Alla myndigheter och yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet har anmälningsplikt till socialtjänsten då ett barn under 18 år riskerar att fara illa. Denna plikt är strängare än många tror. Man ska inte anmäla när man säkert vet utan redan då det finns en grundad misstanke om att socialnämnden kan behöva inleda en utredning.  En sådan misstanke kan gälla allt från vanvård och vuxnas oförmåga till fysisk misshandel eller sexuella övergrepp.

All personal har samma anmälningsplikt som själva myndigheten. Arbetar man i hälso- och sjukvård, socialtjänst och kriminalvård gäller anmälningsplikt även om man bara möter barn indirekt - t.ex. genom den oro personalen känner för ett barns situation i mötet med en missbrukande eller psykiskt sjuk mamma eller pappa.

Även den som är verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet, t.ex. vid en friskola eller en föräldrakooperativ förskola, har alltså anmälningsplikt.  

Trots att lagstiftningen kräver att de vuxna anmäler missförhållanden till socialtjänsten sker detta alltför sällan. Forskningen visar att i genomsnitt bara var tredje anmälan görs, med stora variationer inom olika yrkesgrupper. Det finns så mycket av oro i dessa situationer, både oro för vad som händer om man anmäler och oro för om det ens är ”rätt” att anmäla. Man vågar ibland inte tro på vad man hör eller ser. Och i många kommuner fungerar inte samarbetet mellan socialtjänsten på ett sådant sätt att anmälningsplikten upplevs som meningsfull. - Inget händer, trots att vi anmäler, brukar det heta. Eller: - Vi får aldrig veta om något händer, eftersom socialtjänsten alltid hänvisar till sin tystnadsplikt.

Och sekretessen innebär visserligen att återföring av information inte kan ske obehindrat. Socialtjänst får inte fritt lämna andra myndigheter vilka uppgifter som helst. Den tystnadsplikt socialsekreterarna har ska bidra till att föräldrar och ungdomar känner förtroende för socialtjänstens arbete.

Men sekretesslagen ger ändå ett visst utrymme för att återföra information. Allra bästa vägen är förstås ett samtycke från den det berör. Samtycket gör att t.ex. förskolans och skolans personal kan få veta sådant som de har nytta av i sitt arbete med ett barn. Ju bättre föräldrar och ungdomar tycker att samarbetet med förskolan/skolan och socialtjänsten fungerar, desto vanligare är det att samtycke ges till att informera.

Det finns också andra möjliga vägar att informera, vägar som det ofta inte talas om. Socialtjänstens uppfattning att man inget kan säga om man inte får ett samtycke, är därför fel. I min bok ”Sekretess och anmälningsplikt i förskola och skola” pekar jag i kapitlet om anmälningsplikt på flera olika vägar att återföra information till anmälaren, varav förstås samtycket är den viktigaste.

Rapport om samverkan med socialtjänsten på sekretesslagens grund

Jag utbildade under 2002 bl.a. polisen och socialtjänstpersonal och skolanställda i Stockholms stad, cirka 450 personer totalt, på temat ”Samverkan kring unga med stöd av sekretesslag och handlingsprogram”. Jag skrev en kortare, 40 sidor lång, rapport efter denna utbildning. Den har därefter uppdaterats i takt med ändrad lagstiftning. Är du intresserad av att beställa den, kontakta mig via e-post eller telefon. Priset är 40 kr + moms och porto.

Önskar ni få fortbildning om anmälningsplikten; om lagstiftningen, om hur plikten ska hanteras i vardagsarbetet och hur samverkan på sekretesslagens grund ska kunna ske med socialtjänsten -  kontakta mig via e-postadress:

staffanolsson@hem.utfors.se Se även under "Kurser och utbildningar" vad jag i övrigt har att erbjuda.

****************************************

Här kommer några vanliga frågor om anmälningsplikten:

·         Måste en anmälan till socialtjänsten vara skriftlig?

·         Gäller samma regler för anmälningsplikt i privat barnomsorg och på friskolorna?

·         Jag är osäker om ett barn far illa. Måste jag anmäla i alla fall? Och vem ska i så fall anmäla, min chef, jag eller kanske skolkuratorn?

·         Vilken möjlighet har socialtjänsten att återrapportera det man vet till myndigheter eller personer utanför den egna verksamheten?

·         Vad händer om en anmälan är felaktig?

·         Hur snabbt ska den göras?

·           Varför görs inte anmälningar så ofta som de enligt lagen ska göras?

·           Hur ska samarbetet mellan oss och socialtjänsten bli bättre? Hur ska vi tillsammans kunna skapa en bra grund för att stödja utsatta barn?

·         Hur ska vi bli säkrare på att bedöma när en anmälan ska göras?