Tankarna går till min gamla spissgatter som står där och slokar i sitt hus på Nya Varvet i Göteborg.
Ÿgaren inte värdig hennes gunst.
I denna båt fanns drömmarna.
Första vintersäsongen, medans jag blandade till mitt pulverkaffe i den nedplockade sittbrunnen, växte syner om vitt bogsvall fram ur min fantasi.
Jag tog spjärn mot skrovet för att parera dom tänkta sjöarna och spillde i farten ut kaffet över mina lim och linojeindränkta snickarbyxor.
Eleonora, en båt att förälska sig i. Linjer - nästan overkliga, krumma men ändå slanka.
Åke Amén var kanske inte den mest kände av konstruktörer, men han skapade två syskon som i linjer överträffar det mesta jag sett, Stormsvalan nere i Malmö och min Eleonora.
Formen tar mig ganska långt genom tänkta sjöar, men jag är hantverkare och för detta behöver jag en maskin, en segelapparat .
Jag har med detta insett att linjerna inte är sporre nog att lägga all min lediga tid i ett båthus på Nya Varvet.

 The Ghost...
Funktionalist som jag dock är, köpte jag sommaren nittiosju en fyrtiosexfotare i stål som kanske lite mer skulle fylla mina behov.
Skönhet, nja i jämförelse med Eleonora mera ett chabrak.
Sönderrostad i botten och med linjer som fick håret att resa sig på förbiflanerande, dom tänke nog som jag: -Har aldrig sett nåt liknande.
Just detta föll jag för, samt möjligheten att betala kontant, vilket inte var helt oviktigt i sammanhanget då detta både skulle bli båt och bostad den närmase tiden.
Efter fyra kvadratmeter plåt denna sommar och nästan ett år av sotiga kaminer och kalla fötter i Göteborgska Klippan kom en vår med premiärsegling.
Eleonoras och min premiärsegling slutade med att Kustbevakningen bogserade in oss till Saltholmen efter ett vindstilla dygn av drivande, fram och åter i Göteborgska farleden.
Den  gamla O-21:an stod inte högt i kurs trots allt hostande och puffande den försökte urskulda sig med denna natt.
Premiären med The Ghost blev en mera lustfylld dagssegling som avslöjade att båten tog både höjd och fart.
Att segla sexton ton stål kändes lite mera som jag själv, än att se Eleonoras lätta förskepp dansa över vågorna. Hon, tog ofta inte ens sjö på fördäck.
 
 

Annat sade herr Ghost, då den knivskarpa fören hyvlade vågor på bidevind och fockmasten knakade respektingivande i sin krage, detta var en nötknäckare.
Här var det krafter som producerades av dom hundratjugo kvadraten segel och jag gladde mig åt att för första gången ha en egen häckvåg, precis som man sett på tv-bilder från Whitbread.
Känslan för denna premiärsegling mattades något då sjökortet från nittiotvå inte visade någon bro mellan Hönö och Fotö, en bro som uppenbarligen fanns i verkligheten, och en skylt som visade tretton och en halv meter.
Med mina femtonmeters master vände jag slokörad stäven mot Vinga och fick i detta  äntligen svaret på vad denna blåa bro ledde hän, en fråga jag ofta ställt mig under mitt seglande i södra skärgården.
Med fladdrande segel väckte jag dom hundra hästarna som slumrade i salongen för att med vinden stick i stäv, hälsa den gamla fyren på sitt skär.
Väl i hamn igen om aftonen kände jag att båten hade potential.
En välförtjänt glädje började lägga sig under däck och kanske kunde jag nu glömma alla gånger jag dunkat pannan i nedgångsluckans hopplösa, illa rundade kant.
Kanske var detta i alla fall en biljett till väldens öar.

 I danska Saeby är det första helgen i Juli varje år, en träbåtsfestival som jag brukar besöka.
Oftast har det varit i samband med att segla på nån gammal gaffelriggare i bekantskapen, men denna sommar bestämde jag och Jessica oss för att segla The Ghost till denna festival.
Jag längtade efter en veckas segling i danskt sjölä med nätter upplysta av kölvattnets mareld, som jag upplevt med Eleonora.
Att ligga i sittbrunnen och svaja i ankarkättingen och höra uppjagade barn leka på stranden två kilometer bort, samtidigt som man skaver bort folien från en kall Carlsberg med tumnageln.

Sommaren nittonhundranittioåtta, ett kapitel för sig...
Glöm sjölä, glöm att ens tänka tanken att släppa ankaret i den danska sandbottnen och barnaskriken blåste bort, om dom ens existerade, bakom vinden.
Nä, ett riktigt ordentligt regnställ, gummihandskar, livlinor och fender på släp, detta var sanningen denna sommar.
Efter en halvslö slummerseglats med i stort sett alla förekommande vädertyper säckade vi ganska griniga ihop i sittbrunnen och undrarde om detta verkligen var en semester.
Och då tre ganska kalla festivaldagar i denna danska stad hade förflutit, köpte vi oss en engångskamera för att föreviga vår vidare resa längs den danska kusten.
En timma efter avgång låg vi åter tryggt förtöjda på samma plats med kryssfocken hängande som en stor klump på fockstaget. Att fortsätta denna dag fanns det inget större intresse av under däcket på The Ghost.
Dessutom var jag tvungen att ordna så att kryssfocken kunde sättas med hakar eftersom rullen blåste sönder, i det att inhalet rappade ur och skotet lagade sallad på vinchen.
Ett ögonblick trodde jag att hela rasket skulle gå överbord då vindmätaren gick upp i det övre kulingregistret och vi var tvunga att gå stick i stäv för maskin med fockpaketet pumpande på staget.
En dag senare hade vi bottenrevat och definitivt tröttnat på att vara inblåsta i detta semesterparadis, förresten struntade vi i det mesta av Danmark och satsade direkt på Anholt.
Vi hade tuggat betänkligt på den vecka vi hade till förfogande för denna resa och Jessica tyckte jag började bryta på danska, så avfärden var oundviklig.
Våra kamrater på Valkyria hade beskådats i kikare då dom precis efter vårt misslyckade försök avgått med destination Göteborg.
I kikaren hade jag sett hur den gamla fiskebåten rullat betänkligt, hur storseglet satts med gaffelpiken ilsket vevande i luften och efter att något hänt med detta, åter bärgats.
Nu hade ett dygn gått sedan deras avfärd och inget hörts vare sig på VHF eller telefon, så det vilade en viss oro över vår avfärd och kommande nattsegling.

 Att The Ghost är en tung och lite konstig båt står väl ganska klart. Fjorton gånger tre och sextio, fenkölad, två och tjugo i djupgående, hundra hästar under huven och luktar nog lite raggarbil.
Detta har man prytt med slät skonarrigg bestående av trämaster och galvade vant, bommar på bägge.
ALLT är hemmabygge och kanske inte helt enligt praxis.
Jag räds inte egna konstruktioner, men vanligt är att hemmabyggaren någon gång under den resa det är att bygga en båt, tappar lusten. Då försvinner det eventuella handlaget, dom goda idéerna och drömmarna.
Byggaren och konstruktören till The Ghost hade tur, detta är min slutledning. Båten
seglar, till och med mycket bra, men vad gäller detaljerna och finliret, har han misslyckats
fullständigt.
Detta visste jag ju delvis när jag köpte båten, men att det BARA var skrov, rigg och motor, trodde jag inte. Allt löst får bytas...
Jag ville ju ha en stålbåt  för att jag förstår materialet, det är starkt och ärligt i sin korrosiva läggning, inte så lätt blir sänkt av en sovade val, men, det kräver tanke och tjock färg för att  fungera.
Detta kommer jag att få stå för...

 En sjömil från Saeby var dom revade seglen satta och jag tyckte genast det var för lite och slog ut alltihop på stubben.
På kurs fick den nya loggwiren bekänna färg då jag och Jessica såg på varandra och undrade om det kunde stämma med ett snitt mellan nio och tio knop och vem har hört talas om glädjelogg.
Ganska stolt klev jag upp på "terrassen" i aktern för att fascinerat beskåda den fräsande vita rygg som försvann in i natten bakom oss.
- Hur lång tid tar det att segla jorden runt med denna fart? Tänkte jag tyst och insåg att jag endast överträffat denna vinddrivna fart, hängande under bommen på min windsurfingbräda på åttiotalet.
Ett besök på toaletten visade att jag glömt stänga avloppet till handfatet som nu var under vattenlinjen då vinden ökat en smula och jag väntade tills båten hävde sig i en sjö och stängde resolut kranen då vattnet sörplade ur.

 Vinden envisades med att öka och Jessica som är ganska oerfaren av båtar och hårt väder tyckte att båten började bli besvärlig att styra, då den red vågorna.
 - Vid tjugo tänkte jag tyst, och klättrade ner för att slänga ett öga på vindmätaren.
Blicken fastnade vid nålen som pekade hånfullt på tjugofyra och jag kände en ilning längs ryggraden.
Styrka nio - helt plötsligt fanns dom alla där: Moitessier, Dumas, Knox Johnson.
Hyllmetrar av bibliotekens nautiska vågor, där jag i fantasin rest med dom alla.
Känt mögeldoften under däcket på Lundins tidiga farkoster, nu var jag där.
Minnet gick till alla timmar jag stått på terassen i mitt föräldrahem i Stranninge där jag såg sjön obarmhärtigt kasta sig över och tugga i sig strandlinjen. Långt borta över skummet kunde jag kappt skönja kaskaderna då havet definitivt stoppades av piren till Glommens insegling.
Hur många gånger hade jag inte stått regnklädd på denna pir och hukat mot sjöarna och vinden för att se inseglingfyren totalt försvinna i en mur av skum? Tänkte jag, - Vänta bara västanvind, vänta bara... Du har format mig, hela min ungom, tvåhundra meter från havet. Du har tuktat mig till att hukad mot vinden lyda, men nu jävlar är det uppror, nu...
 -Jonas.. . Ett rop från sittbrunnen ryckte mig ur mitt planerade uppror  vid kartbordet och jag såg att Jessica precis hann stänga munnen innan en sjö kom dundrande över däck och tog bestulet åt mig att bärga storen.
Den förmodade kamp med storseglet jag berett mig på uteblev då seglet lydigt rasslade ner när vi lade oss bidevind och efter tio minuter fortsatte, på kryssfock och mesan med oförändrad fart.
Jag kände mig tvungen att föreviga detta och när en liten kusttanker kämpade sig upp långsides och spred sitt ljus över scenen schacklade jag fast mig i förstaget och prövade engångskameran.
Bilden har senare tagits för ett bevis att jag hittat The Ghost på havets botten.
Dess liknelse av bilder på Titanic tros ligga till grund för detta. Men saker som fototekniska petitesser har föga betydelse då man åker hiss flera meter över bogskummet, då gäller det bara att föreviga.
 

Vi hade tänkt angöra Anholt i morgonljus, men insåg att med denna fart skulle vi
komma väl tidigt.
Söder om Läsö föll vi av med tankar att, nu infinner sig ron ombord, med akterlig vind och ...
Efter en halvtimme på den nya kursen visste jag inte om vare sig jag eller Jessica skulle orka ända fram.Sjön var kort och hög och var tredje brott i aktern vred båten tvärs om rorsman slappnade av det minsta.
Jessica tappade helt självförtroendet och vägrade styra, och själv kände jag mig osäker på utgången...
Efter den tredje vågen kom nästa och bröt över däck och gjorde resan spännande.
Ett par timmar senare dök bojen, som berättade att vi var på kurs, upp ur natten och vi försökte lägga oss på en mera behaglig vinkel till vågorna.
Plötsligt känner jag aktern lyftas i vädret för att vridas tvärs med fören i sjön och ett brak från ruffen bekräftade att vi lagt oss hårdare på babordssidan än kanterna i styrbords bokhylla tolererade. Två ögonvitor och ett leende meddelade:
-Jag fick inte en enda pryl på mig! Och jag fick för tusende gången, stående i vatten, arbeta upp båten på kurs.

Vid halvfemtiden skymtade Anholts vulkanliknande siluett mellan skyarna och jag insåg ett nytt problem.
Med över tjugo meter vind i aktern och en helt omöjlig sjö närmade vi oss en okänd hamn i halvdunkel...
Med vetskapen att alla hamnar i Danmark omges av sandbankar och elände forsade vi in mot det som troligast var fyren och i kikaren såg jag något som kunde tänkas vara ett avbrott i skummet runt piren. Ekolodet stod på fyra meter och vi startade maskin för att vända upp och bärga  seglen.
Pang! Med Jessica klamrande sig fast vid mesan kommer sjön som vrider ner båten ytterligare en gång, - Fan också! Skriker jag högt åt Neptuns hopplösa envishet och gläds åt att dom fyra tvåtums självlänsarna i sittbrunnen fungerar.
Jessica hänger i masten halvt över den kollapsade sprayhooden, seglet kommer rasande och låter lattorna spela Merengue på mig och fyller hela sittbrunnen.
-Lazy Jacks! tänker jag, och tittar ut under seglet  för att se hur vindskyddet på babords mantåg fladdrar i vinden, borta är hälften av tamparna som var surrade där och jag undrar om det inte är Pitcairnön vi egentligen håller på att angöra.
Jag trampar ner gasreglaget och ber Jessica ta rodret då dieselröken och vibrationerna från den gamla volvodieseln talar om, att en ny aktör på spelplanen anmäler sig.
Mesan säkras, vi faller av och brakar in mellan pirarmarna på den sovande ön och plötsligt...
Allt var stilla, så stilla som det bara kan vara efter en sådan här segling, eller kanske då man efter ett par timmar under maskingång, äntligen kan hissa segel.
Visst, aluminiumriggarnas fall, detta oskick - klång klång klång klång klång , spelar i stormen men denna gång är sången välkommen.
Tio minuter till och jag hade hoppat överbord tänker jag, fast jag vet att man alltid står ut längre än man kan ana.
- Tio minuter till, säger jag till Jessica där hon står med det svarta håret som en rök kring huvudet och vi är förtöjda.
Vi håller om varandra en stund och en tanke går till pojken som iförd regnställ hukade under brotten på Glommens pir och drömmde om att se en båt där ute i stormen.
Jag önskade nästan att detta var Glommen för tjugofem år sedan.
Jag sneglade över Jessicas axel, men på Anholts pir stod ingen pojke, bara det vita skägget på en gammal havsgud, som yrde vilt.