Vem
kommer att rädda oss?
Grace
F Knoche
Under hela den långa tid som finns dokumenterad i legender och heliga skrifter
har nästan varje folk trott på löftet om en frälsare som skall besegra
missdådarna och skänka de rättfärdiga en ny jord. Överallt berättas samma saga:
vid slutet av innevarande mörka tidsålder, när dygdigheten nästan gått
förlorad, ges en motverkande impuls och en väldig strid utkämpas mellan andens
och materiens härskare. Jorden förgås, men ur förödelsens aska gror "frön
till nya varelser" och jorden upplever en ny gyllene tidsålder, då
sanningen äras och allt liv hålles heligt.
De kristna ser fram emot Jesu återkomst, då den slutliga urskiljningen av de "frälsta" skall ske; de ortodoxa judarna väntar på Messias; Parserna räknar med att Saoshyans skall övervinna Ahriman (mörkret) och låta Ahura Mazda (ljuset) härska. I Indien förutsägs liknande apokalyptiska händelser; Puranaerna skildrar den tionde Vishnu-avataren Kalkis gudomliga nedstigande vid slutet av kaliyuga (om ungefär 427.000 år), och buddistiska skrifter talar om en kommande Buddha - Maitreya , Den Vänlige eller Välvillige - som lämnar de himmelska boningarna för att komma till jorden och än en gång införa Dhamma (den heliga Lagen) i dess renhet. Tibetanska legender om konungarnas av Shambala återkomst, de egyptiska hermetiska skrifterna och den isländska Eddan handlar alla om det ondas undergång, följd av en förnyelse av världen. De överensstämmer ej sinsemellan då det gäller tidsangivelsen. De orientaliska folken placerar händelserna långt in i framtiden, medan de dogmatiskt kristna fruktar att domens dag nära nog är över oss.
Med vår begränsade överblick över mänsklighetens öde, är det inte att undra på att vi här i Västerlandet under de senaste decennierna har sett uppstå vad vi närmast kan beskriva som en sorts messianism , vilken tar sig uttryck i en nära nog hysterisk längtan efter någon upplyst personlighet som kan resa upp oss och rädda oss och vår civilisation från total självdestruktion. Det är självklart att lärare och ledare är lika nödvändiga för vår inre tillväxt och utveckling som kärleksfulla föräldrar och skollärare är för barn, men en annan aspekt är lika viktig. Precis som det uppväxande barnet måste få tid och möjlighet att finna sin egen styrka, så måste mänskligheten som helhet uppnå mognad genom egna bemödanden. För närvarande liknar vi mest en tonåring som avvisar den hjälp som erbjuds och sedan, då han känner sig avskärmad, söker efter idiotiska och ibland destruktiva utvägar för att komma ur ensamheten. Följaktligen finns det överallt en utomordentligt stark längtan efter högre ledning, samtidigt som det finns en skrämmande brist på kunskap om vad som är sant och vad som är falskt. Detta förhållande är i viss mån förorsakat av den förstärkta impuls till evolutionsförändring som utlöses i samband med att solen på grund av precessionen håller på att lämna Fiskarnas stjärnbild och gå in i Vattumannens.
Enligt teosofiska författare ges vid dessa avgörande tidpunkter, samtidigt med att den solära och zodiakala magnetismens inverkan på jorden förändras, en förstärkt andlig impuls till mänskligt framåtskridande. De som studerar H P Blavatskys skrifter anser att hennes återupprepande av den arkaiska visdomsundervisningen i en mera omfattande form än vad som varit under långa tider, angav den grundton till intellektuell och andlig frigörelse som kommer att genljuda under de närmaste 2.160 åren. Därefter kommer en annan klangfärg av den solära och kosmiska energin att manifesteras, då solen går in i Stenbockens tecken. I och med att slussportarna till ett självständigt sökande öppnats, har psykiska och andliga inflytanden med all säkerhet satt sin prägel på varje aspekt av våra liv - i så hög grad att en tilltagande ny och funktionell förståelse av den mänskliga naturen och vår kosmiske förälder radikalt har förändrat vårt sätt att tänka. Alla har emellertid inte förmått reagera konstruktivt på detta tumult av förändringar. Många blir förvirrade och svänger som en pendel mellan de gamla bekväma dogmerna och varje avant-garde-uppfattning som fångar deras intresse. Var finns den räddande medelvägen, den gyllene medelväg mellan ytterligheterna, som lugnt och säkert påskyndar förvandlingsprocessen från att vara beroende av yttre ledning till att förlita sig på den inre frälsaren?
Universum vore obarmhärtigt om mänskligheten måste vänta flera tusen år på att den gyllene tidsåldern skulle återvända, innan den fick en hjälpande hand. Om vi kunde se som i ett panorama utvecklingen av vårt släkte från början av denna jordiska cykel, skulle vi veta att en hierarki av barmhärtiga väsen beskyddande vakar över alla jordens barn. Förutom att deras upphöjda tankeimpulser ständigt genomtränger världsmedvetandets atmosfär, sänder de med jämna mellanrum en av de sina att inkarnera hos en eller annan del av mänskligheten, alltid med det framträdande budskapet: "Ikläd er er höga mänskliga värdighet, ty till ert innersta väsen är ni gudar. Lär er att älska varandra och att leva som bröder och vänner, i harmoni med er själva och med naturen."
När ropet från uppvaknande själar och hjärtan blir tillräckligt starkt, uppstår genom lagen om magnetisk attraktion en motsvarande reaktion. "Be, och ni skall få." Men innan vi "ber" alltför ivrigt skulle vi kanske ställa oss några frågor. Förtjänar vi den hjälp vi söker? Har vi gjort allt vi kan och bör för att rätta till felen i vår egen natur och då det gäller förhållandena i världen? Vidare, är vår intuitiva förmåga tillräckligt utvecklad för att vi skall kunna känna igen en sann budbärare eller lärare? En annan och mycket angelägen fråga är: Vilken garanti har vi för att en person är vad han utger sig för att vara och att hans undervisning är i samklang med naturen och med de ursprungliga sanningar, som av gudomliga väsen inpräntades i vårt allra innersta då mänskligheten var ung? Falska profeter förekommer alltid, medan de som är äkta ofta blir nedsvärtade. Eller möjligen upptäcker vi inte förrän någon av dem har lämnat jordens scen att en stor själ har levt ibland oss. Det krävs utan tvekan en hög grad av iakttagelseförmåga, uppriktig och renhjärtad strävan samt vanligt sunt förnuft.
Renodlade charlataner utgör inget bestående hot, ty de är ganska snart avslöjade. Det är de personer med en viss utstrålning, vilka presenterar ett egendomligt och övertygande sammelsurium av halvsanningar, som utgör den största prövningen för sig själva och för sina anhängare. Utan tvekan har många av dem från början goda avsikter och önskar förmedla ett hoppfullt budskap till de miljoner som hungrar efter någonting mera än de konventionella troslärornas trånga ortodoxi. Några av dem, som haft någon paranormal upplevelse eller vision, är övertygade om att de har mottagit en "kallelse". Så kan vara fallet. Där längtan är stark och ensidig kan en individ för ett ögonblick öppna en inre kanal till ljuset och uppleva en tillfällig förening mellan själen och det högre jaget. För honom är visionen verklig, även om den är flyktig. Frågan är: Har han genomgått en motsvarande rening av karaktären, har han lärt sig behärska den känslomässiga och mentala naturen för att kunna bära visionen? Om han inte skoningslöst har strävat efter att frigöra sig från stolthet och penningbegär, kan den tillfälliga "öppningen" till de inre världarna göra honom mottaglig för inflytande från främmande krafter från de lägre astralplanen, vilka, om de ej bemästras av den högre viljan, kan bli demoniska.
Vi erinrar oss ett skarpsinnigt uttalande av William Law (l686-176l), teosof och kristen teolog, som även ingående studerade Jakob Böhmes skrifter:
"Vill ni veta anledningen till att så många falska andar har uppträtt i världen, vilka bedragit sig själva och andra med falsk eld och falskt ljus, då de gör anspråk på att äga kunskaper, illumination och en öppen kontakt med det gudomliga Livet, framför allt för att göra underverk på mystiska uppmaningar från Gud? Anledningen är: de har vänt sig till Gud utan att vända sig bort från sig själva; de ville vara levande inför Gud innan de är döda inför sin egen natur. Nu är det så, att religion i händerna på egot, eller den depraverade naturen, endast tjänar till att avslöja ännu värre synder än vad som finns i naturen i sig själv."
Lägg märke till frasen: "de har vänt sig till Gud utan att vända sig bort från sig själva." Den mänskliga naturen har inte förändrats mycket på dessa två och ett halvt århundraden! Hur många av de människor som är angelägna om transformativa upplevelser av högre slag, är villiga att taga de första stegen mot självdisciplin, eller att under många liv genomgå lång och mödosam träning och prövning med avseende på hederlighet och avsikter? Disciplin föregår mysterierna" är ett evigt gällande axiom. Det har hänt i historisk tid och det händer idag att en eller annan självutnämnd guru börjar tro att han är ofelbar: är han inte gudasänd, en apostel till Messias, en budbärare direkt från Herren Maitreya? Anhängarna är också delvis ansvariga, ty ihärdigt och okritiskt smicker kan verka som ett berusningsmedel, och så försåtligt är smickrets gift att den blivande läraren alltför snabbt övertygar både sig själv och sina anhängare om att han är fritagen från den moral som krävs av dem. Vilken överträdelse av de etiska reglerna han än må göra sig skyldig till blir en "helig handling" och sålunda rättfärdigad. Det finns inget sätt att mäta ett sådant förräderis tragiska följder - för honom själv och för dem som oförbehållsamt ger honom sin hängivenhet och sitt förtroende.
Naturligtvis förväntar vi oss ingen orealistisk fullkomlighet, och det är både förmätet och orättvist att hårt och snabbt döma de personer som uppriktigt strävar efter att hjälpa sina medmänniskor andligt och moraliskt. Icke desto mindre är det vår rättighet och plikt att förvänta oss att sanna och barmhärtiga ord bestyrks av hederliga och autruistiska tankar och handlingar.
Vi behöver bättre självkännedom plus en hälsosam dos av skepticism - inte cynism, utan intelligent skepticism. Ordet är väl valt. Det kommer från det grekiska "skeptikos", vilket betyder eftertänksam, begrundande. Vi behöver påminnas om att vårt innersta väsen är odödligt och att var och en av oss har en medfödd förmåga och vilja att "rädda" sig själv - det vill säga att befria sin själ från det själviska begärets bojor - en process som påbörjades för eoner sedan, men som vi under årtusendena felaktigt har fått lära oss att bortse ifrån. Det cykliska uppträdandet av frälsande gestalter sker för att påminna oss om våra gudomliga möjligheter, inte för att beröva oss vår längtan efter att växa och bli som de. Var och en kan börja nu genom att befria sig från allt som är ovidkommande och simpelt och ej anstår ett mänskligt beteende. Det finns inget behov av överdriven fysisk eller mental askes: att ödmjukt leva som om varje ögonblick vore vårt sista på jorden har en magiskt danande effekt på karaktären.
Tillämpningen av de urgamla och universellt vördade buden - kalla dem
budord, saligprisningar, paramitas eller dygder - är
vårt sesam-öppna-dig till framtiden. När sedan den så
ofta förebådande apokalypsen inträffar om flera tusen år och ljusets konungar
kommer stormande på sina vita springare för att driva ut mörkrets härskare,
kommer lika att attrahera lika. Under mellantiden kan vi vara övertygade om att
den underbara raden av barmhärtiga hjälpare kommer att förbli obruten. Har inte
varje civiliserad och traditionell kultur åtskilliga bevis på att den har
välkomnat en eller flera av dessa vise? Detta faktum allena
ger oss den enastående förhoppningen att närhelst världens karma är mogen
kommer ännu en budbärare från De Vises Brödraskap att undervisa och inspirera
alla som vill lyssna. Och vad är kärnan i deras budskap? Var ett ljus för
dig själv och du kommer att lysa upp vägen för hela mänskligheten.