Osvald Sirén

 
 
Vi är alla mer eller mindre bekanta med den nutida astronomins allmänna uppfattning om solsystemet och dess himlakroppar, och vi hyser den djupaste respekt för de hängivna vetenskapsmän som ägnar sig åt detta sig alltjämt vidgande forskningsfält.

I forna tider omfattade emellertid astronomin och astrologin ett ojämförligt djupare och sublimare kunskapsområde.

Den astrologi som bedrevs av forntidens invigda adepter i Kaldéen, Egypten, Syrien och Babylonien samt i Fjärran Östern, var en mycket stor och upphöjd vetenskap. Man ägnade sig inte enbart åt att studera himlakropparnas yttre gestalt, sammansättning och mekaniska rörelser, utan även åt de inre orsakerna till dessa företeelser och manifestationer - sammanhangen - planeternas egentliga natur och betydelse i solsystemets kosmiska organism.

Enligt den forntida astrologin var himlakropparna endast de yttre klädnaderna för kosmiska varelser eller - uttryckt på annat sätt - boningar för gudomliga väsen av utomordentlig räckvidd, osynliga för oss människor.

Forntidens vise män, som var initierade i mysterierna, hade studerat universums inre struktur och därigenom fått en kunskap som gjorde det möjligt för dem att uppfatta hela universum som en animale - en levande och förnimmande varelse, besjälad och upplyst av ett andligt eller gudomligt väsen med kosmisk verkningskrets. Ett väsen som till sin natur är intelligens-medvetande likaväl som andlig substans.

Denna uppfattning hyllades av de nyplatonska filosoferna och även av en senfödd nyplatoniker vid namn Giordano Bruno, som bl a förklarade att himlakropparna är besjälade varelser, vilka i likhet med alla andra ting i världsrymden och på vår jord äger en förnimmelseförmåga i förhållande till sin utvecklingsgrad.

Forntidens initierade astrologer uppfattade vårt soluniversum som en levande organism eller varelse, som i likhet med många andra universa bildade en väldig kosmisk hierarki. Alla var delar av naturen - ömsesidigt beroende av varandra - både individuellt och kollektivt.
 
Deras uppfattning var att varje himlakropp till en viss grad - beroende på tid, avstånd och omgivningar - påverkar alla andra och vice versa. Det var dessa ömsesidiga inflytelser eller utbyten av vitalitet och kosmiskt medvetande å ena sidan, och av eteriska eller psykofysiska utflöden å den andra, som bildade den egentliga grundvalen för den forntida astrologiska vetenskapen.

Den nutida astrologin kan väl närmast betecknas som en ofta vilsegången ättling av en för länge sedan mäktig fader. De vetenskapliga elementen finns bevarade, men det är ytterst få människor som förstår att begagna dem. Ytterst få stjärntydare är i våra dagar i besittning av den andliga intuition och den erfarenhet som krävs, varför en varning för den populära spådomsastrologin är på sin plats.

I det romerska kejsarriket praktiserades vid början av vår tideräkning en astrologi som troligen var av samma art som vår moderna astrologi. Den ägnade sig huvudsakligen åt spådomar och förutsägelser och ansågs därigenom - säkerligen inte utan skäl - förorsaka mer skada än nytta. Allt offentligt utövande belades med straff, och de s k kaldéerna (astrologerna) förvisades från Rom.

Men det fanns trots allt bland dessa astrologer en och annan sanningsälskande och skicklig utövare av denna forntida kunskap, även om dess djupare element redan då gått förlorade. Professor Martin P Nilsson har belyst astrologins ställning i forntiden enligt följande:

"Astrologin i antiken hämtade sin trollmakt över människornas sinnen ur många och djupa källor. Den sammansmälte övertro och vetenskap, mystik och matematik, kosmologi och religion. Den moderna människan genombävas av en svindlande oändlighetskänsla då hon ser upp mot den stjärnbeströdda natthimlen.

Den antika människans känsla för universum var lika djup och innerlig, men den hade ett annat innehåll. Hennes världsbild var inte oändlig i rummet - utan i tiden. Hennes beundran riktade sig till universums oföränderliga ordning och lagbundenhet, som fick ett mystiskt värde och identifierades med gudomen. För den stoiska filosofen var universums lagbundenhet inte blind och meningslös. Den var förnuftet och försynen själv - inför vilken människan kände sin litenhet och böjde sig i ödmjuk lydnad.

Astrologins hängivne förkunnare Manilius säger: Fatum (dvs orsakskedjan) styr världen - allt sker efter en bestämd lag.

När filosofin med Platon tog upp försvaret för tron på gudar och en gudomlig världsstyrelse, hämtade den sina argument från det faktum att det fanns gudar som oryggligt följde en lagbunden ordning - himlakropparna. De flesta filosofiska skolor, t ex Aristoteles och stoicismen, lärde himlakropparnas gudomlighet. Den blev fastslagen och lade grunden för astrologins och solreligionens teologi."

Platon och hans efterföljare bevarade den urgamla visdomstraditionen, enligt vilken alla företeelser i universum - inklusive himlakropparna - är besjälade av mer eller mindre utvecklade gudomliga varelser. För de oinvigda var Mars olycksbådande som krigsguden, Saturnus fientlig mot allt levande som den babyloniska underjordens herre "Nergal", Venus gynnsam och vänlig som kärlekens och fruktbarhetens gudinna osv. Men detta uppfattningssätt återspeglade endast sakernas yttre höljen, så att säga.

De astrologiska förutsägelserna grundades på att man identifierade planeterna med sina styrande gudomligheter, som var kända för sina olika egenskaper. Detta uppfattningssätt har grekerna troligen hämtat från Babylon, men den systematiska byggnad och matematiska exakthet som speglade astrologin i forntiden och gjorde den till en världsbehärskande makt var ett verk av greker och grekisk vetenskap.

Liksom den grekiska astronomiska vetenskapen befruktade den astrologiska forskningen i Babylon, så befruktade den babyloniska stjärntydningen den grekiska astronomin. Genom detta samarbete förvandlades astrologin till ett vetenskapligt system, enligt dåtidens värderingar.

Grekerna, liksom andra av forntidens kulturfolk, konstaterade sambandet mellan vissa stjärnors upp- och nedgång, klimatets växlingar och andra företeelser i naturen. Orsakssammanhanget stod helt klart för dem. Man drog den logiska slutsatsen att eftersom solen, månen och planeterna påverkade vissa företeelser på jorden, så måste de även ha sin betydelse för människornas liv. Detta har alltid varit en av de allmänna förutsättningarna för den astrologiska vetenskapen.

Dr G de Purucker framhåller att den forntida astrologin - den som hade en del av den kunskap som meddelades i mysterieskolorna - var grundad på två huvudläror, nämligen läran om sfärerna och läran om de kosmiska omloppsbanorna eller cirkulationerna. Den belyste arten, karaktären och verksamhetssättet hos de krafter och inflytelser som utgår från planet till planet, från stjärna till stjärna - alltså även till vår sol och vice versa. Den framställde lärorna om solsystemets födelse - den lärde hur månen och de olika planeterna blivit vad de nu är och planeternas olika uppgifter i förhållande till de planetkedjor som de är fästade vid.

Den öppnade en inblick i solsystemets osynliga eteriska världar, sfärer och plan, och den meddelade kunskap om vad solen är i sin egenskap av levande varelse - en inneboende solgudomlighet. Vidare framställde den lärorna om de olika planetkedjorna som bildar solens planetfamilj, och påvisade monadernas kretslopp i och genom planetkedjans glober och hur deras färder utmed de kosmiska cirkulationsvägarna är av växlande art, dels beroende på den planetkedja som monaden just då tillhör (de s k inre runderna), och dels på de vidsträcktare färder i andra planetkedjor, som brukar kallas de yttre runderna.

Denna astrologi var en kunskap som inte enbart omfattade det för oss synliga kosmos, utan oändligt mycket mera - en vetenskap som öppnade utsikten över inre, andliga världar, dit den frigjorda människoanden beger sig efter jordelivets slut.
 
För att ytterligare belysa denna fråga skall vi läsa vad H P Blavatsky skrivit om astrologin:

"Varför skulle ett inflytande från stjärnorna vara mindre sannolikt när det gäller människan än t ex solfläckarnas inflytande på potatisväxter? Varför säger man att astrologin är en mindre exakt vetenskap än astronomin? I forna dagar högaktades astrologin, som då utövades av framstående män, vars förutsägelser ofta var lika exakta och tillförlitliga som astronomernas förutsägelser i vår tid.

Tecken och omen studerades överallt i det kejserliga Rom - lika mycket eller kanske mer än vad som sker idag i Indien. Tiberius praktiserade denna vetenskap, och många av Roms stora statsmän och kejsare brukade konsultera astrologerna. Exempelvis Caesar, Plinius, Cicero, vars vänner Nigidius, Figulus och Lucius Tarrutius själva var astrologer. Då Augustus uppsteg på tronen, lät han upprätta sitt horoskop av Theagenes. Marcus Antonius åtföljdes alltid av en astrolog. Vespasianus rådfrågade dem dagligen och Domitianus företog aldrig några resor utan att först inhämta deras förutsägelser. Hadrianus var själv en framstående astrolog och följde ständigt stjärnornas rörelser. De mest upplysta kejsarna var övertygade om planetgudomligheternas inflytande på jorden och dess varelser.

Saracenerna i Spanien vördade djupt stjärntydarkonsten, och genom dem spreds astrologin i västra Europa. Den vise kungen Alfons av Kastilien och Leon är ryktbar för sina astrologiska tabeller, och den store astronomen Kepler på 1600-talet - upptäckare av lagarna för planeternas rörelser - trodde på och förklarade att astrologin var en verklig vetenskap.

Kepler, som var kejsar Rudolfs matematiker, författade ett arbete kallat "Astrologins principer", där han visar att planeternas inbördes ställning (konfigurationer) kontrollerar mänskliga impulser. Det var också han, i egenskap av kejserlig astronom, som förutsade Wallensteins deltagande och död i det trettioåriga kriget.

En mycket övertygad astrolog var hans vän, den store Tycho Brahe, som hög grad utvecklade det astrologiska systemet. Genom sina iakttagelser bekräftade han planeternas inflytande på alla slags företeelser på jorden.

Den egyptiska episcopen upptäckte att han tidigt på morgonen, före soluppgången i juni månad, kunde se en lysande fixstjärna på himlen. Omedelbart efter det han upptäckt denna stjärna fann han att Nilen brukade översvämma. Sedan han iakttagit detta fenomen under flera år, antecknade han det som ett axiom att denna stjärna angav Nilens översvämning. Ingen fann anledning att opponera sig mot honom, ty orsaken kunde ledas tillbaka till snösmältningen i Afrikas berg.

Antag nu att någon skeptiker hade hört sägas att en stjärna förorsakade Nilens översvämning - då hade det funnits stora skäl att kritisera den stackars episcopen. Han skulle kanske ha kallats mångalen eller en dumbom - men detta skulle inte alls ha förändrat hans uppfattning.
 
Om vi lär oss förstå att en viss stjärnas framträdande vid en bestämd tidpunkt och på en viss plats på himlen anger - men inte orsakar - Nilens översvämning, då förstår vi att episcopen inte var en dumbom eller lögnare.

Den tänkande läsaren förstår säkert vad vi avser - nämligen att enligt astrologin förorsakar stjärnorna inte goda eller dåliga omständigheter - de anger dem helt enkelt. Man måste verkligen förstå den stora lagen för universell sympati - inte endast astrologi, utan även magnetism, teosofi och varje ockult vetenskap. Speciellt den som rör attraktion och repulsion och beroendet av denna lag."

Utgångspunkten för all astrologisk vetenskap är den universella enhet som råder överallt i världen. Människorna är sammanlänkade med stjärnorna, med solen och alla övriga himlakroppar, därför att de påverkar oss liksom vi återverkar på dem. Kanske skall vi även återvända till dem under våra färder i överensstämmelse med de cirkulationsbanor i universum som den mänskliga monaden följer sedan den frigjorts ur sitt jordiska hölje.

En människas tanke kan i själva verket beröra även de mest avlägsna himlakroppar. I den stora organism som bildas av den universella naturen framkallar även det svagaste energiutfiöde, eller låt oss säga vibration, en motsvarande effekt hos andra. Den varelse från vilken kraften utgått erfar en reaktion som står i exakt proportion till den handling eller impuls som satte kraften i verksamhet.

I Isis Unveiled skriver H.P. Blavatsky bl a:

"Astrologin är en vetenskap lika ofelbar som astronomin själv, under förutsättning att dess uttolkare är lika ofelbara. Det är denna förutsättning som är så svår att uppfylla och därför har visat sig vara en stötesten för båda. Astrologin förhåller sig till den exakta astronomin som psykologin till den exakta fysiologin. I astrologin och psykologin tar vi ut steget bortom den synliga materiella världens gräns och inträder i den transcendenta andens värld.

Det är den gamla striden mellan den platonska och den aristoteliska skolan, och man kan inte vänta sig att den förra skall segra i vår tid av sadduceisk skeptism."

I Den Hemliga Läran återkommer hon till samma ämne och yttrar sig om detsamma på ett ännu mer definitivt och storslaget sätt. I det kapitel som har överskriften "Cyklisk evolution och karma" skriver hon bl a: "Ja, vårt öde är skrivet i stjärnorna. Dock ju närmare den dödliga reflexen Människan är förenad med sin himmelska urtyp (dvs det kosmiska väsen som styr hennes stjärnbild), dess mindre farliga är för henne de yttre livsvillkoren och de kommande återfödelserna - vilka varken en Jesus eller en Buddha kan undgå. Detta är ej vidskepelse och allra minst fatalism."
 
De cykliska förloppen, eller vad som populärt kallas "händelseutvecklingen", i folkens lika väl som individernas liv, sammanhänger med himlakropparnas rörelser och kan därför beräknas och förutsägas av dem som äger en viss kunskap om lagarna för dessa rörelser.
 
Som andlig varelse är människan ett resultat av sina egna ansträngningar i det förflutna, och hon måste med egna krafter fullfölja sin vandring enligt de karmiska förutsättningarna. Då vi säger att vårt öde är skrivet i stjärnorna skall vi komma ihåg att det är skrivet med vårt eget hjärteblod av vår egen hand - ledd av vår längtan, vår dagliga strävan. I den mån vi förstår detta och inser det fundamentala sammanhanget mellan människolivet och himlakropparna - som är underkastade samma universella lagbundenhet - då blir vår vilja fri och den inre blicken vidgas.
 
Vi vinner då förmågan att tyda den stjärnskrift som är inpräglad i vår själ.
 

Till Teosofiskt Forum