Den första vägen är den som den stora massan följer, vilken driver likt vrakgods på de ständigt framrullande vågorna av Tidens Ocean - det är vägen för en naturenlig evolution, för en naturenlig tillväxt. Men ack hur långsamt, hur ytterligt långsamt försiggår inte detta! Tidsåldrar skall förflyta innan utvecklingen av de inre förmögenheterna och krafterna når fram till ett högre tillstånd.
Den andra vägen heter Initiation. Denna innebär en snabbare tillväxt, en hastigare evolution, ett snabbare framträdande ur det mänskliga puppstadiet och uppnående av andens vingar. Det finns en väg som H P Blavatsky, den egentliga grundaren av det Teosofiska Samfundet, framhöll som ledande till själva hjärtat av universum. Men, sade hon, den är oländig och brant. Den som går fram på denna stig träder hastigt genom växandets portar, relativt talat. I stället för att tillbringa tidsåldrar i långsam utveckling kan han få grepp om sig själv, leda sin egen utveckling och på så sätt tillväxa mycket snabbare.
Det är en självstyrd, accelererad utveckling. Det är Initiation. Men för initiation är förberedelser nödvändiga - ingen kan följa en stig som han inte har styrka att vandra. Därför måste han samla och öka sin styrka. Med andra ord han måste förbereda sig - för att använda Nya Testamentets ord måste han: omgjorda sina länder, taga sin stav i sin hand, icke sörja för morgondagen, och icke föra någonting med sig! Han måste vandra fram utan några betungande eller hindrande bördor.
Hur börjar vi då med dessa förberedelser? Genom oss själva, ty då kastar vi av oss våra bördor. Vi lägger bort vårt hat, vi älskar allt, både smått och stort. Låt oss glömma oss själva, vi är då inte längre fångna i de band av begär och fördärv som fäster oss vid ting av försvinnande och obeständigt värde. Själen, anden, alla tankar och hjärtat blir uppfyllda av opersonliga, upphöjda och ädla avsikter och strävanden. Men låt oss ge noga akt. En enda tanke på personlig fördel eller vinst kan verka förlamande, åtminstone för en tid.
Initiation är ett medel till att sporra evolutionen, och det finns många slag av initiation. Några är i sanning mycket svåra, sådana som endast de mest upphöjda och starkaste människor kan genomgå. Vägen är törnbeströdd och rik på snaror, helt enkelt därför att vi mänskliga varelser är svaga. Vi befinner oss i tillväxt, vi är ännu inte fullt utvecklade. Men det finns andra initiationer som är mycket lättare och som, fastän de inte medför de stora framsteg i vidgat medvetande och ökad förståelse som de stora initiationerna gör, ändå är till stor hjälp.
Människa, känn dig själv, ty ditt Jag är ett gudomligt väsen, som har sina rötter i universum varav människan är en så att säga framvuxen del. Genom att blicka inåt, genom att följa din egen inre andliga varelses rötter ständigt längre inåt, kommer du att gradvis förstå moder naturs mysterier. Det är en stor och underbar upplevelse. Varje människa är i stånd att utveckla detta inre medvetande i sitt hjärta.
Vi kan ha mycket gagn av att tillämpa några få enkla regler i vårt mentala och dagliga liv. Var godhjärtad. Uteslut allt hat ur sinnet. Lär att älska, lär att förlåta. Sök att genom ert medvetande sätta er in i andra människors hjärtan. Vilken glädje erfar icke er själ när ni känner att ni lyckats väcka gensvar i en annan människas hjärta. Genom att följa sådana regler i ert dagliga liv vinner ni en bättre förståelse av er själv, och slutligen vidrör ni universums mysterier.
Människan är ett stort mysterium. Oändligheten finns i det innersta av hennes gudomliga hjärta. Människan är ett barn av evigheten, och evigheten finns i själva vävnaden av hennes väsens art. Människan är en inkarnerad gud, låt vara en fallen gud som missbrukar sina krafter, men hon kan på grund av detta faktum höja sig igen, vilket hon också kommer att göra.
Varje normal människa vet, om hon studerar sig själv, att det i hennes medvetande finns ett strålande ljus, en ledande stjärna, och att hon kan följa detta ljus mot en härlighet av än större omfattning, ty hela universum är scenen för hennes upplevelser. Hon uppträder som en pilgrim på livets skådebana, inträdande ur det förgångna och vandrande mot framtidens evighet.
Ur evigheten har vi kommit, färdats genom rike efter rike i naturens organism, genom både synliga och osynliga världar, samlande erfarenhet i var och en av dem, fullkomnande våra förmögenheter i var och en av dem. Då vi blivit fullvuxna i någon sådan värld, eller på något sådant plan, eller i någon sådan sfär, efter det vi har lärt alla de läxor som dessa plan och sfärer kan erbjuda, så går vi vidare till ännu ädlare verksamhetsfält.
När en människa lärt allt det som jorden kan lära henne, då är hon så långt kommen i utveckling att hon kan kallas gudalik och återvänder inte mera till jorden. Undantag görs dock av dem, vilkas hjärtan är så fyllda av medkänslans heliga flamma att de stannar kvar i jordens lärosal, fastän de inte längre har något att lära där - de stannar ändå, för att hjälpa sina yngre, mindre utvecklade bröder. Vi teosofer kallar dessa undantag för kristusgestalter - Medkänslans Buddhaer.
Det finns två vägar och båda leder mot framsteg och andlig verklighet - den ena leder fram till nirvana, och de som väljer den vägen återvänder inte till jorden för att hjälpa mänskligheten. Den andra är medkänslans väg, den är gudomlig.
Om ni väljer självförglömmelsens och medkänslans
väg så håller den er kvar i tidsåldrar i illusionens
eller materiens riken, men leder er slutligen hän mot det allra innersta
av det universella hjärtat - därför att ni har hörsammat
den kosmiska kärlekens opersonliga vädjan och därmed medvetet
förenat er med det gudomliga i ert eget väsen.