Bernhard Mollenhauer

 
 
I filosofins historia finner man ingen originellare och mer grundligt emanciperad gestalt än den välkände, judiske tänkaren Benedictus de Spinoza. Att 1600-talets Holland kunde producera en sådan begåvning är inte förvånande, ty till och med under denna period av strider och religiös fanatism fanns det en liberal tradition i detta till ytan lilla, men själsligt sett stora land.

Att döma efter moderna ideal, lämnade det som på 1600-talet kallades frihet mycket övrigt att önska. Icke desto mindre fann judiska flyktingar och förtryckta liberaler i Holland frihet i en utsträckning de ej åtnjöt i sina respektive hemländer.

Spinoza föddes i Amsterdam den 24 november 1632 och undervisades i synagogskolan, där hans lärare kom att betrakta honom med stolthet. Men den lilla judiska församlingen var mycket konservativ och brydde sig inte om den nya vetenskap som höll på att väcka Europa, så därför fick Spinoza, som fortfarande bara var en pojke, gå någon annanstans för att få undervisning i latin, som då var vetenskapens språk. En fritänkande holländare, F A van den Ende, initierade honom i vetenskapens, matematikens och det politiska tänkandets nya värld.

Snart började de äldsta i synagogan misstänka att Spinoza lärde sig en hel del utöver latin och grammatik i van den Endes hus. Spinozas skoltid var knappast till ända förrän han på ett diplomatiskt sätt ombads ta tillbaka sina kätterska åsikter om religion. Hans fader var en ansedd man i församlingen och ingen ville ha någon skandal. De äldste fann den unge rebellen mycket vänlig och blid, men döv för deras enträgna böner och hot. Till sist drevs saken till sin spets. År 1656, inte långt efter faderns död, blev Spinoza officiellt bannlyst och utstött av de judiska myndigheterna för "de skamliga irrläror som han i ord och gärning betygar". Till och med hans styvsyster fördömde honom och försökte göra honom arvlös. Han ändrade sitt namn från Baruch till Benedictus, som betyder välsignad.

Spinozas tid hade växt ifrån det medeltida tänkesättet. Tänkande människor hade brutit med gamla traditioner och fängslades av Galileis nya vetenskap, även om alkemisterna fortfarande famlade efter de vises sten. Den förhärskande uppfattningen under 1600-talet var att naturen är mekanisk, att det mänskliga förnuftet är i högsta grad kompetent att förstå och förklara naturlagarna, och att naturen i grund och botten huvudsakligen är matematisk.

Spinoza var, även om han var mystiker, en djupt religiös själ och en typisk tänkare av denna vetenskapliga tidsepok. Den moderne tänkaren började med att deklarera sitt intellektuella oberoende, sin tro på förnuftet. Efter någon tid uppstod en reaktion och därefter följde år av tvivel och inre konflikt, vars effekter vi har känning av än i dag. Man trodde att förnuftet inte kunde försvara våra högre trosföreställningar. Det hävdades att om man väl medger att naturen är mekanisk är det bara ett steg kvar till materialismen, som påstår att människan är en maskin, vars mentala liv bara är en flyktig gnista i de blint styrda krafternas mörker. Hobbes hade redan nått fram till en konsekvent materialism på 1600-talet. Spinoza var intensivt medveten om konflikten mellan religion och vetenskap, tro och förnuft, och hade läst Maimonides lärda försök att förena den heliga skriften med Aristoteles tankar. Han måste också ha haft sina inre konflikter, men då han ännu var en ung man insåg han att ett övergivande av tron på förnuftet och naturlagarna skulle vara att förirra sig tillbaka till medeltidens mörker. Han utgick ifrån övertygelsen att Guds värld var en i högsta grad förnuftig värld som gav uttryck för den gudomliga tanken genom omutliga lagar. Han trodde att det vetenskapliga tänkandet, om det uppfattades rätt och drevs tillräckligt långt, skulle leda till en enhetlig världsuppfattning, till en nivå av filosofiskt tänkande utifrån vilket människan kunde förstå livet.

Att betrakta naturen vetenskapligt är att höja sig över sinnets illusioner och betrakta allt såsom uttryck för ordning, lag, orsak och verkan. Då förefaller naturen inte längre vara godtycklig och främmande. Moderna författare framställer ibland människans sökande efter kunskap och ett förnuftigt liv som en idealistisk kamp mot ett fientligt eller likgiltigt universum, mot en universell ordning som inte är vänligt inställd till människans högre trosföreställningar. Men för Spinoza var universums natur och människans natur sammanlänkade. Han trodde på människans värdighet som ett moraliskt väsen. Han säger i ett brev till Henry Oldenburg år 1665:

"Vad beträffar det mänskliga förståndet tror jag att också det är en del av naturen, ty jag vill påstå att det i naturen existerar en oändlig förmåga att tänka, vilken i den mån den är oändlig, subjektivt innehåller hela naturen och vars tankar fortskrider på samma sätt som naturen - det vill säga på idéernas område. Vidare uppfattar jag det mänskliga förståndet som identiskt med denna förut nämnda förmåga, inte i den mån den är oändlig och uppfattar hela naturen, utan i den mån den är ändlig och endast uppfattar den mänskliga kroppen. På så sätt vill jag påstå att det mänskliga förståndet ingår i ett oändligt förstånd."

Spinozas centrala idé om världen som en enhet och den mänskliga intelligensen som en gnista av kosmiskt förstånd, är jämförelsevis lätt att fatta. Den är ingen overklig abstraktion framställd av någon pedant, vars betraktelser genomsyrats av medeltidens skolastik. Tvärtom är förnuftets och andens samstämda liv medelpunkten i Spinozas filosofi. Det mänskliga välbefinnandet var något han ständigt hade i tankarna.

Den oändliga variation vi upplever i denna oroliga, föränderliga värld är ett uttryck för den gudomliga lag som styr det mänskliga livet, liksom den högre sanningen styr den lägre och liksom stormen styr regndroppen. Allt i naturen har sitt ursprung i och finns inneslutet i den gudomliga Tanken. Gud har ingjutit sin alltgenomträngande karaktär i materians såväl som i andens oföränderliga lagar. Ingenting är en produkt av någon slump eller blind nyckfullhet. Alla ting är rationellt sammanlänkade och förbundna med den yttersta Orsaken. Vår värld är en värld som styrs av lagar som inte gör några undantag eller favoriseringar, ett ordnat kosmos, i vilket ingenting finns till av en slump.

Allting bör betraktas som ett resultat antingen av sin egen natur eller någon högre natur. Om det nu är så, hävdar Spinoza, måste det bortom alla begränsade synvinklars relativitet finnas en allra högsta existens, som förklarar och innefattar alla övriga. Spinozas gudsidé är lättare för oss att fatta, eftersom tre århundraden av vetenskaplig utveckling har lärt oss att se tingens samhörighet, beroendet och interaktionen mellan alla former av liv och verksamhet. Han förnekade den permanenta åtskillnaden mellan ande och materia utan att förneka medvetandets realitet. Båda är parallella attribut hos Gud eller Substansen - det senare uttrycket har fördelen att vara fritt från missledande teologiska associationer. Vår begränsade förståelse inskränker vår kunskap om Substansen till de två attributen Tanke och Utsträckning. Men Gud är mer än detta. Hans natur är som en oändlig, helig skrift, som oupphörligt översätts till olika språk, eller en kosmisk symfoni, som oupphörligt transkriberas för olika instrument och musiker. Kanske finns det oräkneliga världsordningar som vida överträffar våra fantasifullaste föreställningar, och som vi inte kan tänka oss hur de ser ut. Spinoza hyllade förnuftet, men betraktade inte gränserna för vårt förstånd som gränser för sanningen. Frågor angående odödlighet och trons grundvalar tillhör gränslandet, vetenskapens avlägsnaste gränsområden. De för oss in i filosofins och religionens rike.

Spinoza var alltför väl bevandrad i det vetenskapliga tänkandet för att ignorera dess begränsningar. Han var även medveten om svagheten i att vädja till luckor i det vetenskapliga kunnandet genom att peka på fakta som vetenskapen inte omedelbart kunde förklara, vilket religiösa ledare ofta gjorde för att försöka rädda sin ställning. Redan tidigt i livet var Spinoza övertygad om att konflikten mellan vetenskap och religion i grund och botten berodde på någon bristfällighet hos det obildade eller oupplysta mänskliga medvetandet, som i sin okunnighet sätter upp konstgjorda väggar inuti visdomens boning.

De mysterier som vi ställs inför i vetenskapens gränsland hör nära samman med den mänskliga förståelsens problem. De kräver kritisk granskning av varje motiv som ligger bakom vår inställning, bakom själva förnuftets processer. Kant hade inte monopol på att kritisera kunskapsprocessen. Långt före honom hade Spinoza inlåtit sig på en kritik av förnuftet. Spinoza påpekade att inlärningen är en aktiv process, som sist och slutligen bör omvandlas till en fridfull vördnad för den gudomliga manifestationen av sanningen i naturens lagar och oändliga kraft.

Idén om oändlig kraft eller aktivitet ges en materialistisk anstrykning i kosmologier framställda av sådana tänkare som Spencer och Huxley. Men under senare år har materialismen blivit gammalmodig, och matematiska fysiker betraktar nu med gillande idén om Gud som den högste matematikern. En känd astronom, sir James Jeans, sade att universum är mer likt en tanke än en maskin. Varje år låter det mystiska universum fler och fler av sina hemligheter lösas av det matematiska tänkandet. Utan tvekan skulle Spinoza, som älskade matematik, ha uppskattat uppfattningen att matematiska lagar är det yttre uttrycket för det oändliga förnuftet, som sträcker sig bortom den gränslösa rymdens avlägsnaste ödslighet. Men det är inte troligt att han utan reservationer skulle ha accepterat idén om Gud som den högste matematikern. Inte på grund av att han inte trodde på en överpersonlig Gud, utan på grund av att Guds natur inte är till fullo uttryckt i den rumtillvaro som matematiken omfattar, och som utgör endast en obetydlig del av Guds manifestation.

I astronomins och geologins ljus passerar människans historiska tidrymd förbi oss som en glimt i evighetens perspektiv. Vi föreställer oss inte längre att vi är de enda varelserna, placerade på denna jord för att ge livet mening, och att universum skulle vara förnuftslöst och ändamålslöst utan oss! Vetenskapen har förberett en vidare och mer filosofisk syn åt oss. En vetenskapsman som tillfrågades om Gud överhuvudtaget bekymrade sig om människorna, svarade att det berodde på hur stor Gud man trodde på. Spinozas Gud är så oändlig att ingenting kan finnas till utan honom. "Härav kan vi klart förstå", säger Spinoza, "att vår frälsning, eller lycksalighet, eller frihet består i en oändlig och evig kärlek till Gud, eller i Guds kärlek till människorna."
 

Till Teosofiskt Forum