jaget så att säga håller den drömmande mänskliga själen under sina vingar, beger det sig iväg längs de kosmiska cirkulationsvägarna genom Jordens högre aspekter eller sfärer och därefter vidare till de heliga planeterna, kanske ända till solen, varvid det steg för steg lägger av de aspekter som tillhör respektive sfär. Det återvänder sedan längs samma vägar för att på nytt plocka upp de aspekter som förut lagts av.

Mot slutet av denna vandring börjar det slumrande mänskliga medvetandet att röra på sig. Olika impulser och en längtan efter att reinkarnera väcker det till liv på nytt, och inkarnationsprocessen inleds. Själen dras tillbaka för att på nytt förena sig med de individer varmed den har band från det förflutna. Alla de gamla emotionella och mentala attribut som den förut lagt av samlas åter ihop och en ny personlighet ser dagens ljus med förmågor, styrkor och svagheter som exakt svarar mot föregående livs bemödanden. Själen söker upp ett föräldrapar med vilket den har oupplöst karma - ofta av positiv karaktär, då genomsnittsmänniskans familjesituation oftast innehåller mycket starka kärleksband. Ur föräldrarnas genetiska förråd väljer själen ut de kombinationer som kan ge uttryck åt dess karmiska behov - vi ärver inte våra jag från föräldrarna. Vi är våra jag. Slutligen föds ett barn. Det kommer bokstavligt talat på "lyckans moln", andligen vederkvickt, psykiskt rent i den nya personlighet som det har byggt upp åt sig.

Platon m fl säger att före inkarnerandet sker en förhandsvisning - ett panorama där glimtar av det kommande livet visas - för att påvisa den karmiska rättvisan i allt som kommer att inträffa. Därefter inträder glömskan. Vi dricker av Lethes eller "glömskans" vatten, som grekerna uttrycker det. Det innebär helt enkelt att när själen reinkarnerar får den en ny fysisk hjärna. Eftersom vi fortfarande är förhållandevis outvecklade, finns vårt minne i den fysiska hjärnan och vi kan ännu inte gå bortom denna begränsning. Därför har vi endast oklara minnesbilder av våra föregående liv. Vi är emellertid själva det bästa minnet av vårt förflutna. Kan vi ha något bättre minne?

Detaljerade beskrivningar av efter-döden-tillståndet finner vi i världens religiösa litteratur, t ex i The Egyptian book of the Dead eller Papyrusen om Anu, som berättar om efter-döden-tillstånden och initieringen, i vissa delar av Platons Staten och Vergilius Aeneiden, i Dantes Divina Comedia och i Den tibetanska dödsboken. Man kan undra hur har dessa läror uppstått. Efter-döden-processerna utspelas ju bakom den synliga världens slöja. Hur kan någon ha sett vad som händer? Dessa gamla traditioner representerar den samlade visdomen hos oräkneliga generationer av högt utvecklade människor - buddhaer, kristusgestalter, bodhisattvor och adepter - stora människosjälar som utvecklades så långt att de fullt medvetna kunde uppleva dödsögonblicket och sända sitt medvetande in i de inre världarna. Detta är vad som avses med initieringen, varifrån dessa stora själar återvände iförda solens klädnad, omgivna av en gyllene strålglans efter det att deras gudomliga aspekter blivit helt och fullt uppväckta.

Vi människor är delar av den levande Jorden samtidigt som vi är solära väsen i våra högre aspekter. I vår allra innersta väsenskärna finns en gudomliga gnista, vår rot, vars hem är själva det vidsträckta universum. Vi är i sanning "solens barn och stjärnornas ättlingar". När någon dör tas han/hon om hand av naturens goda och rättvisa lagar. Det är de efterlevande som lider. Det är inte rätta tiden för djupsinnigt filosoferande. Då krävs kärleksfullt stöd, kanhända utan ord men med en djup medkänsla. För den som tror på reinkarnation finns vetskapen om att döden är en fullkomlig vila och att vi inte kan förlora dem vi älskar. I kommande inkarnationer skall vi förnya gamla band och de skall bli ännu mer meningsfulla. Eftersom naturens innersta väsen är medkänsla och lagbundenhet, kan vi möta livet och döden utan fruktan och med stor tillförsikt.
 

Till Teosofiskt Forum