Det är inte märkligare att födas två gånger än en. Allt i naturen är återuppståndelse. (Voltaire)
 
Så långt tillbaka jag kan minnas har jag känt till begreppet reinkarnation. Jag kom i kontakt med det vid fyra års ålder, då min far plötsligt avled. Ung som jag var, är jag övertygad om att jag kände mig mindre förtvivlad än jag skulle ha gjort om jag hade trott att han var borta för alltid. Föreställningen om att kärlekens band består även efter döden, och att de som står varandra nära kommer att vara tillsammans igen i kommande liv, är en tanke som till och med ett barn kan fatta. Efter hand som åren går, blir det allt klarare för mig att det är genom reinkarnation som vi människor fullföljer den födelsens, dödens och förnyelsens cykliska process som är nödvändig för vår tillväxt och utveckling. Vi deltar i ett evolutionsförlopp som innefattar varje enskilt ting i naturen. Den gudomliga enheten i allt liv framskymtar här, eftersom förutsättningen för reinkarnation är att det finns en odödlig del av oss som överlever döden. Det vida perspektiv detta ger får död och födelse att framstå som lika nödvändiga delar i vår totala erfarenhets kontinuitet, och ger en trovärdig förklaring på de många skenbara orättvisor och ödets märkliga nycker som man ej kan finna något svar på inom ett enda livs tidsramar.

Jag tror på människans oändliga bestämmelse: att vi innerst inne är gudalika väsen på väg mot ett mera fullödigt manifesterande av vår inre gudomlighet, att vi har levt oräkneliga liv i det förgångna och kommer att återvända otaliga gånger, ty detta är en urgammal vana, ett minne djupt rotat i själen. I varje ögonblick är vi allt vi redan har varit och en förutsägelse om vad vi kommer att bli. Vi är ett levande bevis på en långvarig evolutionsprocess, tänkande väsen med förmåga att begrunda vår egen bestämmelse, med intellektuella och andliga aspirationer som endast är en försmak av vad som komma skall när tiden är inne. När vi reflekterar över vad mänskligheten åstadkommit i världen genom tiderna, geniernas insatser, de ädla karaktärerna som inspirerat sin tid, de outnyttjade förmågorna och möjligheterna, och att var och en av de miljarder människor som finns på denna planet är en unik individ - är det då inte uppenbart att mänskligheten spelar en alltför betydande roll i den universella planen för att dess enskilda individer skall kunna fullkomnas under ett enda liv?
 
Sedan mycket lång tid tillbaka befinner vi oss på en odyssé på jakt efter våra verkliga jag. Skapelseberättelsen förtäljer att vi för länge sedan lämnade oskuldens tidsålder (Edens lustgård), ett oskuldsfullt och rent andligt tillstånd. Vi frestades av ormen (Lucifer-ljusbringaren), vi åt på gott och ont av frukten från kunskapens träd (Adam och Eva representerar mänskligheten) och vårt förnuft vaknade och gav oss förmåga att självmedvetet styra vårt öde såsom individuellt ansvariga väsen. Under eoner har vi upplevt själens vånda, tillväxt och förvandling, och vi har misslyckats respektive lyckats gång på gång. Alltsedan detta uppvaknande har vi fullföljt födelsens, dödens och återfödelsens cykel på denna planet därför att resultat endast kan skördas där handlingens utsäde har såtts - en karmisk princip. Detta har kallats "nödvändighetens cykel", då det är genom den vi lär oss att genom eget bemödande frambringa vår inre visdom och bevisa för oss själva varför vi är här, vilken vår bestämmelse är och hur vi bäst skall fullfölja den.

Reinkarnationsläran sätter verkligen våra åsikter och värderingar på prov, och konfronterar oss med styrkan i våra tvivel. Här i Västerlandet har vi under ganska lång tid lidit av fruktan för döden, vilken vi uppfattar som ett definitivt slut. Materialister förnekar varje fortsättning av livet. Dock är tron på olika former av evigt liv efter döden inte mycket bättre, ty det utesluter möjligheten till fortsatt tillväxt.

Eftersom vår inställning till döden har ett avgörande inflytande på hur vi lever våra liv, har dessa åsikter medfört ångest och osäkerhet både då det gäller livet och döden, och har blivit till hinder för själens inre liv och frihet. Men nytt ljus har börjat kastas över detta ämne. Efter hand som allt fler människor börjar upptäcka meningen med livet och döden för egen del, förändras den domedagspräglade inställningen så sakteliga och blir allt ljusare och hoppfullare. Även under tragiska och svåra omständigheter kan vi försöka befria oss från vår fruktan och oro, och lugnt flyta med i livets skiftningar och lita på naturens inneboende vishet och godhet. Jag har känt mer än en familj, vars empati och mod förvandlat en svår situation för någon av dess medlemmar till en trots allt vacker och gemensam upplevelse. Karma verkar på mystiska sätt till allas bästa. Vi besitter större inre visdom än vi ibland skulle kunna tro, och bortom våra omedelbara bekymmer öppnar sig alltid nya perspektiv och möjligheter.

Jag är övertygad om att det finns en grundläggande mening med vår existens och en mening med allt som händer oss, även om vi inte så lätt kan urskilja den. Även om vi sällan är skarpsinniga nog att kunna förstå orsaken till allt som händer under livets gång, upplever vi i dödsögonblicket - när hjärtat har slutat slå, men hjärnan fortfarande är verksam - sanningens ögonblick: en panoramisk bild uppenbarar sig för oss. Som på en självbiografisk film rullas varje händelse alltifrån barndomen fram inför oss. Denna vision inpräglar i det reinkarnerande egot vår egen specifika karmas inre kvalitet, som påverkar vårt tillstånd efter döden liksom vårt nästkommande livs inriktning. Den moderna forskningen beträffande näradödenupplevelser bekräftar den teosofiska lära som återfinns i många traditioner: att personligheten vid och efter döden sammansmälter med individualiteten och att vi då objektivt och klart ser rättvisan i och orsaken till allt som inträffat.

Denna återspegling sägs ske på nytt strax innan det reinkarnerande egot inträder i sitt drömtillstånd, för att den visdom som utvinns härav skall bli ordentligt absorberad av medvetandet. Före återvändandet till jorden kan det reinkarnerande egot ha en liknande panoramisk vision, denna gång som förberedelse för det kommande livets övergripande karmiska mönster och för att visa rättvisan i det vi har skapat för oss själva under föregående inkarnationer.

Den panoramiska återblicken uppbyggs ögonblick för ögonblick under livets gång, då allt registreras automatiskt i vårt väsens plastiska, astrala substans efter hand som det sker. Alla sinnesintryck, tankar och känslor noteras och bevaras. Denna sensibla registrering av allt som sker låter oss inte bara dra maximal nytta av vad vi har lärt oss, utan förbereder oss även för nästa steg framåt och gör att en meningsfull kontinuitet bibehålles genom livet och döden. Sålunda styrs och beskyddas varje fas i vår mänskliga saga.

Sömnen är som en miniföreställning av dödens stora mysteriedrama. Båda innebär en övergång till andra medvetande- och drömtillstånd. Under sömnen är kroppen overksam men själen svingar sig upp till sin egen sfär, och när vi vaknar känner vi oss vederkvickta. I dödsögonblicket brister livssträngen och en separation mellan vår naturs högre och lägre aspekter äger rum, vilka var och en magnetiskt drages till sitt respektive plan, medan den oförgängliga, andliga väsenskärnan återvänder till sitt ursprung bland stjärnorna.

Döden utgör en viloperiod mellan de olika liven och är en nödvändig del av vår mänskliga erfarenhet. Den fyller många funktioner. Bl a ger den själen möjlighet att återvinna en viss psykisk, mental och andlig jämvikt. I det fridfulla drömtillståndet, vars längd varierar från individ till individ, kan vi också utnyttja våra högsta, oförbrukade energier och fullborda sådant som inte kunnat förverkligas medan vi befann oss på jorden. Döden är emellertid inte en flykt till ett evigt drömparadis, lika litet som sömnen är det. När vi åtog oss rollen som uppvaknande självmedvetna väsen trädde vi in på dualismens arena, och det är inom detta verksamhetsområde vi har vår verkliga livsuppgift. Under årens lopp får vi alla då och då en ingivelse att handla på ett visst sätt. När detta sker kan vi höra jagets röst, som ständigt försöker göra oss medvetna om vår speciella livsuppgift, vilken inpräntades i vår själ innan vi inkarnerade på nytt.
 
Vi är aldrig ensamma. Vi har alltid "den som vet" inom oss, som försöker vända oss bort från personliga begär, själviskhet och liknande. Vi har även en benägenhet att glömma att vi i vårt inre har en reservoar av styrka och visdom som vi förvärvat under tidigare liv, och att vi ständigt, men omedvetet, utnyttjar våra samlade erfarenheter. Vore det inte så, skulle vi kunna bli överväldigade av allt vi måste lära och absorbera. Vi har under flera tidsåldrar befunnit oss i denna själsdanande utvecklingscykel, så vi bör ha ett visst mått av förberedelse och vana. Vidare finns det andra, mera subtila, anknytningar till det förgångna. Hur förklarar vi det komplicerade nätverket av mänskliga sympatier och antipatier? Hur ofta har vi varit tillsammans med familjemedlemmar och vänner, gråtit och skrattat, lidit och varit lyckliga tillsammans? Hur ofta har vi tänkt samma tankar, drömt samma drömmar, och djupt inom oss längtat efter förståelse och inre frid? Hur många gånger och i hur många olika länder har vi välkomnat solens värme en sprittande vårdag, vandrat i regn och storm eller blickat upp mot stjärnorna en klar natt?

Om det är bevis vi är ute efter, är barn bland de mest övertygande förespråkarna för preexistens. Från födelseögonblicket är varje barn en enskild individ, och uppvisar karaktärsdrag och förmögenheter som skiljer det från andra barn. Barnens visdom är ibland förvånande. De är sannerligen gamla själar i unga kroppar, och för med sig något av den andliga skönheten från den värld de just har lämnat. Samtidigt bär de med sig den individuella karma som varje själ har valt att arbeta av under ett liv. Detta kan förklara de enorma skillnaderna då det gäller livssituation, möjligheter och problem mellan barn som ännu är för unga för att ha kunnat skapa några orsaker. Yorubafolket i Västafrika hälsar ett nyfött barn med orden: "Du har återvänt". Barn tror instinktivt att en växt, ett husdjur, eller vilket annat levande väsen som helst inte dör, ty det finns något i dess inre som lever vidare. Ett barn hördes säga: "Det är klart att vi måste dö. Hur skulle vi annars kunna födas?"

Ett märkligt exempel på en vis själ i en ung kropp var en liten sjuårig pojke, Edouard, som höll på att tyna bort i leukemi och vars livshistoria offentliggjordes 1978. Han var medveten om att läkarna hade vidtagit alla möjliga åtgärder för att rädda hans liv, men slutligen bad han en dag att de skulle befria honom från de livsuppehållande apparaterna så att han kunde dö en naturlig död eftersom han var för sjuk för att leva och hade alltför svåra smärtor. Han talade förtröstansfullt om andens frihet efter döden och sade att "det är som att färdas till en annan galax". En bandupptagning gjordes av hans hoppfulla och uppmuntrande ord. Uppenbarligen var han klokare än sin mor och alla de andra som vårdade honom. Hans mor sade att hennes sons tro på reinkarnation "inspirerade även henne till att tro".

Man kan inte låta bli att fråga sig om vi inte skulle vara mer lyhörda för andens - den verkliga människans - höga inflytande, om vi vore mindre inriktade på enbart kroppen och inte fäste så stor vikt vid dess fysiska fortbestånd. Detta förlänger ofta lidandet, i synnerhet då alla tecken tyder på att kroppen håller på att ge upp. Reinkarnationstanken låter oss se fram mot kommande livs möjligheter i stället för att desperat klamra oss fast vid detta liv till varje pris. Vi skulle då betrakta kroppen ur ett annat perspektiv och se den som ett vehikel för den odödliga själen, som när tiden är inne bör få gå sin väg i frid. Edouards tillitsfulla inställning låter oss ana att vetskapen om vad som skall komma är detsamma som att uppleva en ständigt växande medvetenhet om dödens under, något som på lång sikt kommer att leda till ett fullständigt självmedvetet deltagande i det stora äventyret. Ju mer vi tränger bakom kulisserna och börjar förstå det märkliga sambandet mellan vår vistelse här på jorden och det som följer efter döden, desto mer inser vi att vår uppmärksamhet måste koncentreras på hur vi lever. Sedan kommer allt övrigt att följa på ett naturligt sätt. Ty graden av andlig fullkomlighet i efterdödentillståndet och i kommande liv beror på i vilken utsträckning vi ger uttryck åt vårt sanna människoskap medan vi är här på jorden. Så lite vi i verkligheten vet och så mycket vi ännu har att lära, som kan ge vårt liv värdighet, upphöjdhet och skönhet!

Vi vandrar alla självupptäckandets väg, utgående från den punkt där vi befinner oss i vårt individuella sätt att tänka och känna. Men vandringen blir mera meningsfull efter hand som vi befriar oss från fastlåsta idéer och låter det inre ljuset upplysa våra liv. "Ni är gudar", sägs det i Psaltaren (82:6) "alla är ni den Högstes söner". Vi börjar gradvis känna oss bättre till mods med de många okända sidorna i vårt väsen när vi målmedvetet försöker finna det lugn som inte innebär en flykt från livets prövningar, utan snarare är ett kontrollerat lugn, som uppkommer när vi ser verkligheten i ögonen och när vi behärskar våra lägre själv. Smärtans, lidandets och självsökandets utmaningar lär oss att utveckla medkänsla och rena vårt väsens olika beståndsdelar i erfarenhetens smältdegel, tills "allt förvandlats till kungligt guld".
 

Till Teosofiskt Forum